Thursday Nights - Channel Five...

Domaren var ett skämt. Basel var ett skämt. Men det största skämtet av dem alla var och förblir Manchester United.

Man kan leta i en evighet för ord som kan beskriva hur United åkte ur årets gruppspel och komma fram till flera slutsatser. Men klart står det att vi förlorade denna grupp mycket tidigare än igår.

Vad som är representativt för United i år är ganska enkelt att svara på. En ovilja att ta alla motståndare på samma allvar och en spelidé som inte alls passar United banade väg för historiens största skräll i dessa sammanhang.

Ett United med spelare som Nani, Evra och Rio Ferdinand. Ett United som inte förlorade som ett lag, utan snarare förlorade som individualister med en oerhörd nonchalans och övertro på sin egen överlägsenhet.

Jag tänker inte vrida och vända på hela den här historien för att illustrera United som något sorts offer för sin egen arrogans, för Basel och Benfica spelade väldigt bra fotboll och förtjänade att gå vidare. Men frågan måste samtidigt belysas, för United spelade inte bra fotboll. De förtjänade inte att gå vidare. De var patetiska. Skrattretande. Fullständigt jävla urusla.

Under en hel sommar har man pratat och stoltserat med en ny image för fotbollslaget Manchester United. I år skulle man ta upp kampen med Barcelona, samma lag som slagit klubben i två av de tre senaste finalerna. Man hade applicerat stora delar av katalanernas spel på sitt eget och skulle vara ett ännu starkare lag.

Men United är inte Barcelona. United har inte lika bra spelare som Barcelona. United kan inte spela Barcelonas spel. Missförstå mig rätt nu, United har väldigt bra spelare, men spelare som Nani, Ashley Young och Ryan Giggs är inte vana med att försöka hålla ett lika stort bollinnehav som Barcelona. Vi har inte rätt spelare för Barcelonas spelidé.

Här hittar vi enligt mig också en stor anledning till Katastrofen, Misären och Fiaskot. United borde inte spela 4-5-1 i en livsviktig match med mycket bollinnehav och lågt presspel. De borde spela 4-4-2 med två rörliga anfallare, snabba kanter och med en jävla inställning. Det är detta som har statuerat klubben och vunnit titlar åt den.

Jag kan bara anta att alla United-fansen vrider sig i sina jävla gravar när de får se Manchester United spela fotboll för tillfället. Jag har aldrig i hela helvetet sett ett United-lag visa så svag karaktär under en så lång period förut.

Efter matchen i Basel tackade de inte ens oss fans som rest långväga mil för att se dem försvara klubbens färger. Det förstår jag, för de hade bara mötts av burop. Antagligen skämdes de alldeles för mycket för att gå till den enda del av arenan som på något sätt kunde sympatisera med i deras egen lidelse.

Man åker inte till ett av världens dyraste länder för att få det kastat i ansiktet på sig. Samtidigt får man ha förståelse. United har inte samma stomme utan Scholes, Neville och Van Der Sar i laget. Istället har man namn som Smalling, Jones, De Gea och Danny Welbeck.

Gårdagen visade bara ett United-lag som inte är färdigbyggt än. Gårdagen visade ett lag som valde att pissa sina egna fans i ansiktet med ett spel som inte platsar i Champions League och en inställning som varken klär eller hedrar klubbens färger. United är ute ur Champions League för den tredje gången under Sir Alex styre. Och detta i en av historiens allra beskedligaste grupper.

Fiasko? Thursday nights – Channel Five…

#RioFerdy5

Det gör ont i mig att se hur vissa United-fans beter sig. Hur de häver ur sig saker som de egentligen bör hålla tyst om. Dagens fotbollskultur lider av ett alvarligt problem, och det är att vi har alldeles för många idioter som får tycka lite om vad de vill mest hela tiden.

I åratal har Rio Ferdinand varit en stöttepelare i det United som har dominerat den engelska ligan och Europa. När han nu närmar sig slutet på sin oerhört framgångsrika karriär, 33 år gammal och som en lång och trogen inventarier på Old Trafford borde han mötas av hyllningar, värme och kärlek. Vad möts han av då?

Kritik, satir och i vissa jargonger av hat. Vad fan är det med dagens fotboll?

Anledningen till detta inlägg grundar sig i de citat som har florerat i både svensk och engelsk media och om hur vida Nemanja Vidic och Rio Ferdinand får gå till sommaren. Att Vidic ska stanna anser de flesta vara en självklarhet, men är samtidigt inte sena med att dela ut en känga till Rio.

Han har tappat ”glöden och vinnarinstinkten”. Han har tappat snabbheten. Det är väl argument som även jag till viss mån kan ställa mig bakom. Men att börja med ett relativt vettigt argument för att sedan avsluta det med ren satir över hans kapacitet som fotbollspelare är ju skamligt.

En Rio Ferdinand i toppform och en Rio Ferdinand som har fått mer än 4-5 matchers kontinuerligt spel i kroppen utan att bli skadad är fortfarande en av världens bästa mittbackar. Även om han har tappat en del som fotbollsspelare skulle han enkelt gå in i många av de större lagen i Europa.

Rio Ferdinand har på senaste 2,5 åren spelat ungefär 70 matcher för United. Det är nästan hälften av det maximala. Efter matchen mot Aston Villa senast är det första gången på lång tid han har spelat mer än tre-fyra matcher i sträck utan att bli skadad. United har på dessa matcher släppt in 1 mål. (Newcastle, straffen som inte var straff efter en klockren brytning av just Rio)

De flesta matcher United har släppt in fler än 1-2 mål med Rio som mittback har han spelat med någon annan mittback än Nemanja Vidic. Nu kan man ju visserligen argumentera för att ”en bra mittback kan spela brevid vem som helst”. Det kan jag ge er och jag kan även erkänna att Rio har varit ovanligt sval i år, men inse faktum:

Han är 33 år gammal, har under de senaste åren ofta spelat med skador men ändå alltid presterat på en nivå som inte borde vara möjligt för hans situation. I Champions League-kvartsfinalen mot Chelsea 2009/2010 spelade han hela matchen med en skadad fot, och kunde haltande dominera matchen totalt. Dessutom är det inte lätt att organisera sitt försvar med en spanjor som inte direkt talar engelska flytande, och med en backlinje som ständigt är i förändring.

Jag kan respektera att man inte tycker att Rio Ferdinand ska få spela i en United-elva anno säsongen 2011/2012. Jag kan respektera att man inte ens tycker att han platsar på bänken, även om jag inte förstår tanken. Att trakassera och ironisera hans kapacitet som fotbollsspelare tycker jag är svagt. Men att kräva hans avgång från en klubb och en supporterskara han gett så mycket, men verkar få så lite tillbaka av tycker jag bara är patetiskt.

Rio Ferdinand kanske inte längre platsar i Uniteds på planen. Men då är han desto viktigare vid sidan av den.

Det är kanske där han är viktigast just nu, det är han som skojar med Tom Clev och Phil Jones. Det var han som körde Danny Welbeck till träningen varje dag. Den rollen, den positionen som ”lagpappa” är kanske hans viktigaste i klubben. Och det är just av den specifika anledningen Rio Ferdinand kommer att förbli en United-spelare även under nästa säsong.

The Invincibles

Jämförelserna har blivit dragna förut och verkar inte sluta än på ett tag. Vem är egentligen bäst av Lionel Messi och Cristiano Ronaldo? Röster har gjort klart sitt förut. Och de har alla slutat kors och tvärs över hela världen, alla fullständigt o kapabla att kunna komma överens.

Vissa hävdar bestämt att Messi är ohotbar medan andra menar på att Ronaldo bör vara given i och med att han är mer komplett som spelare. Hur som helst. Jämförelserna är nu så pass vanliga att det sällan nämns någon annan som ens kan hota de två superstjärnorna i frågan om vem som är bäst.

Det som till en början startade som en enkel men likväl befogad jämförelse har blivit till någon sorts individuell kamp mellan de båda. En Joe Fraizer-Muhammed Ali duell som inte verkar ha något slut. Ska denna bloggen åter en gång få agera världsvisare åt alla miljoner fotbollsälskare som måste få höra svaret på frågan?

Nja. Jag låter mitt svar hänga ute ett tag till tror jag. De har ju trots allt börjat årets ligasäsong ganska bra båda två ... och verkar göra en viss fråga svårare och svårare för varje säsong som går:

Lionel Messi:
Matcher: 14
Mål: 16
Assist: 6
Skott på mål: 76 skott

Cristiano Ronaldo:
Matcher: 13
Mål: 16
Assist: 6
Skott på mål: 77 skott

Vem som är bäst? I framtiden kanske vi bör utveckla den en aning och fråga oss själva: vem är egentligen nära någon av dem?

Nej, fotboll är inte viktigare än liv och död.

Redan när Stefan Liv omkom i Jaroslav började jag fundera hur vida Bill Shankly hade rätt i att "fotboll är viktigare än liv och död". Nu var det ju visserligen inte fotboll det handlade om så jag släppte av någon anledningen denna fundering snabbt.

Men nu har även Gary Speed lämnat oss. Även denna gång har en undran kring Bill Shanklys ledmotiv väckts inom mig, och jag har bestämt mig. Nej Bill, nej Nicklas, nej till alla oss fotbollsälskare - fotboll är inte viktigare än liv och död. Det är inte viktigare på nått sätt, har och kommer aldrig att vara heller. Någonsin.

Det är också därför jag förevigt vinklar mig loss från dessa dumheter.

Gary Speed.

DEL ETT Sir Alex Ferguson: Född och fostrad i Govan, reformatör och fader till Manchester United

Igår var det på dagen 25 år sedan Sir Alex Ferguson klev in genom dörrarna till Old Trafford. Under ledning av David Gill fick Sir Alex se hur >>Sir Alex Ferguson Stand<< tornade upp sig på tidigare North Stand. Det finns inte en människa i världen jag unnar det mer.

Alex Chapman Ferguson föddes i den skotska hamnstaden Govan den 31 december 1941 och var son till hamnarbetaren Alexander Beaton Ferguson och Elizabeth Hardie. Han föddes hos sin farmor på Shieldhall Road, men växte upp i ett fattigt lägenhetshus vid 667 Govan Road.

Govan är hamnarbetarnas statsdel vid floden Clyde i syvästra Glasgow och det var vid hamnen hans far arbetade varje dag. Som en följd av den fattigdom som rådde i området var arbetet vid varven själva grundessensen till allt liv i Govan och var det som gjorde att männen spenderade mer tid vid dockorna än i hemmet med fruarna och barnen. Detta skapade en oförstörbar sammanhållning och en järnhård uppriktighet som nästan gick att ta på bland familjerna.

Men jobb fanns inte åt alla och med ett andra världskrig i sitt epicentrum var arbetslösheten hög i landet. De arbetslösa lade de få inkomster de fick på alkohol och våldet var påtagligt i Govan. Det var inte en lätt miljö att lära ett barn om rätt och fel men Alex och Elizabeth gjorde så gott de kunde för Alex och hans bröder.

Född och uppfostrad i fattigdom, men även född och uppfostrad i en arbetarklassfamilj där solidaritet och ärlighet prioriterades förstod snabbt Alex Ferguson vad som gällde i sin hemstad. Det gällde att vara en tuff, envis och plikttrogen man av den gamla stammen. Hans far hade varit precis det: en man som aldrig hade tagit något för givet och alltid stått upp för den han själv hade velat representera. Han jobbade själv i varven vid hamnen och kom aldrig för sent en enda gång under 40 års tid.

Sir Alex Ferguson är själv övertygad om att en människas bakgrund formar honom mer än något annat och trots att han själv aldrig jobbade i hamnen hade han en klar bild över hur det kunde vara:

– Det är precis sådant här som danar karaktär, att vara tvungen att arbeta högst upp på ett fartyg mitt i vintern när vinden kommer ylande nedför Clyde. Det ger karaktär, när folk måste jobba med trasor runt händerna eftersom det är så kallt att metallen bränner dig om du rör vid den, berättar Ferguson.

Alex fick lära sig att du inte nådde framgång utan arbete och att familjen var viktigare än något annat i världen. Dessutom lärde han sig vikten av att värdera, behandla och bemöta alla andra människor med samma respekt och rättvisa. Trots att han är en av de rikaste människorna i hela Storbritannien har han aldrig glömt vad hans föräldrar och hans bakgrund lärde honom om människor och rättvisa. Han är socialist och har flera gånger nämnts som en av Labour Partys största privata donatorer.

När han var 16 år började han arbeta i fabrikerna i Govan och träffade ett par år senare sin blivande fru Cathy Ferguson. I samma veva började även Sir Alex spela för en av Glasgows större fotbollsklubbar Queens Park. Som nykomlingar i den högsta divisionen gjorde Alex 15 mål på 31 matcher trots att laget blev nedflyttat samma säsong.

Alex Ferguson hade imponerat på flera klubbar och var protestant och där av en trogen Rangers-fantast så när klubben knackade på hans dörr 1967 var det inget snack för den då 26-årige anfallaren. Klubben hade inte köpt skotten enbart för att han kunde göra mål, utan för hans obevekliga vinnarinställning och enorma aggressiva spelstil.

När Ferguson gjorde sitt första besök på klubbens arena Ibrox ville en av direktörerna veta vilken tro han och hans fru hade. Fergusons fru Cathy Ferguson var uppfostrad i en katolsk familj där religionen hade satt djupa spår i hennes personlighet. Direktörerna gillade inte vad man hörde och fortsatte att pressa Ferguson på information om hans frus religion. Alex Ferguson, uppfostrad i de hårda kvarteren i Govan hade svårt att kontrollera sig:

– Själv fattar jag inte var jag hade min tunga. Hur kunde jag – som ser mig själv som en stark karaktär – ha avstått från att leverera en ursinnig salva som svar på så förolämpande frågor. Men det är vad som händer när du vill något så mycket som jag ville skriva på för Rangers. Du är villig att radera din personlighet för att få dina drömmar att gå i uppfyllelse, säger Ferguson.

Klubbens dåvarande pr-chef Willie Allison gillade inte att klubbens senaste nyförärv var tillsammans med en katolik och började enligt Ferguson själv sprida lögner om Cathy och hennes religion. Under tiden Ferguson storspelade för sitt älskade favoritlag fortsatte rykten att florera runt Ibrox om hans fru och hennes religion.

Ferguson hade lärt sig att alltid skydda sin familj och var trött på Allison, så när klubben åkte på försäsongsturné sommaren 1968 var Ferguson så förbannad på Allison att han först dränkte sina aggressioner i lite sprit innan han bestämda sig för att leta upp Willie på Kung Fredriks Hotell i Köpenhamn.

- Han var i matsalen då. Jag lät honom få höra vad jag tyckte om honom, men mina lagkamrater tog tag i mig och drog ut mig genom dörren. När de fått upp mig till rum dök Allison upp vid dörren, och då gav jag honom en ny salva.

Lagkamraterna stångades med en ursinnig Alex Ferguson och var helt lamslagna av hatet Ferguson visade. Tillsammans lyckades de brotta ner honom i sängen och få på honom en pyjamas.

– Men det irrationella behovet att få säga mitt drev mig ur sängen. Jag stormade ner för trapporna i min pyjamas för att återuppta den verbala attacken på Allison.

Längre än så kom inte Alex Ferguson när det gällde sin vistelse hos Rangers och han fick sparken kort därefter och det enda försvarstal han ägde var anklagelser om Willie Allison som ”en religiös bigot av allra mörkaste färg”.

Han gjorde ett konstlat försök att dränka sin besvikelse med ett provspel med Ayr United men anställdes ett år senare hos St. Mirren. Med den bakgrund han hade både som liten grabb och som spelare var hans temperament numera ganska välkänt i Skottland. Redan under hans första tränarjobb i East Stirling hade han visat prov på detta och satt skräck i stora delar av laget. Anfallaren Bobby McCulley berättade:

- Han hade redan skrämt skiten ur oss från start. Jag har aldrig varit rädd för någon förut, men den där Ferguson är en skrämmande jävel.

DEL TVÅ Sir Alex Ferguson: Född och fostrad i Govan, reformatör och fader till Manchester United

Han gjorde succé i både St. Mirren och Aberdeen där han fullständigt dominerade den skotska fotbollen med flera ligatitlar och även tog hem flera europeiska titlar med "medelmåttorna" i Aberdeen.

Han var känd som en kompromisslös tränare med noll tolerans för dålig disciplin och drevs vidare av sin uppväxt men även hatet och besvikelsen av att aldrig ha lyckats i Rangers.

I Aberdeen skaffade han sig smeknamnet >>Furious Fergie<< och anekdoten om hur han en gång sparkade en tvättkorg på en spelare i laget är välkänd.
Den förre Aberdeen-spelare Mark McGhee skildrar storyn:

- En annan gång sparkade han sönder tvättkorgen. Ett par kalsonger flög genom rummet och landade på en killes huvud, som en mössa. Han rörde sig inte. Han satt bara där, vettskrämd. Fergie märkte inte ens något förrän han var färdig med utskällningen. Då tittade han upp och sa: Och du kan ta bort de där jävla kalsongerna från huvudet. Vafan tror du att du håller på med?

På lite sydvästligare breddgrader satt bland annat Martin Edwards och resten av direktörerna i styrelserummet och hade bestämt sig: de skulle ha Alex Ferguson.

När Alex Ferguson först anlände till Manchester upptäckte han att flera av spelarna hade fallit för en ganska ohälsosam vana. Med Norman Whiteside och Bryan Robson i spetsen hade klubben försökt att skölja ned de olyckliga resultaten klubben hade på sistone med alkohol och detta användes som ett sätt att stärka lagmoralen.

Men Alex Ferguson hade inte kommit till Manchester för att träna ett lag med ouppfostrade och välbetalda alkoholister och gjorde det tydligt redan vid sin andra träning när han samlade laget kring sig:

- Ni måste ändra på ert sätt, för jag tänker aldrig i helvete ändra på mitt. Det är slut på tiden då Manchester United är en kompisklubb lika mycket som en fotbollsklubb.

Tack vare sin förmåga att välja ut rätt människor till sin stab, hade han lyckats att bygga upp ett stort infranätverk som hade som uppgift att hålla koll på vad spelarna gjorde om dagarna. Därför var det inte svårt att hålla koll på vilka som höll sig borta från flaskan och inte. Det hade varken Norman eller Paul MacGrath gjort, han hade tagit de på bar gärning när de återigen hade träffats på en pub i närheten:

- Jag kan föreställa mig hur det såg ut, hur han satt vid sitt skrivbord med en karta över Manchester. Hur han kartlade vår dryckesrutt och satte en nål på vartenda ställe vi hade siktats, säger MacGrath.

Han kastade porslin på Gordon Strachan för att han inte lyssnat på instruktioner han fått, han kunde stå utanför spelares hus i timmar för att spana på dem. Han åkte till och med hem till Lee Sharp och förstörde en fest de hade anordnat och slängde ut samtligt festdeltagare som gömt sig i garderoberna på gräsmattan innan han tog sig an de unga superstjärnorna, Sharp och Giggs. Skotten hade kommit till Manchester för att stanna, och han hade gjort det med aktioner som i slutändan skulle få effekt.

Under slutet av 1980-talet hade klubben fortfarande inte imponerat särskilt mycket under Fergusons ledning. Stora frågetecken började bildas och allt fler fans ville ha bort Ferguson, mycket på grund av att man hade sålt klubbens stora spelare som Norman Whiteside, Paul MacGrath och köpt unga doldisar som Gary Pallister och Paul Ince. Hur vida Ferguson hade suttit kvar på sin post om inte Mark Robins hade gjort det där målet mot Nottingham Forrest i FA-cupen 1989 låter jag vara osagt.

Ferguson hade trots allt lyckats styra upp Manchester United från att till en början endast ha varit världsbäst på att supa, till att faktiskt börja prestera på planen. När Ferguson värvade fransmannen Eric Cantona från Leeds United började det mesta att falla på plats. Med i stort sett samma lag som året innan vann klubben sin första ligatitel på 26 år säsongen 1993/94.

Dessutom började spelare från det egna ungdomslagen, som Ferguson själv hade organiserat och reformerat, att blomstra. Eric Cantona kom att bli Fergusons andra röst och verkade i mångt och mycket som ett extra redskap för att få ut sina budskap. Laget började träna både mer och på ett helt annat sätt med fransmannen i laget.

Ferguson hade inte bara reformerat om hela ungdomssektionen, eller byggt ett nytt infranätverk över spelarnas dagliga barturer – han hade även fått in flera olika ledarröster som kunde bevaka hans dagordningar där disciplin och regler skulle följas. En av hans favoriter var bulldogen Roy Keane som under en matchuppladdning 2003 hade gått fullständigt amok i omklädningsrummet efter att en mobiltelefon hade ringt och stört spelarna. Telefonen tillhörde Gerard Pique, en nyinflyttad och späd 17-åring som inte kunde språket så bra. Roy Keane blev vansinnig och skrek att han skulle döda den som inte stängt av sin telefon. Innan Roy Keane hann fram till Pique hade telefonen slutat ringa och spanjoren undkom avrättningen, men kommer fortfarande ihåg kaptenen Roy Keane:

– Jag har spelat med många stora spelare, men fortfarande aldrig någonsin upplevt en spelare med så stor tyngd i omklädningsrummet som Keane. Gjorde du inte saker på rätt sätt så slaktade han dig, och jag är fortfarande djupt påverkad av att ha spelat med honom. I England finns det så mycket respekt för de äldre, rutinerade spelarna. Det var helt givet att såna som Giggs, Neville och Scholes var de som bestämde.

DEL TRE Sir Alex Ferguson: Född och fostrad i Govan, reformatör och fader till Manchester United

Inför säsongen 1995/1996 hade klubben åter en gång sålt flera av lagets stora stjärnor. Det var spelare som Ferguson tycket hade tappat sin hunger för klubben. Den gamle Liverpool-spelaren Alan Hansen avfärdade Uniteds nya lagsatsning av ungdomar med orden "Man kan inte vinna med barn". Med spelare som David Beckham, Gary Neville, Paul Scholes och Neville-bröderna vann man både ligan och FA-cupen.

Det var även under denna period Ferguson tog med sig sitt lag till sina egna hemtrakter och Govan. Han tog på en rundtur i sina gamla kvarter och lät de uppleva de mesta av kulturen:

- Jag stannade till och med vid bageriet och bjöd dem på tatty scones. De var inte särskilt nöjda, men det gjorde män av dem minsann, skrockade en nöjd Ferguson.

Här i ligger lite av en storhet i Fergusons sätt att träna sina lag. Å ena sidan kan han framstå som en dement och psykotisk massmördare som ska mörda hela presskåren för att de har ställt en oberättigad fråga, men bakom kulisserna bottnar sig en man som de flesta spelare har beskrivit med ord som "familjefar".

Trots att han är en föredömlig expert på att ändra sig efter tiden vägrar han att låta spelarna i klubben bli "större än klubben själv", och lutar sig alltid tillbaka på sin egen uppväxt och tillvaro. Det viktigaste är i mångt och mycket inte han själv eller spelarna, utan klubben i sin storhet och att framgångarna fortsätter.

Att spelarna idag är mindre hårdhudade än förr har han många gånger varit inne på:

- Världen har förändrats, och det har också spelarnas attityder. Numera har jag känsligare personer i omklädningsrummet. De är skyddade av föräldrar, agenter och till och med av sin egen image. De stoltserar med sina tatueringar och sina örhängen… det är annorlunda nu och jag måste anpassa mig. Det händer till och med att spelare sitter och gråter i omklädningsrummet nu. Spelare som Bryan Robson grät aldrig.

Det är inte bara de yngre spelarna som har tvingats rygga tillbaka för Fergusons ilska och som har misslyckats att handla med dem. Även spelare som Jaap Stam, David Beckham, Van Nistelrooy och Roy Keane har i längden haft svårt med att Ferguson har haft rätten att skrika förolämpningar i ansiktet på dem. Alla har de fått lämna klubben. Alla har de blivit för stora för klubben. Alla har de trotsat Sir Alex:

- Folk tror att det finns grader av lojalitet, men det finns inga sådana grader. Om någon sviker mig en gång så finns det ingen väg tillbaka.

Ferguson menar själv att det är bakgrunden som formar varje människa och har därför alltid prioriterat spelare med rätt attityd. Själv har han alltid stått fast vid ärlighet och solidaritet och det är de ingredienser som har byggt upp dagens Manchester United.

Under 1990-talet och framåt hade Ferguson satt sin speciella prägel på de lag han själv hade byggt upp, och fanns det någon likhet mellan dem så är det en sak: de är tystlåtna familjemän som gifter sig tidigt och sedan tillbringar nästan all tid på fotbollsplanen eller i hemmet. De pratar ogärna med medierna och när de väl gör det betonar de nästan alltid kollektivet. Daily Telegraph skrev en artikel där man menade att "Fergusons spelare uppför sig som medlemmar i en religiös kult".

Och letar ni någon gång efter ett svar på frågorna om vad Ferguson lämnar i arv kan ni hitta det inne på hans kontor. Där hittar ni två tavlor med två olika innebörden, båda betydande till det han själv fick lära sig som ung.
Ahcumfigovin<<. (Jag kommer från Govan) och: >>Nihil sine labore<<. (ingenting utan arbete).

Och där har ni det. Han lämnar efter sig det han fick lära sig under sin ungdom. Den obevekliga solidariteten och den där lojaliteten så många män världen över dödar för.

Under sina 25 år på Old Trafford har Alex Ferguson hunnit med att bli både "Sir Alex Ferguson" och ägare till 37 vunna titlar. Vill ni veta varför han är klubbens störste människa tillsammans med Sir Matt Busby är det just det, han reformerade om en hel klubb ut i grundvallarna och han gjorde det på sitt eget vis. Endast en son från Govan kan åstadkomma sådant.

Ballon d'Or fortsätter att avskräcka

Jaha. Är det meningen att vi ska bli förvånade när vi ser årets lista över de 23 potentiella kandidater som faktiskt kan bli framröstade till "världens bästa fotbollsspelare"? Eller ska vi bara inställa oss en och en i det led som har börjat avsky detta pris? För det bör vi väl alla göra?

Allt sedan FIFA har blandat sig in i leken har normerna ändrats och den Barcelona-hysteri som råder i världen har blivit allt mer påtaglig när dagens nya jargong där det fina spelet skall framhävas till det yttersta nått en gräns.

Någonstans här vill jag stanna upp och uttrycka min åsikt. Mitt i all denna hysteri kring världens bästa fotbollslag måste man inte tänka fler än en gång för att inse att något skumt är på gång. I år var 23 professionella fotbollsspelare nominerade. 8 av dem spelar i Barcelona. Inte ens fyra av dessa är knappt värdiga att hamna på denna lista.

Ett exempel på detta är Eric Abidal som på långa vägar inte spelade som en av världens 23 bästa fotbollsspelare förra året. En del av detta föreligger visserligen i upptäckten av hans cancersjukdom, men sympatier från FIFA för spelares personliga problem har vi inte sett skymten av tidigare och bör inte gälla som ett "prestationshöjade medel" för att förhöja Abidals säsong.

Att Lionel Messi, Xavi Hernandez, Andrés Iniesta och Gerard Pique finns med på listan kan få argumentera mot även fast den sistnämnde dels har varit skadad mycket men även har en helt annan roll än många andra stora mittbackar. Jag skulle vilja påstå att det är lättare att vara en statist i Barcelonas tiki-taka fotboll än vad det är att hålla ett helt fotbollslag under armarna som Thiago Silva gör borta i Milano.

Jag säger inte att Gerard Pique inte borde vara med, för det bör han verkligen, men då skulle jag vilja se lite andra försvarsspelare som Nemanja Vidic, Thiago Silva eller kanske Vincent Kompany göra honom sällskap. Eller årets totala "supernolla" Manuel Neuer, som förra året tog Schalke till en imponerande CL-semi? Nä.

Jag inser att det är precis dessa problem FIFA och tidigare France Football har stött på när dessa nomineringar skall skickas ut. Men gör inte skillnad på spelare och spelare, eller klubb och klubb. Bara för att man spelar i Barcelona, som spelar den vackraste fotbollen i världen, ska man per automatik inte väljas ut som en av de bästa i världen.

När det hela kommer till kritan är det bara tre namn det handlar om och dessa brukar vara lättare att lista ut än något annat i dagens fotboll. Lionel Messi kompanjeras av brukliga Xaviesta och har Ronaldo gjort en bra säsong i Real kanske han kan peta sig in.

Men skillnad på folk och folk, klubb och klubb och pris och pris har ju sannerligen FIFA gjort Ballon d’Or till. På olika forum har man diskuterat fram Lionel Messi till den självklara vinnaren, inte bara för att han är planetens bäste fotbollsspelare utan för att han under året som gick också vann både spanska ligan och Champions League.

Okej. Det är helt fantastiska argument som inte vem som helst kan tala bort, men det gäller för dessa människor att sätta det i paritet till andra saker. Som att Wesley Sneijder t.ex. vann både trippeln med sitt Inter och tog sitt Holland till VM-silver mot Spanien. Han var inte ens med på pallen då…

Det året vann Lionel Messi löst baserat på att ”han hade gjort flest mål”. Under året som gick slog Cristiano Ronaldo det spanska ligarekordet för antal mål för en säsong. Borde inte de reglerna gälla i år också?

Missförstå mig rätt. Lionel Messi bör vinna priset i den renaste egenskapen att han faktiskt är den bästa fotbollsspelaren på denna jord, men när själva prisets grundessens ändras från år till år för att passa en viss klubb vill man bara spy.

23 män var uttagna. Av dessa var 8 från Barcelona och 13 från spanska ligan. Detta är ett skämt utan proportioner.

Mina 23

FIFA, France Football

Iker Casillas, Spanien/Real Madrid
Gerard Pique, Spanien/Barcelona
Eric Abidal, Frankrike/Barcelona
Daniel Alves, Brasilien/Barcelona

Xavi Hernandez, Spanien/Barcelona
Andrés Iniesta, Spanien/Barcelona
Xabi Alonso, Spanien/Real Madrid
Wesley Sneijder, Holland/Inter
Cesc Fàbregas, Spanien/Barcelona
Luis Nani, Portugal/Manchester United
Mesut Özil, Tyskland/Real Madrid
Bastian Schweinsteiger, Tyskland/Bayern München

David Villa, Spanien/Barcelona
Neymar, Brasilien/Santos
Thomas Müller, Tyskland/Bayern München
Sergio Agüero, Argentina/Manchester City
Karim Benzema, Frankrike/Real Madrid
Samuel Eto’o, Kamereun/Anzji Machatjkala
Diego Forlan, Uruguay/Inter
Cristiano Ronaldo, Portugal/Real Madrid
Lionel Messi, Argentina/Barcelona
Wayne Rooney, England/Manchester United
Luis Suarez, Uruguay/Liverpool

Nicklas Johansson:

Iker Casillas, Spanien/Real Madrid
Manuel Neuer, Tyskland/Bayern München
Nemanja Vidic, Serbien/Manchester United
Thiago Silva, Brasilien/Milan
Gerard Pique, Spanien/Barcelona
Vincent Kompany, Belgien/Manchester City
Sergio Ramos, Spanien/Real Madrid

Xavi Hernandez, Spanien/Barcelona
Andrés Iniesta, Spanien/Barcelona
Xabi Alonso, Spanien/Real Madrid
Wesley Sneijder, Holland/Inter
Samir Nasri, Frankrike/Manchester City
David Silva, Spanien/Manchester City

Wayne Rooney, England/Manchester United
Radamel Falcao, Colombia/Atletico Madrid
Lionel Messi, Argentina/Barcelona
Edison Cavani, Uruguay/Napoli
Andrea Di Natale, Italien/Udinese
Carlos Tevez, Argentina/Manchester City
Cristiano Ronaldo, Portugal/Real Madrid
Samuel Eto’o, Kamereun/Anzji Machatjkala
Robin Van Persie, Holland/Arsenal
Luis Suarez, Uruguay/Liverpool

1-6.

Jaha. Vad säger man då efter att ha åkt på den största smällen av värsta rivalerna i mannaminne? Timmen efter söndagens match var den allra värsta söndagen i hela mitt liv. Jag har aldrig känt mig så besviken, förråd och skamsen.

Justitiemord detta. Bloody Sunday. Ni borde alla skämmas.

Rio Ferdinands insats är för fan på gränsen till tjänstefel rakt igenom och han var så dålig rakt igenom att jag skulle kunna skriva tre uppsatser om hur svagt han ligger mig om hjärtat just nu. Han skulle bära hela den defensiva lagdelen på sina axlar men var ett enda stort frågetecken matchen igenom… ”NI SKA SKÄMMAS” var det enda jag fick ur mig i matchens sista sekunder, då hade Edin Dzeko och David Silva återigen konstruerat ett sådant där samspel varandra mellan som var från denna värld.

Johnny Evans utvisning var kanske inte onödig ur det syftet att Mario Superman Balotelli hade kommit i friläge och stängt matchen – men den var så jävla förödande för oss att det efter det var en dead-end. Åh herregud vad saknad du var och är Nemanja…

1-6.

United i svår svacka

När United gick in i Champions League-gruppspelets tredje omgång var känslan på förhand oviss, det rumänska succélaget Otelul Galati som förra året vann den rumänska högstaligan – var en helt ny bekantskap för mig själv och man hade svårt att placera dem på en skala. De hade förlorat sina två första matcher med uddamålet, mot de två lag som United hade misslyckats att ta en enda trepoängare av.

På förhand trodde man att United i vanlig ordning skulle ta sig i kragen och spela hem denna match enkelt. Samtidigt kunde man skönja en viss form av osäkerhet i och med att laget är så pass okänt, att spela jämnt mot både Benfia och Basel är inte på något sätt dåligt alls.

Otelul Galati är inte på något vis alls klassat som en större klubb och har aldrig haft en stor framgång ute i Europa. Klubben bildades så sent som 1964, med andra ord fyra år innan United vann sin första Europacup-titel. Matchen i sig kunde på många sätt gestalta dagens utveckling mellan de som har och de som aldrig haft.

Den oerhörda storleksskillnaden mellan lagen blev desto mer påtaglig när kvällens värdar fick ta den 25 mil långa sträckan till huvudstaden från den avsevärt mycket mindre staden Galati. Anledningen? Klubbens egen arena med det innovativa namnet ”Otelul” tar endast in dryga 13 000 åskadare, jämfört med nationalarenan i Bukarest: ”Stadionul National”.

Otelul Galati är inte populära alls i Rumänien, det mesta kan häranledas till deras ligaseger från i fjol där många rumäner anser att laget vann flertalet av sina matcher genom domarfusk. Därför var känslan på förhand att det skulle bli en ganska harmlös match från Oteluls sida, där den där riktiga känslan från bortamatcher i Europa skulle utebli. Känslan var berättigad men när de dryga 30 000 åskådarna hade tagit plats inne på National Arenan var stämningen förvånansvärt bra och rumänerna tryckte på riktigt ordentligt när Galati anföll mot United.

Jag vet inte vilken match i ordningen det är nu, men återigen fick vi se prov vad United har haft störst problem med i år. Luckan som aldrig uppstod för ett år sedan mellan mittfält och backlinjen verkar bli större och större för varje match som går och får inte laget ordning på det kommer det att bli stora problem i år. Otelul Galati lyckades utnyttja luckan men inte sina avslut. Men Otelul Galati är inte Manchester City, Milan eller Barcelona.

Trots detta börjar United i vanlig ordning bäst och spelar med ett väldigt starkt lag, Ferguson visar tydligt att detta är en match han värdesätter högt, med ett Manchester-derby bakom hörnet. Galati visar inte prov på stor mästerskapsrutin och låter United spela bollen och komma till halvchanser men allt längre matcher går desto mer attityd verkar laget få.

De framstår fortfarande som en skolpojke i jämförelse till prefekten från Manchester men ju längre matchen går desto fler och starkare blir Oteluls provokationer. Likt en prefekt börjar United förlora sitt lugn när elevens attityd verkar svårtyglad. Otelul börjar helt plötsligt ta över matchen och dominerar så väl bollinnehavet som anfallsspelet under en period. De spelar samtidigt smart, simulerar mycket vilket gör att de får ha kvar bollen länge.

Överlag är United det starkare lag och det krävs två straffar för att straffa Otelul ordentligt. Plus är givetvis att Wazza är iskall från punkten med tanke på hans senaste veckor, men samtidigt går det inte att komma ifrån Uniteds kalla form som verkar vara kallare än på länge. Att laget vinner trots att spelet uteblir är en styrka i sig som få lag i världen kan visa upp, men mot bättre lag brukar förlusterna och de dåliga resultaten komma. På söndag är det City som står på andra sidan banan – inte Otelul Galati.

Då måste Michael Carrick sköta sin defensiv bättre än mot Galati, även fast han var fullständigt dominant och planens bäste spelare. Wayne Rooney och Hernandez måste bli hetare och fungera bättre. Nani måste komma i form och Vidic kan inte längre vara matchotränad.

United vann matchen med 2-0, bollinnehavet med 63-37 och passningarna med över 300 stycken. I år har klubben pratat mycket om att de har anammat fjolårsförsluten i Champions League-finalen med att lära sig så mycket de kan av Barcelonas passningsspel men också presspel. Mot Viktoria Pilzen hade Barcelona slagit fler passningar efter 60 minuter än vad United gjorde under hela matchen mot svagare Otelul Galati.

United ligger tvåa i både ligan och i sin Champions League-grupp men vi har så mycket mer kvar att jobba med innan vi kan nå ända upp till toppen. Misstolka mig inte, United är fortfarande världens näst bästa fotbollsklubb men formmässigt ligger vi efter många klubbar. Formen kommer komma successivt under säsongen, matchen mot Manchester City kan bli startpunkten för vår resa till toppformen och sedermera förstaplatserna.

En match mellan bröder, allt för lika för att gilla varandra.

Gjorde äntligen en resa upp till Manchester för två helger sen med bekanta. Såg matcher i både Manchester och Bolton men det jag har reflekterat mest över är sejouren i Liverpool, där jag ville uppleva minnena av Hillsborough runt Anfield.

Jag och pappa gick genom Stanley Park och en trång och lång gränd till Anfield Road där vi såg Anfield bakre fasad torna upp sig. Bara ett tiotal meter bort låg Bill Shanklys grind och någon meter brevid den fanns minneselden över de människor som försvann den där otäcka sommardagen i Sheffield för 22 år sedan.

Trots att man är United-supporter in i benmärgen så smärtar det ändå att se alla de 89 namn som omkom den där dagen. Är det något Liverpool ska ha positiv respons för så är det deras sätt att hedra sina egna på ett hedersamt och stilrent sätt. Vid minnesurnan träffar vi på en australiensk kille med Australiens landslagströja på sig.

Vi börjar prata med honom och det visar sig att han liksom mig gör sitt första besök på Anfield och att han egentligen ska se Merseyside-derbyt på Goodison om cirka en timme. Men först vill han se framsidan på en av Europas anrikaste arenor och via Lothair Road börjar vi tillsammans ta oss ner till framsidan.

När vi korsar hörnet på gatan blir australiensaren helt stum och för första gången märker man att han börjar bli nervös. Han saktar ner farten innan han till slut stannar. Förvånat vänder vi oss till honom, han hajar till:

- Tim Cahill, säger han och pekar på emblemet på sin tröja.

Varken jag eller pappa förstår inte till en början men ganska snart inser vi båda två problemet och han utvecklar:

- Tim Cahill spelar i Australien. Och han spelar i Everton. Jag vågar nog inte gå ner dit. Dessutom har jag en blå t-shirt.

Han spanar in de grupper som har samlats vid Anfield: de flesta rakade, med en eller två ölburkar och lite paj. Han vänder sig om och börjar gå tillbaka upp mot Anfield Road, men vänder sig till slut om och säger:

- Jag är också Manchester United-supporter förresten. Jag tror inte heller att ni ska gå ner.

Han tittar på pappas byxor och vi ser United märket som pryder byxorna. Redan vid området vid Goodison hade jag uppmärksammat att många tittat hotfullt mot oss två, främst på grund av att folks blickar vandrat nerifrån och uppåt. Att sedan ta vägen mot Anfield visste vi båda två om var riskfyllt.

Pappa nonchalerar australiensaren och säger att det inte är någon fara, och börjar gå mot framsidan men jag ropar tillbaka honom. Trots att de flesta britter är relativt lugna så är det inte värt att riskera någonting, så fasansfull är relationen klubbarna mellan.

Allting började egentligen i slutet av 1800-talet när industrialismen blommade ut i Manchester på allvar och Manchesterkanalen byggdes. Innan kanalen byggdes var Manchester en enda staden i hela Lanchshire som på fullt allvar kunde producera och exportera varor i högre skalor, vilket gjorde staden till en attraktiv bytesleverantör.

Det enda som stod mellan Manchester och total dominans i området var hamnen som fanns i Liverpool – och som gjorde Liverpool till en livsviktig del i området. När kanalen byggdes flyttades handeln bort från hamnen i Liverpool till Manchester – och på så vis minskade även sysselsättningen i området.

Medan arbetslösheten blev allt större i Liverpool blomstrade Manchester ut som en av Englands allra viktigaste städer.

Idag nästan ett sekel senare lever hatet vidare, inte minst genom 1980-talet och huliganismen, Uniteds vinnartradition, diverse förbjudna spelarbyten – och osmakliga sånger om München kontra Hillsborough. Lancashire-derbyt är utan tvekan det största derbyt i hela England.

Varför jag skriver detta idag är egentligen bara för att ge er kuriosa, en plattform till något som i många fall och för många är större än livet självt. När Malcolm Glazer 2003 började köpa in sig i Manchester började man misstänksamt fnysa från Liverpool. När Glazer 2005 hade tagit kontroll över hela organisationen hånskrattade man från Anfield.

När sedan George Gillet och Tom Hicks påbörjade sina aktieköp av Liverpool insåg man plötsligt en sak man sedan länge kunnat konstatera. Inte att den amerikanska drömmen och kapitalismen gjort sig ett namn i England – nej, utan att klubbarna mellan inte var så olika.

När vi idag står inför ett av de viktigaste mötena lagen emellan kan vi konstatera att de två klubbarna hatar varandra så mycket för att den ene påminner så mycket om den andre. Men djupt inne i klubbarnas historia av tragedier, framgångar och ägarhärvor står det fast att dagens Liverpool och dagens Manchester United tillsammans med fotbollen går en mycket tuffare batalj till mötes än en vanlig fotbollsmatch.

Dåtidens och nutidens fotboll kommer aldrig att kunna bli densamma. Dåtidens socialistiska tänk där alla skulle ha en rättvis och jämbördig grundstomme att arbeta ifrån försvann när Premier League bildades och idag står det klart att två av världens största fotbollslag är amerikansk-ägda, i en sport som år för år skiljer på de som redan har och de som har hamnat efter.

Det enda som finns kvar idag och som fanns då är fansen. Åtminstone för Liverpool. De riktiga hardcore fansen från United bildade FC United och M.U.S.T istället i en protest mot Malcolm Glazer och hans köp av klubben. Än idag försöker de få bort Glazer med kampanjer och demonstrationer. Det enda som finns kvar idag från då är sångerna om forna hjältar men också minnena av forna tider.

13.45 är det avspark på Anfield. Jag var själv där för två veckor sedan och såg hatet från likasinnade. Likasinnade som är precis som mig. Men som hatar mig ändå.

It Ain't Over 'Til It's Over

Usch, fy fan vilken bedrövlig match på Old Trafford ikväll. När United senast tappade ett 2-0 överläge till ett 2-3 underläge kan jag inte minnas. Världens starkaste hemmalag mot lilla Basel från Schweiz. Ekvationen är helt obegriplig. Hade inte Ashley Young kvitterat till 3-3 sista hade jag förmodligen spytt galla över United tills morgonen åter grytt.

Ja. Vad var egentligen bra i United idag? Förutom en 38-årig walesisk gubbfan som åter en gång ser starkare ut på länge så vet jag inte riktigt. Och han blev utbytt när United väl ska ta upp underläget. Mot Ji-Sung Park, planens i särklass sämste spelare. Fy fan.

Det är inte riktigt min stil att vara cynisk mot det lag jag håller om allra starkast, det funkar inte riktigt så för mig. Jag skäms och känner mig obekväm när jag ska dissekera mitt United i små delar och analysera vad som var dåligt. Men ibland måste jag göra det. Idag är en sådan dag.

Utan en Rooney. Utan en Hernandez. Utan en Vidic. Det började ändå bra. Welbeck nätade två gånger om på mindre än två minuter, trots att Basel hade de bästa chanserna. United hade bollinnehavet, Basel hade chanserna. Allt väl än så länge.
Man gillar så klart aldrig när motståndarlaget har fler chanser än United, men i mitt tycke är det inte de viktigaste. Det viktigaste är att vinna matcherna.

United spelade trots Basels övertag rent målchansmässigt bra under den första halvleken, Vidic saknades inte där bak och Rooneys frånvaro gjorde sig inte speciellt påmind där fram. Trots en riktigt imponerande och stark insats av Marco Streller och Basels innermittfält hade ändå firma Jones/Rio och Anderson/Carrick koll på försvarsbiten och Giggs hade skaffat sig ett stort övertag längre fram i banan.

Sedan kom halvleken. United ledde 2-0. City låg under 0-2. Det absolut bästa tänkbara.

Sedan kom andra halvlek och vad som sades inne i Uniteds omklädningsrum kan man bara spekulera i, men det var tydligt att Basel underskattades något enormt. Med en lika tydlig spelidé fortsatte de att vara farliga i sin uppspelsfas. Det enda som saknades var avsluten, som United som vanligt bemästrade fläckfritt.

De Gea storspelar i målet och gör en helt fenomenal benparad på Strellers friläge efter en riktigt fatal försvarsmiss av Evra (som kommer allt för ofta nu för tiden).
Men så kommer 1-2 och sedan 2-2. Alexander Frei visar varför han en gång i tiden var en respekterad målskytt i Bundesliga. Basel spelar med en oförklarlig tyngd som United inte verkar kunna hantera. Mittbacksduon har samma problem som mot Stoke och vi får inte riktigt något grepp på schweizarna.

Planens bäste spelare Marco Streller byts ut strax efter att Basel gjort 3-2. Streller har själv fixat straffen efter att Valencia klumpigt kommit på andra hand, efter att ha fått en allt annat än snäll passning från Phil Jones. Alexander Frei stiger fram och lägger obehagligt säkert in 3-2. We’re trailing from behind.

It ain’t over until the fat lady sings. Nä. Det brukar vara så med United. Som förväntat sätter man in pressen sista 15 mot ett tröttkört Basel. Utdelningen kommer sånär in på ”Fergie Time”, när Ashley Young sätter 3-3 i 90:e. Det är förövrigt hans första mål i Champions League någonsin. Trots massiv press klarar inte United av att få in ett ledningsmål och en liten skräll är ett faktum.

Trots att United vinner bollinnehavet med närmare 20 procent och slår nästan dubbelt så många passningar inom laget står Basel välförtjänt med ett oavgjort resultat och leder med det gruppen. Jag behöver inte tala om för någon att Uniteds 3-3 mål är viktigt. Det är så viktigt att det knappt går att beskriva. En vinst borta mot rumänska Otelul Galati är ett måste om vi vill vara med om att kämpa om förstaplatsen.

United har börjat årets upplaga trögt och har verkligen fått känna på vad mindre klubbar med mindre muskler kan åstadkomma om de underskattas. United ligger trea i en grupp som många menade var den absolut lättaste för United. Det känns just nu väldigt tungt och oroväckande inför framtiden, fast å andra sidan kan man konstatera att den internationella fotbollen behövde detta.

Kanske vi United-fans behöver det minst lika mycket. Förra året förlorade vi en match i turneringen och släppte in ett mål i gruppspelet. I längden kanske det är bra med konkurrens, även för United och oss något bortskämda fans.

Ikväll fick vi se ett uppstudsande och på många sätt respektlöst Basel som verkligen visade att de är att räkna med och som dessutom hade matchens bäste spelare Marco Streller i på planen. United har inte förlorat hemma på Old Trafford på 32 matcher, idag var Basel 5 minuter ifrån att bryta den sviten.

It ain’t over until the fat lady sings. Nä, tur fan är väl det.

MATCH OF THE WEEK: Stoke - Manchester United

Anledningen till att Premier League genom åren har kommit att bli just min liga beror mycket på den där kontrasten som är så svår att finna i andra ligor. Mixen mellan det gamla och nya. Där den gamla engelska skolan med benhårda och obevekliga tacklingar möter den nya kontinentala och avsevärt mycket kvickare skolan.

Som den anglofil jag oftast finner mig i att vara har jag svårt att inte förälska mig i just den gamla och engelska skolan. Just på grund av detta har jag dessutom väldigt svårt att inte förälska mig i lag som Stoke eller Wolves.

Det är med stor respekt och nästan rädsla jag bänkar mig framför tv:n varje gång United tar den drygt 5 mil långa resan från Manchester till Stoke-on-Trent. Stoke City är världens näst äldsta fotbollsklubb, bildades 1863 och leds av den walesiske managern Tony Pullis.

Om det är något som klubben är kända för – om man bortser från huliganismen och att storspelare som Sir Stanley Matthews har representerat klubben – så är det inte oförtjänt för deras obevekliga vilja av att aldrig ge upp. Klubben har en never-say-die attityd som gör de smått obehagliga att spela mot. Jag skulle rentav vilja påstå att bortamatchen på Britannia Stadium är den allra svåraste på säsongen.

Under dagens match började Stoke lite som de brukar. Inom ett tidsspann på fem minuter hade man fått Javier Hernandez skadad och genom Glenn Whelans dobbar graverat in en hälsning i Patrice Evras högerfot. Ikväll tänkte man inte vika ner sig.

United är märkbart ur balans och spelar inte alls som man brukar göra hemma på Old Trafford, men nu spelar man varken hemma eller vilken vanlig bortamatch som helst. Stokes supportrar är kända för att skapa enorma ljudkulisser innanför Britannia Stadium. Med årets främste spelare Wayne Rooney ur spel går spelet knackigt och man får inget riktigt flyt i spelet under hela matchen.

När Nani gör 1-0 innan paus tror nog de flesta att den fördämning Stoke byggt upp under matchen raseras och att syndafloden närmar sig. Tony Pullis, med en tydligt brittiskt utpräglad uppställning där Ryan Shawcross (1.91), Peter Crouch (2.01) och Robert Huth (1.91) medverkar börjar istället skapa hörnor och slå inlägg.

Ett United-försvar med en matchovan Rio Ferdinand (stundtals grym) och säsongens utropstecken Phil Jones har det märkbart tufft under matchen mot jätten Crouch. Att Phil Jones har varit dominant i början av säsongen har väl inte gått någon förbi, men det är stor skillnad att vara briljant mot Bolton borta på Reebok och Stoke på Britannia Stadium. Efter en hörna tappar Jones koncentrationen en kort hundradel, men det räcker för att Peter Crouch ska nicka in kvitteringen.

På de 6 matcher Stoke har spelat har man gjort 4 mål och släppt in 6. Trots det ligger man sjua i tabellen. Man vinner de matcher och tar de poäng man behöver på typisk Tony Pullis-devis, där en obeveklig vilja av att aldrig vilja förlora och en obehaglig tyngd framåt med kraftfulla targets sätter skräck i de flesta försvar. Medellängden på anfallsspelarna? 1.90.

Man kan kalla Stoke vad man vill och många har olika åsikter om Stoke. De är ruttna. De förstör engelsk fotboll. De spelar inte underhållande. Rory Delap tar för lång tid på sig med alla sina inlägg.

Jo. Det stämmer väl. De spelar ett ”ruttet” och det genom en ganska tråkig fotboll med mycket höjdbollar och tufft närkampsspel med mycket kort. Och visst, det är ett vetenskapligt konstaterande att Rory Delap och Stoke använder 9 minuter av ordinarie matchtid till att både hinna med att torka Rory Delaps fingrar, matchbollen och för att sätta den i spel. Som förövrigt ofta resulterar i ett mål.

Men det är detta Stoke som vinner matcher med ett uddamål i slutminuten, och som till skillnad från andra sämre lag i ligan har insett sina egna begränsningar och som genom det fortfarande hänger sig kvar i Premier League.

Kvällens match? Den slutade förövrigt 1-1 efter en ganska påträngande press från Stoke sista tjugo. Dagens vinnare?

Det fanns ingen speciell. Men om vi ska gå på djupet kanske vi kan säga anglofilen inom mig. Trots att Stoke satte käppar i hjulet för mitt älskade United kan jag inte förmå mig att gilla dem för sin förmåga att spela efter den gamla skolan - pure brittish.

I Got To Give Up

Ett Chelsea på uppgång och ett United som har överträffat alla förväntningar inför säsongen. Ja, blanda det ena eller det andra och du brukar få en bra slutprodukt. Blandar du båda i samma kroksväng blir det en någon sånär överdimensionellt och överjävligt bra fotbollsmatch.

Vad denna match inte hade var det bara Ola Andersson i Viasat Studion som var inne på och det var den totala avsaknaden av ett centralt mittfältsspel inne på motståndarens planhalva. Gick inte bollen via kanterna spelades det djupledsbollar i raka led som skar sönder motståndarens lagdelar.

De fem senaste ligamatcherna mellan de röda och de blå har slutat med 1-0 eller 2-1 segrar i olika favörer. Visserligen har man gjort 13 mål på dessa matcher men ställ detta till dagens match och det hela blir något obegripligt. I dagens match blev det ”bara” 4 mål men båda lagen hade bud till minst 3 till och detta genom klara chanser.

Dagens match var den bästa jag någonsin har sett lagen mellan och under ett frenetiskt tempo agerade anfallare mittbackar och mittbackar mittfältare. Båda lagen hade ett bra presspel med sina anfallare som skärmade av ytor som slutade att existera och mittbackarna (främst United) spelade så offensivt att jag aldrig har sett på maken.

Många har dragit linjer mellan Phil Jones och störste Big Dunc Edwards, en helt bisarr parallell att rita men på många sätt inte helt obegriplig. Duncan främsta specialitet var hans förmåga att alltid hitta balansen mellan defensiven och offensiven där han stora delar var bäst på båda delar. När Phil Jones 50 år senare drar igång från sin mittbacksposition saknar det motstycke i dagens fotboll.

Det existerade inget mittfältsspel. Jo. Det gjorde det men under stora delar kändes det mer som att det inte existerade några mittfältare. Backarna var så offensiva för båda lagen att Fletcher och Meireles oftare sökte sig ner för att täcka upp ytan som den framspringande ytterbacken/eller mittbacken hade lämnat bakom sig. Under tiden fick Ramires eller Anderson springa för sitt liv för att understödja sina lagkamrater längre upp i banan.

För första gången sedan början av 2000-talet har inte matcherna präglats av attityden att första-målet-vinner-därför-spelar-vi-avvaktande-i-nittio-minuter. Det var en förlösande utveckling och förlösaren stavas André Villas Boas. 34-åringen kom till Old Trafford med en sådan respektlöst offensiv taktik att den 36 år äldre Sir Alex Ferguson rätade till slipsen och hakade på.

Ja. Vad fan var det för match då? Världens tröttaste 27-åring Fernando Torres vaknade verkligen till liv och spelade bättre än vad jag sett honom göra på väldigt lång tid. Trots ett mål och många bra intentioner lämnar han matchen med en bitter eftersmak över att ha gjort en helt obegriplig miss.
Wayne Rooney som har inlett säsongen med att göra 9 mål på fem matcher ramlade på straffpunkten och sköt över, när han kunde ha stängt matchen tidigt. David De Gea gjorde en fantomräddning på Ramires avslut och benparadade hem segern till United. Fjolårets skyttekung Dimitar Berbatov som har varit bänkad i stort sett hela säsongen fick äntligen chansen… och missade så öppet läge i ett helt okej läge.

Jag var lika nervös i den 34:e matchminuten som i den 93:e. Det är sådana här matcher som gör att man kommer behöva en pacemaker om redan 20 år. Det är sådana här matcher som blir historia. Det är sådana här matcher som får mig att vilja uttrycka mig som Lasse Granqvist.

Jag tror jag ger upp. Jag slutar med det här. Det går inte och hålla på. DET GÅR INTE OCH HÅLLA PÅ!

Cristiano Ronaldo: "Tested To The Limit"

Att Cristiano Ronaldo är en av världens bästa fotbollsspelare är välkänt. Att han är den mest komplette fotbollsspelaren i världen är ett faktum. Men vad är det egentligen som skiljer honom från andra spelare?

I dokumentären ”Cristiano Ronaldo: Testet To The Limit” får vi följa med när den förre detta fotbollsspelaren och nuvarande fotbollskonsulten Andy Ansah tar sig an fenomenet Cristiano Ronaldo. Till sin hjälp har Andy Neal Smith, en expert inom biomekanik.

I dokumentären får Ronaldo göra olika tester under fyra olika teman: kroppsstyrka, mental styrka, teknik och skicklighet. Kan fysfenomenet Cristiano Ronaldo verkligen göra sig själv rättvisa? Kontentan av övningarna är häpnadsväckande, Ronaldo motsvarar inte bara de högt ställda förväntningarna, han krossar dem.

I det första temat ställs Ronaldo mot den spanske mästaren på 100 meter, Angel David Rodriguez. Målet är att få en jämförelse över hur stor skillnaden mellan Ronaldo och en professionell hundrameterslöpare egentligen är. Hur snabb är Ronaldo egentligen?

Efter två tester får man fram två provresultat, där det visar sig att Cristiano Ronaldo verkligen springer på tider som motsvarar en professionell sprinternivå. Ronaldo springer endast 3 tiondelar långsammare än den spanske elitlöparen Rodrigues på 25 meter, som kommer in på tiden 3.3 sekunder. Detta trots att Ronaldo egentligen inte har en löpstil som ska kunna resultera i de siffrorna.

Medan Rodriguez springer med raka armar och på så vis håller en rak pendel och kurs så får Ronaldo en pendel på sin över- och underkropp. På grund av Ronaldos flacka löpstil springer han mot ett större luftmotstånd vilket gör honom långsammare. När man sedan går över till en förkortad zick-zack bana visar det sig att Ronaldo rentav är snabbare än Rodriguez.

Ronaldo själv menar på att han som fotbollsspelare hela tiden ändrar riktning och väldigt sällan springer rakt. Det är med andra ord en övning som helt ligger i Ronaldos repertoar, där snabba stopp och kvicka förflyttningar utmärker honom som spelare. En korrekt analys? Jo tack, i denna gren krossar han spanjoren med nästan en halv sekund.

Hur kan han då utföra dessa minst sagt imponerande tider? Jo. Nyckeln ligger i hans enorma muskelstyrka i främst underkroppen, men även överkroppen.

För att förstå hans fysiska status kan vi sätta det i jämförelse till mig. Vi är i princip lika långa och väger i princip lika mycket. Själv är jag nitton år gammal och tränar på gym fyra gånger i veckan och tränar fotboll två gånger i veckan.
Båda är över 1.85 och väger lite över 80 kg.

Trots detta mäter han 109 cm runt sin bröstkorg medan jag endast når upp till 100 cm. Översidan av hans lår är 61.7 cm tjocka medan mina endast är 56 centimeter. Lägg där till att han har 3 procents mindre kroppsfett än en supermodell. Hur kan någon som tränar så mycket kondition och intervallträning vara så muskelärt definierad?

Vid en spänstövning ber man Ronaldo att hoppa så högt han kan med sina armar placerade vid sidorna. Hans hopp med 44 centimeter imponerar inte och Andy och Neal förundras över den låga höjden. Man kommer fram till att man måste göra övningen mer matchlikt, dvs man låter Ronaldo komma i fart mot en rörelseplatta för att göra den mer relevant till fotboll.

Resultatet är häpnadsväckande och tack vare sin kroppsstyrka kan Ronaldo hoppa 78 cm upp i luften, högre än vad den genomsnittlige NBA-spelaren kan göra. Hans uppskjut motsvarar nästan fem gånger hans kroppsvikt eller 5 g-krafter, det är samma kraft som en astronaut möter vid ett uppskjut i rymden.

De mentala aspekterna är minst lika intressanta att undersöka och det är framförallt här det visar sig att det är träningen som har haft verkan på Ronaldos fotbollskunskaper. En övning där Andy ska vara en försvarare och Ronaldo anfallare riggas upp. Målet för Ronaldo är att hålla kvar i bollen i minst fem sekunder.

Andy och Ronaldo förses med ett par skyddsglasögon, liknande insatsstyrkornas ”nightvision-goggles”. Dessa används som verktyg till psykologen Zoe Wimhurst och Neal Smith för att avgöra vad som försiggår i spelarnas hjärnor under matchliknande situationer.

Under de första åtta sekunderna innan man bryter övningen har Ronaldo hunnit göra 30 finter på Andy och Ronaldo rör sig nästan dubbelt så snabbt än vad Andys syn hinner med. Med hjälp av datorer kan man se att medan Andys syn mestadels fokuserar på bollen så använder Ronaldo sin syn för att lokalisera var Andy har sin kropp och omgivningen runtom.

Han kollar alltså väldigt sällan på bollen utan använder istället sin syn för att upptäcka luckor i Andys försvarsspel. Detta inger känslan av att Ronaldo hela tiden ligger före sin motståndare. I den sista övningen ska Ronaldo avsluta inlägg som Andy slår från högerkanten. Övningen går till som så att Andy slår inlägget i fullt ljus, men medan bollen är i luften släcks studion ner och Ronaldo ska försöka avsluta bollen i mål. Resultatet är även här häpnadsväckande.

Man kallar in den semiprofessionella spelaren Ronald in i studion som ska få avsluta tillsammans med Ronaldo. Det visar sig att Ronald inte har en chans att fånga de bollar Andy slår till honom. Ronaldo? Han sätter allihop. Den sista avslutar han i fullt mörker med axeln, där han endast får se Andys kroppshållning innan inlägget.

Det visar sig att Ronaldo registrerar Andys kroppshållning, bollens fart och bollens bollbana långt före den vanliga människan. I detta fall nästan dubbelt så snabbt som Ronald.

Dokumentären om Cristiano Ronaldo är verkligen gripande och intresseväckande och ger oss bilden av hur otroligt komplett och mångsidig han faktiskt är. Han är stark, men inte starkast. Han är snabb, men inte snabbast. Han är spänstig, men inte spänstigast. Han är mentalt stark, men förmodligen inte den mentalt starkaste.

Men det är ju inte det som är grejen med Cristian Ronaldo dos Santos Aveiro. Det som gör honom unik är att han har något som ingen annan i världen kan stolta sig med. Det som gör fenomenet Cristiano Ronaldo till Cristiano Ronaldo är just det.

Som en enda person behärskar han allting bättre än de flesta.

Let's Go Crazy

Grupplottning till Champions League om två timmar. Sitter ni där hemma och förväntar er en lätt lottning? Sitter ni och hoppas på att få uttryckslösa BATE Borisov eller orutinerade KRC Genk i er grupp? Ok.

Årets grupplottning är, på förhand en av de svettigaste jag har varit med om. I den första seedningsgruppen håller ju som bekant lag som Manchester United och Barcelona till, kort sagt de lag som har varit bäst under de senaste fem åren. Att det är bra lag råder det ingen tvekan om, men det var längesedan det var så fruktansvärt bra lag i samtliga grupper.

I den andra gruppen har vi bland annat AC Milan, som ju bekant vann italienska ligan föregående säsong. Vi har dessutom den spanska ligatrean Valencia och den spanska ligafyran Villareall. Det är helt okej lag.

I den tredje(!) seedningsgruppen håller Manchester City till i, världens rikaste och snart mäktigaste klubb. Inte så märkvärdigt? Nä. I och för sig håller ju även de ryska mästarna Zenit St. Petersburg till här.

För att göra galenskapen ännu tydligare huserar de regerande tyska mästare Borussia Dortmund till i den fjärde seedningsgruppen!
Årets lottning är fan i mig inte vacker någonstans.

På förhand kan vi få fler än en ”dödens grupp” i årets upplaga, och inse att lag som Milan, Real Madrid, Dortmund och Manchester City kan ända upp i samma grupp.

17.45 bänkar jag mig framför tv:n och Viasat brevid pappa som kommer vara redo med anteckningsblock, penna, men framförallt – Ryan Airs hemsida.
Årets höjdpunkt närmar sig. Nu åker vi.

Money To Blow

Idag blev Samir Nasri klar för Manchester City. Han är bara en i raden av världsspelare som har lämnat Arsenal under sommaren. För bara två veckor sedan lämnade Cesc Fabregas klubben till fördel för Barcelona och i slutet av juli flyttade även Gael Clichy till nordvästligare breddgrader och Man City.
Under tiden har Arsenal förstärkt truppen med ivorianen Gervinho.
Jaha. Grattis.

Under tiden som Manchester City har radat upp två raka segrar under säsongsstarten har Arsenal tagit en poäng och inte visat speciellt bra kvalitéer. Att det är klasskillnad mellan lagen just nu råder det ingen tvekan om, att båda lagen lider av allvarliga symptom är ännu tydligare.

I Wolfgang Petersens utmärkta tolkning av det trojanska kriget, Troy, får vi se hur Thessaloniens kung Triopas konverserar med den grekiske allhärskaren Agamemnon:

Triopas: Remove your army from my land.
Agamemnon: Why, I like your land, I think we’ll stay. I like your soldiers too.
Triopas: They won’t fight for you.
Agamemnon: That’s what the Messenians said, and the Acardians, and the Opeians, now they all fight for me.
Triopas: You can’t have the whole world, Agamemnon. It’s too big, even for you.

Ett par sekel senare inser vi att Agamemnon och Roberto Mancini kanske inte är helt olika varandra. Även Roberto Mancini tror att han kan få hela världen, även om den är lite för stor för honom. Men han försöker så gott han kan, den där Mancini.

Under sommaren har han spenderat hundratals miljoner för spelare som i längden kommer att vara ordinarie spelare i ett av de värsta lagbyggen jag har sett. Men vad händer egentligen med de spelare som petas? Hur klarar Gareth Barry, Carlos Tevez eller rentav Yaya Touré av att bli petade?

I truppen har man 20 världsspelare och ytterligare 3-4 därtill som skulle slå sig in i de flesta lag utan problem. Dessutom har man spelare som Roque Santa Cruz, Emmanuel Adebayor och Wayne Bridge utlånade. Det är ganska tydligt att man i Manchester City lider av hybris.

Ingen klubb mår bra av att ha allt för många bra spelare, för alla bra spelare har en helt annan syn på sig själv än vad spelare som ofta sitter på bänken har. De förväntar sig att spela varje match och att deras lön ger dem skälet till det. Problemet med Manchester City är bara att majoriteten av laget sitter på kontrakt som är värda lika mycket.

Häromveckan gick Mancini ut i pressen och i det närmaste hotade Arsene Wenger för att spela Samir Nasri mot Udinese i Champions League med motiveringen att ”Citys intresse skulle sjunka drastiskt”. Vem fan tror Mancini att han är, allhärskaren?

****

Manchester City har börjat köpa till sig ett färdigt lag. Arsenal har istället börjat sälja bort det lagbygge man en gång hade. Frågan är bara vad Arsene Wenger håller på med? När kommer nyförvärven, om de ens är på ingång?

Arsenals absolut största problem har förutom frånvaron av en riktig kapten ala Patrick Vieira varit Wengers ovilja att ge en målvakt chansen under en längre period. Många har fått för sig att det har varit kvaliteten på målvakterna som har sviktat för Arsenal. Jag skulle vilja säga att det är Wengers velande fram och tillbaka mellan att helt enkelt utse en målvakt.

Att laget inte har haft en riktig ryggrad i sig har varit omdiskuterat under flera år, och det säger sig självt att du inte kan få fram en stabil pelare i laget om du bygger det runt ungdomar. Avsaknaden av en riktig pådrivare har vi inte sett skymten av sedan Jens Lehmann lämnade klubben och det var väl någonstans där Arsenal slutade vara det gamla härliga Arsenal.

Dagens Arsenal är totalt oförmögna av att spela en fotboll som är på gränsen av vad den egentligen får vara. Avsaknaden av en riktig ledare går lite i hand med frånvaron av en riktigt ful och ’grisig’ spelare. Klubben behöver få in spelare som vet vad som krävs för att vinna och som kan balansera på gränsen, som kan växla mellan att hasa någon på hälsenorna för att sedan slå den avgörande passningen.

Perfekta nyförärv för Arsenal skulle vara Lassana Diarra eller Phil Jagielka. Den sistnämnde faller även in i gruppen som även det kan klassas som en kärnfråga för klubben. Den totala avsaknaden av egna produkter från England.

Det är uppenbart att vare sig spelartruppen eller Arsene Wenger är i balans just nu, där man till skillnad från United har generationsväxlat för fort. Det största exemplet för det finner vi hos Frimpong, som i den senaste matchen mot Liverpool visade att den ivriga ungdomen har fått växa allt för obehindrat hos Arsenal.

I Arsenal har man varit naiva. En allt för ung trupp saknar en ledare. När Robin Van Persie fick kaptensbindeln var det en del som istället ville ha Jack Wilshere. Han är 19 år.

I dagens fotboll förlorar de klubbar som försöker satsa ungt. På den andra sidan av myntet finner vi lag som Manchester City. Klubbar som vet vad de vill ha. Allt. Och som är beredda att betala allt för att få det.

Idag blev Samir Nasri klar för Manchester City. Det var Citys fjärde nyförärv denna sommar.

Idag lider jag med Arsenal. Idag lider jag med Manchester City. Idag lider jag med fotbollen.

DOKUMENT: En infekterad relation

Den sjätte april 2011 lottades de två ärkerivalerna Real Madrid och Barcelona mot varandra i Champions Leagues utslagningsfas. Det visade sig ganska snart att lagen skulle ställas mot varandra inte mindre än fyra gånger på tre veckor. Medan en hel värld entusiastiskt väntade höll hela Spanien andan.
Det var förståeligt.

Ungefär ett år senare kan vi konstatera att dessa tre veckor var en fundamental ingrediens i det sprängämne som på ett sätt kom att skaka om det spanska fotbollslandskapet i grundvallarna.

När Pep Guardiola efter segermatchen mot Shajktar Donetsk den 6 april 2011 fick frågan om hur det kändes att möta Real Madrid i nästa slutspelsfas svarade han konsist att han inte ville prata om det. Vi förstod det inte riktigt då som vi kanske gör idag.
Pep Guardiola förstod tidigt. Fotbollen i Spanien skulle aldrig mer bli sig likt.

****

Det första mötet slutar oavgjort efter en av historiens mest cyniska försvarsspel komponerat ala Jose Mourinho, det är första gången Real Madrid tar poäng av katalanerna på tre år. Den andra matchen avgör Cristiano Ronaldo efter 109 minuter på Mestala och de vita marängerna vinner spanska cupen. Att Barcelona helt har tappat greppet visar Pep Guardiola tydligt på en presskonferens innan lagens första möte i Champions League.

– José, vilken kamera är du i? Jag kallar dig José eftersom du duade mig tidigare. Du har redan vunnit matchen utanför planen, du får en CL-pokal för det. Det är Mourinho som är den förbannade chefen här.

Det är första gången som Guardiola har uppfört sig odiplomatiskt och Mourinhos badboy-attityd har verkligen slipat fram en gnista.

Under nästkommande Champions League-retur faller alla spärrar bildligt talat sönder då Pepe blir felaktigt utvisad efter att Daniel Alves har simulerat skada och matchen går överstyr. Efter matchen är det krigsstämning mellan lagen och Spaniens förbundskapten Vicente Del Bosque går ut i media och vädjar spelarna att lägga känslorna åt sidan för landslagets skull. Han är uppenbart oroad:

– De goda relationerna är det som byggt vår framgång. Jag gillar inte det jag ser.

Att stämningen är tämligen instabil märks tydligt på planen, men att båda sidor har tappat greppet vid sidan av är ännu tydligare. Det man diskuterar mest är klubbarnas ovana att spela unfair. Barcelona anklagar Madrid för att spela allt för tufft och de attackerar i sin tur Barcelona för att slänga sig allt för ofta. En sak är säker, Jose Mourinho har sin åsikt klar:

– Barcelona är redan vidare. De har domarna på sin sida och även Uefa. Det kanske beror på att de är sponsrade av Unicef. Om Pep Guardiola vinner Champions League i år igen kommer han ha gjort det via två sätt som skulle få mig att skämmas, säger Mourinho.

Samma år plockar Barcelona hem både den spanska ligan och Champions League.

****

För att förstå sig på rivaliteten mellan klubbarna måste man förstå historien mellan klubbarna. Rivaliteten är nästan lika gammal som klubbarna själva och den handlar som så ofta om mer än fotboll – och så ofta om politiska motsättningar där fotbollen används som ett instrument.

Barcelona är som bekant Kataloniens huvudstad där man alltid har velat agera oberoende den centrala makten i huvudstaden Madrid. Redan under 1920-talet började klubbarna användas som tillflyktsorter för den uppretade mobben som hade skilda visioner om landets styrande. Det politiska spelet var utbrett där centralstyrning stod mot federalism och diktatur så småningom konkurrerade med demokrati.

Efter det spanska inbördeskriget började segraren och fascisten Francisco Franco införa en väldigt hård diktatur som slog extra hårt mot katalanerna. Medan Franco förbjöd det katalanska språket började relationen mellan den mäktiga huvudstadsklubben Real Madrid och den stolta skaran katalaner från Barcelona bli infekterad. Gänget från huvudstaden blev på så vis ett symboliskt hatobjekt som för Barcelonas fans var Francos lag. Även om katalanerna efter Francos död tidigt fick ett bättre liv så är infektionen lika djupt inbunden.

****

Igår spelades så den sista delen i den spanska Supercupen som Barcelona tog hem, men trots att det var en av historiens mest välspelade matcher lagen mellan så tog brutaliteten och hatet överhanden återigen. Efter att Lionel Messi bombat in segermålet i den 87 minuten bensaxar Marcelo i frustration nyförvärvet Cesc Fabregas bakifrån bara tre minuter senare.

Händelserna på Nou Camp igår natt cementerar det många visste. Den gnista som treveckors-perioden i våras tände exploderade ut till en världsbrand igår. Det slagsmål som utbröt efter tacklingen renderade i tre röda kort där Marcelos tackling kanske inte var det allra fulaste.

Under tiden som Mourinho gick fram till Barcelonas andretränare Tito Vilanova och petade in ett finger i hans öga sprang David Villa fram till Mezut Özil och örfilade honom, medan han hånade hans religiösa åskådning. En chockad Marcelo tvingades att springa tillbaka från spelargången för att stoppa sin kollega från att formligen anfalla den spanska landslagsanfallaren.

För en gångs skull ska jag inte uttrycka mina känslor över Barcelona som fotbollsklubb. Det senaste året har båda klubbar haft skäl för sina klagomål. Barcelona anklagade Real Madrid för att spela allt för brutal fotboll, Marcelo gav dem rätt.

Real Madrid anklagade i sin tur Barcelona för att filma allt för ofta, Sergio Busquets gav dem rätt och det är med stor förtjusning jag hör Jesper Hussfeldt använda ordet ”patetisk” för att beskriva Busquets.

Efter 9 gula kort och tre utvisningar senare kan vi konstatera att båda lagen bar sig illa åt men att det är en sanslös underhållning, och en galen sådan. När Jose Mourinho ställdes mot väggen av en journalist som undrade hur han själv hade upplevt situationen med Barcelonas andretränare Tito Vilanova svarade en stencool och lite förvånad Mourinho:

- Vilanova, vem är det?

Jävlar vilken diss.

Matchen igår var förmodligen en av de bästa matcher lagen mellan. Det var förmodligen en av de fulaste lagen mellan. Och det var förmodligen en av de mest underhållande matcher lagen mellan.

Men jag vet själv hur denna hatkärlek mellan bröder kan sluta. Det kan vara underhållande och trevligt till stora delar, men kan också sluta väldigt illa med blod, svett och tårar som följd.

En fåordig Pep Guardiola var inne på samma spår:

– En dag kommer det här att sluta illa. Så känner jag.

Cesc Fabregas är klar för Barcelona. Frågan är bara varför.

Jaha. Idag blev Cesc Fabregas klar för FC. Barcelona och vi kan väl efter si sådär 4 år, tre månader och tjugosex dagar konstatera att tidernas längsta och mest irriterande transfersaga har nått sitt slutskede.

Världens bästa fotbollslag med världens bästa mittfält har alltså köpt en av världens bästa mittfältare. Jaha.

Är det bara jag, som efter en stunds funderande inser hur totalt idiotiskt detta låter? Jag inser självklart den egentliga och enda befintliga anledningen till värvningen men kan inte sluta att förundras över hur man har tänkt där borta i det soliga Spanien.

På Barcelonas mittfält spelar redan Xavi, Iniesta och Sergio Busquets, som alla är ordinarie i det spanska landslag som de senaste tre åren har vunnit både EM och VM. Dessutom har man redan supertalangen Thiago, som måste skolas in så småningom om han nu ska ta över Xavis roll i laget som man påstår. Det är väl vid det här laget ganska onödigt att nämna att man också har Seydou Keyta?

Jag inser så klart att detta är en prestigevärvning på många nivåer. Först och främst vill Barcelona få hem ”den förlorade sonen” som han så vackert har utmålats. Xavi har redan deklarerat att Arsenal ”fiskade i Barcelonas fiskevatten” när de stal den då unge spanjoren. Under flera år har man kämpat för att få hem Fabregas och nu när verkligheten har kommit ikapp oss står vi här med en konstig magkänsla.

Grattis Barcelona, ni vann kampen. Ni visade era muskler. Ni fick hem er förlorande son. Jaha.

Men var det nödvändigt? Behövs du verkligen, Cesc?

Jag antar att man kommer att rotera bland alla mittfältare för att låta alla få speltid och på så vis hålla moralen i klubben uppe, men jag förstår lika fullt inte varför man vill lägga ut närmare 350 miljoner kronor (underpris i och för sig) och cirka 1.8 miljoner kronor i lön för en rotationsspelare, även om han förvisso är jävligt bra. Jag sa det förut och kan lika gärna säga det igen, jag tror inte att Keyta kommer att få mycket speltid på mittfältet nowadays.

Köpet av Fabregas kommer att visa sig värdefullt om någon av hans mittfältskamrater går sönder, eller när Xavi börjar bli till åren. Köpet ger dem även möjligheten att spela en fotboll som involverar högre bollinnehav, om de väljer att spela med fem mittfältare och en ensam forward. Då finns det i princip inget lag i världen som kan störa deras passningsspel.

Förmodligen har frågan sina skäl och uppenbarligen sina svar. Men jag har fortsatt en konstig magkänsla.

Idag blev Cesc Fabregas klar för Barcelona. Frågan är bara varför.

En generationsväxling av stora mått

Innan säsongen sparkades igång på Wembley förra veckan hade United redan gått in i en av klubbens största generationsväxlar någonsin. Två av de största spelarna klubben haft i form av Paul Scholes och Gary Neville hade lagt skorna på hyllan. Ytterligare tre inventarier hade lämnat idyllen bakom sig. (även älskade Owen Hargreaves)

Världens största reservspelare John O’Shea och världens hårdaste mittback Wes Brown hade flyttat till nordöstligare breddgrader och Edwin Van Der Sar hade lagt handskarna på hyllan. Som en följd av att Gary hade slutat under säsongens gång och med tanke på att han allt sällare fanns i startelvan var det inte speciellt svårt att ersätta honom med yngre förmågor som Rafael och Fabio.

Det absolut största frågetecknet inför säsongen kvarstod dock i form av hur man skulle kunna ersätta Van Der Sar och Scholsey. Allt fler frågor hopade sig inför säsongen men till slut blev spanjoren David De Gea klar för målvaktsposten. Under hela sommaren har klubben försökt värva Wesley Sneijder, men affären har strandat då Wesley har haft alltför höga lönekrav.

Matchen mot City under Community Shield gav oss United-fans vissa svar på frågor vi sedan länge har ställt oss, håller De Gea verkligen? Kan vi verkligen ersätta Scholes? Svaren var blandade, medan De Gea släppte in två ”enkla” bollar så visade Tom Cleverly upp ett mittfältsspel som man sällan ser från en 22-åring. Matchen mot City visade att ålder och erfarenhet inte alltid väger tyngre än vikten som ett ungt och entusiastiskt sinne kan frambringa.

Klubben går in i en av de största växlarna vi har sett och vi har redan kommit halvvägs in i den. Jag ska inte ljuga om att jag är ledsen för att ’Fergies Fledglings’ börjar bli färre och färre, men jag ska inte heller ljuga om att jag blir glad av att se att Uniteds arv av att alltid luska fram nya talanger verkar fortsätta.

Jag tror att någon som David De Gea kan växa fram till en färdig världsmålvakt redan om två år, men jag är fortsatt osäker om han räcker mot ett Chelsea i en eventuell ligafinal. Jag tror att någon som Tom Cleverley kan växa fram till en färdig mittfältsgeneral redan om två år, men jag är även osäker om han räcker till mot ett Real Madrid i en Champions-Leaguekvart.

Just i år är det viktigt att United fortsätter blanda åldrande men fortsatt visa sinnen med unga och hungriga sinnen. Spelare som Ryan Giggs fortsätter att vara den absolut viktigaste länken i ett lag som löper risk att föryngras allt för snabbt.

Under de tre senaste åren har Manchester City spenderat miljarder för spelare som Yaya Toure, David Silva, Carlos Tevez och Sergio Agüero. Under den perioden har Uniteds största prestigevärvning varit någon som Ashley Young eller Antonio Valencia.

När vi förra helgen slog City på Wembley gjorde vi det med en snittålder av 22 år, och medan den bäst betalde spelaren i hela ligan, Yaya Toure försökte hjälpa sitt lag hade han problem att slita sig loss från den sex år yngre Tom Cleverley. Det hela slutade med att Yaya, halvt skämtsamt vädjade om att Cleverley skulle lämna honom i fred. Under veckan skall Tom enligt uppgifter få en maffig löneökning upp till 400 000 kr i månaden. Yaya Toure? Han tjänar 2,2 miljoner i veckan.

Förutom Tom har vi kanske det absolut bästa köpet, enligt mig, under sommaren. Den 19-årige mittbacken Phil Jones från Blackburn som var högst delaktig till att United kunde vända 0-2 underläget mot City till vinst med 3-2. Många källor inom England tror att han kan peta självaste Rio Ferdinand inom ett år. Potential, någon?

Under förra säsongen kom så äntligen tre killar från ungdomslaget in ordentligt i träningen med A-laget och de verkar kunna få spela åtminstone en eller två matcher i ligacupen i år. Jag tänker så klart på Paul Pogba, Ryan Tunnicliffe och Ravel Morisson, den sistnämnde med en sådan stor potential att man i United-kretsar har börjat om en ny Duncan Edwards. Med andra ord det absolut största epitet man kan få i United.

Återväxten för United har börjat och den ser kristallklar ut. Idag, 17.00 väntar West Bromwich på The Hawthorns.

Nu är vi här. Ligapremiär. Coolt som fan.

Chimes of Freedom

Alla har vi någon gång suttit hemma i tv-soffan och känt oss missgynnade av domaren. Alla har vi någon gång stått på Old Trafford, Camp Nou – eller rentav Vångavallen och känt oss missgynnade av domaren. Allt domaren gör granskas noga av fansen, spelarna, ja till och med av grabben med svajig sattelitmottagning i Sydafrika. När domaren gör något blir han respekterad, när domaren gör något dåligt blir han syndabock.

Det är inte alltid lätt att vara domare, men här nedan följer insatser som inte ens usla domare skulle kunna göra sämre. Här är tre av de största domarmisstagen i historien.


Patrick Battiston – Harald Schumacher VM-82
Harald Schumachers horribla överfall på Patrick Battiston under VM-82 i Spanien sätter nivån på denna lista. Under semifinalen hade Battiston sett sitt Frankrike stångas hej vilt mot Västtyskland från bänken, innan förbundskapten Michael Hidalgo slängde in honom i den 52:e minuten.

Ett par minuter senare löpte han ikapp en djupledsboll och kom fri med den tyske målvakten Harald Schumacher. Battiston gick på avslut. Schumacher gick medvetet på kropp. En action helt i sin rätt, en handling i rätt Jens Lehmann-anda. Åh, detta tyska sportmanaship. En 50/50 situation, där domaren gjorde rätt bedömning. Eller?

Efter en halv piruett låg Battiston medvetslös på gräset med en bruten käke, bruten haka och ett brutet kindben. Han hade förlorat flera tänder och spenderade ett halvår på sjukhus i koma. Schumacher gestikulerade till synes oberörd med händerna att Battiston skulle dras av planen. Vad domare Charles Cover gjorde? Han gav Västtyskland inspark.

http://www.youtube.com/watch?v=3byTNRoxujo

Vad hände sedan?
Tyskarna låg under med två mål i förlängningen. Men vände till straffläggning och vann. Som tyskar brukar göra. I straffläggningen så missade Uli Stielike en straff för Västtyskland. Fram till VM-2010 och Lukas Podolski var han den enda tysk som någon gång missat en straff för Tyskland.


Sydkorea – Italien VM-2002
Att besvara vem Byron Moreno egentligen är kan vara svårt då frågan är så komplex att den bottnar i så många olika svar. Byron Moreno är dels privatpersonen som försöker smuggla in sex kilo heroin över gränsen till USA i sina kalsonger, men också domaren som blev avstängd i 20 matcher efter att ha lagt på sex tilläggsminuter, men låtit spelet fortgå i tretton – innan hans favoritlag Liga de Quito både kunde kvittera och avgöra en match i ecuadorianska högstaligan.

Under VM-slutspelet som hölls i Sydkorea/Japan 2002 dömde Byron Moreno matchen mellan hemmanationen Sydkorea och Italien. Medan italienarna fick sparkar i ansiktet, stämplingar mot kroppen och armbågar i skallen fick Sydkorea spela vidare. Totti fick å andra sidan rött kort för filmning, trots att han brutalt fälldes i straffområdet. Daniel Tomassi blev avvinkad för offside när han onside-ståendes sprang igenom och gjorde mål.

Giovanni Trappatoni protesterade. Francesco Totti protesterade. Till och med Paolo Maldini protesterade. Matchen var inte jättebra och Italien spelade inte sin bästa fotboll. Fine. Det visste Trappatoni. Det visste Totti. Det visste Maldini. Men alla visste de att det var något som inte stämde. Medan italienarna hävdade konspirationer så menade Sepp Blatter att italienarna hade gjort en dålig match och att de minsann fick skylla sig själva.

Sydkorea hade fått en billig straff. De hade avgjort i Golden Goal. De hade gått vidare till kvartsfinal i sin egen turnering. Någon vecka efter matchen fick domare Byron Moreno ett hus, en bil och lyxyacht insatt på sitt konto adresserat en anonym givare.

http://www.youtube.com/watch?v=ts9ITst0lLg

Vad hände sedan?
Sydkorea fick möta Spanien i kvartsfinal. Historien återupprepade sig och medan Sydkorea fick sparka på spanjorerna lite som de ville, så blev Joaquin avvinkad för offside, när han onside-ståendes sprang igenom Sydkoreas försvar och gjorde mål. Sydkorea avgjorde på straffar och gick vidare till semifinal.

Battistons liv var länge i fara.


Barcelona – Chelsea CL 2009
Efter sin insats i Champions League-semifinalen mellan spanska Barcelona och engelska Chelsea hade den danske domaren Tom Henning Øvrebø tvingats fly sitt hotell i London till en anonym ort. Han hade blivit mordhotad och ombads av domarförbundet att inte ställa upp på intervjuer.

Det var ju kanske aningen onödigt från första början. Hur skulle man ens kunna få till en intervju med Øvrebø? Ingen visste ens vart han var. En del påstod att han var på semester på obestämd tid. Kvällen innan hade Øvrebø friat Barcelona från fyra straffsituationer. Katalanerna hade fått vänsterbacken Eric Abidal felaktigt utvisad och medan Chelsea-fansen kände sig felaktigt behandlade så att hade Didier Drogba skrikit obscena ord i tv-kameran om hela spektaklet.

Äh, vafan så illa var det väl ändå inte?

I matchen hade förvisso Didier Drogba blivit fälld och nedryckt i straffområdet två gånger – utan att Øvrebø hade ingripit. Barcelona-mittbacken Gerard Pique hade motat en solklar handboll, och varit så säker på straff att han slutat spela. Andrés Iniesta hade gjort 1-1 med någon minut att spela. På övertid hade Chelsea fått en hörna, som Frank Lampard hade spelat in till den fristående Michael Ballack, som hade dragit till på volley – och som hade stannat på Dani Alves arm.

När Øvrebø lät spelet fortgå sprang den DDR-födde Michael Ballack efter honom i ett tiotal meter och försökte skrika ihjäl honom. När han blåste av matchen utbröt kaos och ivorianen Didier Drogba hade siktet inställt på dansken. Framför sig hade han bara lagkamraten Frank Lampard som skyddade Øvrebø från att få 90 kg västafrikanskt raseri över sig. Drogba hade istället vänt sig mot en kameraman och skrikit ”It’s a fucking disgrace”.

Det finns domare som är så dåliga att de nästan förtjänar applåder för det. Det finns domare som Lee Mason. Domare som är dåliga, överviktiga och flintskalliga. Mason lyckas med allt det där utan att vara provocerande dålig, överviktig och flintskallig.

Sedan finns det domare som Tom Henning Øvrebø. Øvrebø lyckades inte riktigt med allt det där utan att vara provocerande dålig, överviktig och flintskallig.

”It’s a fucking disgrace” Vissa gånger räcker inte ord som dessa till.

http://www.youtube.com/watch?v=sJUnr06dpVw

Vad hände sedan?
De förbannade katalanerna slog Manchester United i finalen i Rom med 2-0. I pressen pratade man mer om att Barcelona hade spelat ut Chelsea och slagit ut de ”likt en stor slägga”, snarare än att de hade fått åtminstone två horribla domslut mot sig. Drogba fick fyra matchers avstängning för sitt uppträdande.

"The Liverpool Way"

Att Liverpool var två klasser bättre än United idag säger jag inget om. Vinsten var välförtjänt men med en bitter eftersmak. Att förlora mot Liverpool är aldrig roligt, men det känns givetvis extra tungt med tanke på det sätt Liverpool vinner. Två av målen är klara ”tabbar” från Uniteds sida, medan jag tycker vi kan vara storsinta nog att ge Luis Suarez cred för 1-0 målet, och istället kalla det en briljant individuell prestation snarare än ett misstag från Uniteds sida.

Liverpool spelar ut United i första halvlek, och sjunker ner i andra och låter United kontrollera matchen. Men jag känner egentligen ingen vidare bitterhet över resultat, man måste kunna se objektivt på en del matcher, även om blodet är helrött för en enda klubb. Big Kenny vann kampen vid sidlinjen, Raul Meireles vann kampen på mittfältet och totalt sett vann Liverpool matchen enkelt. Och väldigt välförtjänt. De tvingade United till onödiga och svåra passningsvägar och lyfte enkelt bort all form av anfallshot från Uniteds sida. Försvarsmässigt var de lika säkra som Liverpool oftast är hemma på Anfield.

Tyvärr kan jag inte glädja mig med deras seger (precis som jag skulle ha gjort det ändå) då de gör det på ett sätt som jag inte kan ställa mig bakom. Jamie Carraghers tackling på Nani är så oerhört ful och medveten att man blir förbannad när man ser den. De små, nätta och korta stegen innan sparken kommer är endast till för att ge sparken mer kraft. Det är inget ovanligt när det kommer till Jamie Carragher, som förutom att ha varit en onesided-champion när det kommer till konsten att göra självmål (Richard Dunne har titeln just nu) även är en jäkel på att komma undan allvarliga bestraffningar när han sätter igång med sina benknäckartacklingar.

Tacklingen på Nani är så jävla grotesk på grund av att Carragher gör det med flit. Att Phil Dowd endast tilldelar honom ett gult är skandal, och att Gerrard skriker åt en gråtande Nani att sluta filma ger bilden av hur mentaliteten i dessa derbyn brukar se ut. Starkt av Dowd att hålla en konsekvent linje genom matchen dock, då han endast ger Rafael ett gult kort, efter sin idiottackling. Kan inte hålla med Strömberg i studion som säger att den inte är lika farlig än Carraghers, hade Rafael träffat renare hade det varit på samma nivå. Synd att samma konsekventa linje på Stamford Bridge inte visades förra veckan, hade kunnat vara annorlunda då. Men, men, what goes around comes around.

Jag är by the way inte ett dugg förvånad att hela Anfield buar ut Nani, när han gråtandes, bärs ut på bår. Jag förväntar mig inte mer än så av Liverpool, senast det begav sig på Anfield för ett par säsonger sedan när Alan Smith bröt benet, så försökte Liverpool-fansen välta ambulansen medan de kastade sten på den. Under tiden skrek de ”Munich scum”, för att anspela på Uniteds krasch i München ’58. Det är väl ”The Liverpool Way” att gå antar jag… utan värdighet.

Jamie Carragher förresten. En spelare som Glenn Strömberg kallade för ”en ödmjuk person och spelare” som inte får göra det han gjorde, i halvtid efter tacklingen på Nani. Denna ”ödmjuke” Jamie Carragher har en diger meritlista när det kommer till att vara en ”ödmjuk” människa.

Den 11:e september släppte han sin egen självbiografi: ”Carra” där han berättar om den hårdföre ytterbacken Lucas Neill. 2003 hade Neill tacklat Carragher så svårt att han brutit benet, och Carragher skildrar händelsen i boken:

”När jag bröt benet efter en hänsynslös tackling av Lucas Neill i september 2003, så var mina vänner redo att jaga ikapp honom om jag gav dem klartecken. Ett par veckor senare fick jag ett samtal. ”Du kommer aldrig tro det, Jay. Vi är på Trafford Center och Lucas Neill går rakt mot oss. Vad vill du göra?

Ville jag verkligen att Neill skulle få stryk? ”Det är bara ett problem, sa rösten. ”Lilla Davey Thommo är med honom”. Det var det. Jag kunde knappast låta en av mina bästa vänner, David Thompson, nu en Blackburn-spelare, bli vittne till ett överfall. Dessutom hade han känt igen övergriparna. Uppdraget avstyrdes och jag skickade ett sms till Thommo, där jag berättade att Neill skulle ge honom en stor kram av tacksamhet.”

Han hävdade även att han medvetet försökt skada sin egen medspelare, Rigobert Song, under en träning för att denne skulle ha gjort sig lustig över att Carragher hade blivit kallad till det engelska landslaget och hans försvarsspel. Det var åtminstone Carraghers tolkning:

“There was a look of astonishment on Song's face - a bit like the one we used to give him when he claimed he was only 21. One morning in training he was told I'd been called into the England squad after performing well at full-back.

He might as well have blurted out he thought I wasn't good enough for international football. He strolled off to his French speaking friends and began talking to them. I could see him pointing towards me while everyone was grinning. It was clear what he was saying and the rage inside me simmered.

Song walked on to the training pitch with a smile on his face. He was limping off it with a grimace an hour later. The first chance I got, I did him. Never have I hunted down a 50–50 tackle with greater appetite. 'You're not fucking laughing now, are you, you soft cunt?' I said as he hobbled away.

Did I care he had a knock? No way. I don't remember him or anyone else in the squad for that matter trying to take the piss out of my ability again.”

Fin kille det där.