FC Barcelona - en klubb med hemligheter

>>Més que un club<<. Barcelona är mer än bara en klubb… det är åtminstone vad de själva vill ge sken av. Under mer än 100 år hade klubben haft en fin tradition med att aktivt stödja all form av bojkott av tröjsponsorer. Men inför säsongen 2006/2007 införde man ”Unicef” som huvudsponsor för laget. Den dåvarande ordföranden i klubben Joan Laporta gav sin syn på saken:

– I Barcelona är vi medvetna om fotbollens globala dimension. Under de senaste åren har vi fått en snabbt växande supporterskara runt om i världen. Det är en positiv utveckling som klubben vill ta till sig. Och bästa sättet att göra det på är att använda fotbollen som ett instrument för att ge hopp till miljoner utsatta barn världen över.

Det lät vackert, och det ligger till grund för den filosofi Barcelona vill gestalta med sin verksamhet. Det är mer en vanlig klubb, det är en klubb som hjälper utsatta barn och deras familjer. Det är en klubb som skänker till de behövande, en klubb som dagligen lever upp till sin slogan ”mer än bara en klubb”. Trots att katalanerna under framförallt Francisco Francos tid vid det spanska styret blev starkt förtryckta är klubben alltid villig att ge något tillbaka till samhället, det kan nästan liknas vid något av ett martyrskap.

Vem kan förresten argumentera emot att det hela luktar marknadsföring lång väg, det är ju inte direkt så att det lockar mindre villiga prenumeranter till en så fantastiskt välvillig, givmild och skonande förening som FC Barcelona ju faktiskt verkar vara.

De flesta, inklusive katalanerna i synnerhet, anser att Barcelona spelar världens vackraste fotboll. Det har jag inga som helst invändningar emot, även om preciseringen av en ”vacker fotboll” per definition inte alltid betyder en anfallsvillig fotboll. Jag kan även uppskatta ett disciplinerat försvar, liknande Catenaccio-modellen som Helenio Herrera satte på kartan under 60-talet.

Vi lever i en tid långt bortom den tid tå Helenio Herrera utnyttjade Catenaccio-systemet för att utmanövrera sina motståndare med taktiska 1-0 segrar. Idag vill allt färre ungdomar se den berömda ”låskolven” stänga igen de minimala ytor som anfallare idag redan har att jobba på, de vill se mål… mål i massor. Det finns ett lag som oavbrutet tenderar att uppfylla de kraven, och det är FC Barcelona. Klubben har denna säsong ett helt osannolikt bra snitt, där man generellt gör över 3,0 mål per match samt att man endast släpper in 0,5 per match i ligaspelet.

Att klubben är världens just nu bästa klubb går att diskutera, men att det finns få lag som kan mäta sig med katalanerna just nu råder det inga tvivel om. Men det är inte heller det detta inlägg handlar om, det handlar lika lite om att jag försöker ifrågasätta klubbens kapacitet, som att jag försöker argumentera för att den spanska ligans kvalitet är avsevärt mycket sämre än den engelska.

Jag har inga problem med klubbens sätt att spela fotboll på, eller fansen i sig, men de flesta bitar faller på plats så snart man börjar plocka isär klubben del för del. Det jag stör mig så oerhört mycket på är klubbens hyckleri och storhetsvansinne. Klubben försöker promota en bild av sig själva som de ädla och vackra guldgossarna som bara spelar sin glädjefyllda fotboll i sina silkesvantar medan silhuetten brevid döljer de mörka skavankerna de flesta bär på.

Som en egen följd av att klubbens agenda alltid har varit att vara ”mer än en klubb”, så förväntar sig även fansen att laget inte bara tar vinster, utan att de gör det på ett underhållande sätt. I agendan innefattar det även att lagets spelare och ledning agerar enligt ett gentlemannaideal där man uppför sig sportsligt, både på och utanför planen.
Barcelona är även en klubb där alla får sin röst hörd, och där klubben är en av få i världen som ägs av de egna medlemmarna, som även har en egen röst i presidentvalen.

Det råder en helt annan mentalitet i Madrid, där de nya presidentkandidaterna alltid kommer med nya löften om nya fantastiska spelarköp. I huvudstaden verkar det råda ett hårdare klimat, där pengarna utmärker klubben som världens främsta varumärke, medan Barcelona försöker tona ner sin syn på en inkomstdrivande marknadsföring. Barcelona står för en helt annan mentalitet: där det vackra och varma klimatet återspeglar sig i det mesta de gör. Men tillskillnad från Barcelona så försöker inte Real Madrid promota sig för något de inte är, och det är i min egen synpunkt mycket större.

På listan över de 10 dyraste fotbollsspelarna genom tiderna har Real Madrid stått för fyra av köpen. Under 2001 gjorde den nuvarande presidenten Florentino Perez sig av med en 2 miljarder stor skuld på en natt. Staden Madrid hade köpt klubbens träningsanläggning Ciudad Deportivo för över 3,5 miljarder kronor. Dessutom hade man planerat att bygga en helt ny anläggning åt klubben medan grannrivalen Atletico Madrid inte blivit kompenserad på något vis. Affären var så gynnsam för det största laget i huvudstaden att Atletico-fans vägrade att betala sin kommunalskatt, vilket hade dragit in flera i allvarliga rättsprocesser. Florentino Perez var förövrigt god vän med den dåvarande premiärministern José Maria Aznar, som förövrigt också är en madridista.

Historierna om Real Madrids utsvävningar på transfermarknaden är avskyvärd enligt somliga, rättmätiga och logiska enligt andra, men hur man än vrider och vänder på det så är klubben och framförallt fansen ofta medvetna om stämpeln klubben har fått och hävdar aldrig något annat. Den är den stora skillnaden mellan klubbarna i sig, där Barcelona allt som ofta faller igenom på sitt eget hyckleri.

Att klubben bara är ”mer än en klubb” och alltid uppför sig korrekt är så genomskinligt att det föder ett hat och en osäkerhet mot klubben som saknar motartilleri.

Vilka signaler sänder det till dagens unga skolbarn, om en spelare till världens ”vackraste” och mest sportsliga klubb medvetet förstärker en situation och uppträder osportsligt, som i en eller annan form får motståndarlagets spelare utvisad? Thiago Motta blev sedermera utvisad.

http://www.youtube.com/watch?v=lhoBrOvs0DE&feature=related



Jag har själv varit på plats under Champions League finalen 2009 där mitt kära Manchester United rättvist förlorade mot ett för dagen bättre Barcelona, där lagets kapten Carles Puyol mer eller mindre verkade uppträda som Bambi på hal is, snarare än en lagkapten för det alltid lika sportsliga Barcelona.

Det kanske mest osportsliga med klubben är ändå deras ständiga hetsjakt på spelare som de själva anser sig ha rätten att köpa. De kan aldrig hålla tyst, och senast förra veckan gick klubbens tidigare ordförande Joan Laporta ut och sa följande:

– Engelsmännen kommer hit for att fiska, de kom för att fiska upp Piqué och Cesc. Att vi vill ha tillbaka dem är en rättvisefråga. (…) Han övergav Manchester United och visade tydligt att han ville till Barca. Jag hade gillat om Cesc gjorde likadant. Att värva Cesc är inte brådskande, men det är en fantastisk spelare. Nästa eller nästnästa säsong kan han komma till Barcelona.

Sedan sommaren 2009 har vi hört samma snack rörande Cesc Fabregas och en rad andra spelare, Barcelona upplever att United och Arsenal ”fiskade i deras vatten” och tog deras spelare, men frågan man kan ställa sig är varför ingen skuldsätter Cesc eller Gerard som själva valde att gå till England. Det kanske snarare är så att det var Barcelonas ledning som själva gjorde ett misstag och försöker skylla över det på andra. Den enda anledningen att Ferguson släppte Pique var förövrigt för att han inte höll måttet, och för att Gerard var trött på att alltid vara tredjeman, bakom världens bästa mittbackspar Ferdinand och Vidic. I Barcelona gick han rakt in i startelvan.

Xavi Hernandez har under två år pläderat för att Fabregas har haft kvar sitt hjärta i klubben under hela sin tid i England, och att han vet att Cesc vill tillbaka och att Arsenal har tagit honom från klubben. Historien upprepar sig, och som vanligt kan inte Barcelona hålla sig inom sina egna satta ramar. Hela snacket om att Cesc har ”Barcas DNA i sig” är även det ett påtryck som många anser är trakasserier och utpressning från klubbens sida. Även om det mest kan betecknas som en psykologisk krigsföring så känns det väldigt osportsligt.

Som en följd av samspelet i den samtid klubben har hittat sin formtopp och den typ av spelsätt de levererar har det genererat i stora andelar fans, som säger sig älska klubben mer än någonting annat på jorden. Det intressanta är att när man väl specialstuderar dessa fans lite, så upptäcker man direkt brister. Hur många vet egentligen att klubbens assisterande manager heter Tito Vilanova till exempel? Hur många vet egentligen att klubben bildades 1899 av Joan Gamper?

Att klubben har fått många oäktiga supportrar kanske man först och främst beskylla medierna för, som alltid ger Barcelona mer uppmärksamhet än något annat lag i världen. Om inte Barcelona vinner så har domaren gjort en svag insats, och det förstärks av Barcelona-lägret. Senaste det begav sig var i matchen mot Arsenal förra veckan borta på Emirates Stadium, så insinuerade de katalanska tidningarna att domare Nicola Rizzoli bidrog ”med avgörande beslut att ge Arsenal liv i matchen”. Detta skrev Mundo Deportivo. Deras argumentet? Nicola Rizzoli var vän med Real Madrid-tränare José Mourinho, som året innan hade kallat honom ”amico mio”, ”min vän” efter en seriematch mot Roma.

Tidningarna fortsatte: ”Mous kompis blåste emot Barca hela tiden och blev igår en av klubbens värsta fiender”. Vi som kan se någorlunda objektivt på saken får ganska snart ett barnsligt intryck av klubbens favoriserade tidningar. Tidningen menade även på att Leo Messis avblåsta offsidemål var felaktigt och att det var en medveten handling av Rizzoli, trots att repriserna i det närmaste var omöjliga att avgöra.

Medierna framställer ofta Barcelona som ”tidernas bästa lag” och att en spelare som Xavi har en enorm passningsskicklighet. Jag ska låta det vara osagt hur svårt det är att leverera 3 meterspassningar i stort sett hela tiden medan en spelare som Paul Scholes, som ofta ligger på samma procent, men som oftare slår längre krossbollar har en lägre status när det kommer till passningsspelet. Det är inte alls säkert att Scholes skulle göra det lika bra i Barcelona, med den rytmik och snabbhet som behövs men det visar bara hur favoriserade katalanerna är i Sverige.

Jag kan gestalta vad jag menar, genom att bara gå 10 dagar bakåt i tiden när Wayne Rooney har gjort ett av världens snyggaste mål i historien mot ärkerivalen Manchester City på Old Trafford. Nyheten ligger samma dag länge som första nyhet på Aftonbladet, innan det på kvällen kommer fram att Barcelona bara har fått med sig 1-1 från sitt bortamöte mot Sporting Gijon. Under kvällen låg nyheten om Rooneys drömmål på nionde plats i nyhetskolumnen. Gissa vilken som låg på andra plats?


Givetvis var det Barcelonas kryss mot futtiga Gijon. Visst, det gäller att vara färsk när det gäller nyheter, men ofta brukar det finnas ”EXTRA!” rubriker på Aftonbladet där de mest intressanta och viktigaste nyheterna brukar ligga. Visserligen var ju Barcelonas poängtapp av väsentlig del i den spanska ligan… men just det, det var ju matchen mellan United och City också. Fast det var ju bara det viktigaste och hårdaste derbyt mellan klubbarna någonsin, och hade en indirekt en konsekvens av att något lag kunde spetsa till ligatoppen. Dessutom gjorde Wayne Rooney det snyggaste derbymålet någonsin och ett av världens absolut främsta. Fast det är klart, det var ju ändå Barcelona med "capital B" som spelade.

Jag vet inte om det mesta grundar sig i en bitterhet hos mig, där den bittra eftersmaken gör mitt sinne förvridet, men Barcelona är en väldigt anrik och fin klubb som jag respekterar, men deras hyckleri gör mig illamående och har gjort de till en större rival än vad något av de andra engelska lagen någonsin har varit. Jag är medveten om att Barcelona har blivit en symbol under 2000-talet, och att klubben snarare representerar den katolska identiteten som en nation och att det är därför man säger att det bara är ”mer än en klubb”. Men klubben har så många brister som de aldrig vill erkänna att de tappar anseende. De är inte riktigt min "cup of tea" så att säga.

Även om jag aldrig har velat att Arsenal skulle vara framgångsrikt så är det en sak när de spelar mot Barcelona i Europa. Då är jag inte bara en subjektiv United-supporter, jag är en enda engelsk supporter som hejar på England och Barcelonas fall.

Gary Neville - en pojke utan talang, men med ett stort rött hjärta

Igår kväll slutade en människa som vi aldrig kommer att få se på Old Trafford igen. Gary Neville var den siste spelare som fansen runt Trafford Road kunde identifiera sig med.

Det finns sådana som kysser klubbmärket för syns skull, det finns sådana som gör det som ett spel för gallerian – och så har du Gary Neville. En som verkligen menar det.

Gary Neville växte upp som en ”local lad” strax utanför Greater Manchester i Bury. Som en liten grabb, fick han år efter år se grannklubben Liverpool ta hem alla möjliga titlar, något som formade honom till den person och spelare han kom att bli.

Redan som 16-åring ledde han, som kapten, den berömda ”Class of 92”-gruppen till seger i FA Youth Cup 1991. Det var hans första säsong i klubben och redan nästa säsong debuterade han för seniorlaget i en UEFA-cup match mot Torpedo Moskva, en kylig septemberkväll 1992. Han kom in i stället för Lee Martin, och det var i stort sett sista gången som vare sig Lee Martin eller Paul Parker fick ta hand om högerbacksplatsen. Under de två åren som kom fick Paul Parker spela allt mindre, medan den unge Gary visade upp en obönhörlig vilja av att aldrig ge sig, och svika sitt lag.

Det är ingen hemlighet att Garys yngre bror Phil, alltid hade varit en mer talangfull fotbollsspelare, men Garys osvikliga vilja av att aldrig ge upp, och att alltid kämpa för laget gjorde honom snabbt till en publikfavorit. Han hade en obehaglig ”never say die”- inställning som gjorde att han aldrig vek ner sig, även om motståndaren hette Zinedine Zidane eller Steve Sidwell.

Han ingick i den 90-tals generation som kom att kallas ”Fergie’s Fledglings”, som anspelade på Sir Matt Busbys ”The Busby Babes”, som hade verkat 40 år tidigare. I den gruppen var bröderna Neville, David Beckham, Nicky Butt, Paul Scholes och Ryan Giggs mest framträdande. De fick tidigt lära sig vad det innebar att vara en United-spelare. Framförallt var det den unge Gary Neville, som tidigt hade visat stora ledaregenskaper som spelarna riktade in sig på:

– Än idag kommer jag ihåg hur Steve Bruce kunde slita mig i stycken, Mark Hughes kunde ge mig en kölhalning om jag slog bollen fel. Hur Keaney och Incey snäste åt mig och hur Cantona gav mig BLICKEN. Det var för att jag skulle se och förstå tränaren.

The Class of 92 bestod av flera spelare som under extrema förhållanden lyckades bestå de prövningar Sir Alex hade skickat dem på och som slutligen kom att bli bärande spelare av klubben. De hade alla fostrats under Cantonas era och förstått vad det innebar att vara en United-spelare.

Gary Neville kom att bli den ende spelare som fansen på riktigt kunde identifiera sig med. Hans yngre bror Phil flyttade vidare till Everton, och Nicky Butt begav sid mot nordöstra England för spel i Newcastle. Båda spelarna var bättre fotbollsspelare än Gary, men hans osvikliga kärlek till klubben höll honom kvar. Det som gjorde honom till klubbens mest populäre spelare var inte bara hans osvikliga kärlek till klubben – utan också hans osvikliga hat till Liverpool.

Liverpool har inte lyckats vinna ligan sedan 1991, och medan Liverpools titlar har blivit allt färre och färre har Uniteds framgångar blivit allt större och större. Michael Owen hade vuxit upp som en ”local lad” till Liverpool och under sin 8-åriga sejour i klubben hade han aldrig vunnit ligan, medan Danny Welbeck hade lyckats med bedriften redan som 18-åring i United: När den gamle Liverpool-spelaren Michael Owen köptes till United 2009 så kunde inte Gary behärska sig.

– Hälsa på Danny, Michael, han är bara 18 och har vunnit ligan.

Efter en ligamatch på Old Trafford mot Liverpool så hade en folksamling med Liverpool-supportrar omringat Nevilles bil, och försökt välta den. Vad Gary gjorde? Han tryckte gasen i botten och körde mot rött, medan gästerna från Merseyside fick slänga sig åt sidan för att inte träffas av framhuven. Gary hade bara en kommentar:

– I can’t stand Liverpool. I can’t stand Liverpool-people. I can’t stand anything to do with them.

Under en ligamatch på Old Trafford 2006, så spelade United mot Liverpool. Klockan hade tickat långt in på övertid när Rio Ferdinand mötte en hörna och nickade in det avgörande målet. Gary Neville, som hade stannat kvar vid mittlinjen för att avstyra en eventuell kontring, sprang aldrig fram till den euforiska klungan av firande United-spelare. Han sprang istället fram till bortasektionen där Liverpool-fansen satt och började slita och riva i tröjan, medan han kysste klubbemblemet.

Detta var en handling som det engelska fotbollsförbundet ansåg vara provocerande och han dömdes till böter. Något som Gary protesterade mot:

– Att vara en robot, fråntagen sin passion och anda är tydligen vägen att gå för den moderna fotbollsspelaren. Jag frågar myndigheterna: vart är fotbollen då på väg?

Den skara som älskar honom, är en sådan skara som skulle kunna göra vad som helst för att få se honom kvar i United. Det är en sådan skara som döper sina barn efter honom. Men den skara som hatar honom, är en sådan skara som skulle döda honom om de fick se honom på stan.

Gary Neville är en spelare som alla älskar att hata. Liverpool-fans ser honom sin störste nemesis och hatar honom som pesten. Men även om hans hat mot Liverpool är känt, så är det ännu fler som kan respektera honom för sitt att alltid vara äkta. När Rio Ferdinand blev avstängd i 8 månader 2004 för sitt uteblivna dopingtest, så drev den djupt involverade lobbyisten Gary Neville kampanjer och försökte få med sig sina engelska landslagsmän på en bojkott som ett sätt att protestera mot Rios avstängning.

I Rio Ferdinands egen tv-serie ”Punk’d”, som gick innan VM-slutspelet 2006 försöker han blåsa sina egna engelska landslagskollegor. I avsnittet där Gary Neville är med försöker Rio att bevisa för allmänheten hur ärlig Gary Neville är. Rio skickar en polisbil som stoppar Gary där de berättar att han har kört alldeles för fort och att han kommer få stora böter och en plump i protokollet, så vida han inte ställer upp och tar ett kort med poliserna. Gary vägrar och tar hellre plumparna, då han varken vill lura systemet eller bli utpressad.

Gary Neville har aldrig försökt vara någon han aldrig har varit och detta har gett en respekt som har följt honom hela livet. Medan dagens fotbollsspelare sitter i timtals för att få till lukrativare kontrakt, så brukar man säga att förhandlingarna med Gary knappt dröjer en halvtimme.

– Jag behöver inte mer. Jag känner mig privilegierad att få spela för den enda klubb jag någonsin har velat representera.

Under en ligamatch mot Bolton 2007 blev Gary svårt skadad. Efter skadan blev han aldrig samma spelare igen, och blev kvar i klubben mer som en ledare än som spelare. Han startade någon match här, och gjorde något inhopp där. Men Ferguson visste vart han hade sin kapten, och visste att Garys närvaro inne i omklädningsrummet var ovärderligt:

- Gary är och förbli en legend i denna klubb. Han har alltid varit tydlig, och har alltid varit ärlig. Han har alltid försvarat klubben. Han har också försvarat och hjälpt de unga spelarna, och på så sätt varit med och skapat den fantastiska familjestämningen vi har här.

Den 2:e februari 2011 gick Gary Neville ut med ett pressmeddelande, han hade slutat spela fotboll med omedelbar verkan:

– Jag har varit en Manchester United-supporter hela mitt liv och har uppfyllt varje dröm jag någonsin har haft. Det finns många människor som jag vill tack och, förstås, den som toppar listan är Sir Alex. Han har givit mig så många chanser och ett oräkneligt stöd under de senaste 20 åren – han är verkligen en av de bästa tränarna – och jag måste tacka honom för det.

Han fortsatte:

– Och slutligen, supportrarna, som alltid har gett mig ett otroligt stöd. De vet hur speciella de är för mig och för den här klubben. Det viktigaste nu är dock att klubben får fortsätta med den framgång som är synonym med Manchester United och jag kommer att stödja dem hela vägen, som en supporter.

Gary Neville var spelaren som aldrig hade den egentliga talang som krävdes för att bli en professionell fotbollsspelare, men hans inställning att alltid vara bäst, viljan av att aldrig ge upp och den omätbara kärleken till Manchester United gjorde honom till sin ”generations bäste högerback” som Ferguson uttryckte saken.

Gary Neville slutade med fotboll för att han inte längre ville vara en passagerare, som följde med laget utan att tillföra någonting. Han ansåg att han inte hade varit delaktig i lagets framgångar den senaste säsongen. Världens störste fighter förlorade sin sista match, men gjorde det för sitt lag. För att det var bäst för Manchester United. Större kärlek än så kan man inte visa.

Sir Alex avslutade:

- Född och uppväxt som en Unitedsupporter har hans karriär på Old Trafford cementerat hans plats i hjärtat hos klubbens supportrar över hela världen. Hans vilja och beslutsamhet är det testamente han lämnar alla unga spelare hos Manchester United.

En klubb som han fick lyfta bucklan med en sista gång 2009. Då som kapten.