Ranieri, totalt sinnesrubbad eller galet genialisk?

Claudio Ranieri är en galen man. En man av vanvett. Under världens viktigaste och mest prestigefyllda match, ofta kallad ”Derbi della Capitale” i folkmun gjorde Ranieri något som kommer att gå till historien. S.S. Lazio, lillebror och regionslaget i det vackra Rom, hade en 1-0 ledning på Olimpico och Ranieri var tydligt pressad då Inter skuggade i Giallorossi i jakt på seriesegern.

Vad Ranieri nu gör är lika uppståndelseväckande som genialiskt. Han väljer att byta ut stadens egen kronprins Francesco Totti och hans arvinge och tronföljare Daniel De Rossi i halvtid. Detta är alltså ingen lögn och förekommer då Roma ligger under mot deras värsta rivaler Biancocelesti med 0-1. Totti som i mångt och mycket skall statuera Rom vackerhet och symbolisera dess rikedomar. Att han dessutom är lagets bäste och meste spelare och målskytt i klubbens historia gör bara det hela än mer bisarrt.

I fotboll - och kulturstaden Rom kan det nästan anses vara brottsligt att byta ut både Totti och De Rossi i samma match. Totti är större än någonting annat i Rom och det finns otaliga anekdoter som understryker detta faktum. En av fotbollshistoriens mest respekterade tränare Fabio Capello fick sparken från Roma av den enkla anledningen att han inte kom överens med Totti. I en ligamatch där han slog ned Alex Manninger fick han inte ens ett gult kort.

Claudio Ranieri är född och uppvuxen i Roma. I hans första professionella tävlingsmatcher representerade han Roma. Han om någon bör förstå hur stor Totti är. Trots detta så finner han en ogenomtränglig stolthet och integritet inom sig själv. Det finns ingen tränare som har en sådan redbarhet och tro på sina spelare som Ranieri. Matchen? Den vann Roma med 2-1. Utan Totti och utan De Rossi. Italienarna satte säkert sin spaghetti i halsen, personligen kan jag inte bestämma mig för om Claudio Ranieri är totalt sinnesrubbad eller galet genialisk…
Roma är obesegrade för tjugofjärde gången i ordningen sedan Ranieri tog över.
Galet imponerande.

Band of Brothers

Världens bästa album, check.

Tror inte detta inlägg behöver några längre redogörelser, det räcker med att lyssna.

Vinst i FIFA 2010 turnering!

Svettig och allmänt motbjudande, ingen vacker syn... dock är jag givetvis väldigt stolt och glad! Jag tror nästan att det var jobbigare för oss vid handkontrollerna än spelarna på den fiktivt skapade fotbollsplanen, stundtals.

Mitt val att vara Chelsea kan diskuteras, jag sticker inte under stolen med att det är förkastligt, vedervärigt och äckligt. Men jag gör allt för att vinna och under rätt omständigheter kan jag förvandlas till en man utan gränser. Jag känner dock ingen skam idag och skulle jag få en chans till skulle jag göra samma val.

* Vinnare av J-19 lagets Fifaturnering

Helggodis

Senare under veckan kan ni förhoppningsvis få veta varför Lionel Messi är världens bästa fotbollsspelare och varför jag nu anser att Marcus Birro är en korkad idiot… håll till godo.

Guti Hernández, ett underskattat unikum

Fotbollsspelare framställs som omänskliga varelser med en mycket högre status än andra samhällsmedborgare. Detta är givetvis felaktigt, men på något vis finner vi oss i detta. Vi blir på något vis "fotfolket" som de tror de kan behandla hur som helst. Detta med fotbollsspelare blir dock en aning besynnerligt när man plötsligt upptäcker att även de åldras på gamla höstar. En sådan spelare är Gutí, som inte har många år kvar på "tronen".

Det är en spelare som sällan skördat några stora rubriker, utanför Real Madrid-lägret, men som inom de vita kretsarna anses vara något av en gud. Det är en understatement att kalla honom underskattad, för en spelare med så pass mycket talang bör ha fått mer publicitet genom åren.

Istället har media fokuserat på hans, påstådda homosexuella läggning, men även hans barnsliga uppträdande på planen. Det är erkänt att Gutí har ett fantastiskt passningsspel, men det är främst hans spelsinne som är på en så pass hög nivå att han har få övermän genom historien. I övrigt är han en ganska medioker fotbollsspelare, men det är nästan så att jag vågar sticka ut hakan och påstå att det endast är Zidane som kan mäta sig med hans spelsinne i modern fotbollshistoria.

Titta och njut, det blir inte mycket vackrare än såhär

Låt oss inte glömma, denna.

Anfall är bästa försvar

Gårdagen statuerade vad en ung pojkes naivitet blandat med en gammal mans senilförankrade fotbollsmentalitet kan åstadkomma.

Jag börjar bli otroligt trött på den store Sir Alex, som gång på gång väljer att falla in i gamla ovanor under viktiga matcher. Missförstå mig inte, mannen är ett unikum i världsfotbollen och är en stor legend. Men det ter sig tydligare för varje säsong att det oftast inte håller att spela defensivt och efter en devis där man vill ”bevaka ledningen” under matcher mot topplag.

Jag kan verkligen inte påstå att jag skulle göra det bättre eller rentav hävda att jag bör ifrågasätta honom som manager, men Manchester United ska inte ”bevaka en ledning” med tanke på att vi inte kan göra det. När vi väl ”spelar ut” hela vårt register så kan vi inte förlora, det är då vi förvandlas till den verkliga CCCP-maskinen som sätter skräck i våra motståndare. Under de första sju minuterna igår så spelade vi som vi kan och bör göra… då stod det 2-0.

Efter det sänkte vi tempot en aning, men detta hindrade oss inte från att göra 3-0 innan segern var fixad, trodde vi. Tack vare Carricks fasansfullt osmakliga försvarsarbete kunde Olic enkelt göra 3-1 och det var match igen. Vad som sedan händer i andra halvlek är så vidrigt och ologiskt att det nästan blir förnuftsenligt.

Rafael drar på sig sitt andra gula kort, som är så otroligt onödigt att jag inte finner några ord för det. Även om jag i viss mån kan debattera för ett allt annat än regelrätt beslut från domarens sida så har ändå Ribéry en ganska fri sikt fram till mål. Rafael hindrar honom och den orutin som omger ynglingen är så kompakt och ytlig att man nästan kan ta på den.

Kortet är så förbenat jävla onödigt, men förlusten av en spelare kan omöjligt visa sig vara så otroligt tydlig som i gårkväll. Istället för att pressa Münchens otroligt likgiltiga backlinje och utmanövrera deras mittfält backar vi hem och spelar endast för att bevaka den ledning vi har. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket tjänstefel som är störst och värst.

Sir Alex är en stor manager och har få svagheter, men de få han har är enorma. Hans ovilja att våga spela offensivt hela vägen ut och att byta rätt spelare i rätt tid under matcher är helt fantastiskt. Här snackar vi om en man som har över trettiotalet pokaler hemma i sitt vardagsrum? När i helvete skall han överkomma sina principer och förstå att United kan vara så mycket större, bättre och vackrare om klubben får andas ut?

För tre år sedan så förlorade vi mot Roma med 1-2 på Olimpico under den första kvartsfinalsmatchen. Den nästföljande matchen hemma vågade vi spela som vi kan och bör göra, matchen slutade 7-1. Det tål att tänkas på.

Ett annorlunda kärleksbrev

Alla har vi någon gång skrivit ett kärleksbrev till någon bekant, som vi gillar mer än andra. Nåväl, detta kanske inte kan räknas som det traditionella kärleksbrevet, men det är fan så mycket roligare.



Kvinnor, knäböj för mannens överlägsenhet.. (och i många fall vridna humor)

LET'S GO FUCKING MENTAL!!!

Nu styr vi kosan mot den industriella födelsens huvudstad! LET'S GO FUCKING MENTAL!!!

2-0 vinst, Berba frälser i frånvaro av Rooney, Fletch eller Valencia sätter den sista baljan!

GLORY GLORY!