Att Liverpool var två klasser bättre än United idag säger jag inget om. Vinsten var välförtjänt men med en bitter eftersmak. Att förlora mot Liverpool är aldrig roligt, men det känns givetvis extra tungt med tanke på det sätt Liverpool vinner. Två av målen är klara ”tabbar” från Uniteds sida, medan jag tycker vi kan vara storsinta nog att ge Luis Suarez cred för 1-0 målet, och istället kalla det en briljant individuell prestation snarare än ett misstag från Uniteds sida.
Liverpool spelar ut United i första halvlek, och sjunker ner i andra och låter United kontrollera matchen. Men jag känner egentligen ingen vidare bitterhet över resultat, man måste kunna se objektivt på en del matcher, även om blodet är helrött för en enda klubb. Big Kenny vann kampen vid sidlinjen, Raul Meireles vann kampen på mittfältet och totalt sett vann Liverpool matchen enkelt. Och väldigt välförtjänt. De tvingade United till onödiga och svåra passningsvägar och lyfte enkelt bort all form av anfallshot från Uniteds sida. Försvarsmässigt var de lika säkra som Liverpool oftast är hemma på Anfield.
Tyvärr kan jag inte glädja mig med deras seger (precis som jag skulle ha gjort det ändå) då de gör det på ett sätt som jag inte kan ställa mig bakom. Jamie Carraghers tackling på Nani är så oerhört ful och medveten att man blir förbannad när man ser den. De små, nätta och korta stegen innan sparken kommer är endast till för att ge sparken mer kraft. Det är inget ovanligt när det kommer till Jamie Carragher, som förutom att ha varit en onesided-champion när det kommer till konsten att göra självmål (Richard Dunne har titeln just nu) även är en jäkel på att komma undan allvarliga bestraffningar när han sätter igång med sina benknäckartacklingar.
Tacklingen på Nani är så jävla grotesk på grund av att Carragher gör det med flit. Att Phil Dowd endast tilldelar honom ett gult är skandal, och att Gerrard skriker åt en gråtande Nani att sluta filma ger bilden av hur mentaliteten i dessa derbyn brukar se ut. Starkt av Dowd att hålla en konsekvent linje genom matchen dock, då han endast ger Rafael ett gult kort, efter sin idiottackling. Kan inte hålla med Strömberg i studion som säger att den inte är lika farlig än Carraghers, hade Rafael träffat renare hade det varit på samma nivå. Synd att samma konsekventa linje på Stamford Bridge inte visades förra veckan, hade kunnat vara annorlunda då. Men, men, what goes around comes around.
Jag är by the way inte ett dugg förvånad att hela Anfield buar ut Nani, när han gråtandes, bärs ut på bår. Jag förväntar mig inte mer än så av Liverpool, senast det begav sig på Anfield för ett par säsonger sedan när Alan Smith bröt benet, så försökte Liverpool-fansen välta ambulansen medan de kastade sten på den. Under tiden skrek de ”Munich scum”, för att anspela på Uniteds krasch i München ’58. Det är väl ”The Liverpool Way” att gå antar jag… utan värdighet.
Jamie Carragher förresten. En spelare som Glenn Strömberg kallade för ”en ödmjuk person och spelare” som inte får göra det han gjorde, i halvtid efter tacklingen på Nani. Denna ”ödmjuke” Jamie Carragher har en diger meritlista när det kommer till att vara en ”ödmjuk” människa.
Den 11:e september släppte han sin egen självbiografi: ”Carra” där han berättar om den hårdföre ytterbacken Lucas Neill. 2003 hade Neill tacklat Carragher så svårt att han brutit benet, och Carragher skildrar händelsen i boken:
”När jag bröt benet efter en hänsynslös tackling av Lucas Neill i september 2003, så var mina vänner redo att jaga ikapp honom om jag gav dem klartecken. Ett par veckor senare fick jag ett samtal. ”Du kommer aldrig tro det, Jay. Vi är på Trafford Center och Lucas Neill går rakt mot oss. Vad vill du göra?
Ville jag verkligen att Neill skulle få stryk? ”Det är bara ett problem, sa rösten. ”Lilla Davey Thommo är med honom”. Det var det. Jag kunde knappast låta en av mina bästa vänner, David Thompson, nu en Blackburn-spelare, bli vittne till ett överfall. Dessutom hade han känt igen övergriparna. Uppdraget avstyrdes och jag skickade ett sms till Thommo, där jag berättade att Neill skulle ge honom en stor kram av tacksamhet.”
Han hävdade även att han medvetet försökt skada sin egen medspelare, Rigobert Song, under en träning för att denne skulle ha gjort sig lustig över att Carragher hade blivit kallad till det engelska landslaget och hans försvarsspel. Det var åtminstone Carraghers tolkning:
“There was a look of astonishment on Song's face - a bit like the one we used to give him when he claimed he was only 21. One morning in training he was told I'd been called into the England squad after performing well at full-back.
He might as well have blurted out he thought I wasn't good enough for international football. He strolled off to his French speaking friends and began talking to them. I could see him pointing towards me while everyone was grinning. It was clear what he was saying and the rage inside me simmered.
Song walked on to the training pitch with a smile on his face. He was limping off it with a grimace an hour later. The first chance I got, I did him. Never have I hunted down a 50–50 tackle with greater appetite. 'You're not fucking laughing now, are you, you soft cunt?' I said as he hobbled away.
Did I care he had a knock? No way. I don't remember him or anyone else in the squad for that matter trying to take the piss out of my ability again.”
Fin kille det där.
