De svarta katterna demolerade den blåvita maskinen

Danny Welbeck och co slog Chelsea

Att säga att Sunderlands vinst över Chelsea igår inträffade på grund av tur eller till följd av Chelseas dåliga spel känns ju inte speciellt rättvist. Många skulle rentav gå så långt och hävda att det var ett rån av detta Sunderland, som ju förlorade med hela 2-7 senast det begav sig på Stamford. Jag tycker att vi bör vara kapabla att ge de nordöstra katterna lite mer cred än så.

Nu vet vi ju inte riktigt hur mycket ”Wilkins-effekten” hade satt sin stämpel på Chelsea-spelarna men jag tycker att vi snarare ska hylla Sunderland och Steve Bruces genialitet snarare än att skylla på att Chelsea saknade flera spelare och att de helt enkelt hade en dålig dag. Visserligen tror jag inte att Sunderland hade haft en chans igår om Essien, Lampard, Terry och Alex hade startat matchen men Bruce sätt att tackla lagets skadeskjutna trupp var ren och skär briljans rakt igenom.

Sunderland har startat denna säsong med att spela en 4-5-1 betonad formation med endast en central anfallare i de flesta matcher. Det är klart att det har sina för – och nackdelar, mot de lag som Sunderland i praktiken ska slå har det gått trögt, då man inte har producerat tillräckligt mycket mål. När Nedum Onouha gjorde 1-0 målet igårkväll var han den blott tredje Sunderland-spelare som har gjort mål i årets upplaga av Premier League. Men mot de bättre lagen har den funkat alldeles perfekt, Sunderland är hittills det enda lag tillsammans med United i hela Premier League som inte har förlorat mot något av de andra storlagen.

Därför kunde det på förhand uppfattas som en form av övermod av Steve Bruces mannar att traska in på Stamford Bridge, den odiskutabla ligaettan, som har förlorat två ligamatcher i Premier League på 7 år, med en 4-4-2 uppställning? Över hela världen var Sunderland uträknat, förnedrat – ja till och med slaget innan matchen hade börjat. Steve Bruce hade aldrig vunnit en match mot Chelsea under hela sin managerkarriär och då har ändå den gamle mittbacksbjässen hållit på i 12 år. Sunderland hade elva raka förluster mot Chelsea innan gårdagens match, frågan massorna ställde sig: var det ens värt att spela matchen? En helt vanlig söndag vandrade Chelsea-anhängarna in på Stamford Bridge och Matthew Harding Stand och placerade sig strax över hyllningsbanderollen till samme man som lyder: >>MATTHEW HARDINGS BLUE AND WHITE ARMY<<.

De hoppades på en demolering signerat Didier Drogba och kompani men fick se sin ”blåa och vita arme” bli söndersprungen av ett gäng unga och hungriga svarta katter. Chelsea är inte vana att se bortalag trycka ut bröstet på sin egen hemmaarena och hemmafansen är verkligen inte vana att se sitt eget lag bli fullständigt utspelade på hemmaplan. Vi neutrala fotbollsfanatiker är inte vana att se Chelsea jaga boll på sin egen hemmaplan – eller i en match överhuvudtaget.

Steve Bruce hade sin plan klar från första början, med tanke på den kraftigt försvagade centrallinjen i Chelseas lagbygge såg han sin chans och utvecklade sin något destruktiva 4-5-1 formation till en blomstrande, attitydstark 4-4-2 formation som bokstavligen tog Chelsea på sängen. Det nykomponerade mittbacksparet Paolo Ferreira och Branislav Ivanovic kommer att drömma mardrömmar flera veckor framöver efter en lysande insats av anfallsparet Asamoah Gyan och Danny Welbeck, som givetvis gladde sig åt chansen att tvåla till sina rivaler och hjälpa arbetsgivaren i nordväst lite på traven.

Att säga att Chelsea blev utspelat vore en överdrift, men att säga att Sunderland förde matchen vore en desto större underdrift. Med hjälp av den fantastiska Bruce-influerade backlinjen kunde det nya stjärnskottet Jordan Henderson tillsammans med Lee Cattermole stänga igen Chelseas mittfältsmaskineri fullständigt. Att matchen bara slutade 0-3 var underligt, då det snarare var Sunderland som tryckte på för fler mål än ett Chelsea som försökte reducera.

Jag vet som sagt inte hur mycket ”Wilkins-effekten” hade på laget, men det verkar nu som att Roman Abramovich är den som har verkställt beslutet. Alla har pekat ut Ancelotti som den store boven och har formligen kastat ut sig provokativa hädelser mot mästercoachen som i våras hävdade att ”Wilkins var anledningen till klubbens titlar”. Vad Ancelotti gjorde när han fick höra att Ray sparkats? Han tog upp sin mobiltelefon och ringde hem till Wilkins och frågade om han fick komma över på en kopp te. Där berättade han att inte förstod Romans utbrott, att det inte var hans eget beslut och att han önskade honom all lycka i framtiden. Italiensk heder, kallas det.

Ray Wilkins var en sorts ”player-manager” som fungerade som den absoluta länken mellan spelarna och ”the Gaffer”. Hur spelarna reagerade över hans sorti? John Terry, som satt på läktaren, hade fått chansen att skriva lite i matchprogrammet innan matchen mot Sunderland och deklarerade klart och tydligt att han älskade Wilkins och att han och de andra spelarna nu har ställt sig emot Roman som en enad front. Det ska bli intressant och se om Abramovich oligarkpengar kan köpa tillbaka spelarnas förtroende och lojalitet.