Usch, fy fan vilken bedrövlig match på Old Trafford ikväll. När United senast tappade ett 2-0 överläge till ett 2-3 underläge kan jag inte minnas. Världens starkaste hemmalag mot lilla Basel från Schweiz. Ekvationen är helt obegriplig. Hade inte Ashley Young kvitterat till 3-3 sista hade jag förmodligen spytt galla över United tills morgonen åter grytt.
Ja. Vad var egentligen bra i United idag? Förutom en 38-årig walesisk gubbfan som åter en gång ser starkare ut på länge så vet jag inte riktigt. Och han blev utbytt när United väl ska ta upp underläget. Mot Ji-Sung Park, planens i särklass sämste spelare. Fy fan.
Det är inte riktigt min stil att vara cynisk mot det lag jag håller om allra starkast, det funkar inte riktigt så för mig. Jag skäms och känner mig obekväm när jag ska dissekera mitt United i små delar och analysera vad som var dåligt. Men ibland måste jag göra det. Idag är en sådan dag.
Utan en Rooney. Utan en Hernandez. Utan en Vidic. Det började ändå bra. Welbeck nätade två gånger om på mindre än två minuter, trots att Basel hade de bästa chanserna. United hade bollinnehavet, Basel hade chanserna. Allt väl än så länge.
Man gillar så klart aldrig när motståndarlaget har fler chanser än United, men i mitt tycke är det inte de viktigaste. Det viktigaste är att vinna matcherna.
United spelade trots Basels övertag rent målchansmässigt bra under den första halvleken, Vidic saknades inte där bak och Rooneys frånvaro gjorde sig inte speciellt påmind där fram. Trots en riktigt imponerande och stark insats av Marco Streller och Basels innermittfält hade ändå firma Jones/Rio och Anderson/Carrick koll på försvarsbiten och Giggs hade skaffat sig ett stort övertag längre fram i banan.
Sedan kom halvleken. United ledde 2-0. City låg under 0-2. Det absolut bästa tänkbara.
Sedan kom andra halvlek och vad som sades inne i Uniteds omklädningsrum kan man bara spekulera i, men det var tydligt att Basel underskattades något enormt. Med en lika tydlig spelidé fortsatte de att vara farliga i sin uppspelsfas. Det enda som saknades var avsluten, som United som vanligt bemästrade fläckfritt.
De Gea storspelar i målet och gör en helt fenomenal benparad på Strellers friläge efter en riktigt fatal försvarsmiss av Evra (som kommer allt för ofta nu för tiden).
Men så kommer 1-2 och sedan 2-2. Alexander Frei visar varför han en gång i tiden var en respekterad målskytt i Bundesliga. Basel spelar med en oförklarlig tyngd som United inte verkar kunna hantera. Mittbacksduon har samma problem som mot Stoke och vi får inte riktigt något grepp på schweizarna.
Planens bäste spelare Marco Streller byts ut strax efter att Basel gjort 3-2. Streller har själv fixat straffen efter att Valencia klumpigt kommit på andra hand, efter att ha fått en allt annat än snäll passning från Phil Jones. Alexander Frei stiger fram och lägger obehagligt säkert in 3-2. We’re trailing from behind.
It ain’t over until the fat lady sings. Nä. Det brukar vara så med United. Som förväntat sätter man in pressen sista 15 mot ett tröttkört Basel. Utdelningen kommer sånär in på ”Fergie Time”, när Ashley Young sätter 3-3 i 90:e. Det är förövrigt hans första mål i Champions League någonsin. Trots massiv press klarar inte United av att få in ett ledningsmål och en liten skräll är ett faktum.
Trots att United vinner bollinnehavet med närmare 20 procent och slår nästan dubbelt så många passningar inom laget står Basel välförtjänt med ett oavgjort resultat och leder med det gruppen. Jag behöver inte tala om för någon att Uniteds 3-3 mål är viktigt. Det är så viktigt att det knappt går att beskriva. En vinst borta mot rumänska Otelul Galati är ett måste om vi vill vara med om att kämpa om förstaplatsen.
United har börjat årets upplaga trögt och har verkligen fått känna på vad mindre klubbar med mindre muskler kan åstadkomma om de underskattas. United ligger trea i en grupp som många menade var den absolut lättaste för United. Det känns just nu väldigt tungt och oroväckande inför framtiden, fast å andra sidan kan man konstatera att den internationella fotbollen behövde detta.
Kanske vi United-fans behöver det minst lika mycket. Förra året förlorade vi en match i turneringen och släppte in ett mål i gruppspelet. I längden kanske det är bra med konkurrens, även för United och oss något bortskämda fans.
Ikväll fick vi se ett uppstudsande och på många sätt respektlöst Basel som verkligen visade att de är att räkna med och som dessutom hade matchens bäste spelare Marco Streller i på planen. United har inte förlorat hemma på Old Trafford på 32 matcher, idag var Basel 5 minuter ifrån att bryta den sviten.
It ain’t over until the fat lady sings. Nä, tur fan är väl det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar