Den sjätte april 2011 lottades de två ärkerivalerna Real Madrid och Barcelona mot varandra i Champions Leagues utslagningsfas. Det visade sig ganska snart att lagen skulle ställas mot varandra inte mindre än fyra gånger på tre veckor. Medan en hel värld entusiastiskt väntade höll hela Spanien andan.
Det var förståeligt.
Ungefär ett år senare kan vi konstatera att dessa tre veckor var en fundamental ingrediens i det sprängämne som på ett sätt kom att skaka om det spanska fotbollslandskapet i grundvallarna.
När Pep Guardiola efter segermatchen mot Shajktar Donetsk den 6 april 2011 fick frågan om hur det kändes att möta Real Madrid i nästa slutspelsfas svarade han konsist att han inte ville prata om det. Vi förstod det inte riktigt då som vi kanske gör idag.
Pep Guardiola förstod tidigt. Fotbollen i Spanien skulle aldrig mer bli sig likt.
****
Det första mötet slutar oavgjort efter en av historiens mest cyniska försvarsspel komponerat ala Jose Mourinho, det är första gången Real Madrid tar poäng av katalanerna på tre år. Den andra matchen avgör Cristiano Ronaldo efter 109 minuter på Mestala och de vita marängerna vinner spanska cupen. Att Barcelona helt har tappat greppet visar Pep Guardiola tydligt på en presskonferens innan lagens första möte i Champions League.
– José, vilken kamera är du i? Jag kallar dig José eftersom du duade mig tidigare. Du har redan vunnit matchen utanför planen, du får en CL-pokal för det. Det är Mourinho som är den förbannade chefen här.
Det är första gången som Guardiola har uppfört sig odiplomatiskt och Mourinhos badboy-attityd har verkligen slipat fram en gnista.
Under nästkommande Champions League-retur faller alla spärrar bildligt talat sönder då Pepe blir felaktigt utvisad efter att Daniel Alves har simulerat skada och matchen går överstyr. Efter matchen är det krigsstämning mellan lagen och Spaniens förbundskapten Vicente Del Bosque går ut i media och vädjar spelarna att lägga känslorna åt sidan för landslagets skull. Han är uppenbart oroad:
– De goda relationerna är det som byggt vår framgång. Jag gillar inte det jag ser.
Att stämningen är tämligen instabil märks tydligt på planen, men att båda sidor har tappat greppet vid sidan av är ännu tydligare. Det man diskuterar mest är klubbarnas ovana att spela unfair. Barcelona anklagar Madrid för att spela allt för tufft och de attackerar i sin tur Barcelona för att slänga sig allt för ofta. En sak är säker, Jose Mourinho har sin åsikt klar:
– Barcelona är redan vidare. De har domarna på sin sida och även Uefa. Det kanske beror på att de är sponsrade av Unicef. Om Pep Guardiola vinner Champions League i år igen kommer han ha gjort det via två sätt som skulle få mig att skämmas, säger Mourinho.
Samma år plockar Barcelona hem både den spanska ligan och Champions League.
****
För att förstå sig på rivaliteten mellan klubbarna måste man förstå historien mellan klubbarna. Rivaliteten är nästan lika gammal som klubbarna själva och den handlar som så ofta om mer än fotboll – och så ofta om politiska motsättningar där fotbollen används som ett instrument.
Barcelona är som bekant Kataloniens huvudstad där man alltid har velat agera oberoende den centrala makten i huvudstaden Madrid. Redan under 1920-talet började klubbarna användas som tillflyktsorter för den uppretade mobben som hade skilda visioner om landets styrande. Det politiska spelet var utbrett där centralstyrning stod mot federalism och diktatur så småningom konkurrerade med demokrati.
Efter det spanska inbördeskriget började segraren och fascisten Francisco Franco införa en väldigt hård diktatur som slog extra hårt mot katalanerna. Medan Franco förbjöd det katalanska språket började relationen mellan den mäktiga huvudstadsklubben Real Madrid och den stolta skaran katalaner från Barcelona bli infekterad. Gänget från huvudstaden blev på så vis ett symboliskt hatobjekt som för Barcelonas fans var Francos lag. Även om katalanerna efter Francos död tidigt fick ett bättre liv så är infektionen lika djupt inbunden.
****
Igår spelades så den sista delen i den spanska Supercupen som Barcelona tog hem, men trots att det var en av historiens mest välspelade matcher lagen mellan så tog brutaliteten och hatet överhanden återigen. Efter att Lionel Messi bombat in segermålet i den 87 minuten bensaxar Marcelo i frustration nyförvärvet Cesc Fabregas bakifrån bara tre minuter senare.
Händelserna på Nou Camp igår natt cementerar det många visste. Den gnista som treveckors-perioden i våras tände exploderade ut till en världsbrand igår. Det slagsmål som utbröt efter tacklingen renderade i tre röda kort där Marcelos tackling kanske inte var det allra fulaste.
Under tiden som Mourinho gick fram till Barcelonas andretränare Tito Vilanova och petade in ett finger i hans öga sprang David Villa fram till Mezut Özil och örfilade honom, medan han hånade hans religiösa åskådning. En chockad Marcelo tvingades att springa tillbaka från spelargången för att stoppa sin kollega från att formligen anfalla den spanska landslagsanfallaren.
För en gångs skull ska jag inte uttrycka mina känslor över Barcelona som fotbollsklubb. Det senaste året har båda klubbar haft skäl för sina klagomål. Barcelona anklagade Real Madrid för att spela allt för brutal fotboll, Marcelo gav dem rätt.
Real Madrid anklagade i sin tur Barcelona för att filma allt för ofta, Sergio Busquets gav dem rätt och det är med stor förtjusning jag hör Jesper Hussfeldt använda ordet ”patetisk” för att beskriva Busquets.
Efter 9 gula kort och tre utvisningar senare kan vi konstatera att båda lagen bar sig illa åt men att det är en sanslös underhållning, och en galen sådan. När Jose Mourinho ställdes mot väggen av en journalist som undrade hur han själv hade upplevt situationen med Barcelonas andretränare Tito Vilanova svarade en stencool och lite förvånad Mourinho:
- Vilanova, vem är det?
Jävlar vilken diss.
Matchen igår var förmodligen en av de bästa matcher lagen mellan. Det var förmodligen en av de fulaste lagen mellan. Och det var förmodligen en av de mest underhållande matcher lagen mellan.
Men jag vet själv hur denna hatkärlek mellan bröder kan sluta. Det kan vara underhållande och trevligt till stora delar, men kan också sluta väldigt illa med blod, svett och tårar som följd.
En fåordig Pep Guardiola var inne på samma spår:
– En dag kommer det här att sluta illa. Så känner jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar