8 maj. Det är ett datum jag för evigt kommer att minnas med stor sorg. Det är ett datum jag för alltid kommer att minnas som dagen då vår tids Störste, vår tids Mäktigaste deklarerade sin resignation från tronen.
En tron där han så plikttroget dikterat villkoren för resten av fotbollsvärlden. I 26 års tid.
När min pappa väcker mig morgonen den 8 maj är han helt vit i ansiktet och det är med långsamma och mycket väl skulpterade ord han kastar mig in i förskräckelsen som sköljer över stora delar av Europa. ”Ferguson har slutat”.
De orden, den meningen, den innebörden. Fullständig chock. Förnekelse. Skräck över framtiden. Absolut tomhet.
Det har varit svårt för mig att fullkomligt begripa vad som skett under de senaste dagarna och ännu svårare att skriva något om det. Det har helt enkelt lite för stort för att ta in. Anledningen? Hos mig existerar bara Ferguson, han är allt jag vet.
Under hela mitt liv har han alltid funnits där i bakgrunden, som en stadig klippa att luta sig mot när det blåser extra kraftigt. Även om man haft det jobbigt i skolan, med flickor, med allt runtomkring har det alltid varit en självklarhet att Han, skulle sitta på Old Trafford och tugga sitt tuggummi vid avspark i ligan.
Det gav mig inte bara glädje av att se honom och United vinna matcher i ligan och cuperna, nej – det gav mig framförallt en trygghet. Han fanns alltid där när man behövde hjälp att glömma saker. Han blev en andlig fadersgestalt.
När Gary Neville blev intervjuad av Sky Sports fick han frågan varför alla gamla spelare som nu närmat sig 45-50 år refererar till Ferguson som ”The Boss”. Spelare som själva blivit tränare och som i regel borde vara lika mycket chefer själva. Är det inte märkligt och rentav barnsligt? Neville stirrade reportern djupt i ögonen och hans svar var knivskarpt: ”Det handlar om respekt. Han är den störste.”
Det finns två sidor av Ferguson. De flesta av oss känner Ferguson som den blindgalne tyrannen som sparkar tvättkorgar och skor på sina spelare, som halshugger halva presskåren för att de ställt en oberättigad fråga. Som slänger in spelare i städskrubbar och som ger spelare hårtorkar så kraftiga att orkaner ser bleka ut i jämförelse.
Sedan har vi den där andra sidan, den som så många har missat. Den som gör att just spelare som Paul Ince, som blev utskälld av Ferguson så kraftigt i en match mot Barcelona att han senare lämnade klubben, står och grinar i direktsändning när han får höra att hans gamle tränare slutat.
Som gör att äldre män fortfarande idag kallar honom ”Boss”. Män med familj och barnbarn som skulle kunna döda för honom. De gör allt detta för en man som de vet är lika lojal själv, som skickar julkort till alla av sina gamla spelare varje jul. Samma man som kan namnet på varenda spelare i Manchester United, från pojklagsspelarna till juniorlagsspelare och som känner deras familjer.
Det är ingen hemlighet att Ferguson är passionerad, att han har en tendens att ibland gå över gränser, men han gör det alltid med ärlighet och för sina fränders skull. Jag skulle inte vilja säga att någon av sidorna har blivit mytologiserade till någon större överdrift, för i fel väder kan Ferguson vara en av de värsta individer att tampas med. Han är den ende tränare som är större än presskåren sig självt i England, som kommer undan ostraffat med att säga: ”Fortsätt ni, för jag snackar fan inte med er. Han är en jävligt bra spelare. Ni är ett gäng jävla idioter.”, efter att några av journalisterna ifrågasatt värvningen av Juan Sebastian Verón.
Det som blivit signifikativt med Ferguson är hans solida integritet och höga principfasthet med regler. Bryter du någon av reglerna är du märkt. En gång sade Ferguson att ”det finns inga grader av lojalitet. Sviker du mig en gång finns det ingen väg tillbaka”. Stora ord för många kan tyckas, ännu svårare att hålla för de flesta. Hur många tränare skulle sälja sina bästa spelare om de brutit mot reglerna? Svaret? Ingen. Förutom Ferguson.
Under sin första sejour i klubben sålde han Norman Whiteside och Paul McGrath, två av lagets bästa spelare. Sedan sålde han Ince, Stam, Keane, Nistelrooy och Beckham. Spelare som alla lag hade velat ha, spelare som hade kunnat få vilken tränare som helst ned på knä. Inte Ferguson.
Efter att ha sparkat den där berömda skon i ansiktet på David Beckham skrek sir Alex till klubbens läkare: ”Just fucking patch him up”. Fullständigt iskall, alltid i fart med att diktera villkoren. Men bakom den här hårda ytan har alltid den varma familjemänniskan Alex Chapman Ferguson funnits. Han som alltid finns där.
Det har framkommit av de flesta tränarna i ligan att de haft samtal med Ferguson när de haft problem, både med familj och i sitt tränaryrke. Han har alltid funnits där, precis som han har funnits hos sina spelare när de haft det svårt. Han fanns hos Ronaldo när hans pappa gått bort, han fanns hos David Moyes när skotten funderade över sina många jobberbjudanden 1999. Han fanns hos Gary Neville när samme man åkte in till Carrington en timme tidigare för att hinna tänka över sitt beslut att lägga skorna på hyllan innan Ferguson skulle anlända till träningsanläggningen. Problemet? Ferguson satt redan där och väntade, nästan som att han visste. Alltid steget före, redo att stötta.
Det är hans största storhet enligt mig, hur han alltid har lyckats balansera mellan tyrannen som fått ut det bästa ur sina spelare, för att helt plötsligt bli den andliga fadersgestalten, som guidat sina spelare som söner snarare än som sina anställda. Alltid med samma leende, alltid med samma stora hjärta.
Idag gör han sin sista match med Manchester United på Old Trafford och resan dit har varit lång och inte alltid smärtfri. Han har skaffat sig många fiender på vägen, i sin strävan av att alltid vara främst. Men han har gjort det på sitt sätt och för fansen och spelarnas skull. Idag stiger han inte in ensam på Old Trafford, idag möts han av 76 000 människor som är där för Hans skull, som kommer för att ge Honom sina sista hyllningar.
Oavsett hur matchen slutar idag finns det bara en vinnare. Pojken från Govan, som blev Vår tids störste tränare får sin avslutning på ”The Theatre of Dreams”. Jag är ganska säker på att han kommer att fälla en och annan tår men jag är helt övertygad om att vi, fansen kommer att sörja än mer.
Jag vet att alla kommer att sakna honom, fränder som fiender. Inte minst för hans unika personlighet, och hans sätt att med ryckiga, krampiga och hetsiga steg springa ned för trappan för att fira ett mål. Hans sätt att på bara några sekunder förvandlas från den 71 år gamle mannen med dåliga knän, till att bli den där unge mannen med sitt speciella leende. Han som älskar sin fotboll mer än något annat.
In Fergie we trust. Du kommer alltid vara den störste för mig. Min enda idol. Förevigt ihågkommen.
Tack för allt.
