Anledningen till att Premier League genom åren har kommit att bli just min liga beror mycket på den där kontrasten som är så svår att finna i andra ligor. Mixen mellan det gamla och nya. Där den gamla engelska skolan med benhårda och obevekliga tacklingar möter den nya kontinentala och avsevärt mycket kvickare skolan.
Som den anglofil jag oftast finner mig i att vara har jag svårt att inte förälska mig i just den gamla och engelska skolan. Just på grund av detta har jag dessutom väldigt svårt att inte förälska mig i lag som Stoke eller Wolves.
Det är med stor respekt och nästan rädsla jag bänkar mig framför tv:n varje gång United tar den drygt 5 mil långa resan från Manchester till Stoke-on-Trent. Stoke City är världens näst äldsta fotbollsklubb, bildades 1863 och leds av den walesiske managern Tony Pullis.
Om det är något som klubben är kända för – om man bortser från huliganismen och att storspelare som Sir Stanley Matthews har representerat klubben – så är det inte oförtjänt för deras obevekliga vilja av att aldrig ge upp. Klubben har en never-say-die attityd som gör de smått obehagliga att spela mot. Jag skulle rentav vilja påstå att bortamatchen på Britannia Stadium är den allra svåraste på säsongen.
Under dagens match började Stoke lite som de brukar. Inom ett tidsspann på fem minuter hade man fått Javier Hernandez skadad och genom Glenn Whelans dobbar graverat in en hälsning i Patrice Evras högerfot. Ikväll tänkte man inte vika ner sig.
United är märkbart ur balans och spelar inte alls som man brukar göra hemma på Old Trafford, men nu spelar man varken hemma eller vilken vanlig bortamatch som helst. Stokes supportrar är kända för att skapa enorma ljudkulisser innanför Britannia Stadium. Med årets främste spelare Wayne Rooney ur spel går spelet knackigt och man får inget riktigt flyt i spelet under hela matchen.
När Nani gör 1-0 innan paus tror nog de flesta att den fördämning Stoke byggt upp under matchen raseras och att syndafloden närmar sig. Tony Pullis, med en tydligt brittiskt utpräglad uppställning där Ryan Shawcross (1.91), Peter Crouch (2.01) och Robert Huth (1.91) medverkar börjar istället skapa hörnor och slå inlägg.
Ett United-försvar med en matchovan Rio Ferdinand (stundtals grym) och säsongens utropstecken Phil Jones har det märkbart tufft under matchen mot jätten Crouch. Att Phil Jones har varit dominant i början av säsongen har väl inte gått någon förbi, men det är stor skillnad att vara briljant mot Bolton borta på Reebok och Stoke på Britannia Stadium. Efter en hörna tappar Jones koncentrationen en kort hundradel, men det räcker för att Peter Crouch ska nicka in kvitteringen.
På de 6 matcher Stoke har spelat har man gjort 4 mål och släppt in 6. Trots det ligger man sjua i tabellen. Man vinner de matcher och tar de poäng man behöver på typisk Tony Pullis-devis, där en obeveklig vilja av att aldrig vilja förlora och en obehaglig tyngd framåt med kraftfulla targets sätter skräck i de flesta försvar. Medellängden på anfallsspelarna? 1.90.
Man kan kalla Stoke vad man vill och många har olika åsikter om Stoke. De är ruttna. De förstör engelsk fotboll. De spelar inte underhållande. Rory Delap tar för lång tid på sig med alla sina inlägg.
Jo. Det stämmer väl. De spelar ett ”ruttet” och det genom en ganska tråkig fotboll med mycket höjdbollar och tufft närkampsspel med mycket kort. Och visst, det är ett vetenskapligt konstaterande att Rory Delap och Stoke använder 9 minuter av ordinarie matchtid till att både hinna med att torka Rory Delaps fingrar, matchbollen och för att sätta den i spel. Som förövrigt ofta resulterar i ett mål.
Men det är detta Stoke som vinner matcher med ett uddamål i slutminuten, och som till skillnad från andra sämre lag i ligan har insett sina egna begränsningar och som genom det fortfarande hänger sig kvar i Premier League.
Kvällens match? Den slutade förövrigt 1-1 efter en ganska påträngande press från Stoke sista tjugo. Dagens vinnare?
Det fanns ingen speciell. Men om vi ska gå på djupet kanske vi kan säga anglofilen inom mig. Trots att Stoke satte käppar i hjulet för mitt älskade United kan jag inte förmå mig att gilla dem för sin förmåga att spela efter den gamla skolan - pure brittish.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar