De svarta katterna demolerade den blåvita maskinen

Danny Welbeck och co slog Chelsea

Att säga att Sunderlands vinst över Chelsea igår inträffade på grund av tur eller till följd av Chelseas dåliga spel känns ju inte speciellt rättvist. Många skulle rentav gå så långt och hävda att det var ett rån av detta Sunderland, som ju förlorade med hela 2-7 senast det begav sig på Stamford. Jag tycker att vi bör vara kapabla att ge de nordöstra katterna lite mer cred än så.

Nu vet vi ju inte riktigt hur mycket ”Wilkins-effekten” hade satt sin stämpel på Chelsea-spelarna men jag tycker att vi snarare ska hylla Sunderland och Steve Bruces genialitet snarare än att skylla på att Chelsea saknade flera spelare och att de helt enkelt hade en dålig dag. Visserligen tror jag inte att Sunderland hade haft en chans igår om Essien, Lampard, Terry och Alex hade startat matchen men Bruce sätt att tackla lagets skadeskjutna trupp var ren och skär briljans rakt igenom.

Sunderland har startat denna säsong med att spela en 4-5-1 betonad formation med endast en central anfallare i de flesta matcher. Det är klart att det har sina för – och nackdelar, mot de lag som Sunderland i praktiken ska slå har det gått trögt, då man inte har producerat tillräckligt mycket mål. När Nedum Onouha gjorde 1-0 målet igårkväll var han den blott tredje Sunderland-spelare som har gjort mål i årets upplaga av Premier League. Men mot de bättre lagen har den funkat alldeles perfekt, Sunderland är hittills det enda lag tillsammans med United i hela Premier League som inte har förlorat mot något av de andra storlagen.

Därför kunde det på förhand uppfattas som en form av övermod av Steve Bruces mannar att traska in på Stamford Bridge, den odiskutabla ligaettan, som har förlorat två ligamatcher i Premier League på 7 år, med en 4-4-2 uppställning? Över hela världen var Sunderland uträknat, förnedrat – ja till och med slaget innan matchen hade börjat. Steve Bruce hade aldrig vunnit en match mot Chelsea under hela sin managerkarriär och då har ändå den gamle mittbacksbjässen hållit på i 12 år. Sunderland hade elva raka förluster mot Chelsea innan gårdagens match, frågan massorna ställde sig: var det ens värt att spela matchen? En helt vanlig söndag vandrade Chelsea-anhängarna in på Stamford Bridge och Matthew Harding Stand och placerade sig strax över hyllningsbanderollen till samme man som lyder: >>MATTHEW HARDINGS BLUE AND WHITE ARMY<<.

De hoppades på en demolering signerat Didier Drogba och kompani men fick se sin ”blåa och vita arme” bli söndersprungen av ett gäng unga och hungriga svarta katter. Chelsea är inte vana att se bortalag trycka ut bröstet på sin egen hemmaarena och hemmafansen är verkligen inte vana att se sitt eget lag bli fullständigt utspelade på hemmaplan. Vi neutrala fotbollsfanatiker är inte vana att se Chelsea jaga boll på sin egen hemmaplan – eller i en match överhuvudtaget.

Steve Bruce hade sin plan klar från första början, med tanke på den kraftigt försvagade centrallinjen i Chelseas lagbygge såg han sin chans och utvecklade sin något destruktiva 4-5-1 formation till en blomstrande, attitydstark 4-4-2 formation som bokstavligen tog Chelsea på sängen. Det nykomponerade mittbacksparet Paolo Ferreira och Branislav Ivanovic kommer att drömma mardrömmar flera veckor framöver efter en lysande insats av anfallsparet Asamoah Gyan och Danny Welbeck, som givetvis gladde sig åt chansen att tvåla till sina rivaler och hjälpa arbetsgivaren i nordväst lite på traven.

Att säga att Chelsea blev utspelat vore en överdrift, men att säga att Sunderland förde matchen vore en desto större underdrift. Med hjälp av den fantastiska Bruce-influerade backlinjen kunde det nya stjärnskottet Jordan Henderson tillsammans med Lee Cattermole stänga igen Chelseas mittfältsmaskineri fullständigt. Att matchen bara slutade 0-3 var underligt, då det snarare var Sunderland som tryckte på för fler mål än ett Chelsea som försökte reducera.

Jag vet som sagt inte hur mycket ”Wilkins-effekten” hade på laget, men det verkar nu som att Roman Abramovich är den som har verkställt beslutet. Alla har pekat ut Ancelotti som den store boven och har formligen kastat ut sig provokativa hädelser mot mästercoachen som i våras hävdade att ”Wilkins var anledningen till klubbens titlar”. Vad Ancelotti gjorde när han fick höra att Ray sparkats? Han tog upp sin mobiltelefon och ringde hem till Wilkins och frågade om han fick komma över på en kopp te. Där berättade han att inte förstod Romans utbrott, att det inte var hans eget beslut och att han önskade honom all lycka i framtiden. Italiensk heder, kallas det.

Ray Wilkins var en sorts ”player-manager” som fungerade som den absoluta länken mellan spelarna och ”the Gaffer”. Hur spelarna reagerade över hans sorti? John Terry, som satt på läktaren, hade fått chansen att skriva lite i matchprogrammet innan matchen mot Sunderland och deklarerade klart och tydligt att han älskade Wilkins och att han och de andra spelarna nu har ställt sig emot Roman som en enad front. Det ska bli intressant och se om Abramovich oligarkpengar kan köpa tillbaka spelarnas förtroende och lojalitet.

Så revolutionerande en revolt någonsin kan vara

När Edgar Davids en helt vanlig dag loggade in på sin uppskattade twitterlogg möttes han av en text. Han hade fått ett meddelande från en desperat Crystal Palace-supporter. Budskapet var kort och koncist. ”Help us Edgar. The club is in trouble”.

Efter en kort stund började Davids prata med supportern i fråga och han förstod snabbt vad han var tvungen att göra. Några dagar senare hade han skrivit på för klubben som en 37-årig ex-fotbollspelare. Edgar Davids hade två år tidigare valt att lägga skorna på hyllan efter en imponerande karriär och med ett Champions League-guld på sin meritlista.

Att kalla övergången för sensationell vore berättigat. Att kalla den för något större än så känns oundvikligt. När han satt inför sin första presskonferens och skulle motivera sin flytt föll alla tänkbara barriärer sönder. Edgars tunga skulpetare ord som i dagens fotboll är främmande. ”När du kan hjälpa någon ska du göra det”.

För några veckor sedan skrev Yaya Touré på för nyrika Manchester City. Han krävde en minimilön på 2,2 miljoner i veckan. När Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto i maj intervjuades av den engelska tabloidtidningen The Guardian erkände han att han endast spelade fotboll för pengarnas skull och att han inte trodde på vänskap inom fotbollen.

Dagens fotboll är inte längre en fråga om passion till spelet utan om drivkraften till att tjäna mest pengar. Att Edgar Davids bryter trenden anser jag vara så revolutionerande en revolt någonsin kan vara. Fotbollen har nått osunda förhållanden och är mycket sjuk. Edgar kan mycket väl bli den injektion som kan bota en patient i behov av hjälp.

Edgar har alltid spelat fotboll för att han tycker att det är kul och för att han vet hur mycket sporten betyder för fansen. När Kolo Touré blev intervjuad av en tidning för två år sedan hävdade han att han endast spelade fotboll för att han visste vilken roll det spelade för fansen och att varje seger laget tog kunde förändra människors liv. Att varje match gav människor chansen att glömma alla bekymmer för en liten stund.

Det är en sund inställning och verkar vara principer som även Edgar Davids står för. I nordöstra London kommer han till en klubb som förra året var två poäng från att åka ner i League One. Han kommer till en anrik klubb som har sämre ekonomi än vad många kan förstå. Om han kommer till Crystal Palace med förhoppningar att få en hög lön är han helt fel ute – och det är ju så klart inte det han är ute efter.

Edgar Davids gick till en klubb i kris för att han ville göra en insats. Dagen efter sitt beslut fick han alla som följt hans twitter att stötta Crystal Palace. I en tid där fotbollen styrs av reklamkontrakt och pengagiriga shejker är Davids beslut en viktig injektion i en cynisk sport. Hans övergång kommer inte att förändra mycket på det stora hela taget.

Men han har visat att det fortfarande finns ett uns av klubbkänsla kvar i fotbollen och det – betyder mer än någon kan föreställa sig. Han har gett ett osynligt löfte till en kamrat i nöd.
Edgar Davis är inte känd för att ljuga på andras bekostnad.

FA Premier League: säsongens nya tröjor. Plats 11-15.

Här kommer nästa lag, en aning försenat. Ha för guds skull i åtanke att jag har avslutat min sista jobbardag och att hjärnan inte fungerar som den ska..

Manchester City 3 av 5 stjärnor
# Citys tröjor är varken snygga eller fula – glimrande eller ångestbringande. Hemmatröjan är riktigt snygg och har trots sitt enkla upplägg en väldigt professionell touch. Jag gillar att de har Umbro som sportmärke och deras primära reklamleverantör kommer så klart från Förenade Arabemiraten. Bortatröjan är inte lika snygg som hemmatröjan, utan ser mer ut en som en tråkig träningströja. Reklamen förstör inte speciellt mycket men tillför heller ingen ny dimension till tröjan. Kort sagt: tröjorna är ganska tråkiga. En ganska skön paradoxal, där ju det mesta verkar svänga hej vilt i de ljusblåa delarna av Manchester för tillfället.

Manchester United 2.5 av 5 stjärnor
# Att två tröjor kan ha så många olikheter – så många detaljer som förvandlar något vackert till något så mörkt och osmakligt. Manchester United har för vana att leverera riktigt bra säsongsställ men i år vette fan vad som har hänt. Hemmatröjan tycker jag faktiskt är snygg, där den vita kragen tillför en dimension, som visar att United är en klubb av klass. Reklamen förstör inte dräkten på något vis och den röda färgen får den uppmärksamhet den önskar. Det enda minuset med dräkten jag kan se är att de fortfarande inte har slopat den tunna brickan runt klubbemblemet. Det är något United har kört några år nu och det är enligt mig skitfult. Årets nya matchkit faller ju så klart på den nya bortatröjan som är så illa genomtänkt att man bara vill spy. Den ser mer ut som en träningst-shirt än något man vördnadsfullt bör bära under ett ligaderby mot City på City of Manchester. Varken hemmatröjan eller bortatröjan kommer upp i den standard vi förväntar oss av United.

Newcastle United 3 av 5 stjärnor
# I nordöstra England ligger ett ställe som kallas Tyne and Wear. I detta storstadsområde ligger Newcastle, som förutom Manchester United förstår sig på begreppet kontinuitet. Åtminstone om vi snackar i klädesmatiska termer. Trots sin senaste sejour i The Championship är Newcastle är ett klassiskt lag när vi snackar engelsk fotboll och högstaligan. De har i stort sett aldrig frångått det hederliga konceptet av vit och svart, som bildar någon sorts brygg där färgerna lever i symbios med varandra. Hemmatröjan är fantastiskt snygg och är en av ligans snyggaste. Trots en otroligt opassande reklam har de fått den att smälta in i den stora kitteln av färger. Hemmatröjan är pure class… the new away kit? Not so much. Det är inte så ologiskt om man tänker efter, de flesta lag som åker på genomresa i The Championship tenderar att tappa hjärnceller… okreativt, blått och väldigt sterilt. Nej, Newcastle. Håll er till svart och vitt på St. James Park istället.

Sunderland 3 v 5 stjärnor
# Vad är det med nordöstra England egentligen? Sunderlands hemmatröja är fruktansvärt snygg och för en gångs skull har de fått in en ganska passande reklam också. Jag har alltid gillat tröjor med ränder och de går egentligen inte att få finare färger att jobba med än rött och vitt. Förutom en grymt snygg hemmatröja basar även The Black Cats över ett av ligans snyggaste klubbemblem. Bara en idiot skulle kunna misslyckas med uppgiften och turligt nog verkar de anställda på Stadium of Light ha alla hjärnceller kvar, trots ett långvarigt förhållande med The Championship. Om hemmatröjan är fantastiskt snygg är bortatröjan, nja – inte fullt lika fantastisk. Den har faktiskt lite stuk av det gamla sextiotalet trots reklamen på tröjan. Ni kommer att förstå vad jag menar när ni ser Darren Bent dra den över sitt kala huvud i höst. Jag gillar den något matta färgen och känslan av det gamla men kan inte förmå mig att uppskatta helheten, tröjan är faktiskt inte speciellt fin alls. Den är reko, som Didrik skulle ha sagt. Hur som helst så lär Nial Quinn kunna skratta gott på Stadium of Light i vinter, hemmatröjan kommer nämligen att sälja som smör.

Stoke City 2 av 5 stjärnor
# Nej, nej, nej Stoke. Vad sa jag nyss? Att jag gillade randiga tröjor, men ni verkar ha fått det hela om bakfoten. Slopa era taggiga ränder och ersätt dem med renare och bredare linjer. Ta även bort de helröda ärmarna för att få den lite renare. Tillsätt sedan en liten vit krage och ni har utgått med högsta betyg i konstnärskap. Hemmatröjan är inte speciellt vacker men framstår som rena rama konstverket i jämförelse med bortatröjan, som jag tycker är riktigt ful och fantasilös. The Potters har en vana att spela ganska fantasilös och okreativt på fotbollsplanen men inte behöver det gå ut över deras tröjor? Det enda som fick mig att vilja titta på Stoke förra året – var förutom deras underbara fotbollsfilosofi – deras fabulöst vackra hemmatröjor. Likt Sunderland använder de sig av rött och vitt och ränder, det är en fantastiskt läcker färgkombination, men bara om man använder den på rätt sätt. Förra året såg vi James Beattie springa runt i en tröja värdigt en klubb i Premier League. Där snackar vi konst ala Michelangelo. I nuläget snackar vi mer konst ala Blackpool.

Här snackar vi pure class... varför Stoke, varför?!

Säsongen 2010/11: årets trupp.

Jag hade planerat att skriva lite om årets trupp inför dagens match mot Chelsea, men som ni säkert har upptäckt så har den texten uteblivit. Men nu är det dags att dra ett par penselstråk som i grund och botten ger en överblick över årets lagbygge.

Det är ett besynnerligt förhållande jag har till Manchester United. Trots att man skojar om att fotboll är mer än liv och död, så förstår man snabbt att det finns mycket annat som betyder så mycket mer i livet än en trivial sak som fotboll. Men genom åren skapar man ett sorts beteende som till slut tar över ditt liv och som förändrar din personlighet. Hela min dag kan raseras om United tappar poäng mot Stoke på Britannia Stadium en kall vårdag. På något vis skapas ett intimt förhållande mellan oss fans och klubben Manchester United. Är det verkligen värdigt att ställa sig frågan om det är kufiskt att man blir avundsjuk för att andra objektiva tv-tittare får se United spela?

Jag skulle inte vilja påstå det. Det är inte något kuriöst med det alls, trots min ringa ålder har jag varit med nog länge för att förstå hur klubben Manchester United har skapats och vad dess grundar vilar mot. Fylld med kärlek och vördnad inför något som ter sig större än mitt eget förstånd har jag stått längs Sir Matt Busby Way och sjungit sånger om en klubb jag älskar mer än något annat i livet. Alla skapar ett eget band till klubben som ingen annan kan förstå sig på. Är det verkligen konstigt att man kan reagera på ett vis som många av oss gör, där man känner förakt mot människor som förkastar och trakasserar det man håller kärt? Jag är ingift i klubben Manchester United och ser henne som min egen dam och jag tar avstånd från att andra män ska få känna hennes gudomlighet.

För första gången på väldigt länge har jag en väldigt trevlig känsla i magen. Årets trupp känns väldigt bred, samspelt och skicklig. Dagens match skvallrade om den potential Uniteds trupp har och så fort vi återgår till den primitiva 4-4-2 formationen får man starkare vibbar av 99-laget. Årets lag påminner mig annars mycket om just den generationen, där truppen blandar gammalt med ungt, ja – rutin och hunger. För tillfället har vi en väldigt fin återväxt i laget där värvningarna av Javier Hernandez och Chris Smailling vittnar om klubbens framtida ambitioner.

Jag har varit med under väldigt många år och har sett närmare tre generationer passerat under Fergusons styre och vågar påstå att årets trupp är en av de bästa.

MÅLVAKTER:
Som sista utgångspost är Van Der Sar given och spelar på en nivå som få trodde var möjligt efter The Great Dans glansdagar. Som vi redan vet så är det i praktiken ganska säkert att han lägger handskarna på hyllan efter denna säsong och detta kan bli ödesdigert. Nästa säsong måste vi införskaffa en ny målvakt om inte vår polske andremålvakt Thomas Kuszczak visar att han verkligen vill vara nummer ett i år. Thomas är blott 28-år gammal och bör generellt sett ha sina bästa år framför sig. Nya namn inför nästa säsong kan vara Hugo Lloris från Lyon eller Diego Lopez från Villareall. I stundande tider verkar Igor Akinfeev vara mer intresserad av att gå till Arsenal.


BACKAR:
Att vi fick behålla både Nemanja Vidic och Patrice Evra ser jag som en nyckel för att säsongen fortfarande skall kunna gå ett i vinnande tecken. De båda tillhör toppskiktet av försvarsspelare och trots backup-spelare i form av Wes Brown och Jonny Evans så är det alltid viktigt att ha en bredd i de bakre regionerna. Rio Ferdinand har tappat mycket under de två sista åren och kan i sina bästa stunder vara världens bästa mittback, men han tenderar att falla in i mörkare mönster fler och fler gånger. Han har varit otroligt skadebenägen de sista säsongerna som i viss mån kan ha ödelagt hans framtida startposition brevid Nemanja. Jag ser med stor tillförsikt fram emot vad Evans kan tillföra till laget, då han i min mening är världens bästa mittback under 25 år. Till höger förväntar jag mig att se Rafael, som trots en del bakslag föregående säsong ändå levererade på en hög nivå. Gary Neville har själv erkänt att han nog inte håller på denna nivå mycket länge till och trots lång och god tjänstgöring är det dags att lägga skorna på hyllan efter denna säsong. Nyinköpte Chris Smailling spelade amatörfotboll för blott tre år sedan i Maidstone United och får ses som ett framtidsnamn snarare än som startspelare. I och med att han har blivit skolad av Roy Hodgson håller han redan hög klass som 20-åring och jag är väldigt spänd på att se hur bra han verkligen är och kan bli. Bakom Evra står Fabio som reserv och som förhoppningsvis kan spela ett par matcher i år utan att gå sönder. Alltid lika pålitliga John O’Shea bar senast kaptensbindeln mot Irlands drömelva i en träningsmatch som United vann med 7-1. John har alltid varit trogen klubben och spelar alltid med hjärtat och är därför älskad av oss fans som givetvis har fullt förtroende av Sir Alex. Kan bli eventuell startspelare på högerbacksplatsen i år.

MITTFÄLTARE:
Trots att både Mezut Özil och Steven Defour verkar vara på väg in har vi ett mittfält av världsklass, där vi kan stoltsera med ett av världens absolut bästa och bredaste innermittfält. Den gamle räven Paul Scholes har trots sin ålder och många kritiker fått se sig numret större än belackarna fler än en gång. Trots att han är väldigt osnabb har han ett gediget positionsspel som hjälper honom att hamna i situationer där han inte är väldigt pressad. Hans spelsinne och krossbollar håller fortfarande världsklass. Michael Carrick hade en otroligt svag säsong, som blev förstörd av interna dispyter och skador och att vi får tillbaka honom bör nästan ses som ett nyförvärv i sig. Sir Alex lär ha jobbat mycket mentalt med både honom och Owen Hargreaves, som har varit skadad i stort sett hela tiden sedan han kom till United för över 250 miljoner kronor. Hargreaves var en av klubbens absolut bästa spelare då vi tog hem både FA Premier League – och Champions League-titeln 2008. Han är dessutom en favoritspelare hos de flesta som bär på ett rött djävulshjärta. Den skotske terriern Darren Fletcher har inte bara utvecklat sitt eget spel till höjder som ingen av oss trodde var möjligt för fem säsonger sedan. Inte nog med att han är en ordinarie spelare, han är vår bästa innermittfältare för tillfället. Bakom honom finns Anderson, som innan sin långtidsskada förra säsongen, var bra. Med tanke på att hans korsbandsskada inte var någon normalförkylning lär vi få vänta och se hur bra han kan acklimatisera sig åter en gång. Bakom dessa har vi en väldigt talangfull irländare i form av Darron Gibson, som imponerade stort i slutet av säsongen.

Trots att vårt kantspel har saknat spetskompetens sedan Ronaldo lämnade så har jag fullt förtroende för både Nani och Valencia. Nani har äntligen lämnat skuggan från Ronaldo sedan portugisen lämnade för spel i Spaniens huvudstad. Det syntes tydligt i slutet av säsongen hur mycket färdighet Nanis extremt hårda arbete på träningarna hade gett. Inte nog med att han tagit en ordinarie plats på vänsterflanken, han var dessutom en av lagets viktigaste spelare. Denna säsong kan mycket möjligt vara det år han slår igenom på allvar. Hans spelarkollega på högerflanken heter Antonio Valencia och är en spelare att hålla koll på. Han visade upp ett imponerande spel redan förra säsongen och har en överlägsen fysik gentemot alla andra motspelare. Jag är helt övertygad om att han kommer att vara ligans bäste ytter denna säsong. Bakom dessa väntar en av VM-slutspelets bäste spelare Ji-Sung Park och veteranen Ryan Giggs, som alltid levererar på en nivå som vilken annan 20-åring inte skulle vara i närheten av. Styrkan med Manchester United är inte den individuella kapaciteten, det är den kolossala styrkan hos kollektivet. Räkna med att många spelare kommer att få spela lika mycket matcher, Sir Alex är expert på att rotera i laget utan att tappa kvalitet. Det sägs att Sir Alex aldrig har spelat med samma laguppställning två matchdagar i rad på över 150 matcher.


ANFALLARE:
Att Manchester United har en av världens bästa back – och mittfältsuppsättningar är det ingen som kan förneka. Däremot är det välkänt att lagets akilleshäl på senare år har varit anfallet – tja, det är åtminstone vad man har hävdat. Trots detta har laget levererat i form av ett kollektiv – istället för enskilda prestationer från anfallsspelare. Så kommer det även att förbli detta år, då United kommer att anfalla med närmare 7-8 man i varje anfall. Men för första gången på ett par år känns anfallssidan väldigt bred och där man vet att varje spelare har enorm spetskompetens. Wayne Rooney är en av världens bästa anfallare och kan i sina bästa stunder spela på en nivå som ingen annan bemästrar. Styrkan hos Wayne är att han jobbar hårdare än någon annan på planen, medan han dessutom gör fler mål än någon annan. Hans hjärta för klubben är så stort att inte ens Gary Neville skulle kunna hävda annat. Bakom Wayne finns bulgaren Dimitar Berbatov, som i sina bästa stunder spelar på en så begåvad nivå att man inte kan förstå hur någon kan ha så mycket talang. Hans bollkontroll, första touch och spelbegåvning är av sådan stor valör att det stundtals övergår från ens förstånd. Däremot har han en tendens att falla in i gamla ovanor, där han kan bli tjurig om han inte får de pass han vill ha. Problemet? Att Berbatov ofta ligger ett steg före alla andra på planen. Har mycket att bevisa denna säsong.

Michael Owen fick sin säsong spolierad av en ryggskada, efter att ha öppnat säsongen fantastiskt efter sitt sena segermål mot rivalerna Man City som säkrade årets första derbyseger. Det var längesedan vi fick se en skadefri Michael Owen spela en hel säsong och jag vet att han har så mycket potential i sig att det smärtar att han inte får visa det för resten av världen. En spelare som jag verkligen vill varna för är Javier ”Chicharito” Hernandez, som närmast kommer från mexikanska Guadalajara(Chivas). Förutom att han har ett unikt rörelsemönster, är teknisk och spelintelligent var han dessutom VM 2010 års slutspels snabbaste spelare. Där han, enligt uppgifter från FIFA, nådde en maxhastighet av 32,15 km/h. Detta går att jämföras med de tider då Cristiano Ronaldo spelade för klubben. Hans maxhastighet var 33,6 km/h, vilket säger det mesta om hur snabb Hernandez är. Han är trots sin ålder en meriterad landslagsman som har gjort nio mål på sexton landskamper, vilket visar på vilket målsinne han har. Närmast bakom dessa väntar superlöftet Federico Macheda, Danny Welbeck och Mame Biram Diouf. Diouf som förövrigt har gått på lån hos Blackburn Rovers, där han nätade i sin första match för klubben, där snackar vi sparkapital.

TRÄNAREN:
Många har höjt fler och fler frågetecken kring Sir Alex vara eller icke vara i klubben. Men i detta skede är det livsviktigt att han blir kvar i klubben, där han mer eller mindre håller på att forma sin sista generation av spelare. Det finns inte en människa på jorden som kan sin fotboll bättre än den gamle Govan-sonen och ingen annan förstår vad Manchester United behöver som klubb och hur man skall gå tillväga för att få de resurser man har att blomstra. Sir Alex gör sin 24:e raka säsong som tränare för laget och kommer snart att vara lika stor som Sir Matt, åtminstone sett till antal säsonger som tränare. Hur vida man kan göra en jämförelse dem båda emellan känns ganska ointressant, då de har förändrat United som klubb på två helt olika sätt – men genom samma metoder. Båda två är lika stora och kommer alltid att vara de två herrar som kommer att kopplas samman med klubben. Sir Alex är älskad av varje man med ett rent Unitedhjärta och kan gå in i en period där de närmsta säsongerna kommer att vara hans sista. Han har tre uppgifter kvar att utföra, att utveckla den kommande generationen, vinna titlar och göra klubben redo för nästa manager. Sir Alex kommer alltid att vara den störste och bara genom att tänka på att sluten är nära får mina fingrar att brinna och mina ögon att glöda. Den dag han lämnar Manchester United förlorar klubben en stor del av sin själ och jag fäller en tår tillsammans med min närmsta bänkgranne över att vi förlorat det vi håller mer kärt än något annat på denna jord.


STABEN:
Som det ser ut nu kommer vi inte att förlora någon coach den närmsta säsongen, vilket vi tackar väldigt mycket för. Vår assisterande tränare Mike Phelan, har med sitt goda humör och sina kvalitéer som gammal spelare bidragit starkt till att Carlos Quieros kunde ersättas. Det glädjer mig att större delen av staben är gamla United-spelare och Sir Alex har gett Ole-Gunnar sådant stort förtroende över de yngre ungdomslagen. Manchester United är ett stort familjehem, där alla hjälpar varandra. En av våra first team coacher Rene Meulensteen stannar även han, som hittills under karriären har testat tränaryrket hos lag som danska Bröndby och Rene är väldigt viktigt för att laget ska kunna prestera bra på träningar. Inte många trodde att Eric Steele skulle kunna axla den mantel den förre målvaktstränaren Tony Cotton hade haft i United. Steele hade dock jobbat med spelare som den forne United-legendaren Peter Schmeichel i Aston Villa tidigare och hade som mål att höja nivån ytterligare när han anlände till Carrington. Han har varit inblandad i både senior – och ungdomslagen på en väldigt seriös nivå och hans lärdomar har stärkt både Thomas Kuszczak som Ben Amos målvaktsspel. Som läkare har Rob Swire varit med i Sir Alex stab sedan 1991 och har alltid fått goda vitsord för sin kompetens som läkare och sociala kontakt med spelare och har fler än en gång berättat om hans största fasa: att berätta för spelare när de har dragit på sig en allvarlig skada. Detta var bara ett urval av den stab som United basar över och den störste hjälten av dem alla måste väl ändå vara Albert Morgan, som faktiskt har medverkat i antalet reklamfilmer för Nike där han är inblandad i den dagliga träningen hos Rooney och grabbarna. Trots att han är kit-manager har många fått känslan av att han skulle vara någon sorts intern clown i gruppen, där hans största jobb egentligen är att peppa spelarna och hålla en god stämning i laget.

STYRELSEN:
Vad jag tycker om Glazers vara eller icke vara i United-styrelsen låter jag vara osagt. Hur som haver glädjer det mig något enormt att The Red Knights har samlat en så pass stor summa pengar att de faktiskt skulle kunna köpa klubben, men hittills har Glazers vägrat att sälja klubben – varför? Det är ingen som riktigt vet. Många fruktar att den amerikanska familjen stoppar in många miljoner i de egna fickorna och hävdar att det miljardbelopp klubben mottog från köpet av Ronaldo aldrig hamnade i klubbens ficka. Det största problemet? Att familjen har lånat sig till äganderätten på klubbens egen bekostnad, något som har upprört fansen som gång på gång har lanserat sin slogan: ”Love United – hate Glazer”. Familjen har nu satt United i ett enormt skuldträsk, ett träsk som många anser att klubben aldrig kommer att ta sig ur.

SUMMERING:
Säsongen 2010/11 års trupp. En trupp utan några större svagheter, det ska bli roligt att följa utvecklingen för de flesta spelarna där ungtuppar som Tom Cleverley som gjorde elva mål på 33 matcher för Watford i The Championship, under en låneperiod förra säsongen. Han stod även för ett av försäsongens snyggaste mål, där han hade ren och skär fotbollspoesi mot den amerikanska drömelvan. Hur vida Javier Hernandez klarar sig i Premier League får vi veta i vintermånaderna, där han kommer att utsättas för det riktiga testet. Det var längesedan jag hade lika stor på en spelare.
Truppen är som bekant väldigt samlad och kommer att spela likt det kollektiv det är. Sir Alex har ju en tendens att romantisera vidden av att spela som ett lag – utan större ansikten utåt. Hur laget står sig i kampen om ett nytt ligaguld eller en ny bragd ute i Europa låter jag vara osagt – men jag tror vi har mycket stora chanser att bärga en ny trippel. Jag får rena rama ’99 vibbar av detta lag. En blandning mellan gammalt och ungt –rutinerade och hungriga spelare.

FA Premier League: säsongens nya tröjor. Plats 6-10.

Idag är det dags för nya tröjor och först i kön står Bolton, Chelsea, Everton, Fulham och Liverpool. En höjdpunkt är Fulhams vackra hemmatröja och både Everton och Chelsea har en allt annat än trivial bortatröja. Observera att de flesta av bilderna kommer från klubbarnas hemsidor och att jag inte kan rå för dess storlek. Det verkar som att Fulham inte har släppt en andratröja än så länge, men jag tror att det ser likadan ut som den gjorde förra året.

Bolton Wanderers 1,5 av 5 stjärnor
# Boltons hemmatröja är så ful att den framställer Blackpools tröjor som världsklass. Boltons hemmatröja är så ful att styrelsen på Reebok Stadium borde få spöstraff. Boltons hemmatröja är så ful att inte ens Arjen Robben skulle se bra ut i den. Ledningen på Reebok Stadium måste ha smuttat absint innan de ritade årets hemmadress och bli inte förvånade om fansen efterlyser skottpengar på Phil Gartside och co i vinter. Endast deras bortatröja hindrar klubben från att få minuspoäng, för tillfället vill jag bara spy jag ser skiten.

Chelsea FC 3,5 av 5 stjärnor
# Trots Chelseas något osmakliga hemmmatröja måste jag medge att bortatröjan är riktigt, riktigt läcker. Hemmatröjan är inte ful på något vis, men jämför man den med tidigare upplagor av havsblåa mästerverk känns årets tröja ganska tråkig. Årets hemmatröja påminner mer om en misslyckad replika än något Didier Drogba kommer att bära i Champions League i höst, dessutom är ju bara den rödvita kragen så skrattretande ful. Säsongens bortatröja är ganska lik Evertons bortatröja från ifjol, trots att ränderna nu är lodräta och att färgen är guldorange. Jag är ett stort fan av stilrena tröjor med enkla färger och på något vis går inte klubbens bortatröja ihop med mina visioner, trots detta är jag för förändringar och ser den svarta tröjan som en riktigt rolig överraskning i ett annat ganska okreativt Chelsea.

Everton FC 3 av 5 stjärnor# Everton är ett av få lag som faktiskt har en reklam som gör tröjan snyggare. Det thainlänska ölmärket Chang lyfter verkligen den blåa himmelströjan till höga höjder. Årets upplaga av den blåa hemmadressen är nivåer bättre än förra årets, där den nu är enklare och renare. Däremot kan man ju fråga sig vad årets bortatröja ska föreställa för något? Många tyckte att förra årets bortatröja var anskrämligt ful, vad ska de då tycka om årets utgåva, nej Everton. Det håller inte. Förutom Palermo finns det inget lag i världen som kan hantera färgen rosa. Gör om, gör rätt.

Fulham 3 av 5 stjärnor
# Gah, vilken sanslöst vacker hemmatröja! Mohamed Al-Fayed kan sitta stolt på sitt Craven Cottage i vinter och Mark Hughes har sannerligen anlänt till en väldigt klok klubb. Lagets hemmatröja är en av ligans absolut snyggaste, no doubt. Enkel och stilren tröja där reklamen inte förstör mycket, utan snarare ger den en till dimension. Kragen är så fantastiskt passande att vi inte behöver kommentera det nämnvärt. Har inte hittat någon bortatröja än med den enkla anledning att Fulham inte har släppt någon ännu. Men jag har på ryktesväg hört att den kommer att se ut ungefär som den gamla bortatröjan. Därför kan jag inte riktigt ge den en fempoängare, då den rödsvarta tröjan inte håller högsta kvalitet.

EDIT: hittade den nya bortatröjan... den är så ful att den drar ner betyget avsevärt.

Liverpool FC 3.5 av 5 stjärnor
# Liverpools nya hemmatröja går inte att jämföras med tidigare upplagor, men kan i min mening slå förra årets tröja. Hur mycket jag än ogillar det nya mönster som finns på tröjan så är tröjan faktiskt helt okej. Kragen är snyggare och mindre framhävande och i övrigt är den väldigt ren och fri från onödiga detaljer. Problemet med det nya mönstret är att det förstör lite av den lyster som innebär det Merseysideröda och där det ur vissa vinklar ställer klubbens vackra klubbemblem i skymundan.

Inför säsongen slutade även ett livslångt äktenskap med det danska öl-bolaget Carlsberg, som i mångt och mycket har kommit att bli ett med den röda Liverpool-tröjan. Årets nya sponsor, det brittiska finansbolaget Standard Chartered kommer aldrig att kunna mäta sig med den tidigare sponsorupplagan. Tröjan är godkänd, varken ful eller snygg, i min mening. Liverpools hemmatröja från 06/07 är däremot riktigt snygg, men det – är ju som man brukar säga – en helt annan historia. Årets bortadress är dock fantastiskt snygg, där man faktiskt har använt rätt färger på rätt ställen. Det infinner sig alltid en otroligt skön känsla när vita färger är inblandade och tröjan känns i övrigt väldigt maskulin.

FA Premier League: säsongens nya tröjor. Plats 1-5.

Inför säsongen är det alltid viktigt att se hur lagen har skött sin uppgift rent stylemässigt. Att klubbarna i Premier League sköter sin fotboll och ekonomi väl känner vi till, men hur är de trendmässigt? Nja, inte sådär jättebra kanske. Bolton Wanderers har inför året tillverkat en tröja som är så avskyvärt ful att inte ens Ashley Cole skulle se bra ut i den. Om Cashley hade gått till rätt lag i staden London, nämligen Fulham, hade han sett ut som en prins på Craven Cottage. Fulhams vita dress är ögongodis på hög nivå.

För att inte få allt för stora inlägg har jag minimerat min sökning till fem lag varje gång där kommentarer om dräkterna tillkommer. Så håll till godo, här kommer de första fem! Ni får ursäkta om bildkvalitéen skiljer sig på bilderna, men det var så förbaskat svårt att hitta bra bilder på samtliga!

Arsenal FC 4 av 5 stjärnor
# Arsenal sköter alltid sina affärer på såväl planen som utanför den. Årets dräkter är som vanligt riktigt snygga, där hemmadräkten sticker ut ur mängden. En av ligans klart snyggaste!

Aston Villa 4 av 5 stjärnor
Hemma:
Borta:
# Ett lag som Aston Villa ska inte kunna misslyckas med sina tröjor. Deras fantastiska färgtema med vinrött och ljusblått är galet vackert. Reklamen förstör inte alltför mycket och tröjan är i sig väldigt stilren. Årets nya rutmönster längs sidorna är inget minus det heller.

Birmingham City 3 av 5 möjliga
# Ack, ack, ack... Birmingham City, tänker man. Okej, det är inte jättevackert. Men de fasligt fula bilder jag hittade säger inget positivt om årets dräkter. Jag vet dock att dräkten blir snyggare ju snabbare Sebastian Larsson och co trär den över sig en kall novemberkväll. Den får godkänt, den är inte alltför ful. Men inte speciellt snygg heller.

Blackburn Rovers 3 av 5 stjärnor
# Blackburn är något på spåren, årets nya bortatröja är helt okej, men inte mycket mer. Men hemmatröjan är verkligen helt galet bra, men där den svarta reklamplattan tar bort mycket av det stilrena i tyget. Kunde ha varit en fyra, men får nöja sig med ett godkänt betyg.

Blackpool FC 1 av 5 stjärnor
# Jag vet att de är nykomlingar och att man kanske inte kan räkna med att de ens har råd att släppa nya tröjor men för fan. Styrelsen på Bloomfield Road måste föregå med vett och etikett. Årets hemmadress är så ful att den kommer försämra tv-bolagens tittarsiffror. Med detta i åtanke kan man inte låta bli att älska lilla Blackpool. Alla pengar har gått till en utbyggnad av stadion och trots alla skavanker älskar fansen sitt lag oavsett väder, det är en vacker historia. Men det räcker inte till att övertyga mig, de får fortfarande bara en stjärna.

Blackpools tröjor var förövrigt de som var svårast att hitta, bara en sådan sak säger det mesta om klubbens orginisation. Det är svårt att inte älska dem.

Det var allt för idag, imorgon återvänder jag med plats 6-10. Då kommer ni att få uppleva Boltons ohyggligt fula dräkter och några av ligans snyggaste dräkter. På återseende.

Eric Cantona: »l’un qui existe et l’un qui s’exprime«

«I’m so proud the fans still sing my name, but I fear tomorrow they will stop. I fear it because I love it. And everything you love, you fear you will lose» - Eric Cantona

"It comes for Caaaantona!, I don’t believe it! You just couldn’t write this script. What a fairystory for Eric Cantona!”

Orden är Martin Tylers. För att ens kunna försöka förklara myten, legenden och spelaren Eric Cantona måste man förstå att det fanns två sidor av den geniale galningen från Marseilles förorter.

Under 80-talet försökte Frankrikes nationalsköld Michel Platini förklara fenomenet Eric Cantona och han gjorde det väldigt enkelt för sig: «l’un qui existe et l’un qui s’exprime» (mannen själv och mannen som snackar)

Låt oss börja med mannen som snackar. Det är mannen som inte ens medverkar på sin egen presskonferens dagen efter han har lämnat sitt avsked från fotbollen. Det är mannen som fotograferar fåglar i bergsmynningar, som läser poesi och lyssnar på Mozart. Det är mannen som talar kryptiskt om fiskmåsar och som attackerar åskådare med karatesparkar. Det är han som springer fram och skriker ”Idiot!” i ansiktet på varje enskild jurymedlem när han blir förhörd av disciplinkommittén efter ännu en avstängning. Det är mannen som skapar sin egen myt.

Men sätt detta i relation till mannen själv, som den franska fotbollsartist han var, så förstår du att han var något speciellt. En gång försökte den brittiske reportern Patrick Barclay på Daily Telegraph sammanfatta Cantonas betydelse för United utan att använda ordet ”katalysator”. Det var fullständigt lönlöst. Innan den elegante fransosen anlände till Old Trafford hade United inte vunnit ligan på 26 år. Lagets målsnitt låg på 1,0 mål per match. Fem år senare hade klubben vunnit två dubblar och hade fördubblat sitt målsnitt. Under fem år vann United ligan fyra gånger och Cantona var ledaren: katalysatorn. Året de inte vann ligan? Då var Cantona avstängd i sex månader efter sparken på Selhurst Park.

Vissa krävde en livsavstängning på Cantona som utförde mer än 150 timmars samhällstjänst. Detta var något som han aldrig skulle komma att förlåta. «My best moment? I have a lot of good moments but the one I prefer is when I kicked the hooligan»

Samma dag som Cantona skulle infinna sig i rättssalen kommenterade lagkamraten Paul Ince fransosens utstyrsel. Cantona hade på sig en uppknäppt skjorta som på långa vägar inte dolde hans håriga bröst.
- Du kan inte komma till domstolen klädd sådär, stönade Ince.
Cantona tittade sin vän djupt i ögonen och tog till orda:
- Jag är Cantona. Jag kan komma och gå hur fan jag vill.

Låt oss ta om allt från början. «1966 was a good year for English football. Eric was born.»
Under 90-talet lanserade idrottsjätten Nike en reklamkampanj som anspelade på Englands VM-guld 1966. Det är alltid segrarna som skriver historien och förlorarna får den skriven åt sig.

Det var nära att Eric Cantona hamnade på fel stig tidigt i livet. Cantona hade redan som 21-åring valt att avsluta sin professionella karriär som fotbollsspelare. Han ansåg sig ha blivit orättvist behandlad av det franska fotbollsförbundet och att landet hade startat en «häxjakt» efter honom.
Tack vare Platini kunde han ändra kurs mot England och detta är något som han än idag aldrig har ångrat.
- Jag vill inte veta av Frankrike. Jag är född där men jag känner mig brittisk.

Hans första framträdande skulle ha varit för Sheffield Wednesday, men efter att han hamnat i gräl med klubbledningen valde han Leeds och Elland Road istället. Trots att han bara spelade 28 matcher för Leeds fick han något av en kultstämpel. Han gjorde hattrick i Charity Shield mot Liverpool och vann ligan åt Leeds. Det dröjde inte lång tid innan han och managern Howard Wilkinson kom i kollision med varandra och under ett klassiskt telefonsamtal ville Wilkinson luska ut om vänsterbacken Dennis Irwin var till salu. Ferguson hade redan listat ut hur samtalet skulle ta vid:
- Nej, det är han inte. Men du, Cantona. Är han till salu?
Resten är historia.

Samma dag Cantona skulle signera kontraktet tog Ferguson med honom på den sedvanliga rundturen på Old Trafford. Detta var en procedur Sir Alex alltid använde sig av inför ett stort spelarköp, han ville helt enkelt se om spelaren hade det som krävdes för att lyckas på den absoluta toppnivån.

Så här gjorde han även med Cantona och i slutet av rundturen gick han ut på stadion och frågade honom den mest skräckinjagande fråga man kan tänka sig: «Tror du att du är nog stor att spela för denna klubb?» Här stod nu Cantona inför Englands – ja kanske hela världens mäktigaste fotbollsarena. Fransmannen tryckte ut bröstet, rätade till kragen och tog till orda:
- Frågan är inte om jag är stor nog för klubben, frågan är om klubben är nog stor för mig”

Sir Alex hade fått det svar han ville. Dagen efter gjorde Cantona sin allra första träning för klubben på Carrington. Efter att dagens första träningspass var avklarat gick Cantona fram till Ferguson och frågade om han fick låna två spelare. Ferguson hajade till:
- Varför?
Cantona ryckte lite lätt på axlarna:
- Jag vill träna.
Detta var i mångt och mycket den revolutionerande startpunkten för Manchester United som klubb. Klubben hade fortfarande tydliga 80-tals influenser i laget, trots att Ferguson hade städat bort det mesta av det. Med Norman Whiteside försvann alkoholismen och med Cantona infördes cantonismen. Akronymen skulle kunna beskrivas som ett samlingsnamn för det vi idag kallar ambition, drivkraft och professionalism. Inte nog med att fransmannen var en bländade spelare, han hade också ett enormt inflytande över alla yngre spelare i klubben.

Hans träningsflit och professionalitet imponerade på spelarna i truppen och det dröjde inte lång tid innan fler och fler började stanna kvar efter det att träningspassen var avslutade. Tack vare Cantona lämnade Manchester United dåtidens stenfotboll och banade väg för nutidens fartfyllda och tekniska fotboll. Det går inte att överdriva Cantonas betydelse för Manchester United som klubb. Hela Uniteds 90-talsgeneration är fostrad efter hans sätt att träna och agera.

Eric Cantona har aldrig varit en högljudd person som har velat stå i rampljuset. Hela hans sätt att vara reflekterades i hans sätt att agera. När han väl tog till orda var det alltid förnuftigt med en klang av filosofins oskrivna regler. Efter träningspassen steg han in i sin lilla Vauxhall Nova och åkte raka vägen hem. Det var få som pratade med honom, men alla pratade konstant om honom. När klubbens indirekta kaptener Gary Pallister och Steve Bruce frågade om han ville spela biljard med dem svarade han alltid:
- Nej, jag måste träna.
Hans sätt att leda var aldrig i form av några ord eller taktiska fotbollstermer. Hans ledarskap var starkt influerat i hans sätt att röra sig och vara sig själv. Varje gång han steg in i omklädningsrummet innan matchstart blev det knäpptyst i rummet och alla granskade honom. Det sägs att David Beckham specialstuderade honom innan matcher, endast för att se om han missade något Cantona gjorde i sina förberedelser som han senare kunde ta lärdom av.

Han ingav en gränslös pondus vilket gav de yngre spelarna kalla kårar. Under en kväll efter en ligamatch skulle alla spelare i truppen medverka i ett lagmöte. De skulle samlas vid ett lokalt ställe inne i Manchester; «The Four Seasons» klockan kvart i sex. Den ende som inte kom i tid var Cantona som kom femton minuter sent. En av klubbens ynglingar Ryan Giggs tog tillfället i akt att driva lite med den högfärdiga fransosen.
- Klockan är sex, Eric, sa Giggs som försökte härma bossen så gott han kunde.
Cantona vred på sig, suckade och tog till orda:
- Kvart i sex.
Giggs hade i åtanke att titta ner på sin klocka men innan han säga ett enda ord drog Cantona fram den finaste Rolex klocka någon av dem sett. Cantona tittade ner på Giggs:
- Kvart i sex, log han.
Ryan Giggs blev knäpptyst: diskussionen var över. Den walesiske supertalangen måste ha sett ut som en skolpojke i jämförelse med den leende fransmannen. Bakom Giggs stod Beckham och bröderna Neville uttryckslösa, som inte visste vart de skulle ta vägen. Bakom dem stod Kanchelskis och Irwin som vek sig av skratt till följd av ungdomarnas osäkerhet och oförmåga att kontra.

Det var ingen som sa emot den store poeten Cantona, hans eget sätt att vara skapade hans egen myt. Det finns rykten som säger att Cantona är den ende spelare i klubbens historia som aldrig har fått uppleva Fergusons hårtork.

Han kom i mångt och mycket att rita om hela den engelska fotbollens trista och ostrukturerade försvarsfotboll till vad den är idag. Han fostrade på egen hand de spelare som idag har byggt klubben Manchester United. Dessa revolutionerande milstolpar inom engelsk historia åstadkom han alltså bara genom att vara sig själv.

Om man ser till de sportsliga delarna så var han minst lika framgångsrik och banbrytande för både den engelska ligan och Manchester United som klubb. Inte nog med att han förändrade den yngre generationens sätt att träna och uppföra sig visade han dem även hur fotboll skulle spelas. Eftersom att Cantona var av franskt blod blev han krutet som tände en världsbrand. Under Englands tidiga 90-tal ansågs utlänningar vara exotiska inslag som med sin kreativitet och teknik var annorlunda från den engelska «bollsparkar» mentaliteten. Han förändrade den engelska fotbollen vars åskådare blev hänförda av fransmannens skinande spel. Efter Cantona äntrade namn som Tony Yeboah och Gianfranco Zola den engelska fotbollsscenen och även ett par år senare Arsène Wengers franskodlade transferprogram. Cantona var en viktig faktor när den engelska fotbollen färdades från stenåldern till framtiden på bara ett decennium.

Hans betydelse för United kan inte undervärderas, då klubben ena dagen var medelmåttor, för att nästa dag vara ett lag av världsklass med Cantona som kapten. Att han ledde klubben till sin första ligatitel på 26 år under sin första säsong skvallrar om det mesta. Uniteds trupp var i praktiken densamma som året innan, skillnaden var en man vars pedantiska sida sällan låg honom i fatet.

Kvällen innan Uniteds avgörande FA-cupfinal mot Liverpool 1996 väcktes Ferguson ur sina tankar där han satt vid sitt skrivbord och antecknade taktiska riktlinjen inför matchen. Han gick ut i hotellkorridoren och blickade ut genom ett fönster för att se vad det var som försiggicks där nere vid parkeringen. Efter en minut knackade han på Nicky Butts dörr och drog med honom till fönstret och sa:
- Där. Det är detta du måste göra om du vill bli bäst.
Vid parkeringen stod Eric Cantona och sköt volleyskott på en touch mot hotellväggen. Dagen efter avgjorde han FA-cupfinalen mot Liverpool med just en volley från samma distans.

Just säsongen 95/96 menar många är Cantonas bästa säsong någonsin. Det var denna säsong som han återvände efter den horribla avstängningen han ådragit sig ett halvår tidigare. I hans comeback mot Liverpool gjorde han ett mål i 2-2 matchen, få visste vad som komma skulle. Under en femveckorsperiod under sena februari – och tidiga aprildagar var han den ende United-spelare som gjorde mål i ligan. Han avgjorde totalt 13 matcher värda 21 ligapoäng som säkrade Uniteds tredje ligaseger på fyra år.

Och Ferguson visste precis vart han hade sin juvel:
- Han är mon genius, mitt geni. När alla runt omkring mig på bänken yr runt av oro under jämna matcher lutar jag mig alltid lika lugnt tillbaka: "Eric kommer att avgöra det här". Jag vet att han alltid kommer att ge mig ett mål.

Det var under säsongen 95/96 han gjorde ett mål som i framtiden skulle komma att statuera spelaren Cantona. United spelade en kvällsmatch i ligan mot Sunderland. Cantona hade fått bollen vid mittplan, där han efter ett par vrickningar, kroppsfinter och ett väggspel hade tagit sig fram till bortalagets straffområde där han med en lätt touch chippade in bollen i mål. Målet var fantastiskt, men målgesten. Utan att röra en min svängde han – med sin alltid lika stolta hållning - runt med armarna i vädret. Gesten var ett budskap till de som tittade: jag är Gud. Och ni vet det.

När han under säsongen 1996/97 hade vunnit sin fjärde ligatitel på fem försök, deklarerade han att han skulle lägga skorna på hyllan. Hela den engelska nationen sörjde beslutet och när ett färdigskrivet pressmeddelande lästes upp löd det:
- Jag har nått kulmen av min fotbollskarriär och vill och med nu göra andra saker.

Cantona? Han närvarande inte ens på sin egen presskonferens, han var då 30 år gammal.

Fördel i London

Räkna med lika hårda fighter imorgon eftermiddag!

Ödet nalkas, i morgon är det så dags för årets sista matcher i världens bästa liga. Manchester United har chans på sin fjärde ligatitel i följd, ett fullständigt makalöst rekord. Det har varit en lång och allt annat än en bekymmerslös resa, men nu står vi alltså vid sluttampen där giganternas giganter gör upp om bucklan. I vår ände står Stoke och det ska i praktiken vara lika kassaskåpssäkert som i teorin.

Den matchen känns på förhand ganska klar och syftet med mitt inlägg är ett helt annat. Det ska handla om varför jag tror att Wigan Atlethic har en chans att ta poäng mot Chelsea på självaste Stamford Bridge… eller inte, kanske…

Det är visserligen välkänt att fenomenet och ”maskinen” Chelsea kan svikta i viktiga skeden mentalt och detta kan väl anses vara den största fördelen för Uniteds del. Dessutom vann ju faktiskt Wigan hemma med 3-1 på DW Stadium, så finns det verkligen en realistisk chans att Wigan kanske, KANSKE kan ta en futtig poäng på Stamford Bridge?

Nåväl… man kan ju drömma. Men faktum är att Chelsea har fått vittring på någonting. Det är första gången i klubbens historia som man har chans att ta dubbeln och dessutom måste det finnas en enorm jävla hunger i laget då United har erövrat ligatiteln tre år i följd. De har dessutom hemmaplan i den näst sista matchen mot ett Wigan som inte har något att spela för.

Trots detta så är ju Wigan ett lag som kan ställa till problem om de vill, Robert Martinez är dessutom en tränare som gillar att utmana de stora med sin egen fotbollsfilosofi. Jag har svårt att se Wigan, som ju dessutom kan ses som ett mindre ”lokal”lag till de större klubbarna i Manchesterdistriktet, lägga sig utan att kämpa. Det kommer inte att hända… och trots – TROTS att Titus BRAMBLE är med på planen så har jag hoppet kvar.

Statistik ljuger aldrig och ska vi tro på dessa tidigare resultat mellan lagen så kommer Wigan få det jobbigt på Stamford Bridge. Sedan laget tog steget upp från League One till Premier League har lagen mötts hela nio gånger i ligaspelet. Såhär har det gått:

I sju av nio matcher har Chelsea vunnit matchen med en total målskillnad av 16-7. Hemma på Stamford Bridge är de obesegrade och har vunnit 3 av fyra matcher med en målskillnad av 8-2. Chelsea har alltså vunnit 78 procent av gångerna och gör i snitt 1,7 mål per match.

Med detta sagt, så har jag väldigt svårt att se Gary Neville lyfta ligabucklan i vädret på Old Traffords gröna matta imorgon. Man brukar påstå att hoppet är det sista som lämnar människan, we’ll put the proverb to the test!

Ranieri, totalt sinnesrubbad eller galet genialisk?

Claudio Ranieri är en galen man. En man av vanvett. Under världens viktigaste och mest prestigefyllda match, ofta kallad ”Derbi della Capitale” i folkmun gjorde Ranieri något som kommer att gå till historien. S.S. Lazio, lillebror och regionslaget i det vackra Rom, hade en 1-0 ledning på Olimpico och Ranieri var tydligt pressad då Inter skuggade i Giallorossi i jakt på seriesegern.

Vad Ranieri nu gör är lika uppståndelseväckande som genialiskt. Han väljer att byta ut stadens egen kronprins Francesco Totti och hans arvinge och tronföljare Daniel De Rossi i halvtid. Detta är alltså ingen lögn och förekommer då Roma ligger under mot deras värsta rivaler Biancocelesti med 0-1. Totti som i mångt och mycket skall statuera Rom vackerhet och symbolisera dess rikedomar. Att han dessutom är lagets bäste och meste spelare och målskytt i klubbens historia gör bara det hela än mer bisarrt.

I fotboll - och kulturstaden Rom kan det nästan anses vara brottsligt att byta ut både Totti och De Rossi i samma match. Totti är större än någonting annat i Rom och det finns otaliga anekdoter som understryker detta faktum. En av fotbollshistoriens mest respekterade tränare Fabio Capello fick sparken från Roma av den enkla anledningen att han inte kom överens med Totti. I en ligamatch där han slog ned Alex Manninger fick han inte ens ett gult kort.

Claudio Ranieri är född och uppvuxen i Roma. I hans första professionella tävlingsmatcher representerade han Roma. Han om någon bör förstå hur stor Totti är. Trots detta så finner han en ogenomtränglig stolthet och integritet inom sig själv. Det finns ingen tränare som har en sådan redbarhet och tro på sina spelare som Ranieri. Matchen? Den vann Roma med 2-1. Utan Totti och utan De Rossi. Italienarna satte säkert sin spaghetti i halsen, personligen kan jag inte bestämma mig för om Claudio Ranieri är totalt sinnesrubbad eller galet genialisk…
Roma är obesegrade för tjugofjärde gången i ordningen sedan Ranieri tog över.
Galet imponerande.

Band of Brothers

Världens bästa album, check.

Tror inte detta inlägg behöver några längre redogörelser, det räcker med att lyssna.

Vinst i FIFA 2010 turnering!

Svettig och allmänt motbjudande, ingen vacker syn... dock är jag givetvis väldigt stolt och glad! Jag tror nästan att det var jobbigare för oss vid handkontrollerna än spelarna på den fiktivt skapade fotbollsplanen, stundtals.

Mitt val att vara Chelsea kan diskuteras, jag sticker inte under stolen med att det är förkastligt, vedervärigt och äckligt. Men jag gör allt för att vinna och under rätt omständigheter kan jag förvandlas till en man utan gränser. Jag känner dock ingen skam idag och skulle jag få en chans till skulle jag göra samma val.

* Vinnare av J-19 lagets Fifaturnering

Helggodis

Senare under veckan kan ni förhoppningsvis få veta varför Lionel Messi är världens bästa fotbollsspelare och varför jag nu anser att Marcus Birro är en korkad idiot… håll till godo.

Guti Hernández, ett underskattat unikum

Fotbollsspelare framställs som omänskliga varelser med en mycket högre status än andra samhällsmedborgare. Detta är givetvis felaktigt, men på något vis finner vi oss i detta. Vi blir på något vis "fotfolket" som de tror de kan behandla hur som helst. Detta med fotbollsspelare blir dock en aning besynnerligt när man plötsligt upptäcker att även de åldras på gamla höstar. En sådan spelare är Gutí, som inte har många år kvar på "tronen".

Det är en spelare som sällan skördat några stora rubriker, utanför Real Madrid-lägret, men som inom de vita kretsarna anses vara något av en gud. Det är en understatement att kalla honom underskattad, för en spelare med så pass mycket talang bör ha fått mer publicitet genom åren.

Istället har media fokuserat på hans, påstådda homosexuella läggning, men även hans barnsliga uppträdande på planen. Det är erkänt att Gutí har ett fantastiskt passningsspel, men det är främst hans spelsinne som är på en så pass hög nivå att han har få övermän genom historien. I övrigt är han en ganska medioker fotbollsspelare, men det är nästan så att jag vågar sticka ut hakan och påstå att det endast är Zidane som kan mäta sig med hans spelsinne i modern fotbollshistoria.

Titta och njut, det blir inte mycket vackrare än såhär

Låt oss inte glömma, denna.

Anfall är bästa försvar

Gårdagen statuerade vad en ung pojkes naivitet blandat med en gammal mans senilförankrade fotbollsmentalitet kan åstadkomma.

Jag börjar bli otroligt trött på den store Sir Alex, som gång på gång väljer att falla in i gamla ovanor under viktiga matcher. Missförstå mig inte, mannen är ett unikum i världsfotbollen och är en stor legend. Men det ter sig tydligare för varje säsong att det oftast inte håller att spela defensivt och efter en devis där man vill ”bevaka ledningen” under matcher mot topplag.

Jag kan verkligen inte påstå att jag skulle göra det bättre eller rentav hävda att jag bör ifrågasätta honom som manager, men Manchester United ska inte ”bevaka en ledning” med tanke på att vi inte kan göra det. När vi väl ”spelar ut” hela vårt register så kan vi inte förlora, det är då vi förvandlas till den verkliga CCCP-maskinen som sätter skräck i våra motståndare. Under de första sju minuterna igår så spelade vi som vi kan och bör göra… då stod det 2-0.

Efter det sänkte vi tempot en aning, men detta hindrade oss inte från att göra 3-0 innan segern var fixad, trodde vi. Tack vare Carricks fasansfullt osmakliga försvarsarbete kunde Olic enkelt göra 3-1 och det var match igen. Vad som sedan händer i andra halvlek är så vidrigt och ologiskt att det nästan blir förnuftsenligt.

Rafael drar på sig sitt andra gula kort, som är så otroligt onödigt att jag inte finner några ord för det. Även om jag i viss mån kan debattera för ett allt annat än regelrätt beslut från domarens sida så har ändå Ribéry en ganska fri sikt fram till mål. Rafael hindrar honom och den orutin som omger ynglingen är så kompakt och ytlig att man nästan kan ta på den.

Kortet är så förbenat jävla onödigt, men förlusten av en spelare kan omöjligt visa sig vara så otroligt tydlig som i gårkväll. Istället för att pressa Münchens otroligt likgiltiga backlinje och utmanövrera deras mittfält backar vi hem och spelar endast för att bevaka den ledning vi har. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket tjänstefel som är störst och värst.

Sir Alex är en stor manager och har få svagheter, men de få han har är enorma. Hans ovilja att våga spela offensivt hela vägen ut och att byta rätt spelare i rätt tid under matcher är helt fantastiskt. Här snackar vi om en man som har över trettiotalet pokaler hemma i sitt vardagsrum? När i helvete skall han överkomma sina principer och förstå att United kan vara så mycket större, bättre och vackrare om klubben får andas ut?

För tre år sedan så förlorade vi mot Roma med 1-2 på Olimpico under den första kvartsfinalsmatchen. Den nästföljande matchen hemma vågade vi spela som vi kan och bör göra, matchen slutade 7-1. Det tål att tänkas på.

Ett annorlunda kärleksbrev

Alla har vi någon gång skrivit ett kärleksbrev till någon bekant, som vi gillar mer än andra. Nåväl, detta kanske inte kan räknas som det traditionella kärleksbrevet, men det är fan så mycket roligare.



Kvinnor, knäböj för mannens överlägsenhet.. (och i många fall vridna humor)

LET'S GO FUCKING MENTAL!!!

Nu styr vi kosan mot den industriella födelsens huvudstad! LET'S GO FUCKING MENTAL!!!

2-0 vinst, Berba frälser i frånvaro av Rooney, Fletch eller Valencia sätter den sista baljan!

GLORY GLORY!

You'll never get a job!

Om ni vill så kan ni kika in en liten sväng på BBC hemsida och använda deras hysteriskt roliga applikation ”Table predictor” som ger er, beroende på hur ni har tippat, en trovärdig slutgiltig Premier Leaguetabell. Detta gör du genom att gästa BBC hemsida här och fylla i de resultat du tror på i de kvarvarande omgångarna.

Min egen tabell såg ut som följer, där kanske hjärtat undermedvetet gjorde sitt:



* Om ni nu väljer att tro på mina kloka antaganden så kommer ni att märka hur otroligt nervkittlande det blir i toppen, där Manchester United till slut drar det längsta strået framför nosen på Arsenal. United kommer dock att ha en betydligt större målskillnad och skulle, trots samma poängantal som Arsenal, vinna serien på ett storstilat sätt.

* Jag kan faktiskt inte förklara varför Chelsea hamnar så långt bakom, det kan faktiskt vara som så att jag har tippat mycket med hjärtat. Men hur vi än vrider och vänder på det så kommer inte Chelsea att stå som slutsegrare, jag ger dem väldigt låga odds. Nyckelmatchen blir på Old Trafford den tredje april, där jag tror att United tar en stabil 2-0 seger.

* En annan intressant notis är att City tar hand om den eftertraktade fjärdeplatsen, som ett bevis på att de nu tillhör "The Big Four". Vad anbelangar Liverpool så hamnar de på en skamsen sjundeplats, well, that wouldn’t bother me at all… jag tror i och för sig att Liverpool kan och kommer att rycka upp sig.

* Något jag upptäckte som var ytterst intressant var att Aston Villa kommer ta sig fram före Tottenham, vilket jag inte skulle ha trott på förhand. Tottenham har dessutom en grym målskillnad om vi jämför med lagen närmst framför och bakom dem.

* Det blir otroligt påfrestande psykiskt för lagen längst ner i tabellen, där West Ham klarar nytt kontrakt med nöd och näppe. Ett krigande Burnley kommer att göra allt i sin makt för att förhindra att Zola får sitta kvar på sin post. Pompey kändes på förhand som en solklar jumboetta och de kommer, tillsammans med Hull att spela sin sista Premier League säsong på mycket länge.

* Det verkar som att Wolves kommer att kötta (bokstavligen) allt motstånd under de kommande månaderna.

Hur som helst så var detta ett ganska klandervärt test från egen del, så ta det med en nypa salt. Jag har ju inte ens haft tid att tänka över mina beslut, men jag är mycket nöjd ändå. United på en förstaplats och Liverpool på en blek sjundeplats?

GLORY GLORY! You’ll never get a job!

Om ni vill se Jonas Dahlqvist tabell så kan ni klicka här.

Vilken lottning!

Lottningen är avklarad och det är med stor lättnad jag lutar mig tillbaka i stolen och konstaterar att allt gick som planerat!

Givetvis är det drygt, fånigt och allmänt dumdistrigt att ”ta ut en seger i förskott”, men missförstå mig rätt som man brukar säga. Jag har aldrig varit den typen och kommer aldrig att bli. Bayern München är ett fantastiskt fotbollslag i sina bästa stunder, där de dessutom innehar världsfotbollens bästa yttrar. Smaka på dessa namn bara: Ribéry, Schweinsteiger och Robben. GAH!

Men för att använda en utsliten klyscha som jag själv konstruerade, en grådaskig höstdag för ett halvår sedan: ”Varför blunda för sanningen när den står framför dig?”.. Bayern München är tillsammans med CSKA Moskva och Bourdeax upplagans sämsta finalister. Personligen anser jag att tyskarna är avsevärt mycket bättre än CSKA och ligger även ett steg före fransoserna men vi kan inte blunda för faktumet att lottningen inte hade kunnat gå bättre för vår del. Må hända att CSKA hade varit en bättre lottning men med tanke på farsgubbens rajder tillsammans med sina söner runtom Europa skapar stora rubriken inom United-kretsar, så vore det synd om rekordet föll på att visum och att annat skall krångla.

Dessutom ligger ju Tyskland endast ett stenkast bort och för egen del känns Allianz Arena lite hetare än Luzhniki. Även om vi således har en hel del fina minnen från just den marken… låt oss inte heller glömma en annan viktig aspekt i och med denna lottning. Vid vidareavancemang får vi möta vinnaren av Lyon eller Bourdeax i en eventuell semifinal. Kalla det vad ni vill, men en vis man skulle förmodligen kalla det att ”sticka ut hakan” men jag kan, med nittio procents säkerhet, påstå att United kommer att spela sin tredje raka final. Vid säsongens slut får vi se om jag hade rätt, men glöm då inte en sak. Ta mig överallt utom på orden.

Jag vill bara understryka vidden av den kapacitet ett lag som Bourdeax faktiskt besitter. Det kan anses vara oklokt att räkna ut dem, nästan korkat. De har visat under årets lopp att de verkligen är här för att stanna. Men också för att vinna. Förra gången fransoserna möttes vann Bourdeax matchen på bortaplan, med matchens enda mål. Detta är och blir en otroligt tight kvartsfinal.

Jag har en känsla av att matcherna mellan Arsenal och Barcelona kan bli något alldeles extra. Det är väl inget välkänt fenomen att något av lagen gillar att spela defensivt, så vitt jag vet.

År 2010 kommer United att spela sin tredje raka final och det kvittar vilket lag som väntar bakom krönet. Det kommer att bli seger. Jag kanske sticker ut hakan. Men vågar man inget vinner man inget. Fotboll är faktiskt inte svårare än så i vissa lägen.

Kvartsfinalerna i sin helhet:

1 st leg: 30-31 mars 2010
30 mars 20.45 Lyon – Bourdeax
30 mars 20.45 Bayern München – Manchester United
31 mars 20.45 Arsenal – Barcelona
31 mars 20.45 Internazionale – CSKA Moskva

2 st leg: 6-7 april 2010
6 april 20.45 Barcelona – Arsenal
6 april 20.45 CSKA Moskva – Internazionale
7 april 20.45 Bourdeax – Lyon
7 april 20.45 Manchester United – Bayern München

Mourinho är en cyniker av världsklass

Under gårdagens Champions Leagueomgång slog det mig hur fantastiskt bra Inter faktiskt kan vara, trots att de under långa och tuffa perioder har varit i en sällan skådad svacka inom just dessa jaktmarker. Sanningen är att de inte har skördat några byten värdigt en italiensk serieetta, som i mångt och mycket skall representera och statuera den italienska flaggan i dessa sammanhang. Jag har länge tvivlat på denna företrädare, men har nu börjat tro. Åtminstone för en liten stund. Det var först igår man såg skymten av den taktiska skicklighet som ofta kännetecknar italienarna och den mytomspunna myten att de hyser en säregen överlägsenhet när det kommer till strategiska spel. De spelade oerhört disciplinerat i försvarsspelet, det var kusligt italienskt. De blandade detta med en engelsk kämparglad som eskalerade allt eftersom matchen fortgick. Framåt utförde de Rinus Michels komposition helt fläckfritt. De spelade en anfallsfotboll som bara holländarna känner till, anförda av Hollands nya frälsare och ledare. Wesley Sneijder. Det var mäktigt.

Matchen var intensiv, med ett högt tempo där varje duell var på blodigt allvar. Matchtiden var slut på ett ögonblick och det dröjde lika lång tid för mig som publiken på Stamford Bridge att fatta vad tusan som hade skett. Hade ett ITALIENSKT lag slagit ut engelsmännen? Dessutom på deras egen hemmaplan? Nä, nu talar vi allt i nattmössan?

Faktum är att Stamford Bridge i det närmaste har varit världens säkraste borg under många år, i paritet med Old Trafford. Men traditioner är till för att brytas och det är faktiskt som så att Chelsea har förlorat två matcher hemma på endast några veckor. Först mot City i ligan och nu Inter i Champions League. Chelsea hade spelat tjugoen matcher på Stamford Bridge utan ett nederlag fram tills igår kväll. Men nu var det ju inte vilken tränare som helst som satt vid Inters avbytarbänk. Det är inte för inte han kallas ”The special One”. Chelsea var obesegrat på hemmaplan under tre säsonger, det är väl ganska välkänt vem som dirigerade styrkorna på den tiden. Sedan fick han sparken.

På Abrahmovic begäran fick den arrogante portugisen packa sina väskor och flytta från världens största mediacentrum, London. Från England, fotbollens hemort. Anledningen var att Mourinho spelade en för cynisk fotboll. Roman ville ha en roligare fotboll och detta kunde han skaffa genom andra tränare. Något år senare står det klart vem som skrattar sist. I förrgår kväll satt Mourinho åter en gång i Chelseas pressrum. Han hade vunnit matchen genom ett strategiskt upplägg och spelsätt som genomsyrades av cyniska influenser. På denna nivå kan man inte bara spela vackert och detta vet Mourinho om bättre än någon annan.

Inter hade ett bollinnehav på ofattbara 52 procent mot självaste Chelsea på deras egen hemmaplan. Helt ofattbara siffror. Mourinho hade hittat den vinnande segermelodin mot världens bästa bollhållare, i paritet med Barcelona. Det var genialiskt. Modigt. Nästan kaxigt rebelliskt. Engelsmännen fick smaka på sin egen medicin. Ju mer boll de fick jaga, desto större växte sig frustrationen och irritationen på planen. Italienarna var kyliga som sten och använde sin slipade intelligens till att froda den ytterligare. När slutsignalen gick var alla spelare i Chelsea ursinniga, förvirrade och förkrossade. Det rådde total kaos.

Interspelarna spelade obehagligt stundtals. I varje duell spädde de på myten om att italienare lägger sig lätt. Så fort de fick en arm i ryggen så la de sig ner på marken och skrek i krampaktiga smärtor. Det var inte vackert att beskåda, men det är ack så effektivt. Vare sig man vill eller inte så får det konsekvenser hos domaren. Jag ska inte säga att kvällens domare tappade matchen, det gjorde han inte men det fanns flera situationer han hade kunnat uträtta bättre. Men ingen är perfekt och det är det som gör fotbollen så förtjusande. Kanske att Chelsea skulle haft straff. Det är små marginaler.

* Det är andra året irad som Didier Drogba visas ut i en livsviktig slutspelsmatch… i en match där Chelsea även har haft det kämpigt på domarsidan.

* Vi har bara nått kvartsfinal men redan nu är storlag som Milan, Real Madrid, Liverpool, Sevilla och Chelsea utslagna. Vem hade kunnat ana det innan säsongen? Inte jag i varje fall…

* Jag är fortfarande i chocktillstånd. Hur bra är inte Zanetti? Jisses… Some people just don’t get old.

He goes by the name of Wayne Rooney

"I saw my mate the other day,
He said to me he saw the white Pele,
So I asked, who is he?
He goes by the name of Wayne Rooney,
Wayne Rooney, Wayne Rooney,
He goes by the name of Wayne Rooney."

När han debuterade som sextonåring för Everton 2002 så fick klubbens ”kitmanager” ett allvarligt problem. Inför matchen sprack Waynes tröja i halsen, med anledning att ynglingens överkropp var för muskulös. Nästan sju och ett halvt år senare verkar mannen vara större än någonting existerande. Än har vi inte sett resans slut, nej, den har bara börjat… jag har en känsla av att han kan bli större än vad vi kan föreställa oss.

Nu ser jag inga hinder, bara ändlösa hektar av möjligheter

Igår demonstrerade England och Manchester United sin fatala styrka åter en gång. Ute i Europa finns det inget lag som har mer rutin än United inom dessa kretsar. Jag må erkänna att Real Madrid och Milan exempelvis har fler titlar men inget lag kan behärska turneringen så som United kan. Det är även en realitet att lag som Milan och Real inte längre kan kalla sig storlag om de inte presterar inom dessa sammanhang. Men frågan man ändå ställer sig, trots Birros ord, är väl ändå om inte Real Madrid är ett storlag. Men följdfrågan blir desto svårare, vad kan man då kalla Manchester United?

Gång på gång, år efter år har media och experter smutskastat oss. Vi har sålt spelare som i mångt och mycket har tett sig ovärderliga för klubben och fansen. Men historien har en vana att upprepa sig och gång efter annan blir spelaren större än Alex Ferguson och klubben. Samtidigt gränsar Sir Alex filosofi närmast till dubbelmoral, för i mångt och mycket är det han som är större än klubben självt. Men vissa stigar var menade att vandras på och Ferguson har sannerligen stigit på rätt väg. Inför detta år var kritiken hårdare än någonsin och överallt virade fördömandet omkring i luften.

Röster höjdes och det blev en allt större press runtomkring Ferguson och United. En utveckling som skulle ha knäckt vilken manager som helst. Men Ferguson är inte bara modersmodulen för en manager, han har blivit större än så. Han har blivit större än fotbollen sig själv i många aspekter, och vet alltid hur han skall hantera motgångar och gå stärkt ur dem. Han är van vid sådana här situationer och är en mästare på dem. Det är nästan som att han spelar ett spel på egen hand.

Milan är inget dåligt lag, och vann Champions League för tre år sedan. Med i princip samma lag. Men de har inte samma tränare. Jag vill inte påstå att Leonardo är en dålig tränare, det kan jag inte säga. Men jag tror inte han har rutinen att läsa United och Ferguson. Det är en viss rutin att förstå spelet och turneringen i sig. Men det krävs en osedvanligt hög taktisk begåvning att förstå sig på Fergusons skarpa fotbollshjärna.

Igår kväll visade United upp den typiska lagenhet som i mångt och mycket statuerar Fergusons filosofi. Hela Uniteds organisation och välfärd. Jag sätt själv på Old Trafford denna kväll, och kunde knappt hålla tårarna borta. Manchester United har alltid repat sig efter stora förluster, på såväl planen som transfermarknaden. Den självklara anledningen ter sig tydlig när man väl blickar in i Old Traffords inre. Historian, traditionen och skickligheten som råder innanför dess väggar är ofantligt vacker och innehållsrik. Manchester United är världens största kollektivt samlade styrka och leds av världen största fältherre och kejsare, som till sitt förfogande har planetens mest lojalaste och kunnigaste befälhavare.

Manchester United är inte byggt genom individualister som får fria tyglar hur som helst. Det har hänt tre gånger i Uniteds historia att en spelare har fått tillåtelse att vandra omkring lite som han har velat. Jag snackar om Best, Cantona och Ronaldo. Alla andra har fått gå. Spelarna har burit på en sådan säregen talang att det helt enkelt inte går att flytta på dem. Det går inte alltid att hålla en fågel i sin bur och de var tvungna att släppas lös för att kunna flyga. Skina.

Jag blev nästan tårögd då jag fick bevittna Park, Fletcher och Rooneys obönhörliga spring och gedigna lojalitet. Det är spelare som dessa som klubben vilar emot, inte spelare som Kaká eller Ronaldinho.
De springer för att hjälpa sitt lag och för att hedra sina fans. De har aldrig tänkt en egocentrisk tanke om sig själva. Det är sådana som hellre ser en klar passning än ett eget avslut i trängda lägen. Det föder respekt och en oomkullrunkelig lojalitet från oss fans gentemot dem.

Igår kväll spelade vi för varandra och för varje meter ingrodde vi skräck i Milan. Vi var likt primitiva barbarer som inte skulle förlora. Det var aldrig något alternativ. Milan blev hårt sårade av vårt fullständiga raseri och ursinne och kunde förmultnat och förödmjukat bege sig hem till sin fästning i Milano. Nemanja Vidic var bra, Scholes fantastisk och Rooney helt magnifik. Tillsammans ledde de en hord av lagspelare, vars enda mål var att slakta sitt motstånd.

Rooney gjorde åter mål på nick och jag undrar om jag har sett något liknande förut. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna upprepa Ronaldos fantastiska säsong på ett par decennier men redan nu verkar hans arvinge vara funnen. Han tar ner bollar som i praktiken bör vara omöjliga som om det bara var en bagatell. Han har funnit upplysningen. Han har slutat att se hindren. Nu för tiden verkar han mest bara se möjligheter. Jag har aldrig varit med om något häftigare.

Trots att jag har varit på Old Trafford flertalet gånger tidigare så är det svårt att inte imponeras av dess ståtliga innandöme. För första gången på länge kunde jag andas ut och känna mig hemma på allvar. I grund och botten är Old Trafford ganska slitet men kärleken och passionen lyser igenom det grådaskiga som rör sig runt arenan. Trots den massiva inramningen med protester mot Glazer, Beckhams återkomst och Uniteds kross så satt jag flertalet gånger och funderade kring Leonardos taktik. Hur kunde han inte upptäcka bristerna som fanns vid mittfältet?

Ambrosini och Flamini hade ingen rolig kväll och när Ambrosini flyttades ner som mittback var det ingen idé att ens försöka. Pirlo var trots resultatet och förnedringen helt fenomenal enligt mig och jag tror inte att ens Fletcher lyckades ta bollen från hans ägo. Men Milan måste förnya. Ambrosini är en stor skam, trots att han bär kaptensbindeln. Hela laget består i princip av gamla storstjärnor, som då och då tänder till. När de väl gör de är det vackert att beskåda, men annars har jag inte mycket övers till Milan.

Det var kul att se Beckhams återkomst till Old Trafford, det var endast andra gången jag såg honom spela på Old Trafford. Den första gången var för nästan nio år sedan. Då vann mot Blackburn med 2-1.
Det var mäktigt att bevittna de massiva protesterna som riktades mot Glazer. Som förövrigt var på plats, jag undrar hur man döljer vrede, besvikelse och fruktan för tv-kamerorna? Det är nog underhållning och skådespeleri av högsta klass. När matchen var färdigspelad så kunde en rödrosad Becks, bege sig mot utgången med tårarna rinnandes nedanför kinderna. Publiken sjöng hans namn och applåderade hans vistelse och plötsligt slänger någon ut en gröngul halsduk, som i symboliskt syfte statuerar Newton Heath och den tradition som finns i United. Den halsduk som har stått i centrum för demonstrationerna mot Glazer. Så vad gör Becks? Han böjer sig ner och plockar upp den och lindar in halsen med den. På någon ynka millisekund steg jublet och kärleken gentemot mannen som i mångt och mycket verkar vara större än något annat på jorden. Vår tids största och första superstjärna. Så fylld med kärlek mot klubben och fansen som har skapat honom till den han är.
Det var sista gången jag och Old Trafford såg Becks beträda ”Theatre of Dreams” som spelare. Sad but true.

Nu ska det bli kul och se lottningen och vilket lag som kommer att få möta United. För jag kan garantera er att inget lag i fotbolls Europa vill möta United. Jag känner ingen fruktan längre, för jag vet att United är störst, bäst och vackrast. Det är bättre att slå ut de bästa när vi har Rooney i denna form. Låt dem komma. Det kvittar om det blir spanskt, italienskt, engelsk eller tyskt motstånd.

Nu kan jag med all säkerhet säga att vi har sett vinnarna av årets upplaga av Champions League. Det finns inget lag som kan mäta sig med United när de spelar som ett kollektiv på denna nivå. När United spelar borta så kan de välja om de vill spela för kryss eller vinst. Förlust är aldrig ett alternativ. När de sedan spelar hemma krossar de vilket motstånd de vill. Om alla spelare får vara friska och i form när finalen väl väntar så ser jag inga hinder. Bara möjligheter. Tacka Wayne Rooney för det.