Let's Go Crazy

Grupplottning till Champions League om två timmar. Sitter ni där hemma och förväntar er en lätt lottning? Sitter ni och hoppas på att få uttryckslösa BATE Borisov eller orutinerade KRC Genk i er grupp? Ok.

Årets grupplottning är, på förhand en av de svettigaste jag har varit med om. I den första seedningsgruppen håller ju som bekant lag som Manchester United och Barcelona till, kort sagt de lag som har varit bäst under de senaste fem åren. Att det är bra lag råder det ingen tvekan om, men det var längesedan det var så fruktansvärt bra lag i samtliga grupper.

I den andra gruppen har vi bland annat AC Milan, som ju bekant vann italienska ligan föregående säsong. Vi har dessutom den spanska ligatrean Valencia och den spanska ligafyran Villareall. Det är helt okej lag.

I den tredje(!) seedningsgruppen håller Manchester City till i, världens rikaste och snart mäktigaste klubb. Inte så märkvärdigt? Nä. I och för sig håller ju även de ryska mästarna Zenit St. Petersburg till här.

För att göra galenskapen ännu tydligare huserar de regerande tyska mästare Borussia Dortmund till i den fjärde seedningsgruppen!
Årets lottning är fan i mig inte vacker någonstans.

På förhand kan vi få fler än en ”dödens grupp” i årets upplaga, och inse att lag som Milan, Real Madrid, Dortmund och Manchester City kan ända upp i samma grupp.

17.45 bänkar jag mig framför tv:n och Viasat brevid pappa som kommer vara redo med anteckningsblock, penna, men framförallt – Ryan Airs hemsida.
Årets höjdpunkt närmar sig. Nu åker vi.

Money To Blow

Idag blev Samir Nasri klar för Manchester City. Han är bara en i raden av världsspelare som har lämnat Arsenal under sommaren. För bara två veckor sedan lämnade Cesc Fabregas klubben till fördel för Barcelona och i slutet av juli flyttade även Gael Clichy till nordvästligare breddgrader och Man City.
Under tiden har Arsenal förstärkt truppen med ivorianen Gervinho.
Jaha. Grattis.

Under tiden som Manchester City har radat upp två raka segrar under säsongsstarten har Arsenal tagit en poäng och inte visat speciellt bra kvalitéer. Att det är klasskillnad mellan lagen just nu råder det ingen tvekan om, att båda lagen lider av allvarliga symptom är ännu tydligare.

I Wolfgang Petersens utmärkta tolkning av det trojanska kriget, Troy, får vi se hur Thessaloniens kung Triopas konverserar med den grekiske allhärskaren Agamemnon:

Triopas: Remove your army from my land.
Agamemnon: Why, I like your land, I think we’ll stay. I like your soldiers too.
Triopas: They won’t fight for you.
Agamemnon: That’s what the Messenians said, and the Acardians, and the Opeians, now they all fight for me.
Triopas: You can’t have the whole world, Agamemnon. It’s too big, even for you.

Ett par sekel senare inser vi att Agamemnon och Roberto Mancini kanske inte är helt olika varandra. Även Roberto Mancini tror att han kan få hela världen, även om den är lite för stor för honom. Men han försöker så gott han kan, den där Mancini.

Under sommaren har han spenderat hundratals miljoner för spelare som i längden kommer att vara ordinarie spelare i ett av de värsta lagbyggen jag har sett. Men vad händer egentligen med de spelare som petas? Hur klarar Gareth Barry, Carlos Tevez eller rentav Yaya Touré av att bli petade?

I truppen har man 20 världsspelare och ytterligare 3-4 därtill som skulle slå sig in i de flesta lag utan problem. Dessutom har man spelare som Roque Santa Cruz, Emmanuel Adebayor och Wayne Bridge utlånade. Det är ganska tydligt att man i Manchester City lider av hybris.

Ingen klubb mår bra av att ha allt för många bra spelare, för alla bra spelare har en helt annan syn på sig själv än vad spelare som ofta sitter på bänken har. De förväntar sig att spela varje match och att deras lön ger dem skälet till det. Problemet med Manchester City är bara att majoriteten av laget sitter på kontrakt som är värda lika mycket.

Häromveckan gick Mancini ut i pressen och i det närmaste hotade Arsene Wenger för att spela Samir Nasri mot Udinese i Champions League med motiveringen att ”Citys intresse skulle sjunka drastiskt”. Vem fan tror Mancini att han är, allhärskaren?

****

Manchester City har börjat köpa till sig ett färdigt lag. Arsenal har istället börjat sälja bort det lagbygge man en gång hade. Frågan är bara vad Arsene Wenger håller på med? När kommer nyförvärven, om de ens är på ingång?

Arsenals absolut största problem har förutom frånvaron av en riktig kapten ala Patrick Vieira varit Wengers ovilja att ge en målvakt chansen under en längre period. Många har fått för sig att det har varit kvaliteten på målvakterna som har sviktat för Arsenal. Jag skulle vilja säga att det är Wengers velande fram och tillbaka mellan att helt enkelt utse en målvakt.

Att laget inte har haft en riktig ryggrad i sig har varit omdiskuterat under flera år, och det säger sig självt att du inte kan få fram en stabil pelare i laget om du bygger det runt ungdomar. Avsaknaden av en riktig pådrivare har vi inte sett skymten av sedan Jens Lehmann lämnade klubben och det var väl någonstans där Arsenal slutade vara det gamla härliga Arsenal.

Dagens Arsenal är totalt oförmögna av att spela en fotboll som är på gränsen av vad den egentligen får vara. Avsaknaden av en riktig ledare går lite i hand med frånvaron av en riktigt ful och ’grisig’ spelare. Klubben behöver få in spelare som vet vad som krävs för att vinna och som kan balansera på gränsen, som kan växla mellan att hasa någon på hälsenorna för att sedan slå den avgörande passningen.

Perfekta nyförärv för Arsenal skulle vara Lassana Diarra eller Phil Jagielka. Den sistnämnde faller även in i gruppen som även det kan klassas som en kärnfråga för klubben. Den totala avsaknaden av egna produkter från England.

Det är uppenbart att vare sig spelartruppen eller Arsene Wenger är i balans just nu, där man till skillnad från United har generationsväxlat för fort. Det största exemplet för det finner vi hos Frimpong, som i den senaste matchen mot Liverpool visade att den ivriga ungdomen har fått växa allt för obehindrat hos Arsenal.

I Arsenal har man varit naiva. En allt för ung trupp saknar en ledare. När Robin Van Persie fick kaptensbindeln var det en del som istället ville ha Jack Wilshere. Han är 19 år.

I dagens fotboll förlorar de klubbar som försöker satsa ungt. På den andra sidan av myntet finner vi lag som Manchester City. Klubbar som vet vad de vill ha. Allt. Och som är beredda att betala allt för att få det.

Idag blev Samir Nasri klar för Manchester City. Det var Citys fjärde nyförärv denna sommar.

Idag lider jag med Arsenal. Idag lider jag med Manchester City. Idag lider jag med fotbollen.

DOKUMENT: En infekterad relation

Den sjätte april 2011 lottades de två ärkerivalerna Real Madrid och Barcelona mot varandra i Champions Leagues utslagningsfas. Det visade sig ganska snart att lagen skulle ställas mot varandra inte mindre än fyra gånger på tre veckor. Medan en hel värld entusiastiskt väntade höll hela Spanien andan.
Det var förståeligt.

Ungefär ett år senare kan vi konstatera att dessa tre veckor var en fundamental ingrediens i det sprängämne som på ett sätt kom att skaka om det spanska fotbollslandskapet i grundvallarna.

När Pep Guardiola efter segermatchen mot Shajktar Donetsk den 6 april 2011 fick frågan om hur det kändes att möta Real Madrid i nästa slutspelsfas svarade han konsist att han inte ville prata om det. Vi förstod det inte riktigt då som vi kanske gör idag.
Pep Guardiola förstod tidigt. Fotbollen i Spanien skulle aldrig mer bli sig likt.

****

Det första mötet slutar oavgjort efter en av historiens mest cyniska försvarsspel komponerat ala Jose Mourinho, det är första gången Real Madrid tar poäng av katalanerna på tre år. Den andra matchen avgör Cristiano Ronaldo efter 109 minuter på Mestala och de vita marängerna vinner spanska cupen. Att Barcelona helt har tappat greppet visar Pep Guardiola tydligt på en presskonferens innan lagens första möte i Champions League.

– José, vilken kamera är du i? Jag kallar dig José eftersom du duade mig tidigare. Du har redan vunnit matchen utanför planen, du får en CL-pokal för det. Det är Mourinho som är den förbannade chefen här.

Det är första gången som Guardiola har uppfört sig odiplomatiskt och Mourinhos badboy-attityd har verkligen slipat fram en gnista.

Under nästkommande Champions League-retur faller alla spärrar bildligt talat sönder då Pepe blir felaktigt utvisad efter att Daniel Alves har simulerat skada och matchen går överstyr. Efter matchen är det krigsstämning mellan lagen och Spaniens förbundskapten Vicente Del Bosque går ut i media och vädjar spelarna att lägga känslorna åt sidan för landslagets skull. Han är uppenbart oroad:

– De goda relationerna är det som byggt vår framgång. Jag gillar inte det jag ser.

Att stämningen är tämligen instabil märks tydligt på planen, men att båda sidor har tappat greppet vid sidan av är ännu tydligare. Det man diskuterar mest är klubbarnas ovana att spela unfair. Barcelona anklagar Madrid för att spela allt för tufft och de attackerar i sin tur Barcelona för att slänga sig allt för ofta. En sak är säker, Jose Mourinho har sin åsikt klar:

– Barcelona är redan vidare. De har domarna på sin sida och även Uefa. Det kanske beror på att de är sponsrade av Unicef. Om Pep Guardiola vinner Champions League i år igen kommer han ha gjort det via två sätt som skulle få mig att skämmas, säger Mourinho.

Samma år plockar Barcelona hem både den spanska ligan och Champions League.

****

För att förstå sig på rivaliteten mellan klubbarna måste man förstå historien mellan klubbarna. Rivaliteten är nästan lika gammal som klubbarna själva och den handlar som så ofta om mer än fotboll – och så ofta om politiska motsättningar där fotbollen används som ett instrument.

Barcelona är som bekant Kataloniens huvudstad där man alltid har velat agera oberoende den centrala makten i huvudstaden Madrid. Redan under 1920-talet började klubbarna användas som tillflyktsorter för den uppretade mobben som hade skilda visioner om landets styrande. Det politiska spelet var utbrett där centralstyrning stod mot federalism och diktatur så småningom konkurrerade med demokrati.

Efter det spanska inbördeskriget började segraren och fascisten Francisco Franco införa en väldigt hård diktatur som slog extra hårt mot katalanerna. Medan Franco förbjöd det katalanska språket började relationen mellan den mäktiga huvudstadsklubben Real Madrid och den stolta skaran katalaner från Barcelona bli infekterad. Gänget från huvudstaden blev på så vis ett symboliskt hatobjekt som för Barcelonas fans var Francos lag. Även om katalanerna efter Francos död tidigt fick ett bättre liv så är infektionen lika djupt inbunden.

****

Igår spelades så den sista delen i den spanska Supercupen som Barcelona tog hem, men trots att det var en av historiens mest välspelade matcher lagen mellan så tog brutaliteten och hatet överhanden återigen. Efter att Lionel Messi bombat in segermålet i den 87 minuten bensaxar Marcelo i frustration nyförvärvet Cesc Fabregas bakifrån bara tre minuter senare.

Händelserna på Nou Camp igår natt cementerar det många visste. Den gnista som treveckors-perioden i våras tände exploderade ut till en världsbrand igår. Det slagsmål som utbröt efter tacklingen renderade i tre röda kort där Marcelos tackling kanske inte var det allra fulaste.

Under tiden som Mourinho gick fram till Barcelonas andretränare Tito Vilanova och petade in ett finger i hans öga sprang David Villa fram till Mezut Özil och örfilade honom, medan han hånade hans religiösa åskådning. En chockad Marcelo tvingades att springa tillbaka från spelargången för att stoppa sin kollega från att formligen anfalla den spanska landslagsanfallaren.

För en gångs skull ska jag inte uttrycka mina känslor över Barcelona som fotbollsklubb. Det senaste året har båda klubbar haft skäl för sina klagomål. Barcelona anklagade Real Madrid för att spela allt för brutal fotboll, Marcelo gav dem rätt.

Real Madrid anklagade i sin tur Barcelona för att filma allt för ofta, Sergio Busquets gav dem rätt och det är med stor förtjusning jag hör Jesper Hussfeldt använda ordet ”patetisk” för att beskriva Busquets.

Efter 9 gula kort och tre utvisningar senare kan vi konstatera att båda lagen bar sig illa åt men att det är en sanslös underhållning, och en galen sådan. När Jose Mourinho ställdes mot väggen av en journalist som undrade hur han själv hade upplevt situationen med Barcelonas andretränare Tito Vilanova svarade en stencool och lite förvånad Mourinho:

- Vilanova, vem är det?

Jävlar vilken diss.

Matchen igår var förmodligen en av de bästa matcher lagen mellan. Det var förmodligen en av de fulaste lagen mellan. Och det var förmodligen en av de mest underhållande matcher lagen mellan.

Men jag vet själv hur denna hatkärlek mellan bröder kan sluta. Det kan vara underhållande och trevligt till stora delar, men kan också sluta väldigt illa med blod, svett och tårar som följd.

En fåordig Pep Guardiola var inne på samma spår:

– En dag kommer det här att sluta illa. Så känner jag.

Cesc Fabregas är klar för Barcelona. Frågan är bara varför.

Jaha. Idag blev Cesc Fabregas klar för FC. Barcelona och vi kan väl efter si sådär 4 år, tre månader och tjugosex dagar konstatera att tidernas längsta och mest irriterande transfersaga har nått sitt slutskede.

Världens bästa fotbollslag med världens bästa mittfält har alltså köpt en av världens bästa mittfältare. Jaha.

Är det bara jag, som efter en stunds funderande inser hur totalt idiotiskt detta låter? Jag inser självklart den egentliga och enda befintliga anledningen till värvningen men kan inte sluta att förundras över hur man har tänkt där borta i det soliga Spanien.

På Barcelonas mittfält spelar redan Xavi, Iniesta och Sergio Busquets, som alla är ordinarie i det spanska landslag som de senaste tre åren har vunnit både EM och VM. Dessutom har man redan supertalangen Thiago, som måste skolas in så småningom om han nu ska ta över Xavis roll i laget som man påstår. Det är väl vid det här laget ganska onödigt att nämna att man också har Seydou Keyta?

Jag inser så klart att detta är en prestigevärvning på många nivåer. Först och främst vill Barcelona få hem ”den förlorade sonen” som han så vackert har utmålats. Xavi har redan deklarerat att Arsenal ”fiskade i Barcelonas fiskevatten” när de stal den då unge spanjoren. Under flera år har man kämpat för att få hem Fabregas och nu när verkligheten har kommit ikapp oss står vi här med en konstig magkänsla.

Grattis Barcelona, ni vann kampen. Ni visade era muskler. Ni fick hem er förlorande son. Jaha.

Men var det nödvändigt? Behövs du verkligen, Cesc?

Jag antar att man kommer att rotera bland alla mittfältare för att låta alla få speltid och på så vis hålla moralen i klubben uppe, men jag förstår lika fullt inte varför man vill lägga ut närmare 350 miljoner kronor (underpris i och för sig) och cirka 1.8 miljoner kronor i lön för en rotationsspelare, även om han förvisso är jävligt bra. Jag sa det förut och kan lika gärna säga det igen, jag tror inte att Keyta kommer att få mycket speltid på mittfältet nowadays.

Köpet av Fabregas kommer att visa sig värdefullt om någon av hans mittfältskamrater går sönder, eller när Xavi börjar bli till åren. Köpet ger dem även möjligheten att spela en fotboll som involverar högre bollinnehav, om de väljer att spela med fem mittfältare och en ensam forward. Då finns det i princip inget lag i världen som kan störa deras passningsspel.

Förmodligen har frågan sina skäl och uppenbarligen sina svar. Men jag har fortsatt en konstig magkänsla.

Idag blev Cesc Fabregas klar för Barcelona. Frågan är bara varför.

En generationsväxling av stora mått

Innan säsongen sparkades igång på Wembley förra veckan hade United redan gått in i en av klubbens största generationsväxlar någonsin. Två av de största spelarna klubben haft i form av Paul Scholes och Gary Neville hade lagt skorna på hyllan. Ytterligare tre inventarier hade lämnat idyllen bakom sig. (även älskade Owen Hargreaves)

Världens största reservspelare John O’Shea och världens hårdaste mittback Wes Brown hade flyttat till nordöstligare breddgrader och Edwin Van Der Sar hade lagt handskarna på hyllan. Som en följd av att Gary hade slutat under säsongens gång och med tanke på att han allt sällare fanns i startelvan var det inte speciellt svårt att ersätta honom med yngre förmågor som Rafael och Fabio.

Det absolut största frågetecknet inför säsongen kvarstod dock i form av hur man skulle kunna ersätta Van Der Sar och Scholsey. Allt fler frågor hopade sig inför säsongen men till slut blev spanjoren David De Gea klar för målvaktsposten. Under hela sommaren har klubben försökt värva Wesley Sneijder, men affären har strandat då Wesley har haft alltför höga lönekrav.

Matchen mot City under Community Shield gav oss United-fans vissa svar på frågor vi sedan länge har ställt oss, håller De Gea verkligen? Kan vi verkligen ersätta Scholes? Svaren var blandade, medan De Gea släppte in två ”enkla” bollar så visade Tom Cleverly upp ett mittfältsspel som man sällan ser från en 22-åring. Matchen mot City visade att ålder och erfarenhet inte alltid väger tyngre än vikten som ett ungt och entusiastiskt sinne kan frambringa.

Klubben går in i en av de största växlarna vi har sett och vi har redan kommit halvvägs in i den. Jag ska inte ljuga om att jag är ledsen för att ’Fergies Fledglings’ börjar bli färre och färre, men jag ska inte heller ljuga om att jag blir glad av att se att Uniteds arv av att alltid luska fram nya talanger verkar fortsätta.

Jag tror att någon som David De Gea kan växa fram till en färdig världsmålvakt redan om två år, men jag är fortsatt osäker om han räcker mot ett Chelsea i en eventuell ligafinal. Jag tror att någon som Tom Cleverley kan växa fram till en färdig mittfältsgeneral redan om två år, men jag är även osäker om han räcker till mot ett Real Madrid i en Champions-Leaguekvart.

Just i år är det viktigt att United fortsätter blanda åldrande men fortsatt visa sinnen med unga och hungriga sinnen. Spelare som Ryan Giggs fortsätter att vara den absolut viktigaste länken i ett lag som löper risk att föryngras allt för snabbt.

Under de tre senaste åren har Manchester City spenderat miljarder för spelare som Yaya Toure, David Silva, Carlos Tevez och Sergio Agüero. Under den perioden har Uniteds största prestigevärvning varit någon som Ashley Young eller Antonio Valencia.

När vi förra helgen slog City på Wembley gjorde vi det med en snittålder av 22 år, och medan den bäst betalde spelaren i hela ligan, Yaya Toure försökte hjälpa sitt lag hade han problem att slita sig loss från den sex år yngre Tom Cleverley. Det hela slutade med att Yaya, halvt skämtsamt vädjade om att Cleverley skulle lämna honom i fred. Under veckan skall Tom enligt uppgifter få en maffig löneökning upp till 400 000 kr i månaden. Yaya Toure? Han tjänar 2,2 miljoner i veckan.

Förutom Tom har vi kanske det absolut bästa köpet, enligt mig, under sommaren. Den 19-årige mittbacken Phil Jones från Blackburn som var högst delaktig till att United kunde vända 0-2 underläget mot City till vinst med 3-2. Många källor inom England tror att han kan peta självaste Rio Ferdinand inom ett år. Potential, någon?

Under förra säsongen kom så äntligen tre killar från ungdomslaget in ordentligt i träningen med A-laget och de verkar kunna få spela åtminstone en eller två matcher i ligacupen i år. Jag tänker så klart på Paul Pogba, Ryan Tunnicliffe och Ravel Morisson, den sistnämnde med en sådan stor potential att man i United-kretsar har börjat om en ny Duncan Edwards. Med andra ord det absolut största epitet man kan få i United.

Återväxten för United har börjat och den ser kristallklar ut. Idag, 17.00 väntar West Bromwich på The Hawthorns.

Nu är vi här. Ligapremiär. Coolt som fan.