Inför säsongen 1995/1996 hade klubben åter en gång sålt flera av lagets stora stjärnor. Det var spelare som Ferguson tycket hade tappat sin hunger för klubben. Den gamle Liverpool-spelaren Alan Hansen avfärdade Uniteds nya lagsatsning av ungdomar med orden "Man kan inte vinna med barn". Med spelare som David Beckham, Gary Neville, Paul Scholes och Neville-bröderna vann man både ligan och FA-cupen.
Det var även under denna period Ferguson tog med sig sitt lag till sina egna hemtrakter och Govan. Han tog på en rundtur i sina gamla kvarter och lät de uppleva de mesta av kulturen:
- Jag stannade till och med vid bageriet och bjöd dem på tatty scones. De var inte särskilt nöjda, men det gjorde män av dem minsann, skrockade en nöjd Ferguson.
Här i ligger lite av en storhet i Fergusons sätt att träna sina lag. Å ena sidan kan han framstå som en dement och psykotisk massmördare som ska mörda hela presskåren för att de har ställt en oberättigad fråga, men bakom kulisserna bottnar sig en man som de flesta spelare har beskrivit med ord som "familjefar".
Trots att han är en föredömlig expert på att ändra sig efter tiden vägrar han att låta spelarna i klubben bli "större än klubben själv", och lutar sig alltid tillbaka på sin egen uppväxt och tillvaro. Det viktigaste är i mångt och mycket inte han själv eller spelarna, utan klubben i sin storhet och att framgångarna fortsätter.
Att spelarna idag är mindre hårdhudade än förr har han många gånger varit inne på:
- Världen har förändrats, och det har också spelarnas attityder. Numera har jag känsligare personer i omklädningsrummet. De är skyddade av föräldrar, agenter och till och med av sin egen image. De stoltserar med sina tatueringar och sina örhängen… det är annorlunda nu och jag måste anpassa mig. Det händer till och med att spelare sitter och gråter i omklädningsrummet nu. Spelare som Bryan Robson grät aldrig.
Det är inte bara de yngre spelarna som har tvingats rygga tillbaka för Fergusons ilska och som har misslyckats att handla med dem. Även spelare som Jaap Stam, David Beckham, Van Nistelrooy och Roy Keane har i längden haft svårt med att Ferguson har haft rätten att skrika förolämpningar i ansiktet på dem. Alla har de fått lämna klubben. Alla har de blivit för stora för klubben. Alla har de trotsat Sir Alex:
- Folk tror att det finns grader av lojalitet, men det finns inga sådana grader. Om någon sviker mig en gång så finns det ingen väg tillbaka.
Ferguson menar själv att det är bakgrunden som formar varje människa och har därför alltid prioriterat spelare med rätt attityd. Själv har han alltid stått fast vid ärlighet och solidaritet och det är de ingredienser som har byggt upp dagens Manchester United.
Under 1990-talet och framåt hade Ferguson satt sin speciella prägel på de lag han själv hade byggt upp, och fanns det någon likhet mellan dem så är det en sak: de är tystlåtna familjemän som gifter sig tidigt och sedan tillbringar nästan all tid på fotbollsplanen eller i hemmet. De pratar ogärna med medierna och när de väl gör det betonar de nästan alltid kollektivet. Daily Telegraph skrev en artikel där man menade att "Fergusons spelare uppför sig som medlemmar i en religiös kult".
Och letar ni någon gång efter ett svar på frågorna om vad Ferguson lämnar i arv kan ni hitta det inne på hans kontor. Där hittar ni två tavlor med två olika innebörden, båda betydande till det han själv fick lära sig som ung.
Ahcumfigovin<<. (Jag kommer från Govan) och: >>Nihil sine labore<<. (ingenting utan arbete).
Och där har ni det. Han lämnar efter sig det han fick lära sig under sin ungdom. Den obevekliga solidariteten och den där lojaliteten så många män världen över dödar för.
Under sina 25 år på Old Trafford har Alex Ferguson hunnit med att bli både "Sir Alex Ferguson" och ägare till 37 vunna titlar. Vill ni veta varför han är klubbens störste människa tillsammans med Sir Matt Busby är det just det, han reformerade om en hel klubb ut i grundvallarna och han gjorde det på sitt eget vis. Endast en son från Govan kan åstadkomma sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar