Dagens viktigaste fotbollsmatch ÄR, tro det eller ej, inte Sverige-Irland utan en match som utspelar sig långt bortom Sveriges gränser – och som i det närmaste utspelar sig i en helt annan verklighet.
Kroatien-Serbien är mer än bara en vanlig fotbollsmatch, anledningen till detta är så klart det inbördeskrig som länderna själva var med och startade. Trots att det är närmare 20 år sedan kriget avslutades, lever hatet kvar och det finns få saker som berör människor lika mycket som fotboll. Som en följd av detta har man beslutat att matcherna mellan Kroatien och Serbien kommer att spelas utan bortapublik, man är helt enkelt rädd för att det skall utlösas bråk.
Men det är inte bara bakgrunden mellan länderna som gör den här matchen intressant att titta på, det kommer förmodligen att bjudas på ganska bra fotboll också. Den här matchen fick mig att fundera på en sak, hur hade jugoslaviens herrlandslag i fotboll sett ut anno 2013, om inte inbördeskriget hade inträffat?
Tanken planterades medan jag kollade på ”Once Brothers”, en briljant dokumentär som skildrar livet för spelarna ur det jugoslaviska basketlag som i slutet av 80-talet dominerade basketvärlden. Tillsammans var de en urkraft, som kom från olika nationaliteter i grunden, men som spelade som bröder i nuet.
Jag tog fram papper och penna, skissade snabbt ned en liten formation med spelare, från FEM olika nationaliteter, som på det hela taget skulle kunna bilda ett rätt slagkraftigt lag i, låt oss säga, ett EM-mästerskap.
Asmir Begović, Bosnien
Darijo Srna, Kroatien
Neven Subotić, Serbien
Nemanja Vidić, Serbien
Branislav Ivanović, Serbien
Goran Pandev, Makedonien
Luka Modrić, Kroatien
Stevan Jovetić, Montenegro
Miloš Krasić, Serbien
Edin Džeko, Bosnien
Mario Mandžukić , Kroatien
Där har ni det. Ett lugnt och sansat 4-4-2, standard. För att visa på detta jugoslaviska lagets bredd har man råd att slänga in Nikica Jelavic eller Mirko Vučinić om man behöver ett mål, eller Niko Kranjčar och Matija Nastasić om man vill hålla i en ledning.
Ett bolltekniskt lag som jag helst INTE skulle vilja möta på det nybyggda Friends Arena.
lördag 23 mars 2013
måndag 11 mars 2013
Ett kontroversiellt domslut, som förändrade matchen.
Jaha, vad ska man säga om matchen som inte redan har blivit sagt? Det är både tråkigt och oinspirerat att börja upprepa vad flera redan har sagt, men det röda kortet på Nani är givetvis det avgörande momentet, det som till slut skickar ut United ur turneringen. Det är på många sätt kontroversiellt, inte bara för att det råder så delade meningar om det ska vara gult eller rött kort – nej, också för att det avgör en åttondelsfinal som var så välspelad, jämn och oförutsägbar.
Peter Wennman kallade dubbelmötet för ”något av det bästa han sett i Champions Leagues historia” och det är så klart svårt att argumentera mot det påståendet. På förhand hade det mesta handlat om Ronaldos återkomst till sitt forna hem och blandat med matchens signifikativa betydelse var detta en av de största matcherna de senaste 10 åren.
Efter matchen har många velat få andra att tro att Rooney ställdes utanför startelvan för att han och Ferguson hamnat i ett gräl, men alla som såg matchen förstod att Ferguson var steget före oss andra som vanligt. Wayne Rooney ”petades” inte för att han inte var behövd eller oönskad, han var bara inte rätt material för den taktik Ferguson mönstrade, vilket han givetvis accepterade.
Rooney startade borta mot Real och har fått samma defensiva ansvar förut mot Barcelona i finalen 2009. Problemet är att han inte har fungerat i rollen, inte för att han inte är en tillräckligt bra tvåvägsspelare, snarare för att han formas lite annorlunda av rollen.
Han brukar vilja ha lite för mycket boll, sjunka lite för lågt med sitt utgångsläge och bli för stillastående i de offensiva kontringarna. Welbeck däremot lyckades med sin uppgift alldeles felfritt, i den första halvleken var han planens kung. Han låg som en ryggsäck på Alonso och tvingade Ramos och Varane sköta uppspelen vilket passade United alldeles utmärkt.
När väl United erövrade bollen gick Welbeck som en raket i djupled och det var tydligt att Madrid inte hade ordning på honom. Här kan vi alla enas om att United har kontroll på matchen, Madrid har inte ett enda vettigt avslut i den första halvleken medan United, i anförande av Welbeck har bud på både 1-2 mål.
United startar andra halvleken lika bra och gör fullt välförtjänt 1-0 och här känns matchen avgjord, inte för att United har ett ointagligt aggregat, nej endast för att United känns för starka. Real Madrid har inte fått ordning på Welbeck, Alonso får inte styra uppspelet och på så vis har man lyckats neutralisera Ronaldo.
Sedan kommer situationen, sparken, domslutet och det röda kortet. Welbeck tvingas släppa sin punkt på Alonso när Ferguson måste förändra sin taktik. Mourinho är kall mitt bland allt kaos och sätter in Modric, och ungefär här dör matchen.
Real är i ärlighetens namn OTROLIGT starka som lyckas ta vara på möjligheten och sätter 2 mål på TRE minuter. Det är ingenting annat än klass rakt genom, och här står vi inför flera frågor. Kunde målen ha förhindrats om Ferguson, vi i publiken och spelarna hade agerat mer professionellt än vad vi gjorde?
Så här i efterhand kanske man snarare ska säga att Real Madrid tog vara på vår sinnesstämning, vår omförmåga att samla oss och fokusera på matchen snarare än att vi var en man mindre. Det är inte omöjligt att United hade klarat sig på 1-0 om Ferguson och supportrarna inte hade eldat upp spelarna?
Det är givetvis viktigt att poängtera vikten av bytet Mourinho gör när han skickar in Modric, en spelare som har som adelsmärke att hålla bollen inom laget. Det är närmast omöjligt att möta Real Madrid med en man mindre, när de har en mittfältstrio med Özil, Modric och Xabi Alonso.
Trots detta står United för en närmast heroisk insats när vi med en man mindre och underläge 1-2, lyckas vända matchen och sätta press på Madrid som med nöd och näppe lyckas hålla tätt. Det är också detta som i efterhand är det som gör mest ont, trots att United närmast gör en perfekt insats på samtliga plan förlorar vi, inte på grund av att Real är ännu bättre – nej, för att en domare ska lägga sig i.
Om man ens skall försöka föra en sansad diskussion om kortet måste man inse hur komplex situationen är. Nani har inte en chans att se Arbeloa som kommer bakom hans rygg, och när han försöker ta ned bollen med foten springer spanjoren rakt in i foten. Det är med andra ord inte avsiktligt och saknar intentionen för vårdlöst spel.
Å andra sidan har Nani ingen som helst anledning att ha sin fot så högt uppe, för det gränsar till vårdslöst spel och Arbeloa är smart nog att ta vara på möjligheten som uppstår. Den turkiske domaren Cuneyt Cakir går alltså helt enligt regelboken och kan därför inte beskyllas för att göra ett felaktigt beslut, däremot kan man argumentera hur bra hans bedömning av situationen är.
Vi befinner oss mitt i åttondel mellan världens två största klubbar, med 200 miljoner tv-tittare och 75 000 åskådare som vill fortsätta sin upplevelse av den kvalitet och spänning dubbelmötet har bjudit dem på. I den här situationen är det viktigt att ”ha känsla” för situationerna, även om det innebär att man vrider lite på vad regelboken säger. Givetvis som ett sätt att behålla intresset för matchen och hålla spänningen levande.
Som ett exempel kan vi ta det första mötet i Madrid där domare Felix Brych tydligt väljer att se bort från regelboken när Raphael Varane river omkull Patrice Evra i ett möjligt friläge. Även den duellen är svårbedömd och istället för att ställa sig själv i centrum med ett beslut med potentialen att förstöra matchen låter Brych situationen gå honom förbi. Med andra ord, Real Madrid ges en chans att fortsätta sin roll i ett dubbelmöte som saknar proportioner i jämförelse till de andra Champions League matcherna.
Som en summering kan man bara konstatera att Cuneyt tar ett riktigt beslut, även om det är en väldigt hård bedömning som förstör matchen för Uniteds del, speciellt med tanke på den höga nivå han lät spelarna ligga på under resterande delar av matchen. På Old Trafford stod vi inför ett uppror vid slutsignalen och medan skaran av vakter, som vid denna tidpunkt var tredubblad sprang Ferdinand och Vidic fram till Cakir och hånade hans insats.
Ferguson var även han rasande och brölade att ”han förlorat tron på fotbollen” efter Cakirs beslut. Efter matchen fick José Mourinho avbryta sin intervju för att hjälpa vakterna hålla undan en frustande Ferguson från den turkiske domaren.
Det var givetvis en tråkig avslutning på det bästa dubbelmöte jag någonsin sett, och självklart var det även ironiskt att det var just Cristiano Ronaldo som skulle skjuta oss ur turneringen.
Efter matchen sa José Mourinho att ”det bästa laget förlorade matchen”, vilket han givetvis kunde kosta på sig. Inte bara för att framställa sig som en stor vinnare, utan också för att samla på sig pluspoäng hos Unitedfansen, som bör bli hans nästa arbetsgivare.
I jämförelse med fjolåret var uttåget i år bra mycket värre, med tanke på den kvalitet vi visade upp. Nu gäller det att ställa om, vi har fortfarande chans på dubbeln. Vi kommer igen. Det gör vi alltid.
Peter Wennman kallade dubbelmötet för ”något av det bästa han sett i Champions Leagues historia” och det är så klart svårt att argumentera mot det påståendet. På förhand hade det mesta handlat om Ronaldos återkomst till sitt forna hem och blandat med matchens signifikativa betydelse var detta en av de största matcherna de senaste 10 åren.
Efter matchen har många velat få andra att tro att Rooney ställdes utanför startelvan för att han och Ferguson hamnat i ett gräl, men alla som såg matchen förstod att Ferguson var steget före oss andra som vanligt. Wayne Rooney ”petades” inte för att han inte var behövd eller oönskad, han var bara inte rätt material för den taktik Ferguson mönstrade, vilket han givetvis accepterade.
Rooney startade borta mot Real och har fått samma defensiva ansvar förut mot Barcelona i finalen 2009. Problemet är att han inte har fungerat i rollen, inte för att han inte är en tillräckligt bra tvåvägsspelare, snarare för att han formas lite annorlunda av rollen.
Han brukar vilja ha lite för mycket boll, sjunka lite för lågt med sitt utgångsläge och bli för stillastående i de offensiva kontringarna. Welbeck däremot lyckades med sin uppgift alldeles felfritt, i den första halvleken var han planens kung. Han låg som en ryggsäck på Alonso och tvingade Ramos och Varane sköta uppspelen vilket passade United alldeles utmärkt.
När väl United erövrade bollen gick Welbeck som en raket i djupled och det var tydligt att Madrid inte hade ordning på honom. Här kan vi alla enas om att United har kontroll på matchen, Madrid har inte ett enda vettigt avslut i den första halvleken medan United, i anförande av Welbeck har bud på både 1-2 mål.
United startar andra halvleken lika bra och gör fullt välförtjänt 1-0 och här känns matchen avgjord, inte för att United har ett ointagligt aggregat, nej endast för att United känns för starka. Real Madrid har inte fått ordning på Welbeck, Alonso får inte styra uppspelet och på så vis har man lyckats neutralisera Ronaldo.
Sedan kommer situationen, sparken, domslutet och det röda kortet. Welbeck tvingas släppa sin punkt på Alonso när Ferguson måste förändra sin taktik. Mourinho är kall mitt bland allt kaos och sätter in Modric, och ungefär här dör matchen.
Real är i ärlighetens namn OTROLIGT starka som lyckas ta vara på möjligheten och sätter 2 mål på TRE minuter. Det är ingenting annat än klass rakt genom, och här står vi inför flera frågor. Kunde målen ha förhindrats om Ferguson, vi i publiken och spelarna hade agerat mer professionellt än vad vi gjorde?
Så här i efterhand kanske man snarare ska säga att Real Madrid tog vara på vår sinnesstämning, vår omförmåga att samla oss och fokusera på matchen snarare än att vi var en man mindre. Det är inte omöjligt att United hade klarat sig på 1-0 om Ferguson och supportrarna inte hade eldat upp spelarna?
Det är givetvis viktigt att poängtera vikten av bytet Mourinho gör när han skickar in Modric, en spelare som har som adelsmärke att hålla bollen inom laget. Det är närmast omöjligt att möta Real Madrid med en man mindre, när de har en mittfältstrio med Özil, Modric och Xabi Alonso.
Trots detta står United för en närmast heroisk insats när vi med en man mindre och underläge 1-2, lyckas vända matchen och sätta press på Madrid som med nöd och näppe lyckas hålla tätt. Det är också detta som i efterhand är det som gör mest ont, trots att United närmast gör en perfekt insats på samtliga plan förlorar vi, inte på grund av att Real är ännu bättre – nej, för att en domare ska lägga sig i.
Om man ens skall försöka föra en sansad diskussion om kortet måste man inse hur komplex situationen är. Nani har inte en chans att se Arbeloa som kommer bakom hans rygg, och när han försöker ta ned bollen med foten springer spanjoren rakt in i foten. Det är med andra ord inte avsiktligt och saknar intentionen för vårdlöst spel.
Å andra sidan har Nani ingen som helst anledning att ha sin fot så högt uppe, för det gränsar till vårdslöst spel och Arbeloa är smart nog att ta vara på möjligheten som uppstår. Den turkiske domaren Cuneyt Cakir går alltså helt enligt regelboken och kan därför inte beskyllas för att göra ett felaktigt beslut, däremot kan man argumentera hur bra hans bedömning av situationen är.
Vi befinner oss mitt i åttondel mellan världens två största klubbar, med 200 miljoner tv-tittare och 75 000 åskådare som vill fortsätta sin upplevelse av den kvalitet och spänning dubbelmötet har bjudit dem på. I den här situationen är det viktigt att ”ha känsla” för situationerna, även om det innebär att man vrider lite på vad regelboken säger. Givetvis som ett sätt att behålla intresset för matchen och hålla spänningen levande.
Som ett exempel kan vi ta det första mötet i Madrid där domare Felix Brych tydligt väljer att se bort från regelboken när Raphael Varane river omkull Patrice Evra i ett möjligt friläge. Även den duellen är svårbedömd och istället för att ställa sig själv i centrum med ett beslut med potentialen att förstöra matchen låter Brych situationen gå honom förbi. Med andra ord, Real Madrid ges en chans att fortsätta sin roll i ett dubbelmöte som saknar proportioner i jämförelse till de andra Champions League matcherna.
Som en summering kan man bara konstatera att Cuneyt tar ett riktigt beslut, även om det är en väldigt hård bedömning som förstör matchen för Uniteds del, speciellt med tanke på den höga nivå han lät spelarna ligga på under resterande delar av matchen. På Old Trafford stod vi inför ett uppror vid slutsignalen och medan skaran av vakter, som vid denna tidpunkt var tredubblad sprang Ferdinand och Vidic fram till Cakir och hånade hans insats.
Ferguson var även han rasande och brölade att ”han förlorat tron på fotbollen” efter Cakirs beslut. Efter matchen fick José Mourinho avbryta sin intervju för att hjälpa vakterna hålla undan en frustande Ferguson från den turkiske domaren.
Det var givetvis en tråkig avslutning på det bästa dubbelmöte jag någonsin sett, och självklart var det även ironiskt att det var just Cristiano Ronaldo som skulle skjuta oss ur turneringen.
Efter matchen sa José Mourinho att ”det bästa laget förlorade matchen”, vilket han givetvis kunde kosta på sig. Inte bara för att framställa sig som en stor vinnare, utan också för att samla på sig pluspoäng hos Unitedfansen, som bör bli hans nästa arbetsgivare.
I jämförelse med fjolåret var uttåget i år bra mycket värre, med tanke på den kvalitet vi visade upp. Nu gäller det att ställa om, vi har fortfarande chans på dubbeln. Vi kommer igen. Det gör vi alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)