«I’m so proud the fans still sing my name, but I fear tomorrow they will stop. I fear it because I love it. And everything you love, you fear you will lose» - Eric Cantona
"It comes for Caaaantona!, I don’t believe it! You just couldn’t write this script. What a fairystory for Eric Cantona!”
Orden är Martin Tylers. För att ens kunna försöka förklara myten, legenden och spelaren Eric Cantona måste man förstå att det fanns två sidor av den geniale galningen från Marseilles förorter.
Under 80-talet försökte Frankrikes nationalsköld Michel Platini förklara fenomenet Eric Cantona och han gjorde det väldigt enkelt för sig: «l’un qui existe et l’un qui s’exprime» (mannen själv och mannen som snackar)
Låt oss börja med mannen som snackar. Det är mannen som inte ens medverkar på sin egen presskonferens dagen efter han har lämnat sitt avsked från fotbollen. Det är mannen som fotograferar fåglar i bergsmynningar, som läser poesi och lyssnar på Mozart. Det är mannen som talar kryptiskt om fiskmåsar och som attackerar åskådare med karatesparkar. Det är han som springer fram och skriker ”Idiot!” i ansiktet på varje enskild jurymedlem när han blir förhörd av disciplinkommittén efter ännu en avstängning. Det är mannen som skapar sin egen myt.
Men sätt detta i relation till mannen själv, som den franska fotbollsartist han var, så förstår du att han var något speciellt. En gång försökte den brittiske reportern Patrick Barclay på Daily Telegraph sammanfatta Cantonas betydelse för United utan att använda ordet ”katalysator”. Det var fullständigt lönlöst. Innan den elegante fransosen anlände till Old Trafford hade United inte vunnit ligan på 26 år. Lagets målsnitt låg på 1,0 mål per match. Fem år senare hade klubben vunnit två dubblar och hade fördubblat sitt målsnitt. Under fem år vann United ligan fyra gånger och Cantona var ledaren: katalysatorn. Året de inte vann ligan? Då var Cantona avstängd i sex månader efter sparken på Selhurst Park.
Vissa krävde en livsavstängning på Cantona som utförde mer än 150 timmars samhällstjänst. Detta var något som han aldrig skulle komma att förlåta. «My best moment? I have a lot of good moments but the one I prefer is when I kicked the hooligan»
Samma dag som Cantona skulle infinna sig i rättssalen kommenterade lagkamraten Paul Ince fransosens utstyrsel. Cantona hade på sig en uppknäppt skjorta som på långa vägar inte dolde hans håriga bröst.
- Du kan inte komma till domstolen klädd sådär, stönade Ince.
Cantona tittade sin vän djupt i ögonen och tog till orda:
- Jag är Cantona. Jag kan komma och gå hur fan jag vill.
Låt oss ta om allt från början. «1966 was a good year for English football. Eric was born.»
Under 90-talet lanserade idrottsjätten Nike en reklamkampanj som anspelade på Englands VM-guld 1966. Det är alltid segrarna som skriver historien och förlorarna får den skriven åt sig.
Det var nära att Eric Cantona hamnade på fel stig tidigt i livet. Cantona hade redan som 21-åring valt att avsluta sin professionella karriär som fotbollsspelare. Han ansåg sig ha blivit orättvist behandlad av det franska fotbollsförbundet och att landet hade startat en «häxjakt» efter honom.
Tack vare Platini kunde han ändra kurs mot England och detta är något som han än idag aldrig har ångrat.
- Jag vill inte veta av Frankrike. Jag är född där men jag känner mig brittisk.
Hans första framträdande skulle ha varit för Sheffield Wednesday, men efter att han hamnat i gräl med klubbledningen valde han Leeds och Elland Road istället. Trots att han bara spelade 28 matcher för Leeds fick han något av en kultstämpel. Han gjorde hattrick i Charity Shield mot Liverpool och vann ligan åt Leeds. Det dröjde inte lång tid innan han och managern Howard Wilkinson kom i kollision med varandra och under ett klassiskt telefonsamtal ville Wilkinson luska ut om vänsterbacken Dennis Irwin var till salu. Ferguson hade redan listat ut hur samtalet skulle ta vid:
- Nej, det är han inte. Men du, Cantona. Är han till salu?
Resten är historia.
Samma dag Cantona skulle signera kontraktet tog Ferguson med honom på den sedvanliga rundturen på Old Trafford. Detta var en procedur Sir Alex alltid använde sig av inför ett stort spelarköp, han ville helt enkelt se om spelaren hade det som krävdes för att lyckas på den absoluta toppnivån.
Så här gjorde han även med Cantona och i slutet av rundturen gick han ut på stadion och frågade honom den mest skräckinjagande fråga man kan tänka sig: «Tror du att du är nog stor att spela för denna klubb?» Här stod nu Cantona inför Englands – ja kanske hela världens mäktigaste fotbollsarena. Fransmannen tryckte ut bröstet, rätade till kragen och tog till orda:
- Frågan är inte om jag är stor nog för klubben, frågan är om klubben är nog stor för mig”
Sir Alex hade fått det svar han ville. Dagen efter gjorde Cantona sin allra första träning för klubben på Carrington. Efter att dagens första träningspass var avklarat gick Cantona fram till Ferguson och frågade om han fick låna två spelare. Ferguson hajade till:
- Varför?
Cantona ryckte lite lätt på axlarna:
- Jag vill träna.
Detta var i mångt och mycket den revolutionerande startpunkten för Manchester United som klubb. Klubben hade fortfarande tydliga 80-tals influenser i laget, trots att Ferguson hade städat bort det mesta av det. Med Norman Whiteside försvann alkoholismen och med Cantona infördes cantonismen. Akronymen skulle kunna beskrivas som ett samlingsnamn för det vi idag kallar ambition, drivkraft och professionalism. Inte nog med att fransmannen var en bländade spelare, han hade också ett enormt inflytande över alla yngre spelare i klubben.
Hans träningsflit och professionalitet imponerade på spelarna i truppen och det dröjde inte lång tid innan fler och fler började stanna kvar efter det att träningspassen var avslutade. Tack vare Cantona lämnade Manchester United dåtidens stenfotboll och banade väg för nutidens fartfyllda och tekniska fotboll. Det går inte att överdriva Cantonas betydelse för Manchester United som klubb. Hela Uniteds 90-talsgeneration är fostrad efter hans sätt att träna och agera.
Eric Cantona har aldrig varit en högljudd person som har velat stå i rampljuset. Hela hans sätt att vara reflekterades i hans sätt att agera. När han väl tog till orda var det alltid förnuftigt med en klang av filosofins oskrivna regler. Efter träningspassen steg han in i sin lilla Vauxhall Nova och åkte raka vägen hem. Det var få som pratade med honom, men alla pratade konstant om honom. När klubbens indirekta kaptener Gary Pallister och Steve Bruce frågade om han ville spela biljard med dem svarade han alltid:
- Nej, jag måste träna.
Hans sätt att leda var aldrig i form av några ord eller taktiska fotbollstermer. Hans ledarskap var starkt influerat i hans sätt att röra sig och vara sig själv. Varje gång han steg in i omklädningsrummet innan matchstart blev det knäpptyst i rummet och alla granskade honom. Det sägs att David Beckham specialstuderade honom innan matcher, endast för att se om han missade något Cantona gjorde i sina förberedelser som han senare kunde ta lärdom av.
Han ingav en gränslös pondus vilket gav de yngre spelarna kalla kårar. Under en kväll efter en ligamatch skulle alla spelare i truppen medverka i ett lagmöte. De skulle samlas vid ett lokalt ställe inne i Manchester; «The Four Seasons» klockan kvart i sex. Den ende som inte kom i tid var Cantona som kom femton minuter sent. En av klubbens ynglingar Ryan Giggs tog tillfället i akt att driva lite med den högfärdiga fransosen.
- Klockan är sex, Eric, sa Giggs som försökte härma bossen så gott han kunde.
Cantona vred på sig, suckade och tog till orda:
- Kvart i sex.
Giggs hade i åtanke att titta ner på sin klocka men innan han säga ett enda ord drog Cantona fram den finaste Rolex klocka någon av dem sett. Cantona tittade ner på Giggs:
- Kvart i sex, log han.
Ryan Giggs blev knäpptyst: diskussionen var över. Den walesiske supertalangen måste ha sett ut som en skolpojke i jämförelse med den leende fransmannen. Bakom Giggs stod Beckham och bröderna Neville uttryckslösa, som inte visste vart de skulle ta vägen. Bakom dem stod Kanchelskis och Irwin som vek sig av skratt till följd av ungdomarnas osäkerhet och oförmåga att kontra.
Det var ingen som sa emot den store poeten Cantona, hans eget sätt att vara skapade hans egen myt. Det finns rykten som säger att Cantona är den ende spelare i klubbens historia som aldrig har fått uppleva Fergusons hårtork.
Han kom i mångt och mycket att rita om hela den engelska fotbollens trista och ostrukturerade försvarsfotboll till vad den är idag. Han fostrade på egen hand de spelare som idag har byggt klubben Manchester United. Dessa revolutionerande milstolpar inom engelsk historia åstadkom han alltså bara genom att vara sig själv.
Om man ser till de sportsliga delarna så var han minst lika framgångsrik och banbrytande för både den engelska ligan och Manchester United som klubb. Inte nog med att han förändrade den yngre generationens sätt att träna och uppföra sig visade han dem även hur fotboll skulle spelas. Eftersom att Cantona var av franskt blod blev han krutet som tände en världsbrand. Under Englands tidiga 90-tal ansågs utlänningar vara exotiska inslag som med sin kreativitet och teknik var annorlunda från den engelska «bollsparkar» mentaliteten. Han förändrade den engelska fotbollen vars åskådare blev hänförda av fransmannens skinande spel. Efter Cantona äntrade namn som Tony Yeboah och Gianfranco Zola den engelska fotbollsscenen och även ett par år senare Arsène Wengers franskodlade transferprogram. Cantona var en viktig faktor när den engelska fotbollen färdades från stenåldern till framtiden på bara ett decennium.
Hans betydelse för United kan inte undervärderas, då klubben ena dagen var medelmåttor, för att nästa dag vara ett lag av världsklass med Cantona som kapten. Att han ledde klubben till sin första ligatitel på 26 år under sin första säsong skvallrar om det mesta. Uniteds trupp var i praktiken densamma som året innan, skillnaden var en man vars pedantiska sida sällan låg honom i fatet.
Kvällen innan Uniteds avgörande FA-cupfinal mot Liverpool 1996 väcktes Ferguson ur sina tankar där han satt vid sitt skrivbord och antecknade taktiska riktlinjen inför matchen. Han gick ut i hotellkorridoren och blickade ut genom ett fönster för att se vad det var som försiggicks där nere vid parkeringen. Efter en minut knackade han på Nicky Butts dörr och drog med honom till fönstret och sa:
- Där. Det är detta du måste göra om du vill bli bäst.
Vid parkeringen stod Eric Cantona och sköt volleyskott på en touch mot hotellväggen. Dagen efter avgjorde han FA-cupfinalen mot Liverpool med just en volley från samma distans.
Just säsongen 95/96 menar många är Cantonas bästa säsong någonsin. Det var denna säsong som han återvände efter den horribla avstängningen han ådragit sig ett halvår tidigare. I hans comeback mot Liverpool gjorde han ett mål i 2-2 matchen, få visste vad som komma skulle. Under en femveckorsperiod under sena februari – och tidiga aprildagar var han den ende United-spelare som gjorde mål i ligan. Han avgjorde totalt 13 matcher värda 21 ligapoäng som säkrade Uniteds tredje ligaseger på fyra år.
Och Ferguson visste precis vart han hade sin juvel:
- Han är mon genius, mitt geni. När alla runt omkring mig på bänken yr runt av oro under jämna matcher lutar jag mig alltid lika lugnt tillbaka: "Eric kommer att avgöra det här". Jag vet att han alltid kommer att ge mig ett mål.
Det var under säsongen 95/96 han gjorde ett mål som i framtiden skulle komma att statuera spelaren Cantona. United spelade en kvällsmatch i ligan mot Sunderland. Cantona hade fått bollen vid mittplan, där han efter ett par vrickningar, kroppsfinter och ett väggspel hade tagit sig fram till bortalagets straffområde där han med en lätt touch chippade in bollen i mål. Målet var fantastiskt, men målgesten. Utan att röra en min svängde han – med sin alltid lika stolta hållning - runt med armarna i vädret. Gesten var ett budskap till de som tittade: jag är Gud. Och ni vet det.
När han under säsongen 1996/97 hade vunnit sin fjärde ligatitel på fem försök, deklarerade han att han skulle lägga skorna på hyllan. Hela den engelska nationen sörjde beslutet och när ett färdigskrivet pressmeddelande lästes upp löd det:
- Jag har nått kulmen av min fotbollskarriär och vill och med nu göra andra saker.
Cantona? Han närvarande inte ens på sin egen presskonferens, han var då 30 år gammal.
