Igår demonstrerade England och Manchester United sin fatala styrka åter en gång. Ute i Europa finns det inget lag som har mer rutin än United inom dessa kretsar. Jag må erkänna att Real Madrid och Milan exempelvis har fler titlar men inget lag kan behärska turneringen så som United kan. Det är även en realitet att lag som Milan och Real inte längre kan kalla sig storlag om de inte presterar inom dessa sammanhang. Men frågan man ändå ställer sig, trots Birros ord, är väl ändå om inte Real Madrid är ett storlag. Men följdfrågan blir desto svårare, vad kan man då kalla Manchester United?
Gång på gång, år efter år har media och experter smutskastat oss. Vi har sålt spelare som i mångt och mycket har tett sig ovärderliga för klubben och fansen. Men historien har en vana att upprepa sig och gång efter annan blir spelaren större än Alex Ferguson och klubben. Samtidigt gränsar Sir Alex filosofi närmast till dubbelmoral, för i mångt och mycket är det han som är större än klubben självt. Men vissa stigar var menade att vandras på och Ferguson har sannerligen stigit på rätt väg. Inför detta år var kritiken hårdare än någonsin och överallt virade fördömandet omkring i luften.
Röster höjdes och det blev en allt större press runtomkring Ferguson och United. En utveckling som skulle ha knäckt vilken manager som helst. Men Ferguson är inte bara modersmodulen för en manager, han har blivit större än så. Han har blivit större än fotbollen sig själv i många aspekter, och vet alltid hur han skall hantera motgångar och gå stärkt ur dem. Han är van vid sådana här situationer och är en mästare på dem. Det är nästan som att han spelar ett spel på egen hand.
Milan är inget dåligt lag, och vann Champions League för tre år sedan. Med i princip samma lag. Men de har inte samma tränare. Jag vill inte påstå att Leonardo är en dålig tränare, det kan jag inte säga. Men jag tror inte han har rutinen att läsa United och Ferguson. Det är en viss rutin att förstå spelet och turneringen i sig. Men det krävs en osedvanligt hög taktisk begåvning att förstå sig på Fergusons skarpa fotbollshjärna.
Igår kväll visade United upp den typiska lagenhet som i mångt och mycket statuerar Fergusons filosofi. Hela Uniteds organisation och välfärd. Jag sätt själv på Old Trafford denna kväll, och kunde knappt hålla tårarna borta. Manchester United har alltid repat sig efter stora förluster, på såväl planen som transfermarknaden. Den självklara anledningen ter sig tydlig när man väl blickar in i Old Traffords inre. Historian, traditionen och skickligheten som råder innanför dess väggar är ofantligt vacker och innehållsrik. Manchester United är världens största kollektivt samlade styrka och leds av världen största fältherre och kejsare, som till sitt förfogande har planetens mest lojalaste och kunnigaste befälhavare.
Manchester United är inte byggt genom individualister som får fria tyglar hur som helst. Det har hänt tre gånger i Uniteds historia att en spelare har fått tillåtelse att vandra omkring lite som han har velat. Jag snackar om Best, Cantona och Ronaldo. Alla andra har fått gå. Spelarna har burit på en sådan säregen talang att det helt enkelt inte går att flytta på dem. Det går inte alltid att hålla en fågel i sin bur och de var tvungna att släppas lös för att kunna flyga. Skina.
Jag blev nästan tårögd då jag fick bevittna Park, Fletcher och Rooneys obönhörliga spring och gedigna lojalitet. Det är spelare som dessa som klubben vilar emot, inte spelare som Kaká eller Ronaldinho.
De springer för att hjälpa sitt lag och för att hedra sina fans. De har aldrig tänkt en egocentrisk tanke om sig själva. Det är sådana som hellre ser en klar passning än ett eget avslut i trängda lägen. Det föder respekt och en oomkullrunkelig lojalitet från oss fans gentemot dem.
Igår kväll spelade vi för varandra och för varje meter ingrodde vi skräck i Milan. Vi var likt primitiva barbarer som inte skulle förlora. Det var aldrig något alternativ. Milan blev hårt sårade av vårt fullständiga raseri och ursinne och kunde förmultnat och förödmjukat bege sig hem till sin fästning i Milano. Nemanja Vidic var bra, Scholes fantastisk och Rooney helt magnifik. Tillsammans ledde de en hord av lagspelare, vars enda mål var att slakta sitt motstånd.
Rooney gjorde åter mål på nick och jag undrar om jag har sett något liknande förut. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna upprepa Ronaldos fantastiska säsong på ett par decennier men redan nu verkar hans arvinge vara funnen. Han tar ner bollar som i praktiken bör vara omöjliga som om det bara var en bagatell. Han har funnit upplysningen. Han har slutat att se hindren. Nu för tiden verkar han mest bara se möjligheter. Jag har aldrig varit med om något häftigare.
Trots att jag har varit på Old Trafford flertalet gånger tidigare så är det svårt att inte imponeras av dess ståtliga innandöme. För första gången på länge kunde jag andas ut och känna mig hemma på allvar. I grund och botten är Old Trafford ganska slitet men kärleken och passionen lyser igenom det grådaskiga som rör sig runt arenan. Trots den massiva inramningen med protester mot Glazer, Beckhams återkomst och Uniteds kross så satt jag flertalet gånger och funderade kring Leonardos taktik. Hur kunde han inte upptäcka bristerna som fanns vid mittfältet?
Ambrosini och Flamini hade ingen rolig kväll och när Ambrosini flyttades ner som mittback var det ingen idé att ens försöka. Pirlo var trots resultatet och förnedringen helt fenomenal enligt mig och jag tror inte att ens Fletcher lyckades ta bollen från hans ägo. Men Milan måste förnya. Ambrosini är en stor skam, trots att han bär kaptensbindeln. Hela laget består i princip av gamla storstjärnor, som då och då tänder till. När de väl gör de är det vackert att beskåda, men annars har jag inte mycket övers till Milan.
Det var kul att se Beckhams återkomst till Old Trafford, det var endast andra gången jag såg honom spela på Old Trafford. Den första gången var för nästan nio år sedan. Då vann mot Blackburn med 2-1.
Det var mäktigt att bevittna de massiva protesterna som riktades mot Glazer. Som förövrigt var på plats, jag undrar hur man döljer vrede, besvikelse och fruktan för tv-kamerorna? Det är nog underhållning och skådespeleri av högsta klass. När matchen var färdigspelad så kunde en rödrosad Becks, bege sig mot utgången med tårarna rinnandes nedanför kinderna. Publiken sjöng hans namn och applåderade hans vistelse och plötsligt slänger någon ut en gröngul halsduk, som i symboliskt syfte statuerar Newton Heath och den tradition som finns i United. Den halsduk som har stått i centrum för demonstrationerna mot Glazer. Så vad gör Becks? Han böjer sig ner och plockar upp den och lindar in halsen med den. På någon ynka millisekund steg jublet och kärleken gentemot mannen som i mångt och mycket verkar vara större än något annat på jorden. Vår tids största och första superstjärna. Så fylld med kärlek mot klubben och fansen som har skapat honom till den han är.
Det var sista gången jag och Old Trafford såg Becks beträda ”Theatre of Dreams” som spelare. Sad but true.
Nu ska det bli kul och se lottningen och vilket lag som kommer att få möta United. För jag kan garantera er att inget lag i fotbolls Europa vill möta United. Jag känner ingen fruktan längre, för jag vet att United är störst, bäst och vackrast. Det är bättre att slå ut de bästa när vi har Rooney i denna form. Låt dem komma. Det kvittar om det blir spanskt, italienskt, engelsk eller tyskt motstånd.
Nu kan jag med all säkerhet säga att vi har sett vinnarna av årets upplaga av Champions League. Det finns inget lag som kan mäta sig med United när de spelar som ett kollektiv på denna nivå. När United spelar borta så kan de välja om de vill spela för kryss eller vinst. Förlust är aldrig ett alternativ. När de sedan spelar hemma krossar de vilket motstånd de vill. Om alla spelare får vara friska och i form när finalen väl väntar så ser jag inga hinder. Bara möjligheter. Tacka Wayne Rooney för det.
