söndag 28 februari 2010
fredag 26 februari 2010
Cantona - vår Gud och allsmäktige beskyddare
Om ni finner detta intressant kan ni ju alltid plocka fram anteckningsboken och pennan. Hur som haver så såg jag en av världens i särklass coolaste filmer idag. Givetvis handlade den om vår egen konung, den store hertigen, den allsmäktige frälsaren; Eric Cantona.
”Looking for Eric” var en synnerligen intressant film i den mån att den faktiskt bejakade saker som, ur United-syn, kan anses vara relevanta för en film om Cantona. Filmen var givetvis aningen filosofisk stundtals, naturligtvis på grund av att världens vackraste poet iklädde sig rollen som personlig mentor åt en utbränd brevbärare. Det är storyn i miniversion.
Eric Cantona hjälper sitt trognaste fan Eric genom livet, som personlig mentor och nära vän. Genom filmen visas det gamla scener med allt från citat, passningar och mål från den store fursten. Givetvis kryddat med sånger om honom.
Det finns en scen som jag faktiskt tror att Cantona var med och regisserade. Erics styvson har fixat biljetter till Manchester Uniteds semifinal i Champions League mot Barcelona. Under tiden han är på Old Trafford så sticker Eric bort till den lokala puben för att se på matchen med sina vänner. Givetvis under en grym konsumtion av öl. En av hans vänner sitter med en ”FC United” tröja och det dröjer inte lång tid innan han får pikar för att han vistas i puben när ”det riktiga Manchester” spelar. Det blir en het debatt där de diskuterar Glazer familjens vara eller icke vara. Att Manchester United och Old Trafford har förvandlats. Allt fler barnfamiljer har inte råd att betala för biljetter till matcherna och priserna blir högre och högre. Jag håller med, United börjar bli större än staden. Större för sitt eget bästa.
Jag är säker på att Cantona var med och regisserade just denna scen, för han är ett med fansen. Trots att många kan ha olika åsikter om hans filosofiska drag så finns det ingen som kan ifrågasätta dem. Han talar alltid sanning. Det finns inga falska ord, leenden eller gester när det kommer till Cantona.
Under 2004 myntade han tre meningar som för alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta.
"I'm so proud the fans still sing my name, but I fear tomorrow they will stop. I fear it because I love it. And everything you love, you fear you will lose.”
Det går inte att bli lika äkta än så.
Det är viktigt för alla inblandade att förstå att klubben håller på att bli större än Manchester och att varumärket håller på att bli större än själva klubben i sig. Låt oss sätta ner foten en gång för alla och visa alla rika slipsnissar vad riktig kärlek innebär.
Det är därför nostalgi och minnen är så bra, det kan verkligen hjälpa oss att se utvecklingen på ett tydligt sätt. Och därtill hjälpa oss att stävja den. Jag ska inte sticka under stolen att jag stundtals blev gråtfärdig när jag såg gamla videor på profeten. Publiken uppförde sig på ett helt annat sätt, det var mer engelskt. Mer kärleksfullt. Ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Att man inte föddes tio år tidigare och fick uppleva ”Cantona-eran”.
För tillfället lyssnar jag på Thomas Newmans fantastiska soundtrack American Beauty. Det kan i min mening vara världens enklaste men likväl vackraste låtstycke. Den gör sig bra i nostalgiska stunder. Eric Cantona kommer för alltid att vara en av mina största idoler. Jag älskar honom fortfarande lika starkt. Det är en låga som aldrig kommer att slockna, även om vi om trettio år senare spelar i Engelska division fyra. Katalysatorn kommer aldrig att glömmas och för all framtid kommer han att vaka över Old Trafford. Vår Gud och allsmäktige beskyddare.
tisdag 23 februari 2010
Vår tids störste stavas Cristiano Ronaldo
Jag såg Reals andra halvlek mot Villarreal igår kväll. Trots att jag känner till Ronaldo lika bra som min innerficka så är det fortfarande en fröjd att bevittna hans utvecklande. Jag tror aldrig att jag genom mitt liv har sett en sådan fabulös begåvning. En säregen fotbollsspelare, minst sagt. En spelare utan dess like, jag har aldrig sett på maken. Ronaldinho var där i sina glansdagar, Maradona likaså.
Igår kväll gjorde han lite som han ville med Villarreals försvar och det är ett under att matchen slutade 6-2, för Ronaldo borde ha gjort två-tre mål till. Så fort han fick bollen utmanade han ett stort gult hav av motståndare, men ingen lyckades ta bollen ifrån honom. Han styrde på helt egen hand ett stort vitt expresståg med destination Diego Lopez. Så fort han fick bollen på sin högerkant utmanade han ytterbackarna, som trots täckning bakom sig inte vågade stöta. För de vet att det är lönlöst, för Ronaldo kan springa, dribbla eller passa sig förbi dem innan de ens hunnit blinka. Nutidens Cristiano Ronaldo är så pass bra att han i praktiken skulle kunna springa runt sin försvarare om han ville. Om jag skulle leva enligt Gunde Svans devis skulle jag till och med kunna påstå att han skulle kunna springa över och under sin försvarare om tyngdlagen så önskade.
Ronaldo är världens bäste fotbollsspelare, och utan tvekan den mest komplette. Så fort han fick bollen på antingen sin vänster – eller högerkant så gick det ett stort sus genom publiken. Omedvetet så förstår de själva att de är delaktiga i världens största skådespel, på världens största scen. Nutidens stridsplats. Ronaldo tricksade och dribblade förbi sina försvarare så fort de kom i hans närhet. Han sprang om sina punktmarkeringar som om de vore juniorspelare. När han hade bollen i offensiv zon på de centrala delarna av planen lobbade han iskallt in bollar till sina medspelare i straffområdet. När han hade fått nog av sin överbeströdda genialitet nöjde han sig med att klacka in dem istället.
Dessa textrader är subjektivt konstruerade och står ofta med en låg sanningshalt. Men faktum är att historien för en gångs skull visar sig vara sann. För detta är inte bara en summering av Ronaldos match igår, nej det är hela hans säsong i ett nötskal. Jag har länge predikat om hans kunskaper som fotbollsspelare, att han är komplett. Men jag har aldrig haft belägg för mina stora ord förens nu. Det är först nu han har blivit komplett som människa. Häromveckan pratade Ronaldo varmt om sin tidigare klubb, Manchester United. Det är inte första gången han gör det sedan han packade väskan och satte kurs mot sydligare breddgrader.
Det är först nu jag skymtar tecken på att lojaliteten faktiskt existerar hos Ronaldo, det är inte bara pengar och brudar. När United spelade mot Sporting Lissabon i Champions League gruppspelet för något år sedan visade han prov på sin enorma trofasthet när han valde att inte jubla efter ett mål. Så vad gjorde han istället? Han bugade för sin gamla hemmapublik, stort. Han spelade trofast för United i sex år och gjorde enormt mycket mål, och har aldrig någonsin sagt ett ont ord om klubben. Han har alltid varit lojal, bara att andra saker har överskuggat det begreppet. Saker som har fått människor att generalisera om Ronaldos person. Han har alltid försökt att hjälpa sin familj som har haft det kämpigt sedan faderns död.
Det är synd att korkade människor inte förstår vad kärlek innebär. Han har ofta fått belackare emot sig på grund av sin passion för livet. Att han gråter som en ”fjolla” efter en förlust i ett stort mästerskap. Är det inte det livet handlar om, att uttrycka sig? Att få leva, att få visa kärlek? Det är först nu han har fått uppskattning och bekräftelse för vad han är. Det är först nu jag med säkerhet kan kalla honom för komplett.
Move aside Lionel, there’s a new sheriff in town.
måndag 22 februari 2010
Legend of the day - Alfredo Di Stefano
Med tanke på att Real Madrid, för tillfället, har en 2-1 ledning mot topplaget Villarreal på Bernabéu så tar jag tillfället i akt och presenterar en av världens största konstnärer alla kategorier på fotbollsplanen. Mina damer och herrar: Alfredo Di Stefano.
Det fanns spelare som Gerd Müller, och spelare likt Sandor Kocsis… - men det fanns ingen som var som Alfredo Di Stefano. Sällan har en sådan giftig anfallare skådats genom historien och Di Stefanos betydelse för Real Madrid kan inte överskattas på något vis. Han har gjort flest mål i Real Madrids historia och anfallaren hade rekordet i flest antal gjorda mål i Europacupen på sina 49 mål, innan en annan Real legend, spanjoren Raúl utökade rekordet till 64 mål. Faktum är att Raúl som fortfarande är verksam och ordinarie i Real Madrids trupp kan utöka rekordet ytterligare.
Di Stefano föddes i Buenos Aires, Argentina och spelade endast 8 landskamper för Argentina. Att det blev så få landskamper berodde på att Di Stefano bytte nationalitet, han spelade i slutet av sin karriär för Spanien där det totalt blev 31 landskamper och 21 mål.
Di Stefano nämns sällan med storheter som Maradona och Pelé p.g.a. sin magra meritlista under landslagsspel.
Han vann endast en Copa America med Argentina innan han således bytte till att representera Spanien, där han gick titellös.
Alfredo Di Stefano var en målskytt av rang, han var med när Real Madrid vann fem raka Europa-cuptitlar tills det blev stopp mot Benfica 1962. Då hade han gjort mål i samtliga fem finaler, något som är beundransvärt.
Di Stefanos teknik var helt enkelt för bra för motståndarna och hans bolldistrubition där han sökte sig ut mot kanterna för att söka farliga öppningar var vida känd över världen.
Hans bästa egenskap var dock hans sinne för mål och hans fruktansvärt distinkta avslut. Under sina tio år i Real Madrid gjorde han 428 mål på 510 matcher. Ett helt fantastiskt facit, vilket resulterade i en del personliga utmärkelser. Bl.a. mottog han världens bästa spelare två gånger under sin karriär.
När den aktiva karriären var slut satsade han på en tränarkarriär och tog den största segern i spanska ligan när han ledde sitt Valencia till ligaguldet 1971. Tillsammans med både Puskas och Kopa utgjorde de den bästa anfallsbesättningen som någonsin skådats. Och frågan är om inte Alfredo Di Stefano var den giftigaste av dem alla.
Landskamper/mål: 8/6 för Argentina (1947-49), 31/23 för Spanien (1957-61)
Klubbar: River Plate (1943-50), Huracan (lån 1944-46), Millonarios (1950-52), Real Madrid (1955-65), Tränare i Valencia (1971)
Meriter: Sydamerikanska mästerskapen 1947. Argentinska ligan 1947. Colombianska ligan 1951 och 1952. Spanska ligan 1954, 1955, 1958, 1961, 1962, 1963, 1963, 1964 samt 1971 som manager för Valencia. Europacupen 1956, 1957, 1958, 1959 och 1960. European Footballer of the year 1957, 1959. Interkontinentala cupen 1960.
Det fanns spelare som Gerd Müller, och spelare likt Sandor Kocsis… - men det fanns ingen som var som Alfredo Di Stefano. Sällan har en sådan giftig anfallare skådats genom historien och Di Stefanos betydelse för Real Madrid kan inte överskattas på något vis. Han har gjort flest mål i Real Madrids historia och anfallaren hade rekordet i flest antal gjorda mål i Europacupen på sina 49 mål, innan en annan Real legend, spanjoren Raúl utökade rekordet till 64 mål. Faktum är att Raúl som fortfarande är verksam och ordinarie i Real Madrids trupp kan utöka rekordet ytterligare.Di Stefano föddes i Buenos Aires, Argentina och spelade endast 8 landskamper för Argentina. Att det blev så få landskamper berodde på att Di Stefano bytte nationalitet, han spelade i slutet av sin karriär för Spanien där det totalt blev 31 landskamper och 21 mål.
Di Stefano nämns sällan med storheter som Maradona och Pelé p.g.a. sin magra meritlista under landslagsspel.
Han vann endast en Copa America med Argentina innan han således bytte till att representera Spanien, där han gick titellös.
Alfredo Di Stefano var en målskytt av rang, han var med när Real Madrid vann fem raka Europa-cuptitlar tills det blev stopp mot Benfica 1962. Då hade han gjort mål i samtliga fem finaler, något som är beundransvärt.
Di Stefanos teknik var helt enkelt för bra för motståndarna och hans bolldistrubition där han sökte sig ut mot kanterna för att söka farliga öppningar var vida känd över världen.
Hans bästa egenskap var dock hans sinne för mål och hans fruktansvärt distinkta avslut. Under sina tio år i Real Madrid gjorde han 428 mål på 510 matcher. Ett helt fantastiskt facit, vilket resulterade i en del personliga utmärkelser. Bl.a. mottog han världens bästa spelare två gånger under sin karriär.
När den aktiva karriären var slut satsade han på en tränarkarriär och tog den största segern i spanska ligan när han ledde sitt Valencia till ligaguldet 1971. Tillsammans med både Puskas och Kopa utgjorde de den bästa anfallsbesättningen som någonsin skådats. Och frågan är om inte Alfredo Di Stefano var den giftigaste av dem alla.
Landskamper/mål: 8/6 för Argentina (1947-49), 31/23 för Spanien (1957-61)
Klubbar: River Plate (1943-50), Huracan (lån 1944-46), Millonarios (1950-52), Real Madrid (1955-65), Tränare i Valencia (1971)
Meriter: Sydamerikanska mästerskapen 1947. Argentinska ligan 1947. Colombianska ligan 1951 och 1952. Spanska ligan 1954, 1955, 1958, 1961, 1962, 1963, 1963, 1964 samt 1971 som manager för Valencia. Europacupen 1956, 1957, 1958, 1959 och 1960. European Footballer of the year 1957, 1959. Interkontinentala cupen 1960.
Den glömde resenären
Tåget svischade förbi i en våldsam hastighet. Jag stod ensam kvar på perrongen medan gamla tidningsartiklar virvlade förbi mina fötter på den rektangelformade plattformen. Minnen som aldrig ägt rum, hopknåpade realiseringar som aldrig existerat. Det var bara en ung pojkes naivitet som hade tagits i bruk. En vacker dröm som bara ett barn kan bilda. En historia vars rötter aldrig blivit planterade. Nomaderna kom och gick. De var tvungna att utvecklas, det fanns inte rum för bosättning. Det fanns inte tid att förruttna. Socialdarwinismen förtäljer den svages nederlag och endast den starkes seger. Tidståget gick, som befarat, i tid… och jag hann inte med det. Jag stod ensam kvar på perrongen. Det slutade att blåsa. Allt blev tyst. Den glömde resenären stod ensam kvar.
onsdag 10 februari 2010
Ryssar
I dag under en geografilektion studerade vi världen, och Sveriges befolkningsutveckling. Det som slog mig var att Ryssland faktiskt är ett av få länder som lider av en hög mortalitet i jämförelse med nativitet och de har faktiskt sjunkit i sin befolkningsutveckling. Då kommer den tvetydiga frågan… kan ryssar dö?
Slå av näsbenet på en ryss, slit ut hans tänder... men ge honom en cigarett och lite vodka så har du en vän för livet!
Givetvis brummar hjärnan igång på högvarv och jag börjar genast begrunda över följande konspirationsteorier.
* Kan det vara så att staten, under ett stort hemlighetsmakeri har återinfört arbetslägren, likt Gulag? Frågan är vad de kan utvinna ur jorden, vodka kanske?
* Kan det vara så att staten har lejt lönnmördare som utrotar en stor del av befolkningen på grund av att de visar kapitaliska tendenser?
* Kan det vara så att många helt enkelt har åkt vilse in i Sibirien?
* Kan det vara som så att staten mördar sina landsmän på grund av den obotligt lilla, i ryska mått mätt, konsumtionen av vodka?
* Eller den mest troliga, kan vodkan ha tagit slut?
Då jag, liksom många andra av mina vänner har förutfattade meningar om ryssar sökte jag på skämt efter en bild på Google som intygade våra farhågor dvs att de är känslokalla, saknar all form av smärttröskel och att de är döden personifierad… bilden ovan är resultatet. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Hur som helst så kommer jag aldrig att flytta till Ryssland.
EDIT: är den någon som har noterat att "killen" SKRATTAR?
Slå av näsbenet på en ryss, slit ut hans tänder... men ge honom en cigarett och lite vodka så har du en vän för livet! Givetvis brummar hjärnan igång på högvarv och jag börjar genast begrunda över följande konspirationsteorier.
* Kan det vara så att staten, under ett stort hemlighetsmakeri har återinfört arbetslägren, likt Gulag? Frågan är vad de kan utvinna ur jorden, vodka kanske?
* Kan det vara så att staten har lejt lönnmördare som utrotar en stor del av befolkningen på grund av att de visar kapitaliska tendenser?
* Kan det vara så att många helt enkelt har åkt vilse in i Sibirien?
* Kan det vara som så att staten mördar sina landsmän på grund av den obotligt lilla, i ryska mått mätt, konsumtionen av vodka?
* Eller den mest troliga, kan vodkan ha tagit slut?
Då jag, liksom många andra av mina vänner har förutfattade meningar om ryssar sökte jag på skämt efter en bild på Google som intygade våra farhågor dvs att de är känslokalla, saknar all form av smärttröskel och att de är döden personifierad… bilden ovan är resultatet. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Hur som helst så kommer jag aldrig att flytta till Ryssland.
EDIT: är den någon som har noterat att "killen" SKRATTAR?
Patrik Sjöberg - en provokatör i adelsmärke
Patrik Sjöberg må vara kaxig, dryg och allmänt provocerande men det är så han fungerar. Det är underligt hur trakasserier och elaka satiriska påhopp kan roa en vuxen på detta vis. Det gränsar ju ibland nästan till någon form av mobbing faktiskt, men Patrik Sjöberg skulle inte vara just Patrik Sjöberg om han inte uppträdde på detta vis. Personligen älskar jag hans sätt att vara. Han spelar ett spel och hittills har han lurat med sig Thomas Gustavsson i denna pjäs.
Och när Sjöberg spelar ett spel, så vet han hur man spelar. Det finns ingen kvarlevande mästare som är bättre än Sjöberg på att just provocera. Att förlöjliga. Han är lömsk, och lurar in sina offer i fällor. Personligen skulle jag aldrig låta mig provoceras som Gustavsson gjorde, jag skulle skratta och det är lite av den medicin som man måste ge Patrik. Men samtidigt så tror jag inte något funkar att kontra med när det gäller Patrik. Han är självgod, självsäker och är fullständigt solid mot all form av satir.
På något vis tycker man illa om hans agerande i vissa fall, det blir aningen mycket. Men samtidigt är det så fullständigt briljant, komiskt och glänser av ett högt underhållningsvärde. Om Sjöberg skulle åka ur programmet skulle det tappa i lyster. Det skulle fortfarande vara Mästarnas Mästare, men inte på samma sätt. Mästare är mästare även om de är gamla och skröpliga. Även om de inte länger håller en hög lägstanivå. De har fortfarande kvar glöden, samma låga som gjorde dem till just segrare.
Det var fantastiskt roligt att se hur varje enskild mästare agerade i dagens program. Samtliga tände till och gav varandra pikar, men ingen var som fenomenet Sjöberg. Världens bästa provokatör. Själva grejen med Sjöberg är att han är så otroligt streetsmart. Många tycker nog att det är: ”Mycket snack men liten verkstad” dvs att han pratar mycket utan att bevisa något. De flesta vet att han inte är oslagbar i nattduellen, men trots det så är han obesegrad. Trots att Thomas inte lät sig skrämmas av Sjöbergs taktiska psykkrig så föder det trots allt en omedveten rädsla, ångest och osäkerhet. För så länge han inte besegras, så växer det en allt större sanningshalt bakom Sjöbergs utspel. Hans rykte byggs på.
Vem vinner således Mästarnas Mästare? Jag kan inte påstå att jag har blivit något klokare. Brolin är taktikernas man. Han är slug som en räv. Men han får det svårt i grenar där snabbhet och uthållighet är utslagsgivande faktor. Därför har jag svårt att se honom som en totalsegrare. När det gäller Holm är jag inne på samma linje. Av dem två ger jag Brolin störst chans.
Däremot är jag mer tveksam när det kommer till Krancj. Före tävlingen rådde det inga tvivel om att han var en stark man både på det psykiska och fysiska planet. Men det som förbryllar mig mest är ändå hans taktiska stilrenhet. Jag höjer en flagga för den gamle boxaren.
Jag har egentligen väldigt svårt att se mig Patrik Sjöberg som en slutsegrare, men vem tusan skall få ut honom när det väl kommer till nattduell. Jag tvivlar på att någon av de resterande deltagarna kommer att välja honom som duellant om de förlorar programmet. Sjöberg, har förutom flertalet segrar, en otrolig längd och räckvidd. Han är otroligt explosiv i kroppen trots sin ålder, och detta känner de andra deltagarna av. Tomas Johansson? Han är den med störst chans, men jag tror inte han bemästrar den gamle gode Sjöberg inte…
Världens vackraste provokatör, vem skall tysta honom för gott?
Nilsmark och Louise är två vaga kort. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Man kan inte hymla om att de är tjejer, och att killarna är starkare. De skall inte ha en chans i fysiska grenar. Samtidigt tvivlar jag på att någon av killarna kommer att utmana dem i en potentiell nattduell, då båda två har visat sig vara luriga, fylla med hyss. Om någon av dem således skulle embarkera jumboplatsen blir det avfärd hem mot Sverige igen.
Snart kommer det efterlängtade psykkriget in på allvar. Eller ”mind-games” som man kallar det på engelska. Där är Sjöberg överlägsen, alla kategorier. Nästa vecka väntar ”Uthållighet”. Totalvinnare blir… Louise eller Krancj. Frågan är vilka som hamnar i nattduell?
En sak som är säker är dock att ingenting kommer att slå dagens nattduell. Vilka otroliga vinnarskallar det var som äntrade det fackelbeklädda rummet alltså! Ingen av dem ville förlora, man kunde syna hatet mellan de båda. Schoolyard bullshit på hög nivå, där den streetsmarte Sjöberg drog det längsta strået. Han såg nästan chockerad ut efter, men väl i huset visade han prov på sin enorma kaxighet.
Det kan ha givit honom den arbetsro han behöver.
Och när Sjöberg spelar ett spel, så vet han hur man spelar. Det finns ingen kvarlevande mästare som är bättre än Sjöberg på att just provocera. Att förlöjliga. Han är lömsk, och lurar in sina offer i fällor. Personligen skulle jag aldrig låta mig provoceras som Gustavsson gjorde, jag skulle skratta och det är lite av den medicin som man måste ge Patrik. Men samtidigt så tror jag inte något funkar att kontra med när det gäller Patrik. Han är självgod, självsäker och är fullständigt solid mot all form av satir.
På något vis tycker man illa om hans agerande i vissa fall, det blir aningen mycket. Men samtidigt är det så fullständigt briljant, komiskt och glänser av ett högt underhållningsvärde. Om Sjöberg skulle åka ur programmet skulle det tappa i lyster. Det skulle fortfarande vara Mästarnas Mästare, men inte på samma sätt. Mästare är mästare även om de är gamla och skröpliga. Även om de inte länger håller en hög lägstanivå. De har fortfarande kvar glöden, samma låga som gjorde dem till just segrare.
Det var fantastiskt roligt att se hur varje enskild mästare agerade i dagens program. Samtliga tände till och gav varandra pikar, men ingen var som fenomenet Sjöberg. Världens bästa provokatör. Själva grejen med Sjöberg är att han är så otroligt streetsmart. Många tycker nog att det är: ”Mycket snack men liten verkstad” dvs att han pratar mycket utan att bevisa något. De flesta vet att han inte är oslagbar i nattduellen, men trots det så är han obesegrad. Trots att Thomas inte lät sig skrämmas av Sjöbergs taktiska psykkrig så föder det trots allt en omedveten rädsla, ångest och osäkerhet. För så länge han inte besegras, så växer det en allt större sanningshalt bakom Sjöbergs utspel. Hans rykte byggs på.
Vem vinner således Mästarnas Mästare? Jag kan inte påstå att jag har blivit något klokare. Brolin är taktikernas man. Han är slug som en räv. Men han får det svårt i grenar där snabbhet och uthållighet är utslagsgivande faktor. Därför har jag svårt att se honom som en totalsegrare. När det gäller Holm är jag inne på samma linje. Av dem två ger jag Brolin störst chans.
Däremot är jag mer tveksam när det kommer till Krancj. Före tävlingen rådde det inga tvivel om att han var en stark man både på det psykiska och fysiska planet. Men det som förbryllar mig mest är ändå hans taktiska stilrenhet. Jag höjer en flagga för den gamle boxaren.
Jag har egentligen väldigt svårt att se mig Patrik Sjöberg som en slutsegrare, men vem tusan skall få ut honom när det väl kommer till nattduell. Jag tvivlar på att någon av de resterande deltagarna kommer att välja honom som duellant om de förlorar programmet. Sjöberg, har förutom flertalet segrar, en otrolig längd och räckvidd. Han är otroligt explosiv i kroppen trots sin ålder, och detta känner de andra deltagarna av. Tomas Johansson? Han är den med störst chans, men jag tror inte han bemästrar den gamle gode Sjöberg inte…
Världens vackraste provokatör, vem skall tysta honom för gott? Nilsmark och Louise är två vaga kort. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Man kan inte hymla om att de är tjejer, och att killarna är starkare. De skall inte ha en chans i fysiska grenar. Samtidigt tvivlar jag på att någon av killarna kommer att utmana dem i en potentiell nattduell, då båda två har visat sig vara luriga, fylla med hyss. Om någon av dem således skulle embarkera jumboplatsen blir det avfärd hem mot Sverige igen.
Snart kommer det efterlängtade psykkriget in på allvar. Eller ”mind-games” som man kallar det på engelska. Där är Sjöberg överlägsen, alla kategorier. Nästa vecka väntar ”Uthållighet”. Totalvinnare blir… Louise eller Krancj. Frågan är vilka som hamnar i nattduell?
En sak som är säker är dock att ingenting kommer att slå dagens nattduell. Vilka otroliga vinnarskallar det var som äntrade det fackelbeklädda rummet alltså! Ingen av dem ville förlora, man kunde syna hatet mellan de båda. Schoolyard bullshit på hög nivå, där den streetsmarte Sjöberg drog det längsta strået. Han såg nästan chockerad ut efter, men väl i huset visade han prov på sin enorma kaxighet.
Det kan ha givit honom den arbetsro han behöver.
måndag 8 februari 2010
Legend of the day - Zbigniew Boniek
Dagens herre kan nog ha världens svåraste namn att stava till, jädra polacker! Med tanke på att Boniek var med och hjälpte till med årets EM-kvallottning ansåg jag honom förtjänt en spalt i min blogg. Det är inget att tacka för Zbigniew, jag får redan all kärlek jag behöver!
Zibgniew Boniek, född i Polen 3 mars, 1956 är bland fotbollens allra största profiler, inte minst med sin historiska insats under VM-82. Boniek ledde sitt Polen till VM-brons från sin strikerposition.
Boniek kan ses som en ”late bloomer” då han fick sitt stora genombrott vid 26 års ålder, under just VM 1982.
Polens öppnade annars VM:et svagt, med två kryssmatcher mot Italien och Kamerun för att tillsist skjuta till sig en mediterande 5-1 seger mot stackars Peru. Boniek gjorde då sitt första mål, men det skulle komma att bli fler.
I den andra omgången mötte man så Belgien och Sovjet. Belgien var första manskap ut och blev fullständigt krossade av Polen och Bonieks fruktansvärda högerfot. Bonieks första mål var ett mål som tom skulle fått Gerd Müller att höja på ögonbrynen, och Polen vann tillslut med 3-0, efter ytterliggare två mål från Boniek.
Mot Sovjet tog sedan Polen en viktig poäng vilket skickade dem vidare till semifinalen, men ur allt gott kommer också ont. Polen var vidare, men Bonieks andra gula kort gjorde honom avstängd i matchen mot suveräna Italien. I semifinalen spelade så Italien ut ett tröttkört Polen och kunde enkelt gå vidare. I matchen om tredjepris besegrade man överraskande Frankrike med 3-2 och sensationen var ett faktum.
Hans genombrott var nu officiellt och Juventus värvade honom senare samma år. I Juventus hade han suveräna Michel Platini och Paolo Rossi, samma man som spelat ut Polen från VM-82, vid sin sida.
De skulle tillsammans vinna en mängd titlar med Europacupen 1985 som största merit.
Bonieks fantastiska spel under kvällstid gav honom smeknamnet ”Bello di Notte” vilket betyder ”Nattskönheten” på svenska. Boniek drog sig tillbaka 1988 efter en tid i AS Roma, där han lyckades vinna sin andra ligatitel.
Idag jobbar han som tv-kommentator och har även varit ordförande i det polska fotbollsförbundet. Boniek kommer för alltid att minnas som spelaren som tog Polen till sin hittills största framgång någonsin.
Landskamper/mål: 80/24
Klubbar: Zawisza (1970-75), Widzew Lodz (1975-82), Juventus (1982-85), Roma (1985-88)
Meriter: Polska ligan 1981 och 1982. Serie A 1984 och 1986. Italienska cupen 1986. Cupvinnarcupen 1984. Europeiska Supercupen 1984. Europacupen 1985.
* Eller hur ser man vissa likheter mellan Dirk Kuyt och Boniek?
Zibgniew Boniek, född i Polen 3 mars, 1956 är bland fotbollens allra största profiler, inte minst med sin historiska insats under VM-82. Boniek ledde sitt Polen till VM-brons från sin strikerposition.
Boniek kan ses som en ”late bloomer” då han fick sitt stora genombrott vid 26 års ålder, under just VM 1982.
Polens öppnade annars VM:et svagt, med två kryssmatcher mot Italien och Kamerun för att tillsist skjuta till sig en mediterande 5-1 seger mot stackars Peru. Boniek gjorde då sitt första mål, men det skulle komma att bli fler.
I den andra omgången mötte man så Belgien och Sovjet. Belgien var första manskap ut och blev fullständigt krossade av Polen och Bonieks fruktansvärda högerfot. Bonieks första mål var ett mål som tom skulle fått Gerd Müller att höja på ögonbrynen, och Polen vann tillslut med 3-0, efter ytterliggare två mål från Boniek.
Mot Sovjet tog sedan Polen en viktig poäng vilket skickade dem vidare till semifinalen, men ur allt gott kommer också ont. Polen var vidare, men Bonieks andra gula kort gjorde honom avstängd i matchen mot suveräna Italien. I semifinalen spelade så Italien ut ett tröttkört Polen och kunde enkelt gå vidare. I matchen om tredjepris besegrade man överraskande Frankrike med 3-2 och sensationen var ett faktum.
Hans genombrott var nu officiellt och Juventus värvade honom senare samma år. I Juventus hade han suveräna Michel Platini och Paolo Rossi, samma man som spelat ut Polen från VM-82, vid sin sida.
De skulle tillsammans vinna en mängd titlar med Europacupen 1985 som största merit.
Bonieks fantastiska spel under kvällstid gav honom smeknamnet ”Bello di Notte” vilket betyder ”Nattskönheten” på svenska. Boniek drog sig tillbaka 1988 efter en tid i AS Roma, där han lyckades vinna sin andra ligatitel.
Idag jobbar han som tv-kommentator och har även varit ordförande i det polska fotbollsförbundet. Boniek kommer för alltid att minnas som spelaren som tog Polen till sin hittills största framgång någonsin.
Landskamper/mål: 80/24
Klubbar: Zawisza (1970-75), Widzew Lodz (1975-82), Juventus (1982-85), Roma (1985-88)
Meriter: Polska ligan 1981 och 1982. Serie A 1984 och 1986. Italienska cupen 1986. Cupvinnarcupen 1984. Europeiska Supercupen 1984. Europacupen 1985.
* Eller hur ser man vissa likheter mellan Dirk Kuyt och Boniek?
Drogba shall be defeated
Om Wayne Rooney är ett djur så är Didier Drogba ett monster. Båda två är visserligen två knippen kraftpaket men Drogba är snuskig. Obehaglig. Kuslig.
Mannen har alltså gjort tolv mål på endast tolv matcher mot rivalerna Arsenal.. det är ett helt galet facit. Låt oss inte glömma att Arsenal dessutom inte är ett gäng med scouter, det är ett av världens absolut bästa klubblag.
Anledningen? Jag kan hålla med Richard Henriksson, för att göra en fullständigt korrekt bedömning behöver man jämföra alla de mål han har gjort genom åren för att förstå själva anledningen i sig. Men självfallet grundar det mesta sig i det psykologiska spelet som råder mellan spelarna.
Varje enskild spelare i Arsenals trupp vet vad Drogba kan. De vet att han inte har svagheter, bara enorma styrkor. Det sätter sig på näthinnan. När Gallas en muldunken eftermiddag klockan fyra, engelsk tid, stegade ut på Stamford Bridge visste han redan innan vad som skulle ske. Det fanns bara ett sätt att undvika en total kollaps, säsongens sista klavertramp. Han var tvungen att tämja världens vildaste odjur. Han var tvungen att vinna den första duellen mot Drogba… Gallas misslyckades och när matchuret hade klickat upp på fem minuter var matchen avgjord. Förlorad. Spolierad.
John Terry (av alla människor!) skarvade vidare bollen till Drogba efter en hörna som han realistiskt sett inte missar. Mannen är snuskig. Song hade, med hjälp av Chelseas intränade variant, tappat bort markeringen helt och hållet på världens farligaste avslutare. Frågan jag ställer mig är varför i helskotta Alexander Song av alla spelare på planen fick markera Drogba? Vart var Gallas?
Efter det målet var alla befarade farhågor besvarade. Alla de grundtankar Gallas och resterande Arsenal-spelare hade var bemötta. ”Jag är Didier Drogba. Ingen kan stoppa mig.” Det föder en osäkerhet, Gallas och Vermaelen vågar inte pressa fullt ut i alla dueller. De förblir passiva och Song får axla ett större ansvar. Ett ansvar som tydligt ter sig övermäktigt. Lampard fick springa igenom Arsenals mittfält lite hur han ville och Anelka fick strosa omkring på Arsenals nedre domäner som om han inte skulle utgöra ett hot. Det var väl kanske inte riktigt så?
Vid Chelseas 2-0 mål tog Anelka en otroligt smart löpning mot Arsenals målbur. Gael Clichy, vänsterback i Arsenal vågade inte släppa honom ur sikte, trots att Drogba vädrade en målchans ute på högerkanten. Anelka sprang mot Almunia och detta öppnade upp ytor för dels Chelsea, Lampard men framförallt Drogba. Lampard slog ett välriktat pass till Didier som kunde göra sin väg mot Arsenals mål. Varken Vermaelen eller Gallas hade i ett tidigare läge vågat pressa Drogba och smack så satt tvåan. Det är inga tillfälligheter att Drogba gör så mycket mål. Han är mer fruktad än respekterad på en fotbollsplan. Han klagar jämt, slänger sig ofta och överdramatiserar.
På grund av det är han hatad hos samtliga motståndarlag och deras inbitna fans. Drogba älskar detta, att provocera. Att få styra passion och kärlek med hjälp av sin talang. Och gång på gång frälser han sina älskade fans med mål och högkvalitativa prestationer. Han bygger på det rykte som vilar runt honom. Det rykte som vi fans, med hjälp av media har konstruerat. Han är en jätte. En gigant. Är han oövervinnlig? Naturligtvis inte, framgång kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv.
Didier Drogba är en kunnig fotbollsspelare, men han är inget monster. Anledningen i sig är att ingen har vågat testa hans gränser under en väldigt lång tid. När han den tredje april möter Manchester United på Old Trafford kommer Vidic och Ferdinand vänta bakom ”Theatre of Dreams” prisbelönta väggar. Det är mittbackar som vågar utmana. Som vågar chansa, för de är medvetna om sin kunnighet. De litar på varandra. Den tredje april kommer Chelsea att förlora århundradets match och återigen skall Rooney och kompani vädra seger.
Nåväl barn. Vad är då sensmoralen idag? ”Om du inte vågar något, vinner du inget.”
Mannen har alltså gjort tolv mål på endast tolv matcher mot rivalerna Arsenal.. det är ett helt galet facit. Låt oss inte glömma att Arsenal dessutom inte är ett gäng med scouter, det är ett av världens absolut bästa klubblag.
Anledningen? Jag kan hålla med Richard Henriksson, för att göra en fullständigt korrekt bedömning behöver man jämföra alla de mål han har gjort genom åren för att förstå själva anledningen i sig. Men självfallet grundar det mesta sig i det psykologiska spelet som råder mellan spelarna.
Varje enskild spelare i Arsenals trupp vet vad Drogba kan. De vet att han inte har svagheter, bara enorma styrkor. Det sätter sig på näthinnan. När Gallas en muldunken eftermiddag klockan fyra, engelsk tid, stegade ut på Stamford Bridge visste han redan innan vad som skulle ske. Det fanns bara ett sätt att undvika en total kollaps, säsongens sista klavertramp. Han var tvungen att tämja världens vildaste odjur. Han var tvungen att vinna den första duellen mot Drogba… Gallas misslyckades och när matchuret hade klickat upp på fem minuter var matchen avgjord. Förlorad. Spolierad.
John Terry (av alla människor!) skarvade vidare bollen till Drogba efter en hörna som han realistiskt sett inte missar. Mannen är snuskig. Song hade, med hjälp av Chelseas intränade variant, tappat bort markeringen helt och hållet på världens farligaste avslutare. Frågan jag ställer mig är varför i helskotta Alexander Song av alla spelare på planen fick markera Drogba? Vart var Gallas?
Efter det målet var alla befarade farhågor besvarade. Alla de grundtankar Gallas och resterande Arsenal-spelare hade var bemötta. ”Jag är Didier Drogba. Ingen kan stoppa mig.” Det föder en osäkerhet, Gallas och Vermaelen vågar inte pressa fullt ut i alla dueller. De förblir passiva och Song får axla ett större ansvar. Ett ansvar som tydligt ter sig övermäktigt. Lampard fick springa igenom Arsenals mittfält lite hur han ville och Anelka fick strosa omkring på Arsenals nedre domäner som om han inte skulle utgöra ett hot. Det var väl kanske inte riktigt så?
Vid Chelseas 2-0 mål tog Anelka en otroligt smart löpning mot Arsenals målbur. Gael Clichy, vänsterback i Arsenal vågade inte släppa honom ur sikte, trots att Drogba vädrade en målchans ute på högerkanten. Anelka sprang mot Almunia och detta öppnade upp ytor för dels Chelsea, Lampard men framförallt Drogba. Lampard slog ett välriktat pass till Didier som kunde göra sin väg mot Arsenals mål. Varken Vermaelen eller Gallas hade i ett tidigare läge vågat pressa Drogba och smack så satt tvåan. Det är inga tillfälligheter att Drogba gör så mycket mål. Han är mer fruktad än respekterad på en fotbollsplan. Han klagar jämt, slänger sig ofta och överdramatiserar.
På grund av det är han hatad hos samtliga motståndarlag och deras inbitna fans. Drogba älskar detta, att provocera. Att få styra passion och kärlek med hjälp av sin talang. Och gång på gång frälser han sina älskade fans med mål och högkvalitativa prestationer. Han bygger på det rykte som vilar runt honom. Det rykte som vi fans, med hjälp av media har konstruerat. Han är en jätte. En gigant. Är han oövervinnlig? Naturligtvis inte, framgång kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv.
Didier Drogba är en kunnig fotbollsspelare, men han är inget monster. Anledningen i sig är att ingen har vågat testa hans gränser under en väldigt lång tid. När han den tredje april möter Manchester United på Old Trafford kommer Vidic och Ferdinand vänta bakom ”Theatre of Dreams” prisbelönta väggar. Det är mittbackar som vågar utmana. Som vågar chansa, för de är medvetna om sin kunnighet. De litar på varandra. Den tredje april kommer Chelsea att förlora århundradets match och återigen skall Rooney och kompani vädra seger.
Nåväl barn. Vad är då sensmoralen idag? ”Om du inte vågar något, vinner du inget.”
söndag 7 februari 2010
Femtiotvå smärtsamma år, men än har vi inte glömt
Idag är det femtiotvå år sedan världens vackraste fotbollslag kraschade i München. Än idag bär vi vidare det arv som de lämnade efter sig. Ingen människa med heder i sitt United-blod kan glömma detta. Mitt sätt att hylla, älska och framförallt sakna dem blir genom detta inlägg. Här följer en lång dokumentation och historien om vad som egentligen hände den sjätte februari, klockan 15.03.06.
Den 6:e februari 1958 inträffade en olycka som för framtiden skulle komma att skapa Manchester United. Manchesters lag, med en snittålder på 22 år, är av många ansett som världens genom tiderna bästa lag.
United var på väg att erövra hela världen, för andra gången på lika många försök hade de Röda djävlarna kämpat sig till semifinal i Europacupen, dåtidens Champions League. De skulle möta Röda Stjärnan Belgrad och det var då olyckan inträffade.
Alla spelare i laget, kallat ”The Busby Babes”, var egna produkter från det egna ledet. De var alla likt söner för lagets manager, Matt Busby. På den tiden var det annorlunda, spelarna åkte till matcher med fansen. På den tiden hade fansen och spelarna något gemensamt, de var alla förälskade i Manchester United. De var alla fans, och alla spelade för lagets bästa. Pengar var egentligen oviktigt, de abnorma summorna fanns inte då. Allt satt i samma båt, och båtens destination var framgång för Manchester United.
Den 6:e februari satt hela Manchester Uniteds trupp på en flygplats i München, de hade nyss slagit ut Röda Stjärnan ur Europacupen, och de hade gjort en liten mellanlandning. Planet behövde tankas och ses om, och spelarna uppskattade säkert chansen att få sträcka lite på benen. Spelarna hade på sin väg in mot terminalen vid ankomsten fått skrubba av sig alla snö som lagt sig över dem, det hade snöat något förfärligt i München denna dag.
Spelarna hade åtnjutit tiden tillsammans med kortspel och te, och blev nu ombedda att återigen stiga ut och sätta sig i planet. Alla spelares skratt och journalisternas debatter blev med ens tystare, allvaret började infinna sig. Det snöade något förfärligt och det började hymlas om att kanske ställa in flygresningen. Men det gick ej då det engelska fotbollsförbundets regler förbjöd United från att vara hemma alltför nära nästkommande match. Redan på lördag skulle laget spela en otroligt viktig match mot topplaget Wolverhampton.
Efter 45 minuter var sätena fyllda och planet skulle lyfta. Det första misslyckades, likaså det andra. Nu började det bli oroligt inne i planet, alla resenärerna beordrades in i terminalen igen medan flygpersonalen diskuterade vad som skulle göras.
Nu var stämningen inte lika hög inne i terminalen bland spelarna och journalisterna. Alla satt tysta och hoppades på ett inställt plan, men utan framgång. Resenärerna blev ombedda att för en tredje gång hoppa in i planet med destination Manchester.
Planet började rulla, men stannade abrupt. Alf Clarke, en journalist hade lämnats kvar. Alf hade just levererat en nyhet till sin arbetsgivare, det skulle bli hans sista levande. Klockan var 15.03.06, och detta var ett lags sista andetag.
”Elizabethan”, som planet kallades, påbörjade det sista lyftet.
Den djupt religiöse Liam Whelan, grep tag i sin vän, lagkamraten Harry Greggs arm och sa;
”Om det värsta händer är jag redo att dö, det hoppas jag att vi alla är…”
Planet hade nått en hastighet på 117 knop innan piloten lyfte på huvudet, synen… - var hemsk.
Andrepiloten skrek i panik;
- Christ… We’re not going to make it!
Tänk så rätt han skulle få. Varken spelarna eller journalisterna längre bak i planet hörde givetvis aldrig detta, men de förstod att något var fel. De flesta hörde nu att motorerna inte fungerade som de skulle, och de som inte lyssnade; tittade. Snöslasket som sprutade omkring utanför rutorna, dolde vid första anblicken ett staket som inte synts tidigare. Planet åkte emot det i en svindlande fart, men det lyfte aldrig.
När ”Elizabethan” väl lyfte, var det dödstyst. De flesta satt i sina stolar och skakade, medan svetten retsamt strök dem ner för näsan. Planet, föll till marken igen.
Vem vet om Roger Byrne, lagkaptenen, 28 år begrundade sitt liv. Att som ung få debutera för Manchester United, en skadad klubb efter andra världskriget. Han hade, tillsammans med managern och lagkamraterna gjort United till en storklubb. Vem vet om han hann tänka på sin underbara hustru, Joy?
Han kanske ångrade att han aldrig gett henne det hon ville, ett barn. Men verkligheten var ironiskt djävulsk, för det Byrne inte var medveten om, var att hans hustru hade en förträfflig nyhet som hon knappt kunde vänta med att få berätta… - han skulle bli pappa.
Ödet kan vara grymt, och om ödet var grymt mot Roger Byrne, var det inte heller ödmjukt mot David Pegg. En lokal ”lad”, som spelade fotboll för United som yttermittfältare. Han hade satt sig längst fram i planet under de två första starterna, men hade, i sin oro placerat sig längst bak i planet inför det tredje och avslutande försöket.
Den bakre delen av planet kändes liksom säkrare… - de flesta av spelarna i främre akten av planet överlevde, David Pegg blev bara 22 år.
Varken David Pegg och Roger Byrne hann nog säkerligen inte tänka så mycket innan planet kraschade. Först igenom staketet, sedan genom ett hus, för att tillsist kollidera med en parkerad bil.
Harry Gregg, ni vet, killen vars arm nästan blivit misshandlad av Liam Whelans djupt religiösa arm, tänkte på sin familj. Han tänkte också på att ankomsten inför säsongen till Manchester United var hans livs bästa beslut. Och han var bedrövad, skulle allt gott som hänt honom tas ifrån honom?
Alla väcktes ur sina tankar… - smällen kom.
Det var ett rent och skärt öronbedövande ljud av metall som gnids mot metall. Den bakre delen av planet hade ryckts bort medan den främre delen av planet fortsatte att vina genom snön. Det hände med sådan otrolig fart att Bobby Charlton, bland många, slungades av planet. Cockpiten, med piloterna, smackade till slut rakt in i ett träd. Det var nu inga skrik, inga gråtanden, det var bara mörker. Allt ljud hade upphört att finnas.
De som fortfarande levde eller ens orkade leva, trodde alla att de var i helvetet. Kaoset bröt ut, Harry Gregg, som nu tagit sig upp, blödde i hela ansiktet. Han påbörjade en jakt, av vad som skulle gå till historien. Man kan ju undra hur Harry kände sig, medan han i jakt på överlevande såg flera av sina lagkamrater, vänner han nyss lärt känna, döda. Kompisar, som välkomnat honom till United med sådan värme att han hade velat bli deras svärfar. Att veta att flera av hans lagkamraters liv, som alla varit bästa vänner sedan barnsben, brann med en svag låga, som när som helst… - skulle komma att släckas.
Gregg slet sig in i planet, och skrek åt de, som i tron om att planet skulle explodera, flydde;
- Kom hit och hjälp till era jävlar ynkryggar!
Tillsammans hjälpte de sina vänner, det de inte visste var att 21 stycken av dem, liggandes inne eller utanför planet, redan var döda. Hemmasonen Albert Scanlon, en av överlevarna, blödde kraftigt från öron, näsa, och ögon. Han kunde knappt se eller höra Jack Blanchflower, som låg i en vattenpöl och grät. Jack, hade nog till skillnad för Albert, sett Roger Byrne sitta i sin stol… - död.
Den benhårde mittbacken, en del av lagets hjärta, Bill Foulkes hade lyckats ta sig ur planet. Det första han fick se var en man som med darrade kropp försökte att sätta sig i den kalla snön, det var Matt Busby. Han satte sig, för chockad för att gråta, framför sin manager, sin pappa. Han försökte hjälpa honom upp, när Bobby Charlton från ingenstans kom med en jacka. Han hängde den över Busbys halvbrutna kropp.
Det enda Busby gjorde, var att upprepa tre enstaka ord, om och om igen;
- It’s my side. It’s my side.
Jag undrar hur man som spelare känner sig, då ens manager lägger hela skulden på sig själv. För det var vad den otroligt gentlemanna- mässige Matt Busby gjorde. Som när han köpt den då, super talangfulle anfallaren Tommy Taylor för rekordpriset av 29.999 pund. Det sista pundet gav Busby till sin städerska, allt för att inte sätta för stor press på sin nye juvel.
Matt Busbys assisterande manager, hade inte varit närvarande vid kraschen. Jimmy Murphy hade tyvärr fått stanna hemma i Wales för en VM-kvalmatch med landslaget. Han var på väg till sitt kontor när hans sekreterare informerade honom. Jimmy stannade, hela hans liv stannade. Tiden, alla hans tankar. Han förmådde sig inte att röra en muskel i kroppen, inget betydde något för honom längre. Allt som betytt något för honom hade just kraschat. När han väl återhämtat sig lite beställde han per omgående ett flyg till Tyskland. Några timmar senare stormade han in på ett närliggande sjukhus. Han blev tillsammans med Bill Foulkes och Harry Gregg, visad runt alla patienters bäddar av en läkare. Vid varje bädd stannad läkaren upp och redogjorde chansen till överlevnad, vid Jack Blanchflowers bädd var chansen för överlevnad stor. Men det var när de kom till John Berrys bädd som doktorn påbörjade processen med att ta ifrån dem en bit av sitt hjärta, gång för gång. Läkarens enda ord var;
- No, no, I am not God.
Både Berry och Blanchflower överlevde, men deras karriär som fotbollsspelare var för alltid över.
Efter att ha tittat till ytterligare någon vän bestämde de sig för att ta en paus. På väg mot ett café mötte de en sjuksköterska, och Gregg tog chansen och frågade när de skulle få träffa alla de andra.
Sköterskan tittade förvånat upp mot skotten och sa;
- Andra? Det finns inga andra, de är alla här.
Alla stelnade till, och världen ödet hade ännu en gång tagit ifrån dem något de älskade djupt.
22 personer, varav sju spelare hade omkommit i svåra skador efter olyckan. Nyheten gick långsamt, det berodde till stor del på att de som förstått omfattningen av kraschen inte orkade förmedla sorgen vidare.
Den siste att höra nyheten var Matt Busby, det var genom hans fru han fick höra nyheten. Busby sade ingenting, han bara nickade eller skakade på huvudet. När John Berry vaknat upp ur sin koma besökte han Busbys bädd. Den Glasgow – födde skotten hade inga ord för att beskriva smärtan när Berry gång på gång kallade sin vän Tommy Taylor för ”en bra vän”, ironiskt, då Taylor inte hade hälsat på honom vid sjukhuset.
Anledningen var helt enkelt att Tommy Taylor var död.
- På grund av mina bröstsmärtor kunde de inte ge mig bedövningsmedel för att sätta samman min brutna fot, så de tog ett ben i taget, ett varje dag. Det var fruktansvärt, men det smärtade inte som när John Berry kom till mitt rum varje dag för att säga att Tommy Taylor var en dålig vän.
Det dröjde tre månader, sen hade det även sjunkit in på sjukhuset. ”The Busby Babes” eller ”De unga kungarna av brittisk fotboll”, hade spelat sin sista match.
Den första matchen efter olyckan spelades dryga veckan efter München, mot Sheffield Wednesday hemma på Old Trafford. Murphy ledde laget, och Foulkes och Harry Gregg var med från start. Klubben hoppades att Bobby Charlton, Dennis Violett och Duncan Edwards skulle bli spelklara tids nog.
När åskådarna tog av sig sina vantar för att bläddra i dagens matchprogram möttes de av stycket;
”Trots att vi sörjer våra döda och känner smärta för våra sårade, tror vi inte att våra stora dagar är över. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med minnet av de som dog i München, kommer Manchester United att resa sig igen.”
Något de också hittade var säkerligen laguppställningen… - som för första och enda gången i klubbens historia var blank.
Nere i omklädningsrummet fokuserade dagens kapten, Bill Foulkes på den enda uppgift han hade… - att hålla tårarna tillbaks. Matchen beskrivs idag som helt fantastisk, lagkaptenen för Wednesday har sagt att de den kvällen inte spelade mot 11 spelare, de spelade mot 60.000. Sheffield Wednesday kom till sorgeplatsen Old Trafford där de sprang in i en vägg av känslor. United spelarna spelade för sina döda lagkamrater, i ren ilska var de överallt på planen och krossade bortalaget med 3-0.
Nästa dag vaknade Duncan Edwards upp till Jimmy Murphys lättnad. Han hade en tanke på hjärnan;
- När är det avspark på Wolves på lördag, Jim?
”Big Duncan” ville inte missa matchen, enligt läkarna hade han 50 % chans till överlevnad. Samma som Busby, tyvärr, överlevde bara en av dem. I 15 långa dagar hade världen hållit andan för Duncan Edwards, den störste talangen som någonsin funnits. Han blev det sista och totalt 23: e offret för katastrofen.
– När jag hör Mohammad Ali påstå i TV och radio att han är den störste, så måste jag småle, för det har någonsin bara funnits en och det var Duncan Edwards, har Jimmy Murphy senare sagt.
Även Bobby Charlton har varit inne på samma linje;
– Sympati kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv, men så är inte fallet med honom… Duncan Edwards var den störste. Jag kan se honom i mitt huvud och jag förundras över hur någon kunde ha så mycket talang.
Han spelade bara 7 matcher mindre än Eric Cantona, och blev 21 år. De flesta är utan tvivel säkra på att han hade fortsatt till att bli världens bäste spelare genom tiderna.
Laget, anses också det, vara världens genom tiderna bästa lag. Det är i alla fall vad de flesta tror, och för att citera Harry Gregg;
”De säger att de var det bästa laget vi någonsin har sett, ja - kanske. De säger att de kunde ha blivit det bästa laget vi någonsin har sett, ja - återigen, kanske. Vad som än stämmer är det en sak som är säker - de var det mest älskade laget vi någonsin har sett.”
Matt Busby lämnade München efter tre månader. Han tog sig runt Manchesters alla vägkorsningar med kryckor, trots rekommendationer från läkarna att inte gå längre än nödvändigt. Men det som folk från tiden minns med störst smärta är att Busby själv, hade tagit på sig allt som inträffat. Han hade lovat sig själv att aldrig mer återvända till fotbollen. Hans fru, Jean, ansåg att det inte skulle vara rätt mot de människor som förlorat sina älskade. Hon menade också på att de spelare som redan var döda, hade velat att han skulle fortsätta.
Det tog manager med övertygelse, han återvände efter en månad till sitt kära Old Trafford. Det hade dröjt, men han var tvungen. Tvungen att återvända till alla minnen. Busby trevade sig in med sina kryckor som stöd, han gick ut på planen han bevistat så många gånger förr. Han möttes av ett tomt Old Trafford, alla bänkrader var tomma. Det var ödsligt. Matt Busby knäade, han började gråta. Han grät länge. Åtta spelare, åtta söner han lärt sig älska, åtta personer som enligt många är Manchester United, hade just lämnat honom.
För er som vill se mer om olyckan och offren i sig förlänar jag er även nöjet att bevista denna sida: http://www.thebusbybabes.com/
Håll till godo, historia blir inte vackrare än såhär.
Den 6:e februari 1958 inträffade en olycka som för framtiden skulle komma att skapa Manchester United. Manchesters lag, med en snittålder på 22 år, är av många ansett som världens genom tiderna bästa lag.
United var på väg att erövra hela världen, för andra gången på lika många försök hade de Röda djävlarna kämpat sig till semifinal i Europacupen, dåtidens Champions League. De skulle möta Röda Stjärnan Belgrad och det var då olyckan inträffade.
Alla spelare i laget, kallat ”The Busby Babes”, var egna produkter från det egna ledet. De var alla likt söner för lagets manager, Matt Busby. På den tiden var det annorlunda, spelarna åkte till matcher med fansen. På den tiden hade fansen och spelarna något gemensamt, de var alla förälskade i Manchester United. De var alla fans, och alla spelade för lagets bästa. Pengar var egentligen oviktigt, de abnorma summorna fanns inte då. Allt satt i samma båt, och båtens destination var framgång för Manchester United.
Den 6:e februari satt hela Manchester Uniteds trupp på en flygplats i München, de hade nyss slagit ut Röda Stjärnan ur Europacupen, och de hade gjort en liten mellanlandning. Planet behövde tankas och ses om, och spelarna uppskattade säkert chansen att få sträcka lite på benen. Spelarna hade på sin väg in mot terminalen vid ankomsten fått skrubba av sig alla snö som lagt sig över dem, det hade snöat något förfärligt i München denna dag.
Spelarna hade åtnjutit tiden tillsammans med kortspel och te, och blev nu ombedda att återigen stiga ut och sätta sig i planet. Alla spelares skratt och journalisternas debatter blev med ens tystare, allvaret började infinna sig. Det snöade något förfärligt och det började hymlas om att kanske ställa in flygresningen. Men det gick ej då det engelska fotbollsförbundets regler förbjöd United från att vara hemma alltför nära nästkommande match. Redan på lördag skulle laget spela en otroligt viktig match mot topplaget Wolverhampton.
Efter 45 minuter var sätena fyllda och planet skulle lyfta. Det första misslyckades, likaså det andra. Nu började det bli oroligt inne i planet, alla resenärerna beordrades in i terminalen igen medan flygpersonalen diskuterade vad som skulle göras.
Nu var stämningen inte lika hög inne i terminalen bland spelarna och journalisterna. Alla satt tysta och hoppades på ett inställt plan, men utan framgång. Resenärerna blev ombedda att för en tredje gång hoppa in i planet med destination Manchester.
Planet började rulla, men stannade abrupt. Alf Clarke, en journalist hade lämnats kvar. Alf hade just levererat en nyhet till sin arbetsgivare, det skulle bli hans sista levande. Klockan var 15.03.06, och detta var ett lags sista andetag.
”Elizabethan”, som planet kallades, påbörjade det sista lyftet.
Den djupt religiöse Liam Whelan, grep tag i sin vän, lagkamraten Harry Greggs arm och sa;
”Om det värsta händer är jag redo att dö, det hoppas jag att vi alla är…”
Planet hade nått en hastighet på 117 knop innan piloten lyfte på huvudet, synen… - var hemsk.
Andrepiloten skrek i panik;
- Christ… We’re not going to make it!
Tänk så rätt han skulle få. Varken spelarna eller journalisterna längre bak i planet hörde givetvis aldrig detta, men de förstod att något var fel. De flesta hörde nu att motorerna inte fungerade som de skulle, och de som inte lyssnade; tittade. Snöslasket som sprutade omkring utanför rutorna, dolde vid första anblicken ett staket som inte synts tidigare. Planet åkte emot det i en svindlande fart, men det lyfte aldrig.
När ”Elizabethan” väl lyfte, var det dödstyst. De flesta satt i sina stolar och skakade, medan svetten retsamt strök dem ner för näsan. Planet, föll till marken igen.
Vem vet om Roger Byrne, lagkaptenen, 28 år begrundade sitt liv. Att som ung få debutera för Manchester United, en skadad klubb efter andra världskriget. Han hade, tillsammans med managern och lagkamraterna gjort United till en storklubb. Vem vet om han hann tänka på sin underbara hustru, Joy?
Han kanske ångrade att han aldrig gett henne det hon ville, ett barn. Men verkligheten var ironiskt djävulsk, för det Byrne inte var medveten om, var att hans hustru hade en förträfflig nyhet som hon knappt kunde vänta med att få berätta… - han skulle bli pappa.
Ödet kan vara grymt, och om ödet var grymt mot Roger Byrne, var det inte heller ödmjukt mot David Pegg. En lokal ”lad”, som spelade fotboll för United som yttermittfältare. Han hade satt sig längst fram i planet under de två första starterna, men hade, i sin oro placerat sig längst bak i planet inför det tredje och avslutande försöket.
Den bakre delen av planet kändes liksom säkrare… - de flesta av spelarna i främre akten av planet överlevde, David Pegg blev bara 22 år.
Varken David Pegg och Roger Byrne hann nog säkerligen inte tänka så mycket innan planet kraschade. Först igenom staketet, sedan genom ett hus, för att tillsist kollidera med en parkerad bil.
Harry Gregg, ni vet, killen vars arm nästan blivit misshandlad av Liam Whelans djupt religiösa arm, tänkte på sin familj. Han tänkte också på att ankomsten inför säsongen till Manchester United var hans livs bästa beslut. Och han var bedrövad, skulle allt gott som hänt honom tas ifrån honom?
Alla väcktes ur sina tankar… - smällen kom.
Det var ett rent och skärt öronbedövande ljud av metall som gnids mot metall. Den bakre delen av planet hade ryckts bort medan den främre delen av planet fortsatte att vina genom snön. Det hände med sådan otrolig fart att Bobby Charlton, bland många, slungades av planet. Cockpiten, med piloterna, smackade till slut rakt in i ett träd. Det var nu inga skrik, inga gråtanden, det var bara mörker. Allt ljud hade upphört att finnas.
De som fortfarande levde eller ens orkade leva, trodde alla att de var i helvetet. Kaoset bröt ut, Harry Gregg, som nu tagit sig upp, blödde i hela ansiktet. Han påbörjade en jakt, av vad som skulle gå till historien. Man kan ju undra hur Harry kände sig, medan han i jakt på överlevande såg flera av sina lagkamrater, vänner han nyss lärt känna, döda. Kompisar, som välkomnat honom till United med sådan värme att han hade velat bli deras svärfar. Att veta att flera av hans lagkamraters liv, som alla varit bästa vänner sedan barnsben, brann med en svag låga, som när som helst… - skulle komma att släckas.
Gregg slet sig in i planet, och skrek åt de, som i tron om att planet skulle explodera, flydde;
- Kom hit och hjälp till era jävlar ynkryggar!
Tillsammans hjälpte de sina vänner, det de inte visste var att 21 stycken av dem, liggandes inne eller utanför planet, redan var döda. Hemmasonen Albert Scanlon, en av överlevarna, blödde kraftigt från öron, näsa, och ögon. Han kunde knappt se eller höra Jack Blanchflower, som låg i en vattenpöl och grät. Jack, hade nog till skillnad för Albert, sett Roger Byrne sitta i sin stol… - död.
Den benhårde mittbacken, en del av lagets hjärta, Bill Foulkes hade lyckats ta sig ur planet. Det första han fick se var en man som med darrade kropp försökte att sätta sig i den kalla snön, det var Matt Busby. Han satte sig, för chockad för att gråta, framför sin manager, sin pappa. Han försökte hjälpa honom upp, när Bobby Charlton från ingenstans kom med en jacka. Han hängde den över Busbys halvbrutna kropp.
Det enda Busby gjorde, var att upprepa tre enstaka ord, om och om igen;
- It’s my side. It’s my side.
Jag undrar hur man som spelare känner sig, då ens manager lägger hela skulden på sig själv. För det var vad den otroligt gentlemanna- mässige Matt Busby gjorde. Som när han köpt den då, super talangfulle anfallaren Tommy Taylor för rekordpriset av 29.999 pund. Det sista pundet gav Busby till sin städerska, allt för att inte sätta för stor press på sin nye juvel.
Matt Busbys assisterande manager, hade inte varit närvarande vid kraschen. Jimmy Murphy hade tyvärr fått stanna hemma i Wales för en VM-kvalmatch med landslaget. Han var på väg till sitt kontor när hans sekreterare informerade honom. Jimmy stannade, hela hans liv stannade. Tiden, alla hans tankar. Han förmådde sig inte att röra en muskel i kroppen, inget betydde något för honom längre. Allt som betytt något för honom hade just kraschat. När han väl återhämtat sig lite beställde han per omgående ett flyg till Tyskland. Några timmar senare stormade han in på ett närliggande sjukhus. Han blev tillsammans med Bill Foulkes och Harry Gregg, visad runt alla patienters bäddar av en läkare. Vid varje bädd stannad läkaren upp och redogjorde chansen till överlevnad, vid Jack Blanchflowers bädd var chansen för överlevnad stor. Men det var när de kom till John Berrys bädd som doktorn påbörjade processen med att ta ifrån dem en bit av sitt hjärta, gång för gång. Läkarens enda ord var;
- No, no, I am not God.
Både Berry och Blanchflower överlevde, men deras karriär som fotbollsspelare var för alltid över.
Efter att ha tittat till ytterligare någon vän bestämde de sig för att ta en paus. På väg mot ett café mötte de en sjuksköterska, och Gregg tog chansen och frågade när de skulle få träffa alla de andra.
Sköterskan tittade förvånat upp mot skotten och sa;
- Andra? Det finns inga andra, de är alla här.
Alla stelnade till, och världen ödet hade ännu en gång tagit ifrån dem något de älskade djupt.
22 personer, varav sju spelare hade omkommit i svåra skador efter olyckan. Nyheten gick långsamt, det berodde till stor del på att de som förstått omfattningen av kraschen inte orkade förmedla sorgen vidare.
Den siste att höra nyheten var Matt Busby, det var genom hans fru han fick höra nyheten. Busby sade ingenting, han bara nickade eller skakade på huvudet. När John Berry vaknat upp ur sin koma besökte han Busbys bädd. Den Glasgow – födde skotten hade inga ord för att beskriva smärtan när Berry gång på gång kallade sin vän Tommy Taylor för ”en bra vän”, ironiskt, då Taylor inte hade hälsat på honom vid sjukhuset.
Anledningen var helt enkelt att Tommy Taylor var död.
- På grund av mina bröstsmärtor kunde de inte ge mig bedövningsmedel för att sätta samman min brutna fot, så de tog ett ben i taget, ett varje dag. Det var fruktansvärt, men det smärtade inte som när John Berry kom till mitt rum varje dag för att säga att Tommy Taylor var en dålig vän.
Det dröjde tre månader, sen hade det även sjunkit in på sjukhuset. ”The Busby Babes” eller ”De unga kungarna av brittisk fotboll”, hade spelat sin sista match.
Den första matchen efter olyckan spelades dryga veckan efter München, mot Sheffield Wednesday hemma på Old Trafford. Murphy ledde laget, och Foulkes och Harry Gregg var med från start. Klubben hoppades att Bobby Charlton, Dennis Violett och Duncan Edwards skulle bli spelklara tids nog.
När åskådarna tog av sig sina vantar för att bläddra i dagens matchprogram möttes de av stycket;
”Trots att vi sörjer våra döda och känner smärta för våra sårade, tror vi inte att våra stora dagar är över. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med minnet av de som dog i München, kommer Manchester United att resa sig igen.”
Något de också hittade var säkerligen laguppställningen… - som för första och enda gången i klubbens historia var blank.
Nere i omklädningsrummet fokuserade dagens kapten, Bill Foulkes på den enda uppgift han hade… - att hålla tårarna tillbaks. Matchen beskrivs idag som helt fantastisk, lagkaptenen för Wednesday har sagt att de den kvällen inte spelade mot 11 spelare, de spelade mot 60.000. Sheffield Wednesday kom till sorgeplatsen Old Trafford där de sprang in i en vägg av känslor. United spelarna spelade för sina döda lagkamrater, i ren ilska var de överallt på planen och krossade bortalaget med 3-0.
Nästa dag vaknade Duncan Edwards upp till Jimmy Murphys lättnad. Han hade en tanke på hjärnan;
- När är det avspark på Wolves på lördag, Jim?
”Big Duncan” ville inte missa matchen, enligt läkarna hade han 50 % chans till överlevnad. Samma som Busby, tyvärr, överlevde bara en av dem. I 15 långa dagar hade världen hållit andan för Duncan Edwards, den störste talangen som någonsin funnits. Han blev det sista och totalt 23: e offret för katastrofen.
– När jag hör Mohammad Ali påstå i TV och radio att han är den störste, så måste jag småle, för det har någonsin bara funnits en och det var Duncan Edwards, har Jimmy Murphy senare sagt.
Även Bobby Charlton har varit inne på samma linje;
– Sympati kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv, men så är inte fallet med honom… Duncan Edwards var den störste. Jag kan se honom i mitt huvud och jag förundras över hur någon kunde ha så mycket talang.
Han spelade bara 7 matcher mindre än Eric Cantona, och blev 21 år. De flesta är utan tvivel säkra på att han hade fortsatt till att bli världens bäste spelare genom tiderna.
Laget, anses också det, vara världens genom tiderna bästa lag. Det är i alla fall vad de flesta tror, och för att citera Harry Gregg;
”De säger att de var det bästa laget vi någonsin har sett, ja - kanske. De säger att de kunde ha blivit det bästa laget vi någonsin har sett, ja - återigen, kanske. Vad som än stämmer är det en sak som är säker - de var det mest älskade laget vi någonsin har sett.”
Matt Busby lämnade München efter tre månader. Han tog sig runt Manchesters alla vägkorsningar med kryckor, trots rekommendationer från läkarna att inte gå längre än nödvändigt. Men det som folk från tiden minns med störst smärta är att Busby själv, hade tagit på sig allt som inträffat. Han hade lovat sig själv att aldrig mer återvända till fotbollen. Hans fru, Jean, ansåg att det inte skulle vara rätt mot de människor som förlorat sina älskade. Hon menade också på att de spelare som redan var döda, hade velat att han skulle fortsätta.
Det tog manager med övertygelse, han återvände efter en månad till sitt kära Old Trafford. Det hade dröjt, men han var tvungen. Tvungen att återvända till alla minnen. Busby trevade sig in med sina kryckor som stöd, han gick ut på planen han bevistat så många gånger förr. Han möttes av ett tomt Old Trafford, alla bänkrader var tomma. Det var ödsligt. Matt Busby knäade, han började gråta. Han grät länge. Åtta spelare, åtta söner han lärt sig älska, åtta personer som enligt många är Manchester United, hade just lämnat honom.
För er som vill se mer om olyckan och offren i sig förlänar jag er även nöjet att bevista denna sida: http://www.thebusbybabes.com/
Håll till godo, historia blir inte vackrare än såhär.
Hittar du fler än mig?
Efter en snabbtitt på Jonas Dahlqvist bloggsida så upptäckte jag ett fantastiskt roligt quiz, som en av hans trogna läsare hade postat. Quizet i sig går ut på att du skall finna två hundra spelare som har gjort mål i Premier League. Trots att flera av er läsare är beresta män/kvinnor så finns det inte en möjlighet att någon av er plockar samtliga namn. Det vilar automatiskt någon form av press på ens axlar som gör att hjärnan går på högvarv. På det hela taget skrapade jag ihop 73 namn och detta är inte på långa vägar vad jag förväntade mig. Men som jag sa, det är ohyggligt svårt, för man får panik, trots att man har hela tjugo minuter på sig.
När man sen ser att man varken har tagit med Kevin Phillips, James Beattie… och hör och häpna: Ole Gunnar Solskjaer vill man begå kollektivt självmord tillsammans med sin ångest… jag ber om ursäkt, men sjuttiotre stycken är trots allt godkänt. Det enda tips jag kan ge är att inte stressa och att ni dessutom inte utesluter "enkla namn".
Notera att ni nu har fått tre namn till godo, men jag är ju trots allt känd för min generositet.
http://www.sporcle.com/games/peanut4/200_premier_goals
* Jag vill tillägga att jag lyckades få fram de tjugotvå främsta "goal-getters" genom alla tider, alltid något!
* Efter ett andra och mer balanserat försök fick jag 97 stycken namn, en liten upprättelse.. trots att jag faktiskt glömde skriva med spelare jag hade tagit med tidigare!
När man sen ser att man varken har tagit med Kevin Phillips, James Beattie… och hör och häpna: Ole Gunnar Solskjaer vill man begå kollektivt självmord tillsammans med sin ångest… jag ber om ursäkt, men sjuttiotre stycken är trots allt godkänt. Det enda tips jag kan ge är att inte stressa och att ni dessutom inte utesluter "enkla namn".
Notera att ni nu har fått tre namn till godo, men jag är ju trots allt känd för min generositet.
http://www.sporcle.com/games/peanut4/200_premier_goals
* Jag vill tillägga att jag lyckades få fram de tjugotvå främsta "goal-getters" genom alla tider, alltid något!
* Efter ett andra och mer balanserat försök fick jag 97 stycken namn, en liten upprättelse.. trots att jag faktiskt glömde skriva med spelare jag hade tagit med tidigare!
Statistik säger det mesta
Trots att det fortfarande återstår två omgångar av veckans fenomalt vackra Premier League omgång redovisar jag en del statistik från lördagens matcher.
* Manchester United befäste sin roll som Premier Leagues kungar ytterligare denna omgång och det tog faktiskt Portsmouth otroliga åtta och en halv minut att ta sig över till Uniteds planhalva. United krossade det sydvästra gänget.
* United har hittills dennas säsong vunnit tre matcher med 5-0 och två av dessa kom på Old Trafford. På ett Old Trafford där United förövrigt har målskillnaden 15-1 på fyra matcher sedan den smärtsamma förlusten mot Leeds. Kan man säga att ordningen är återställd?
* Ni vet vad de säger, rekord är till för att slås. Flest röda kort mellan två lag. Och givetvis var det den överlägsna och odiskutabla ettan som ökade på rekordet ytterligare idag. I dagens 213:e Merseyside derby delade dagens domare Martin Atkinson ut två röda kort, det totalt nittonde lagen emellan!
Not surprised, are you? Helt seriöst, det är större risk att jag börjar skita guld än att det uteblir röda kort i de där kamperna. Gerrard tyckte förövrigt att det var en rolig match, och att duellerna i sig inte var så mycket att hymla om. Ni skulle ha sett duellerna, hörrni.
* Återigen blev Dirk Kuyt stor matchvinnare för sitt Liverpool när han gjorde matchens enda mål hemma mot Everton och frågan är om han inte börjar bli riktigt viktig för sitt lag…
* Portsmouth är i en rejäl kris för tillfället och det är främst den ekonomiska biten som bryter dem samman. Laget har bytt ägare tre gånger och har just nu sin fjärde ägare på ett år. Frågan är om någon fotbollsklubb genom alla tider har haft lika många? Ekonomin måste te sig tydlig för samtliga på jordklotet för tillfället, då Portsmouth inte ens har råd att sponsra sin egen hemsida, som har lagts ner.
* Om tre av de fem mål som United mäktade med mot jumbon Portsmouth räknas som hederliga självmål så ligger ”självmål” på en andra plats i klubbens interna skytteliga för säsongen. Det är endast Wayne Rooney som ligger före. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.
* Wayne Rooneys galna målform fortsatte mot Pompey och han har nu gjort 21 ligamål och tjugotre totalt. Har denna saga en ände? Han är utan tvekan världens just nu bäste fotbollsspelare. Sorry Lionel, för tillfället tittar Maradona hellre på den vite Pelé.
* United åter upp i ligaledning, trots att de inför säsongen sålde Tevez och Ronaldo till två av sina värsta rivaler. Styrkebesked? Media hånade och försökte befläcka den store Ferguson rykte. Återigen har han visat belackarna att gammal är äldst, den gamle räven är listigare än någonsin.
*I dagens match mellan United och Pompey var det hela fem spelare som tidigare under sina karriärer har burit Tottenham Hotspurs vita tröja… kan ni lista ut vilka det var?
* Manchester United befäste sin roll som Premier Leagues kungar ytterligare denna omgång och det tog faktiskt Portsmouth otroliga åtta och en halv minut att ta sig över till Uniteds planhalva. United krossade det sydvästra gänget.
* United har hittills dennas säsong vunnit tre matcher med 5-0 och två av dessa kom på Old Trafford. På ett Old Trafford där United förövrigt har målskillnaden 15-1 på fyra matcher sedan den smärtsamma förlusten mot Leeds. Kan man säga att ordningen är återställd?
* Ni vet vad de säger, rekord är till för att slås. Flest röda kort mellan två lag. Och givetvis var det den överlägsna och odiskutabla ettan som ökade på rekordet ytterligare idag. I dagens 213:e Merseyside derby delade dagens domare Martin Atkinson ut två röda kort, det totalt nittonde lagen emellan!
Not surprised, are you? Helt seriöst, det är större risk att jag börjar skita guld än att det uteblir röda kort i de där kamperna. Gerrard tyckte förövrigt att det var en rolig match, och att duellerna i sig inte var så mycket att hymla om. Ni skulle ha sett duellerna, hörrni.
* Återigen blev Dirk Kuyt stor matchvinnare för sitt Liverpool när han gjorde matchens enda mål hemma mot Everton och frågan är om han inte börjar bli riktigt viktig för sitt lag…
* Portsmouth är i en rejäl kris för tillfället och det är främst den ekonomiska biten som bryter dem samman. Laget har bytt ägare tre gånger och har just nu sin fjärde ägare på ett år. Frågan är om någon fotbollsklubb genom alla tider har haft lika många? Ekonomin måste te sig tydlig för samtliga på jordklotet för tillfället, då Portsmouth inte ens har råd att sponsra sin egen hemsida, som har lagts ner.
* Om tre av de fem mål som United mäktade med mot jumbon Portsmouth räknas som hederliga självmål så ligger ”självmål” på en andra plats i klubbens interna skytteliga för säsongen. Det är endast Wayne Rooney som ligger före. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.
* Wayne Rooneys galna målform fortsatte mot Pompey och han har nu gjort 21 ligamål och tjugotre totalt. Har denna saga en ände? Han är utan tvekan världens just nu bäste fotbollsspelare. Sorry Lionel, för tillfället tittar Maradona hellre på den vite Pelé.
* United åter upp i ligaledning, trots att de inför säsongen sålde Tevez och Ronaldo till två av sina värsta rivaler. Styrkebesked? Media hånade och försökte befläcka den store Ferguson rykte. Återigen har han visat belackarna att gammal är äldst, den gamle räven är listigare än någonsin.
*I dagens match mellan United och Pompey var det hela fem spelare som tidigare under sina karriärer har burit Tottenham Hotspurs vita tröja… kan ni lista ut vilka det var?
onsdag 3 februari 2010
Dagens roligaste
Är det inte otroligt komiskt att John Terry blev utsedd till "Årets pappa" i England förra året...?
måndag 1 februari 2010
Legend of the day - Duncan Edwards
Med tanke på att jag älskar United och att de dessutom har varit ett stort samtalsämne idag så börjar vi med en gammal United-legend. Först ut är Duncan Edwards. Världens bäste?
(Notera att skriften kan ha sina defekter, jag orkar inte rätta. Jag kopierar direkt från min gamla hemsida)
Duncan Edwards
Det finns få spelare som verkligen kan anses vara legender som just Duncan Edwards. Ingen annan spelare är så ihågkommen bland de engelska finsmakarna. Big Duncan är ihågkommen som en av Englands mest lovande spelare alla kategorier. Men allt tog slut klockan 15.04 den 6 februari 1958 i München. Duncan stod då bara på tröskeln till en lysande karriär.
Edwards föddes i Dudley och var redan tidigt en stor talang. När han var elva år spelade han mot pojkar som var femton år och samtidigt imponerade han på alla. Det tog inte särskilt lång stund innan han skrev kontrakt med Manchester Uniteds ungdomslag. Trots att han hade kontrakt med United så jagade alla klubbar den lovande talangen. Därför tvingades lagets coach, Bert Whalley, fara ut till Duncan sent på natten innan han fyllde 17 år för att vara först på plats för att skriva proffskontrakt. Duncan var stor och stark och användes mest som vänsterhalv( läs mittfältare) men Edwards kunde spela på samtliga platser i laget om det knep.
Hans blick för spelet var strålande och han var lika bra på att skapa chanser som att störa uppspel. Debuten kom i april 1953 mot Cardiff och det hela avlöpte väl.
Debut blev det också i landslaget ganska snabbt. Edwards fick göra debut då han var 18 år och 183 dagar vilket var rekord. I dag är det bara Michael Owen som debuterat tidigare. Hela England gladdes åt Edwards framgångar då landskampen mot Skottland slutade 7-2 på Wembley.
United vann 1956 ligatiteln men när de ville ställa upp i Europacupen försökte FA stoppa dem. Managern, Matt Busby vägrade ge med sig och de ställde upp i tävlingen där Europas bästa deltog.
Det gick riktigt bra för United som slog ut Anderlecht, Athletic Bilbao och Borussia Dortmund innan det i semifinalen blev stopp mot Real Madrid med 5-3, som ju nästan gjort cupen till sin egen. I ligan gick det bättre och 1957 vann United ligan med 11 poäng. Enda besvikelsen då var Fa-cup förlusten mot Aston Villa.
Det blev åter Europacupspel och i kvartsfinalen ställdes laget 1958 mot Röda Stjärnan Belgrad. Första matchen slutade med seger 2-1 och i returen i Jugoslavien blev det 3-3. Det blev Duncan Edwards sista match för United. Dagen efter kraschade hela Uniteds plan i München ( läs här ) och totalt 23 personer dog, däribland Duncan Edwards. Han blev bara 21 år.
Edwards är ihågkommen som en av de största talangerna någonsin i England och världen och fortfarande nämns hans namn med respekt på Old Trafford. Ingen vet hur bra Edwards hade blivit men många menar att han hade blivit Englands bästa spelare någonsin.
(Notera att skriften kan ha sina defekter, jag orkar inte rätta. Jag kopierar direkt från min gamla hemsida)
Duncan Edwards
Det finns få spelare som verkligen kan anses vara legender som just Duncan Edwards. Ingen annan spelare är så ihågkommen bland de engelska finsmakarna. Big Duncan är ihågkommen som en av Englands mest lovande spelare alla kategorier. Men allt tog slut klockan 15.04 den 6 februari 1958 i München. Duncan stod då bara på tröskeln till en lysande karriär.
Edwards föddes i Dudley och var redan tidigt en stor talang. När han var elva år spelade han mot pojkar som var femton år och samtidigt imponerade han på alla. Det tog inte särskilt lång stund innan han skrev kontrakt med Manchester Uniteds ungdomslag. Trots att han hade kontrakt med United så jagade alla klubbar den lovande talangen. Därför tvingades lagets coach, Bert Whalley, fara ut till Duncan sent på natten innan han fyllde 17 år för att vara först på plats för att skriva proffskontrakt. Duncan var stor och stark och användes mest som vänsterhalv( läs mittfältare) men Edwards kunde spela på samtliga platser i laget om det knep.
Hans blick för spelet var strålande och han var lika bra på att skapa chanser som att störa uppspel. Debuten kom i april 1953 mot Cardiff och det hela avlöpte väl.
Debut blev det också i landslaget ganska snabbt. Edwards fick göra debut då han var 18 år och 183 dagar vilket var rekord. I dag är det bara Michael Owen som debuterat tidigare. Hela England gladdes åt Edwards framgångar då landskampen mot Skottland slutade 7-2 på Wembley.
United vann 1956 ligatiteln men när de ville ställa upp i Europacupen försökte FA stoppa dem. Managern, Matt Busby vägrade ge med sig och de ställde upp i tävlingen där Europas bästa deltog.
Det gick riktigt bra för United som slog ut Anderlecht, Athletic Bilbao och Borussia Dortmund innan det i semifinalen blev stopp mot Real Madrid med 5-3, som ju nästan gjort cupen till sin egen. I ligan gick det bättre och 1957 vann United ligan med 11 poäng. Enda besvikelsen då var Fa-cup förlusten mot Aston Villa.
Det blev åter Europacupspel och i kvartsfinalen ställdes laget 1958 mot Röda Stjärnan Belgrad. Första matchen slutade med seger 2-1 och i returen i Jugoslavien blev det 3-3. Det blev Duncan Edwards sista match för United. Dagen efter kraschade hela Uniteds plan i München ( läs här ) och totalt 23 personer dog, däribland Duncan Edwards. Han blev bara 21 år.
Edwards är ihågkommen som en av de största talangerna någonsin i England och världen och fortfarande nämns hans namn med respekt på Old Trafford. Ingen vet hur bra Edwards hade blivit men många menar att han hade blivit Englands bästa spelare någonsin.
Legend of the day
Alla vet att jag är en barmhärtig människa. Så god och ädel. Nästan som guds utsända barn, vars enda ändamål är att sprida lycka, glädje och frid på jorden. Therefore. Eftersom att söndagar är så hiskeligt långtråkiga enligt somliga så tänkte jag sprida just glädje. Jag vet att många fruktar måndagen, då antingen arbete eller skola väntar.
Så från och med nu, så kommer jag: varje söndag i ett par veckor framöver införa ”Legend of the day” där jag publicerar en gammal krigsherre som givit allt för sina fans, lagkamrater och fotbollen i stort. Detta är gamla artiklar, som jag delvis har kopierat och modifierat och helt sonika skrivit själv med information från flertalet sidor. Givetvis har mitt minne och kunnande varit till en stor hjälp.
Håll utkik!
Så från och med nu, så kommer jag: varje söndag i ett par veckor framöver införa ”Legend of the day” där jag publicerar en gammal krigsherre som givit allt för sina fans, lagkamrater och fotbollen i stort. Detta är gamla artiklar, som jag delvis har kopierat och modifierat och helt sonika skrivit själv med information från flertalet sidor. Givetvis har mitt minne och kunnande varit till en stor hjälp.
Håll utkik!
Chelsea hemma
Sa jag förresten att jag skall se Chelsea hemma 3/4? Det kan nog bli en helt okej match...
Störst, bäst och vackrast
Ibland talar tystnaden sitt tydliga språk… Manchester United är kungarna i England och det var längesedan världen fick syna Wayne Rooneys makalösa reportrar av skicklighet, motivation och fysik. Han är utan tvekan världens just nu bästa fotbollsspelare. UTAN tvekan. Alla ni som har andra invändningar bör snarast söka hjälp och måste inse er egen blindhet. Inte ens den mest subjektiva ”hardcore” antagonist kan motsätta sig detta faktum. Tjugo ligamål och sitt hundrade någonsin i Premier League. Styrkedemonstration.
Jag orkar inte summera denna match med flera sidor, det räcker med några meningar. Världens vackraste Rooney har plötsligt blivit än vackrare. Världens i särklass ojämnaste spelare har visat mer och mer av den talang vi vet att han har. Hur i hela friden skall Giggs och Park smeta sig in på kanterna? Världens bästa mittbackar får det väldigt svårt att putta bort världens just bästa mittbacksreserver. Chelsea kommer aldrig spela ut Arsenal som United gjorde idag.
Arsenal var inte dåliga, verkligen inte. De spelade en attraktiv offensiv fotboll som i praktiken var det som dödade dem. Wenger och hans mannar hade tillblandat en grotesk och livsfarlig häxbrygg som de, via sitt offensiva mittfält skulle dräpa United med. Men i en ren taktisk display av rutin, klass och motivation lyckades världens bästa kollektiv infiltrera Wengers manskap. Mullvaden och spindeln i nätet var Rooney, och under någon kort millisekund hade Arsenals eget gift förintat dem.
Det var längesedan jag såg United såhär taggade, spelsugna och hungriga. Den senaste matchen mot City gav bara mersmak av vad som komma skall. Arsenal var inte dåliga, det var bara United som var så ohyggligt bra. Nästan osmakligt bra. Matchen var död efter en halvlek, det kan man såhär i efterhand tydligt urskilja. United hade matchen efter tjugo minuter och Nanis mål kan vara något av det läckraste jag har sett in a long time. Rooney har nu gjort tjugo mål och har gjort fler mål än vad Anelka gjorde på hela förra säsongen. Nicolas gjorde bekant 19 stycken och vann alltså skytteligan på denna notering.
Chelsea lyckades med nöd och näppe vinna borta mot Burnley på Turf Moore igår kväll, och vem var inte matchens siste målskytt om inte John Terry. Mannen, som enligt vissa källor har delat säng med sin förre lagkamrat, tillika vän Wayne Bridge, exfru. Faktum är att denna nyhet tog mer utrymme i samtliga engelska tidningar än mötet på Emirates Stadium. Man kan ju undra hur gott Terry och resten av invånare i staden London sover inatt.
Gutis framspelning till Benzema igår kväll kan vara det mest genialiska jag sett på länge. Så osjälviskt, så genialiskt… men trots det så fruktansvärt enkelt. Cruyff var en man före sin tid, och hans talesätt: ” Soccer is simple, but it is difficult to play simple.”, är verkligen kloka ord. Ni som inte har sett målet har verkligen missat något. Guti har alltså friläge och kan i praktiken bara rulla in bollen bakom Aranzubia i Deportivo-målet. Så vad gör karln? Istället för att gå på eget avslut väljer han att klacka bollen bakåt till Benzema som elegant lägger in bollen i mål. Klass?
För att knyta ihop säcken så får vi hålla med varandra om att United borde ha gjort fler mål. Det kunde lika gärna ha blivit 6-1 som 6-2. Rena tennissiffror med andra ord. Efter varje förlust vi har skördat denna säsong så har smsen haglat in, hånande och fördömande. I hopp om att provocera oss. Men vi reagerar inte så, vi är bättre. Starkare, större och vackrare. Vi knyter näven i fickan och visar vart skåpet skall stå nästa match. Så har det alltid varit. Och så kommer det att förbli.
Jag har å andra sidan varit god nog att påminna våra motståndare tillika tvivlare att säsongen är lång och att vi åter skall ses i maj: när United som vanligt har vunnit en stor titel. Vi visar er alltid. Det ni inte är medveta om är att er egen rädsla tar överhanden, för ni måste påpeka att även United är dödliga. För det mesta är det en vilt brummande CCCP-maskin som slaktar allt möjligt motstånd.
Ni måste bespotta vårt namn för att höja er egen standard. För innerst inne vet ni att vi är störst, bäst och vackrast. Marcus visade prov på vår egen list, klass och barmhärtighet när han skickade iväg ett sms till Ullén efter matchen. ”Varför får jag inget sms nu?”.
Jag orkar inte summera denna match med flera sidor, det räcker med några meningar. Världens vackraste Rooney har plötsligt blivit än vackrare. Världens i särklass ojämnaste spelare har visat mer och mer av den talang vi vet att han har. Hur i hela friden skall Giggs och Park smeta sig in på kanterna? Världens bästa mittbackar får det väldigt svårt att putta bort världens just bästa mittbacksreserver. Chelsea kommer aldrig spela ut Arsenal som United gjorde idag.
Arsenal var inte dåliga, verkligen inte. De spelade en attraktiv offensiv fotboll som i praktiken var det som dödade dem. Wenger och hans mannar hade tillblandat en grotesk och livsfarlig häxbrygg som de, via sitt offensiva mittfält skulle dräpa United med. Men i en ren taktisk display av rutin, klass och motivation lyckades världens bästa kollektiv infiltrera Wengers manskap. Mullvaden och spindeln i nätet var Rooney, och under någon kort millisekund hade Arsenals eget gift förintat dem.
Det var längesedan jag såg United såhär taggade, spelsugna och hungriga. Den senaste matchen mot City gav bara mersmak av vad som komma skall. Arsenal var inte dåliga, det var bara United som var så ohyggligt bra. Nästan osmakligt bra. Matchen var död efter en halvlek, det kan man såhär i efterhand tydligt urskilja. United hade matchen efter tjugo minuter och Nanis mål kan vara något av det läckraste jag har sett in a long time. Rooney har nu gjort tjugo mål och har gjort fler mål än vad Anelka gjorde på hela förra säsongen. Nicolas gjorde bekant 19 stycken och vann alltså skytteligan på denna notering.
Chelsea lyckades med nöd och näppe vinna borta mot Burnley på Turf Moore igår kväll, och vem var inte matchens siste målskytt om inte John Terry. Mannen, som enligt vissa källor har delat säng med sin förre lagkamrat, tillika vän Wayne Bridge, exfru. Faktum är att denna nyhet tog mer utrymme i samtliga engelska tidningar än mötet på Emirates Stadium. Man kan ju undra hur gott Terry och resten av invånare i staden London sover inatt.
Gutis framspelning till Benzema igår kväll kan vara det mest genialiska jag sett på länge. Så osjälviskt, så genialiskt… men trots det så fruktansvärt enkelt. Cruyff var en man före sin tid, och hans talesätt: ” Soccer is simple, but it is difficult to play simple.”, är verkligen kloka ord. Ni som inte har sett målet har verkligen missat något. Guti har alltså friläge och kan i praktiken bara rulla in bollen bakom Aranzubia i Deportivo-målet. Så vad gör karln? Istället för att gå på eget avslut väljer han att klacka bollen bakåt till Benzema som elegant lägger in bollen i mål. Klass?
För att knyta ihop säcken så får vi hålla med varandra om att United borde ha gjort fler mål. Det kunde lika gärna ha blivit 6-1 som 6-2. Rena tennissiffror med andra ord. Efter varje förlust vi har skördat denna säsong så har smsen haglat in, hånande och fördömande. I hopp om att provocera oss. Men vi reagerar inte så, vi är bättre. Starkare, större och vackrare. Vi knyter näven i fickan och visar vart skåpet skall stå nästa match. Så har det alltid varit. Och så kommer det att förbli.
Jag har å andra sidan varit god nog att påminna våra motståndare tillika tvivlare att säsongen är lång och att vi åter skall ses i maj: när United som vanligt har vunnit en stor titel. Vi visar er alltid. Det ni inte är medveta om är att er egen rädsla tar överhanden, för ni måste påpeka att även United är dödliga. För det mesta är det en vilt brummande CCCP-maskin som slaktar allt möjligt motstånd.
Ni måste bespotta vårt namn för att höja er egen standard. För innerst inne vet ni att vi är störst, bäst och vackrast. Marcus visade prov på vår egen list, klass och barmhärtighet när han skickade iväg ett sms till Ullén efter matchen. ”Varför får jag inget sms nu?”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)