Han var känd som en kompromisslös tränare med noll tolerans för dålig disciplin och drevs vidare av sin uppväxt men även hatet och besvikelsen av att aldrig ha lyckats i Rangers.
I Aberdeen skaffade han sig smeknamnet >>Furious Fergie<< och anekdoten om hur han en gång sparkade en tvättkorg på en spelare i laget är välkänd.
Den förre Aberdeen-spelare Mark McGhee skildrar storyn:
- En annan gång sparkade han sönder tvättkorgen. Ett par kalsonger flög genom rummet och landade på en killes huvud, som en mössa. Han rörde sig inte. Han satt bara där, vettskrämd. Fergie märkte inte ens något förrän han var färdig med utskällningen. Då tittade han upp och sa: Och du kan ta bort de där jävla kalsongerna från huvudet. Vafan tror du att du håller på med?
På lite sydvästligare breddgrader satt bland annat Martin Edwards och resten av direktörerna i styrelserummet och hade bestämt sig: de skulle ha Alex Ferguson.
När Alex Ferguson först anlände till Manchester upptäckte han att flera av spelarna hade fallit för en ganska ohälsosam vana. Med Norman Whiteside och Bryan Robson i spetsen hade klubben försökt att skölja ned de olyckliga resultaten klubben hade på sistone med alkohol och detta användes som ett sätt att stärka lagmoralen.
Men Alex Ferguson hade inte kommit till Manchester för att träna ett lag med ouppfostrade och välbetalda alkoholister och gjorde det tydligt redan vid sin andra träning när han samlade laget kring sig:
- Ni måste ändra på ert sätt, för jag tänker aldrig i helvete ändra på mitt. Det är slut på tiden då Manchester United är en kompisklubb lika mycket som en fotbollsklubb.
Tack vare sin förmåga att välja ut rätt människor till sin stab, hade han lyckats att bygga upp ett stort infranätverk som hade som uppgift att hålla koll på vad spelarna gjorde om dagarna. Därför var det inte svårt att hålla koll på vilka som höll sig borta från flaskan och inte. Det hade varken Norman eller Paul MacGrath gjort, han hade tagit de på bar gärning när de återigen hade träffats på en pub i närheten:
- Jag kan föreställa mig hur det såg ut, hur han satt vid sitt skrivbord med en karta över Manchester. Hur han kartlade vår dryckesrutt och satte en nål på vartenda ställe vi hade siktats, säger MacGrath.
Han kastade porslin på Gordon Strachan för att han inte lyssnat på instruktioner han fått, han kunde stå utanför spelares hus i timmar för att spana på dem. Han åkte till och med hem till Lee Sharp och förstörde en fest de hade anordnat och slängde ut samtligt festdeltagare som gömt sig i garderoberna på gräsmattan innan han tog sig an de unga superstjärnorna, Sharp och Giggs. Skotten hade kommit till Manchester för att stanna, och han hade gjort det med aktioner som i slutändan skulle få effekt.
Under slutet av 1980-talet hade klubben fortfarande inte imponerat särskilt mycket under Fergusons ledning. Stora frågetecken började bildas och allt fler fans ville ha bort Ferguson, mycket på grund av att man hade sålt klubbens stora spelare som Norman Whiteside, Paul MacGrath och köpt unga doldisar som Gary Pallister och Paul Ince. Hur vida Ferguson hade suttit kvar på sin post om inte Mark Robins hade gjort det där målet mot Nottingham Forrest i FA-cupen 1989 låter jag vara osagt.
Ferguson hade trots allt lyckats styra upp Manchester United från att till en början endast ha varit världsbäst på att supa, till att faktiskt börja prestera på planen. När Ferguson värvade fransmannen Eric Cantona från Leeds United började det mesta att falla på plats. Med i stort sett samma lag som året innan vann klubben sin första ligatitel på 26 år säsongen 1993/94.
Dessutom började spelare från det egna ungdomslagen, som Ferguson själv hade organiserat och reformerat, att blomstra. Eric Cantona kom att bli Fergusons andra röst och verkade i mångt och mycket som ett extra redskap för att få ut sina budskap. Laget började träna både mer och på ett helt annat sätt med fransmannen i laget.
Ferguson hade inte bara reformerat om hela ungdomssektionen, eller byggt ett nytt infranätverk över spelarnas dagliga barturer – han hade även fått in flera olika ledarröster som kunde bevaka hans dagordningar där disciplin och regler skulle följas. En av hans favoriter var bulldogen Roy Keane som under en matchuppladdning 2003 hade gått fullständigt amok i omklädningsrummet efter att en mobiltelefon hade ringt och stört spelarna. Telefonen tillhörde Gerard Pique, en nyinflyttad och späd 17-åring som inte kunde språket så bra. Roy Keane blev vansinnig och skrek att han skulle döda den som inte stängt av sin telefon. Innan Roy Keane hann fram till Pique hade telefonen slutat ringa och spanjoren undkom avrättningen, men kommer fortfarande ihåg kaptenen Roy Keane:
– Jag har spelat med många stora spelare, men fortfarande aldrig någonsin upplevt en spelare med så stor tyngd i omklädningsrummet som Keane. Gjorde du inte saker på rätt sätt så slaktade han dig, och jag är fortfarande djupt påverkad av att ha spelat med honom. I England finns det så mycket respekt för de äldre, rutinerade spelarna. Det var helt givet att såna som Giggs, Neville och Scholes var de som bestämde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar