Gjorde äntligen en resa upp till Manchester för två helger sen med bekanta. Såg matcher i både Manchester och Bolton men det jag har reflekterat mest över är sejouren i Liverpool, där jag ville uppleva minnena av Hillsborough runt Anfield.
Jag och pappa gick genom Stanley Park och en trång och lång gränd till Anfield Road där vi såg Anfield bakre fasad torna upp sig. Bara ett tiotal meter bort låg Bill Shanklys grind och någon meter brevid den fanns minneselden över de människor som försvann den där otäcka sommardagen i Sheffield för 22 år sedan.
Trots att man är United-supporter in i benmärgen så smärtar det ändå att se alla de 89 namn som omkom den där dagen. Är det något Liverpool ska ha positiv respons för så är det deras sätt att hedra sina egna på ett hedersamt och stilrent sätt. Vid minnesurnan träffar vi på en australiensk kille med Australiens landslagströja på sig.
Vi börjar prata med honom och det visar sig att han liksom mig gör sitt första besök på Anfield och att han egentligen ska se Merseyside-derbyt på Goodison om cirka en timme. Men först vill han se framsidan på en av Europas anrikaste arenor och via Lothair Road börjar vi tillsammans ta oss ner till framsidan.
När vi korsar hörnet på gatan blir australiensaren helt stum och för första gången märker man att han börjar bli nervös. Han saktar ner farten innan han till slut stannar. Förvånat vänder vi oss till honom, han hajar till:
- Tim Cahill, säger han och pekar på emblemet på sin tröja.
Varken jag eller pappa förstår inte till en början men ganska snart inser vi båda två problemet och han utvecklar:
- Tim Cahill spelar i Australien. Och han spelar i Everton. Jag vågar nog inte gå ner dit. Dessutom har jag en blå t-shirt.
Han spanar in de grupper som har samlats vid Anfield: de flesta rakade, med en eller två ölburkar och lite paj. Han vänder sig om och börjar gå tillbaka upp mot Anfield Road, men vänder sig till slut om och säger:
- Jag är också Manchester United-supporter förresten. Jag tror inte heller att ni ska gå ner.
Han tittar på pappas byxor och vi ser United märket som pryder byxorna. Redan vid området vid Goodison hade jag uppmärksammat att många tittat hotfullt mot oss två, främst på grund av att folks blickar vandrat nerifrån och uppåt. Att sedan ta vägen mot Anfield visste vi båda två om var riskfyllt.
Pappa nonchalerar australiensaren och säger att det inte är någon fara, och börjar gå mot framsidan men jag ropar tillbaka honom. Trots att de flesta britter är relativt lugna så är det inte värt att riskera någonting, så fasansfull är relationen klubbarna mellan.
Allting började egentligen i slutet av 1800-talet när industrialismen blommade ut i Manchester på allvar och Manchesterkanalen byggdes. Innan kanalen byggdes var Manchester en enda staden i hela Lanchshire som på fullt allvar kunde producera och exportera varor i högre skalor, vilket gjorde staden till en attraktiv bytesleverantör.
Det enda som stod mellan Manchester och total dominans i området var hamnen som fanns i Liverpool – och som gjorde Liverpool till en livsviktig del i området. När kanalen byggdes flyttades handeln bort från hamnen i Liverpool till Manchester – och på så vis minskade även sysselsättningen i området.
Medan arbetslösheten blev allt större i Liverpool blomstrade Manchester ut som en av Englands allra viktigaste städer.
Idag nästan ett sekel senare lever hatet vidare, inte minst genom 1980-talet och huliganismen, Uniteds vinnartradition, diverse förbjudna spelarbyten – och osmakliga sånger om München kontra Hillsborough. Lancashire-derbyt är utan tvekan det största derbyt i hela England.
Varför jag skriver detta idag är egentligen bara för att ge er kuriosa, en plattform till något som i många fall och för många är större än livet självt. När Malcolm Glazer 2003 började köpa in sig i Manchester började man misstänksamt fnysa från Liverpool. När Glazer 2005 hade tagit kontroll över hela organisationen hånskrattade man från Anfield.
När sedan George Gillet och Tom Hicks påbörjade sina aktieköp av Liverpool insåg man plötsligt en sak man sedan länge kunnat konstatera. Inte att den amerikanska drömmen och kapitalismen gjort sig ett namn i England – nej, utan att klubbarna mellan inte var så olika.
När vi idag står inför ett av de viktigaste mötena lagen emellan kan vi konstatera att de två klubbarna hatar varandra så mycket för att den ene påminner så mycket om den andre. Men djupt inne i klubbarnas historia av tragedier, framgångar och ägarhärvor står det fast att dagens Liverpool och dagens Manchester United tillsammans med fotbollen går en mycket tuffare batalj till mötes än en vanlig fotbollsmatch.
Dåtidens och nutidens fotboll kommer aldrig att kunna bli densamma. Dåtidens socialistiska tänk där alla skulle ha en rättvis och jämbördig grundstomme att arbeta ifrån försvann när Premier League bildades och idag står det klart att två av världens största fotbollslag är amerikansk-ägda, i en sport som år för år skiljer på de som redan har och de som har hamnat efter.
Det enda som finns kvar idag och som fanns då är fansen. Åtminstone för Liverpool. De riktiga hardcore fansen från United bildade FC United och M.U.S.T istället i en protest mot Malcolm Glazer och hans köp av klubben. Än idag försöker de få bort Glazer med kampanjer och demonstrationer. Det enda som finns kvar idag från då är sångerna om forna hjältar men också minnena av forna tider.
13.45 är det avspark på Anfield. Jag var själv där för två veckor sedan och såg hatet från likasinnade. Likasinnade som är precis som mig. Men som hatar mig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar