Nej, fotboll är inte viktigare än liv och död.

Redan när Stefan Liv omkom i Jaroslav började jag fundera hur vida Bill Shankly hade rätt i att "fotboll är viktigare än liv och död". Nu var det ju visserligen inte fotboll det handlade om så jag släppte av någon anledningen denna fundering snabbt.

Men nu har även Gary Speed lämnat oss. Även denna gång har en undran kring Bill Shanklys ledmotiv väckts inom mig, och jag har bestämt mig. Nej Bill, nej Nicklas, nej till alla oss fotbollsälskare - fotboll är inte viktigare än liv och död. Det är inte viktigare på nått sätt, har och kommer aldrig att vara heller. Någonsin.

Det är också därför jag förevigt vinklar mig loss från dessa dumheter.

Gary Speed.

DEL ETT Sir Alex Ferguson: Född och fostrad i Govan, reformatör och fader till Manchester United

Igår var det på dagen 25 år sedan Sir Alex Ferguson klev in genom dörrarna till Old Trafford. Under ledning av David Gill fick Sir Alex se hur >>Sir Alex Ferguson Stand<< tornade upp sig på tidigare North Stand. Det finns inte en människa i världen jag unnar det mer.

Alex Chapman Ferguson föddes i den skotska hamnstaden Govan den 31 december 1941 och var son till hamnarbetaren Alexander Beaton Ferguson och Elizabeth Hardie. Han föddes hos sin farmor på Shieldhall Road, men växte upp i ett fattigt lägenhetshus vid 667 Govan Road.

Govan är hamnarbetarnas statsdel vid floden Clyde i syvästra Glasgow och det var vid hamnen hans far arbetade varje dag. Som en följd av den fattigdom som rådde i området var arbetet vid varven själva grundessensen till allt liv i Govan och var det som gjorde att männen spenderade mer tid vid dockorna än i hemmet med fruarna och barnen. Detta skapade en oförstörbar sammanhållning och en järnhård uppriktighet som nästan gick att ta på bland familjerna.

Men jobb fanns inte åt alla och med ett andra världskrig i sitt epicentrum var arbetslösheten hög i landet. De arbetslösa lade de få inkomster de fick på alkohol och våldet var påtagligt i Govan. Det var inte en lätt miljö att lära ett barn om rätt och fel men Alex och Elizabeth gjorde så gott de kunde för Alex och hans bröder.

Född och uppfostrad i fattigdom, men även född och uppfostrad i en arbetarklassfamilj där solidaritet och ärlighet prioriterades förstod snabbt Alex Ferguson vad som gällde i sin hemstad. Det gällde att vara en tuff, envis och plikttrogen man av den gamla stammen. Hans far hade varit precis det: en man som aldrig hade tagit något för givet och alltid stått upp för den han själv hade velat representera. Han jobbade själv i varven vid hamnen och kom aldrig för sent en enda gång under 40 års tid.

Sir Alex Ferguson är själv övertygad om att en människas bakgrund formar honom mer än något annat och trots att han själv aldrig jobbade i hamnen hade han en klar bild över hur det kunde vara:

– Det är precis sådant här som danar karaktär, att vara tvungen att arbeta högst upp på ett fartyg mitt i vintern när vinden kommer ylande nedför Clyde. Det ger karaktär, när folk måste jobba med trasor runt händerna eftersom det är så kallt att metallen bränner dig om du rör vid den, berättar Ferguson.

Alex fick lära sig att du inte nådde framgång utan arbete och att familjen var viktigare än något annat i världen. Dessutom lärde han sig vikten av att värdera, behandla och bemöta alla andra människor med samma respekt och rättvisa. Trots att han är en av de rikaste människorna i hela Storbritannien har han aldrig glömt vad hans föräldrar och hans bakgrund lärde honom om människor och rättvisa. Han är socialist och har flera gånger nämnts som en av Labour Partys största privata donatorer.

När han var 16 år började han arbeta i fabrikerna i Govan och träffade ett par år senare sin blivande fru Cathy Ferguson. I samma veva började även Sir Alex spela för en av Glasgows större fotbollsklubbar Queens Park. Som nykomlingar i den högsta divisionen gjorde Alex 15 mål på 31 matcher trots att laget blev nedflyttat samma säsong.

Alex Ferguson hade imponerat på flera klubbar och var protestant och där av en trogen Rangers-fantast så när klubben knackade på hans dörr 1967 var det inget snack för den då 26-årige anfallaren. Klubben hade inte köpt skotten enbart för att han kunde göra mål, utan för hans obevekliga vinnarinställning och enorma aggressiva spelstil.

När Ferguson gjorde sitt första besök på klubbens arena Ibrox ville en av direktörerna veta vilken tro han och hans fru hade. Fergusons fru Cathy Ferguson var uppfostrad i en katolsk familj där religionen hade satt djupa spår i hennes personlighet. Direktörerna gillade inte vad man hörde och fortsatte att pressa Ferguson på information om hans frus religion. Alex Ferguson, uppfostrad i de hårda kvarteren i Govan hade svårt att kontrollera sig:

– Själv fattar jag inte var jag hade min tunga. Hur kunde jag – som ser mig själv som en stark karaktär – ha avstått från att leverera en ursinnig salva som svar på så förolämpande frågor. Men det är vad som händer när du vill något så mycket som jag ville skriva på för Rangers. Du är villig att radera din personlighet för att få dina drömmar att gå i uppfyllelse, säger Ferguson.

Klubbens dåvarande pr-chef Willie Allison gillade inte att klubbens senaste nyförärv var tillsammans med en katolik och började enligt Ferguson själv sprida lögner om Cathy och hennes religion. Under tiden Ferguson storspelade för sitt älskade favoritlag fortsatte rykten att florera runt Ibrox om hans fru och hennes religion.

Ferguson hade lärt sig att alltid skydda sin familj och var trött på Allison, så när klubben åkte på försäsongsturné sommaren 1968 var Ferguson så förbannad på Allison att han först dränkte sina aggressioner i lite sprit innan han bestämda sig för att leta upp Willie på Kung Fredriks Hotell i Köpenhamn.

- Han var i matsalen då. Jag lät honom få höra vad jag tyckte om honom, men mina lagkamrater tog tag i mig och drog ut mig genom dörren. När de fått upp mig till rum dök Allison upp vid dörren, och då gav jag honom en ny salva.

Lagkamraterna stångades med en ursinnig Alex Ferguson och var helt lamslagna av hatet Ferguson visade. Tillsammans lyckades de brotta ner honom i sängen och få på honom en pyjamas.

– Men det irrationella behovet att få säga mitt drev mig ur sängen. Jag stormade ner för trapporna i min pyjamas för att återuppta den verbala attacken på Allison.

Längre än så kom inte Alex Ferguson när det gällde sin vistelse hos Rangers och han fick sparken kort därefter och det enda försvarstal han ägde var anklagelser om Willie Allison som ”en religiös bigot av allra mörkaste färg”.

Han gjorde ett konstlat försök att dränka sin besvikelse med ett provspel med Ayr United men anställdes ett år senare hos St. Mirren. Med den bakgrund han hade både som liten grabb och som spelare var hans temperament numera ganska välkänt i Skottland. Redan under hans första tränarjobb i East Stirling hade han visat prov på detta och satt skräck i stora delar av laget. Anfallaren Bobby McCulley berättade:

- Han hade redan skrämt skiten ur oss från start. Jag har aldrig varit rädd för någon förut, men den där Ferguson är en skrämmande jävel.

DEL TVÅ Sir Alex Ferguson: Född och fostrad i Govan, reformatör och fader till Manchester United

Han gjorde succé i både St. Mirren och Aberdeen där han fullständigt dominerade den skotska fotbollen med flera ligatitlar och även tog hem flera europeiska titlar med "medelmåttorna" i Aberdeen.

Han var känd som en kompromisslös tränare med noll tolerans för dålig disciplin och drevs vidare av sin uppväxt men även hatet och besvikelsen av att aldrig ha lyckats i Rangers.

I Aberdeen skaffade han sig smeknamnet >>Furious Fergie<< och anekdoten om hur han en gång sparkade en tvättkorg på en spelare i laget är välkänd.
Den förre Aberdeen-spelare Mark McGhee skildrar storyn:

- En annan gång sparkade han sönder tvättkorgen. Ett par kalsonger flög genom rummet och landade på en killes huvud, som en mössa. Han rörde sig inte. Han satt bara där, vettskrämd. Fergie märkte inte ens något förrän han var färdig med utskällningen. Då tittade han upp och sa: Och du kan ta bort de där jävla kalsongerna från huvudet. Vafan tror du att du håller på med?

På lite sydvästligare breddgrader satt bland annat Martin Edwards och resten av direktörerna i styrelserummet och hade bestämt sig: de skulle ha Alex Ferguson.

När Alex Ferguson först anlände till Manchester upptäckte han att flera av spelarna hade fallit för en ganska ohälsosam vana. Med Norman Whiteside och Bryan Robson i spetsen hade klubben försökt att skölja ned de olyckliga resultaten klubben hade på sistone med alkohol och detta användes som ett sätt att stärka lagmoralen.

Men Alex Ferguson hade inte kommit till Manchester för att träna ett lag med ouppfostrade och välbetalda alkoholister och gjorde det tydligt redan vid sin andra träning när han samlade laget kring sig:

- Ni måste ändra på ert sätt, för jag tänker aldrig i helvete ändra på mitt. Det är slut på tiden då Manchester United är en kompisklubb lika mycket som en fotbollsklubb.

Tack vare sin förmåga att välja ut rätt människor till sin stab, hade han lyckats att bygga upp ett stort infranätverk som hade som uppgift att hålla koll på vad spelarna gjorde om dagarna. Därför var det inte svårt att hålla koll på vilka som höll sig borta från flaskan och inte. Det hade varken Norman eller Paul MacGrath gjort, han hade tagit de på bar gärning när de återigen hade träffats på en pub i närheten:

- Jag kan föreställa mig hur det såg ut, hur han satt vid sitt skrivbord med en karta över Manchester. Hur han kartlade vår dryckesrutt och satte en nål på vartenda ställe vi hade siktats, säger MacGrath.

Han kastade porslin på Gordon Strachan för att han inte lyssnat på instruktioner han fått, han kunde stå utanför spelares hus i timmar för att spana på dem. Han åkte till och med hem till Lee Sharp och förstörde en fest de hade anordnat och slängde ut samtligt festdeltagare som gömt sig i garderoberna på gräsmattan innan han tog sig an de unga superstjärnorna, Sharp och Giggs. Skotten hade kommit till Manchester för att stanna, och han hade gjort det med aktioner som i slutändan skulle få effekt.

Under slutet av 1980-talet hade klubben fortfarande inte imponerat särskilt mycket under Fergusons ledning. Stora frågetecken började bildas och allt fler fans ville ha bort Ferguson, mycket på grund av att man hade sålt klubbens stora spelare som Norman Whiteside, Paul MacGrath och köpt unga doldisar som Gary Pallister och Paul Ince. Hur vida Ferguson hade suttit kvar på sin post om inte Mark Robins hade gjort det där målet mot Nottingham Forrest i FA-cupen 1989 låter jag vara osagt.

Ferguson hade trots allt lyckats styra upp Manchester United från att till en början endast ha varit världsbäst på att supa, till att faktiskt börja prestera på planen. När Ferguson värvade fransmannen Eric Cantona från Leeds United började det mesta att falla på plats. Med i stort sett samma lag som året innan vann klubben sin första ligatitel på 26 år säsongen 1993/94.

Dessutom började spelare från det egna ungdomslagen, som Ferguson själv hade organiserat och reformerat, att blomstra. Eric Cantona kom att bli Fergusons andra röst och verkade i mångt och mycket som ett extra redskap för att få ut sina budskap. Laget började träna både mer och på ett helt annat sätt med fransmannen i laget.

Ferguson hade inte bara reformerat om hela ungdomssektionen, eller byggt ett nytt infranätverk över spelarnas dagliga barturer – han hade även fått in flera olika ledarröster som kunde bevaka hans dagordningar där disciplin och regler skulle följas. En av hans favoriter var bulldogen Roy Keane som under en matchuppladdning 2003 hade gått fullständigt amok i omklädningsrummet efter att en mobiltelefon hade ringt och stört spelarna. Telefonen tillhörde Gerard Pique, en nyinflyttad och späd 17-åring som inte kunde språket så bra. Roy Keane blev vansinnig och skrek att han skulle döda den som inte stängt av sin telefon. Innan Roy Keane hann fram till Pique hade telefonen slutat ringa och spanjoren undkom avrättningen, men kommer fortfarande ihåg kaptenen Roy Keane:

– Jag har spelat med många stora spelare, men fortfarande aldrig någonsin upplevt en spelare med så stor tyngd i omklädningsrummet som Keane. Gjorde du inte saker på rätt sätt så slaktade han dig, och jag är fortfarande djupt påverkad av att ha spelat med honom. I England finns det så mycket respekt för de äldre, rutinerade spelarna. Det var helt givet att såna som Giggs, Neville och Scholes var de som bestämde.

DEL TRE Sir Alex Ferguson: Född och fostrad i Govan, reformatör och fader till Manchester United

Inför säsongen 1995/1996 hade klubben åter en gång sålt flera av lagets stora stjärnor. Det var spelare som Ferguson tycket hade tappat sin hunger för klubben. Den gamle Liverpool-spelaren Alan Hansen avfärdade Uniteds nya lagsatsning av ungdomar med orden "Man kan inte vinna med barn". Med spelare som David Beckham, Gary Neville, Paul Scholes och Neville-bröderna vann man både ligan och FA-cupen.

Det var även under denna period Ferguson tog med sig sitt lag till sina egna hemtrakter och Govan. Han tog på en rundtur i sina gamla kvarter och lät de uppleva de mesta av kulturen:

- Jag stannade till och med vid bageriet och bjöd dem på tatty scones. De var inte särskilt nöjda, men det gjorde män av dem minsann, skrockade en nöjd Ferguson.

Här i ligger lite av en storhet i Fergusons sätt att träna sina lag. Å ena sidan kan han framstå som en dement och psykotisk massmördare som ska mörda hela presskåren för att de har ställt en oberättigad fråga, men bakom kulisserna bottnar sig en man som de flesta spelare har beskrivit med ord som "familjefar".

Trots att han är en föredömlig expert på att ändra sig efter tiden vägrar han att låta spelarna i klubben bli "större än klubben själv", och lutar sig alltid tillbaka på sin egen uppväxt och tillvaro. Det viktigaste är i mångt och mycket inte han själv eller spelarna, utan klubben i sin storhet och att framgångarna fortsätter.

Att spelarna idag är mindre hårdhudade än förr har han många gånger varit inne på:

- Världen har förändrats, och det har också spelarnas attityder. Numera har jag känsligare personer i omklädningsrummet. De är skyddade av föräldrar, agenter och till och med av sin egen image. De stoltserar med sina tatueringar och sina örhängen… det är annorlunda nu och jag måste anpassa mig. Det händer till och med att spelare sitter och gråter i omklädningsrummet nu. Spelare som Bryan Robson grät aldrig.

Det är inte bara de yngre spelarna som har tvingats rygga tillbaka för Fergusons ilska och som har misslyckats att handla med dem. Även spelare som Jaap Stam, David Beckham, Van Nistelrooy och Roy Keane har i längden haft svårt med att Ferguson har haft rätten att skrika förolämpningar i ansiktet på dem. Alla har de fått lämna klubben. Alla har de blivit för stora för klubben. Alla har de trotsat Sir Alex:

- Folk tror att det finns grader av lojalitet, men det finns inga sådana grader. Om någon sviker mig en gång så finns det ingen väg tillbaka.

Ferguson menar själv att det är bakgrunden som formar varje människa och har därför alltid prioriterat spelare med rätt attityd. Själv har han alltid stått fast vid ärlighet och solidaritet och det är de ingredienser som har byggt upp dagens Manchester United.

Under 1990-talet och framåt hade Ferguson satt sin speciella prägel på de lag han själv hade byggt upp, och fanns det någon likhet mellan dem så är det en sak: de är tystlåtna familjemän som gifter sig tidigt och sedan tillbringar nästan all tid på fotbollsplanen eller i hemmet. De pratar ogärna med medierna och när de väl gör det betonar de nästan alltid kollektivet. Daily Telegraph skrev en artikel där man menade att "Fergusons spelare uppför sig som medlemmar i en religiös kult".

Och letar ni någon gång efter ett svar på frågorna om vad Ferguson lämnar i arv kan ni hitta det inne på hans kontor. Där hittar ni två tavlor med två olika innebörden, båda betydande till det han själv fick lära sig som ung.
Ahcumfigovin<<. (Jag kommer från Govan) och: >>Nihil sine labore<<. (ingenting utan arbete).

Och där har ni det. Han lämnar efter sig det han fick lära sig under sin ungdom. Den obevekliga solidariteten och den där lojaliteten så många män världen över dödar för.

Under sina 25 år på Old Trafford har Alex Ferguson hunnit med att bli både "Sir Alex Ferguson" och ägare till 37 vunna titlar. Vill ni veta varför han är klubbens störste människa tillsammans med Sir Matt Busby är det just det, han reformerade om en hel klubb ut i grundvallarna och han gjorde det på sitt eget vis. Endast en son från Govan kan åstadkomma sådant.

Ballon d'Or fortsätter att avskräcka

Jaha. Är det meningen att vi ska bli förvånade när vi ser årets lista över de 23 potentiella kandidater som faktiskt kan bli framröstade till "världens bästa fotbollsspelare"? Eller ska vi bara inställa oss en och en i det led som har börjat avsky detta pris? För det bör vi väl alla göra?

Allt sedan FIFA har blandat sig in i leken har normerna ändrats och den Barcelona-hysteri som råder i världen har blivit allt mer påtaglig när dagens nya jargong där det fina spelet skall framhävas till det yttersta nått en gräns.

Någonstans här vill jag stanna upp och uttrycka min åsikt. Mitt i all denna hysteri kring världens bästa fotbollslag måste man inte tänka fler än en gång för att inse att något skumt är på gång. I år var 23 professionella fotbollsspelare nominerade. 8 av dem spelar i Barcelona. Inte ens fyra av dessa är knappt värdiga att hamna på denna lista.

Ett exempel på detta är Eric Abidal som på långa vägar inte spelade som en av världens 23 bästa fotbollsspelare förra året. En del av detta föreligger visserligen i upptäckten av hans cancersjukdom, men sympatier från FIFA för spelares personliga problem har vi inte sett skymten av tidigare och bör inte gälla som ett "prestationshöjade medel" för att förhöja Abidals säsong.

Att Lionel Messi, Xavi Hernandez, Andrés Iniesta och Gerard Pique finns med på listan kan få argumentera mot även fast den sistnämnde dels har varit skadad mycket men även har en helt annan roll än många andra stora mittbackar. Jag skulle vilja påstå att det är lättare att vara en statist i Barcelonas tiki-taka fotboll än vad det är att hålla ett helt fotbollslag under armarna som Thiago Silva gör borta i Milano.

Jag säger inte att Gerard Pique inte borde vara med, för det bör han verkligen, men då skulle jag vilja se lite andra försvarsspelare som Nemanja Vidic, Thiago Silva eller kanske Vincent Kompany göra honom sällskap. Eller årets totala "supernolla" Manuel Neuer, som förra året tog Schalke till en imponerande CL-semi? Nä.

Jag inser att det är precis dessa problem FIFA och tidigare France Football har stött på när dessa nomineringar skall skickas ut. Men gör inte skillnad på spelare och spelare, eller klubb och klubb. Bara för att man spelar i Barcelona, som spelar den vackraste fotbollen i världen, ska man per automatik inte väljas ut som en av de bästa i världen.

När det hela kommer till kritan är det bara tre namn det handlar om och dessa brukar vara lättare att lista ut än något annat i dagens fotboll. Lionel Messi kompanjeras av brukliga Xaviesta och har Ronaldo gjort en bra säsong i Real kanske han kan peta sig in.

Men skillnad på folk och folk, klubb och klubb och pris och pris har ju sannerligen FIFA gjort Ballon d’Or till. På olika forum har man diskuterat fram Lionel Messi till den självklara vinnaren, inte bara för att han är planetens bäste fotbollsspelare utan för att han under året som gick också vann både spanska ligan och Champions League.

Okej. Det är helt fantastiska argument som inte vem som helst kan tala bort, men det gäller för dessa människor att sätta det i paritet till andra saker. Som att Wesley Sneijder t.ex. vann både trippeln med sitt Inter och tog sitt Holland till VM-silver mot Spanien. Han var inte ens med på pallen då…

Det året vann Lionel Messi löst baserat på att ”han hade gjort flest mål”. Under året som gick slog Cristiano Ronaldo det spanska ligarekordet för antal mål för en säsong. Borde inte de reglerna gälla i år också?

Missförstå mig rätt. Lionel Messi bör vinna priset i den renaste egenskapen att han faktiskt är den bästa fotbollsspelaren på denna jord, men när själva prisets grundessens ändras från år till år för att passa en viss klubb vill man bara spy.

23 män var uttagna. Av dessa var 8 från Barcelona och 13 från spanska ligan. Detta är ett skämt utan proportioner.

Mina 23

FIFA, France Football

Iker Casillas, Spanien/Real Madrid
Gerard Pique, Spanien/Barcelona
Eric Abidal, Frankrike/Barcelona
Daniel Alves, Brasilien/Barcelona

Xavi Hernandez, Spanien/Barcelona
Andrés Iniesta, Spanien/Barcelona
Xabi Alonso, Spanien/Real Madrid
Wesley Sneijder, Holland/Inter
Cesc Fàbregas, Spanien/Barcelona
Luis Nani, Portugal/Manchester United
Mesut Özil, Tyskland/Real Madrid
Bastian Schweinsteiger, Tyskland/Bayern München

David Villa, Spanien/Barcelona
Neymar, Brasilien/Santos
Thomas Müller, Tyskland/Bayern München
Sergio Agüero, Argentina/Manchester City
Karim Benzema, Frankrike/Real Madrid
Samuel Eto’o, Kamereun/Anzji Machatjkala
Diego Forlan, Uruguay/Inter
Cristiano Ronaldo, Portugal/Real Madrid
Lionel Messi, Argentina/Barcelona
Wayne Rooney, England/Manchester United
Luis Suarez, Uruguay/Liverpool

Nicklas Johansson:

Iker Casillas, Spanien/Real Madrid
Manuel Neuer, Tyskland/Bayern München
Nemanja Vidic, Serbien/Manchester United
Thiago Silva, Brasilien/Milan
Gerard Pique, Spanien/Barcelona
Vincent Kompany, Belgien/Manchester City
Sergio Ramos, Spanien/Real Madrid

Xavi Hernandez, Spanien/Barcelona
Andrés Iniesta, Spanien/Barcelona
Xabi Alonso, Spanien/Real Madrid
Wesley Sneijder, Holland/Inter
Samir Nasri, Frankrike/Manchester City
David Silva, Spanien/Manchester City

Wayne Rooney, England/Manchester United
Radamel Falcao, Colombia/Atletico Madrid
Lionel Messi, Argentina/Barcelona
Edison Cavani, Uruguay/Napoli
Andrea Di Natale, Italien/Udinese
Carlos Tevez, Argentina/Manchester City
Cristiano Ronaldo, Portugal/Real Madrid
Samuel Eto’o, Kamereun/Anzji Machatjkala
Robin Van Persie, Holland/Arsenal
Luis Suarez, Uruguay/Liverpool