It Ain't Over 'Til It's Over

Usch, fy fan vilken bedrövlig match på Old Trafford ikväll. När United senast tappade ett 2-0 överläge till ett 2-3 underläge kan jag inte minnas. Världens starkaste hemmalag mot lilla Basel från Schweiz. Ekvationen är helt obegriplig. Hade inte Ashley Young kvitterat till 3-3 sista hade jag förmodligen spytt galla över United tills morgonen åter grytt.

Ja. Vad var egentligen bra i United idag? Förutom en 38-årig walesisk gubbfan som åter en gång ser starkare ut på länge så vet jag inte riktigt. Och han blev utbytt när United väl ska ta upp underläget. Mot Ji-Sung Park, planens i särklass sämste spelare. Fy fan.

Det är inte riktigt min stil att vara cynisk mot det lag jag håller om allra starkast, det funkar inte riktigt så för mig. Jag skäms och känner mig obekväm när jag ska dissekera mitt United i små delar och analysera vad som var dåligt. Men ibland måste jag göra det. Idag är en sådan dag.

Utan en Rooney. Utan en Hernandez. Utan en Vidic. Det började ändå bra. Welbeck nätade två gånger om på mindre än två minuter, trots att Basel hade de bästa chanserna. United hade bollinnehavet, Basel hade chanserna. Allt väl än så länge.
Man gillar så klart aldrig när motståndarlaget har fler chanser än United, men i mitt tycke är det inte de viktigaste. Det viktigaste är att vinna matcherna.

United spelade trots Basels övertag rent målchansmässigt bra under den första halvleken, Vidic saknades inte där bak och Rooneys frånvaro gjorde sig inte speciellt påmind där fram. Trots en riktigt imponerande och stark insats av Marco Streller och Basels innermittfält hade ändå firma Jones/Rio och Anderson/Carrick koll på försvarsbiten och Giggs hade skaffat sig ett stort övertag längre fram i banan.

Sedan kom halvleken. United ledde 2-0. City låg under 0-2. Det absolut bästa tänkbara.

Sedan kom andra halvlek och vad som sades inne i Uniteds omklädningsrum kan man bara spekulera i, men det var tydligt att Basel underskattades något enormt. Med en lika tydlig spelidé fortsatte de att vara farliga i sin uppspelsfas. Det enda som saknades var avsluten, som United som vanligt bemästrade fläckfritt.

De Gea storspelar i målet och gör en helt fenomenal benparad på Strellers friläge efter en riktigt fatal försvarsmiss av Evra (som kommer allt för ofta nu för tiden).
Men så kommer 1-2 och sedan 2-2. Alexander Frei visar varför han en gång i tiden var en respekterad målskytt i Bundesliga. Basel spelar med en oförklarlig tyngd som United inte verkar kunna hantera. Mittbacksduon har samma problem som mot Stoke och vi får inte riktigt något grepp på schweizarna.

Planens bäste spelare Marco Streller byts ut strax efter att Basel gjort 3-2. Streller har själv fixat straffen efter att Valencia klumpigt kommit på andra hand, efter att ha fått en allt annat än snäll passning från Phil Jones. Alexander Frei stiger fram och lägger obehagligt säkert in 3-2. We’re trailing from behind.

It ain’t over until the fat lady sings. Nä. Det brukar vara så med United. Som förväntat sätter man in pressen sista 15 mot ett tröttkört Basel. Utdelningen kommer sånär in på ”Fergie Time”, när Ashley Young sätter 3-3 i 90:e. Det är förövrigt hans första mål i Champions League någonsin. Trots massiv press klarar inte United av att få in ett ledningsmål och en liten skräll är ett faktum.

Trots att United vinner bollinnehavet med närmare 20 procent och slår nästan dubbelt så många passningar inom laget står Basel välförtjänt med ett oavgjort resultat och leder med det gruppen. Jag behöver inte tala om för någon att Uniteds 3-3 mål är viktigt. Det är så viktigt att det knappt går att beskriva. En vinst borta mot rumänska Otelul Galati är ett måste om vi vill vara med om att kämpa om förstaplatsen.

United har börjat årets upplaga trögt och har verkligen fått känna på vad mindre klubbar med mindre muskler kan åstadkomma om de underskattas. United ligger trea i en grupp som många menade var den absolut lättaste för United. Det känns just nu väldigt tungt och oroväckande inför framtiden, fast å andra sidan kan man konstatera att den internationella fotbollen behövde detta.

Kanske vi United-fans behöver det minst lika mycket. Förra året förlorade vi en match i turneringen och släppte in ett mål i gruppspelet. I längden kanske det är bra med konkurrens, även för United och oss något bortskämda fans.

Ikväll fick vi se ett uppstudsande och på många sätt respektlöst Basel som verkligen visade att de är att räkna med och som dessutom hade matchens bäste spelare Marco Streller i på planen. United har inte förlorat hemma på Old Trafford på 32 matcher, idag var Basel 5 minuter ifrån att bryta den sviten.

It ain’t over until the fat lady sings. Nä, tur fan är väl det.

MATCH OF THE WEEK: Stoke - Manchester United

Anledningen till att Premier League genom åren har kommit att bli just min liga beror mycket på den där kontrasten som är så svår att finna i andra ligor. Mixen mellan det gamla och nya. Där den gamla engelska skolan med benhårda och obevekliga tacklingar möter den nya kontinentala och avsevärt mycket kvickare skolan.

Som den anglofil jag oftast finner mig i att vara har jag svårt att inte förälska mig i just den gamla och engelska skolan. Just på grund av detta har jag dessutom väldigt svårt att inte förälska mig i lag som Stoke eller Wolves.

Det är med stor respekt och nästan rädsla jag bänkar mig framför tv:n varje gång United tar den drygt 5 mil långa resan från Manchester till Stoke-on-Trent. Stoke City är världens näst äldsta fotbollsklubb, bildades 1863 och leds av den walesiske managern Tony Pullis.

Om det är något som klubben är kända för – om man bortser från huliganismen och att storspelare som Sir Stanley Matthews har representerat klubben – så är det inte oförtjänt för deras obevekliga vilja av att aldrig ge upp. Klubben har en never-say-die attityd som gör de smått obehagliga att spela mot. Jag skulle rentav vilja påstå att bortamatchen på Britannia Stadium är den allra svåraste på säsongen.

Under dagens match började Stoke lite som de brukar. Inom ett tidsspann på fem minuter hade man fått Javier Hernandez skadad och genom Glenn Whelans dobbar graverat in en hälsning i Patrice Evras högerfot. Ikväll tänkte man inte vika ner sig.

United är märkbart ur balans och spelar inte alls som man brukar göra hemma på Old Trafford, men nu spelar man varken hemma eller vilken vanlig bortamatch som helst. Stokes supportrar är kända för att skapa enorma ljudkulisser innanför Britannia Stadium. Med årets främste spelare Wayne Rooney ur spel går spelet knackigt och man får inget riktigt flyt i spelet under hela matchen.

När Nani gör 1-0 innan paus tror nog de flesta att den fördämning Stoke byggt upp under matchen raseras och att syndafloden närmar sig. Tony Pullis, med en tydligt brittiskt utpräglad uppställning där Ryan Shawcross (1.91), Peter Crouch (2.01) och Robert Huth (1.91) medverkar börjar istället skapa hörnor och slå inlägg.

Ett United-försvar med en matchovan Rio Ferdinand (stundtals grym) och säsongens utropstecken Phil Jones har det märkbart tufft under matchen mot jätten Crouch. Att Phil Jones har varit dominant i början av säsongen har väl inte gått någon förbi, men det är stor skillnad att vara briljant mot Bolton borta på Reebok och Stoke på Britannia Stadium. Efter en hörna tappar Jones koncentrationen en kort hundradel, men det räcker för att Peter Crouch ska nicka in kvitteringen.

På de 6 matcher Stoke har spelat har man gjort 4 mål och släppt in 6. Trots det ligger man sjua i tabellen. Man vinner de matcher och tar de poäng man behöver på typisk Tony Pullis-devis, där en obeveklig vilja av att aldrig vilja förlora och en obehaglig tyngd framåt med kraftfulla targets sätter skräck i de flesta försvar. Medellängden på anfallsspelarna? 1.90.

Man kan kalla Stoke vad man vill och många har olika åsikter om Stoke. De är ruttna. De förstör engelsk fotboll. De spelar inte underhållande. Rory Delap tar för lång tid på sig med alla sina inlägg.

Jo. Det stämmer väl. De spelar ett ”ruttet” och det genom en ganska tråkig fotboll med mycket höjdbollar och tufft närkampsspel med mycket kort. Och visst, det är ett vetenskapligt konstaterande att Rory Delap och Stoke använder 9 minuter av ordinarie matchtid till att både hinna med att torka Rory Delaps fingrar, matchbollen och för att sätta den i spel. Som förövrigt ofta resulterar i ett mål.

Men det är detta Stoke som vinner matcher med ett uddamål i slutminuten, och som till skillnad från andra sämre lag i ligan har insett sina egna begränsningar och som genom det fortfarande hänger sig kvar i Premier League.

Kvällens match? Den slutade förövrigt 1-1 efter en ganska påträngande press från Stoke sista tjugo. Dagens vinnare?

Det fanns ingen speciell. Men om vi ska gå på djupet kanske vi kan säga anglofilen inom mig. Trots att Stoke satte käppar i hjulet för mitt älskade United kan jag inte förmå mig att gilla dem för sin förmåga att spela efter den gamla skolan - pure brittish.

I Got To Give Up

Ett Chelsea på uppgång och ett United som har överträffat alla förväntningar inför säsongen. Ja, blanda det ena eller det andra och du brukar få en bra slutprodukt. Blandar du båda i samma kroksväng blir det en någon sånär överdimensionellt och överjävligt bra fotbollsmatch.

Vad denna match inte hade var det bara Ola Andersson i Viasat Studion som var inne på och det var den totala avsaknaden av ett centralt mittfältsspel inne på motståndarens planhalva. Gick inte bollen via kanterna spelades det djupledsbollar i raka led som skar sönder motståndarens lagdelar.

De fem senaste ligamatcherna mellan de röda och de blå har slutat med 1-0 eller 2-1 segrar i olika favörer. Visserligen har man gjort 13 mål på dessa matcher men ställ detta till dagens match och det hela blir något obegripligt. I dagens match blev det ”bara” 4 mål men båda lagen hade bud till minst 3 till och detta genom klara chanser.

Dagens match var den bästa jag någonsin har sett lagen mellan och under ett frenetiskt tempo agerade anfallare mittbackar och mittbackar mittfältare. Båda lagen hade ett bra presspel med sina anfallare som skärmade av ytor som slutade att existera och mittbackarna (främst United) spelade så offensivt att jag aldrig har sett på maken.

Många har dragit linjer mellan Phil Jones och störste Big Dunc Edwards, en helt bisarr parallell att rita men på många sätt inte helt obegriplig. Duncan främsta specialitet var hans förmåga att alltid hitta balansen mellan defensiven och offensiven där han stora delar var bäst på båda delar. När Phil Jones 50 år senare drar igång från sin mittbacksposition saknar det motstycke i dagens fotboll.

Det existerade inget mittfältsspel. Jo. Det gjorde det men under stora delar kändes det mer som att det inte existerade några mittfältare. Backarna var så offensiva för båda lagen att Fletcher och Meireles oftare sökte sig ner för att täcka upp ytan som den framspringande ytterbacken/eller mittbacken hade lämnat bakom sig. Under tiden fick Ramires eller Anderson springa för sitt liv för att understödja sina lagkamrater längre upp i banan.

För första gången sedan början av 2000-talet har inte matcherna präglats av attityden att första-målet-vinner-därför-spelar-vi-avvaktande-i-nittio-minuter. Det var en förlösande utveckling och förlösaren stavas André Villas Boas. 34-åringen kom till Old Trafford med en sådan respektlöst offensiv taktik att den 36 år äldre Sir Alex Ferguson rätade till slipsen och hakade på.

Ja. Vad fan var det för match då? Världens tröttaste 27-åring Fernando Torres vaknade verkligen till liv och spelade bättre än vad jag sett honom göra på väldigt lång tid. Trots ett mål och många bra intentioner lämnar han matchen med en bitter eftersmak över att ha gjort en helt obegriplig miss.
Wayne Rooney som har inlett säsongen med att göra 9 mål på fem matcher ramlade på straffpunkten och sköt över, när han kunde ha stängt matchen tidigt. David De Gea gjorde en fantomräddning på Ramires avslut och benparadade hem segern till United. Fjolårets skyttekung Dimitar Berbatov som har varit bänkad i stort sett hela säsongen fick äntligen chansen… och missade så öppet läge i ett helt okej läge.

Jag var lika nervös i den 34:e matchminuten som i den 93:e. Det är sådana här matcher som gör att man kommer behöva en pacemaker om redan 20 år. Det är sådana här matcher som blir historia. Det är sådana här matcher som får mig att vilja uttrycka mig som Lasse Granqvist.

Jag tror jag ger upp. Jag slutar med det här. Det går inte och hålla på. DET GÅR INTE OCH HÅLLA PÅ!

Cristiano Ronaldo: "Tested To The Limit"

Att Cristiano Ronaldo är en av världens bästa fotbollsspelare är välkänt. Att han är den mest komplette fotbollsspelaren i världen är ett faktum. Men vad är det egentligen som skiljer honom från andra spelare?

I dokumentären ”Cristiano Ronaldo: Testet To The Limit” får vi följa med när den förre detta fotbollsspelaren och nuvarande fotbollskonsulten Andy Ansah tar sig an fenomenet Cristiano Ronaldo. Till sin hjälp har Andy Neal Smith, en expert inom biomekanik.

I dokumentären får Ronaldo göra olika tester under fyra olika teman: kroppsstyrka, mental styrka, teknik och skicklighet. Kan fysfenomenet Cristiano Ronaldo verkligen göra sig själv rättvisa? Kontentan av övningarna är häpnadsväckande, Ronaldo motsvarar inte bara de högt ställda förväntningarna, han krossar dem.

I det första temat ställs Ronaldo mot den spanske mästaren på 100 meter, Angel David Rodriguez. Målet är att få en jämförelse över hur stor skillnaden mellan Ronaldo och en professionell hundrameterslöpare egentligen är. Hur snabb är Ronaldo egentligen?

Efter två tester får man fram två provresultat, där det visar sig att Cristiano Ronaldo verkligen springer på tider som motsvarar en professionell sprinternivå. Ronaldo springer endast 3 tiondelar långsammare än den spanske elitlöparen Rodrigues på 25 meter, som kommer in på tiden 3.3 sekunder. Detta trots att Ronaldo egentligen inte har en löpstil som ska kunna resultera i de siffrorna.

Medan Rodriguez springer med raka armar och på så vis håller en rak pendel och kurs så får Ronaldo en pendel på sin över- och underkropp. På grund av Ronaldos flacka löpstil springer han mot ett större luftmotstånd vilket gör honom långsammare. När man sedan går över till en förkortad zick-zack bana visar det sig att Ronaldo rentav är snabbare än Rodriguez.

Ronaldo själv menar på att han som fotbollsspelare hela tiden ändrar riktning och väldigt sällan springer rakt. Det är med andra ord en övning som helt ligger i Ronaldos repertoar, där snabba stopp och kvicka förflyttningar utmärker honom som spelare. En korrekt analys? Jo tack, i denna gren krossar han spanjoren med nästan en halv sekund.

Hur kan han då utföra dessa minst sagt imponerande tider? Jo. Nyckeln ligger i hans enorma muskelstyrka i främst underkroppen, men även överkroppen.

För att förstå hans fysiska status kan vi sätta det i jämförelse till mig. Vi är i princip lika långa och väger i princip lika mycket. Själv är jag nitton år gammal och tränar på gym fyra gånger i veckan och tränar fotboll två gånger i veckan.
Båda är över 1.85 och väger lite över 80 kg.

Trots detta mäter han 109 cm runt sin bröstkorg medan jag endast når upp till 100 cm. Översidan av hans lår är 61.7 cm tjocka medan mina endast är 56 centimeter. Lägg där till att han har 3 procents mindre kroppsfett än en supermodell. Hur kan någon som tränar så mycket kondition och intervallträning vara så muskelärt definierad?

Vid en spänstövning ber man Ronaldo att hoppa så högt han kan med sina armar placerade vid sidorna. Hans hopp med 44 centimeter imponerar inte och Andy och Neal förundras över den låga höjden. Man kommer fram till att man måste göra övningen mer matchlikt, dvs man låter Ronaldo komma i fart mot en rörelseplatta för att göra den mer relevant till fotboll.

Resultatet är häpnadsväckande och tack vare sin kroppsstyrka kan Ronaldo hoppa 78 cm upp i luften, högre än vad den genomsnittlige NBA-spelaren kan göra. Hans uppskjut motsvarar nästan fem gånger hans kroppsvikt eller 5 g-krafter, det är samma kraft som en astronaut möter vid ett uppskjut i rymden.

De mentala aspekterna är minst lika intressanta att undersöka och det är framförallt här det visar sig att det är träningen som har haft verkan på Ronaldos fotbollskunskaper. En övning där Andy ska vara en försvarare och Ronaldo anfallare riggas upp. Målet för Ronaldo är att hålla kvar i bollen i minst fem sekunder.

Andy och Ronaldo förses med ett par skyddsglasögon, liknande insatsstyrkornas ”nightvision-goggles”. Dessa används som verktyg till psykologen Zoe Wimhurst och Neal Smith för att avgöra vad som försiggår i spelarnas hjärnor under matchliknande situationer.

Under de första åtta sekunderna innan man bryter övningen har Ronaldo hunnit göra 30 finter på Andy och Ronaldo rör sig nästan dubbelt så snabbt än vad Andys syn hinner med. Med hjälp av datorer kan man se att medan Andys syn mestadels fokuserar på bollen så använder Ronaldo sin syn för att lokalisera var Andy har sin kropp och omgivningen runtom.

Han kollar alltså väldigt sällan på bollen utan använder istället sin syn för att upptäcka luckor i Andys försvarsspel. Detta inger känslan av att Ronaldo hela tiden ligger före sin motståndare. I den sista övningen ska Ronaldo avsluta inlägg som Andy slår från högerkanten. Övningen går till som så att Andy slår inlägget i fullt ljus, men medan bollen är i luften släcks studion ner och Ronaldo ska försöka avsluta bollen i mål. Resultatet är även här häpnadsväckande.

Man kallar in den semiprofessionella spelaren Ronald in i studion som ska få avsluta tillsammans med Ronaldo. Det visar sig att Ronald inte har en chans att fånga de bollar Andy slår till honom. Ronaldo? Han sätter allihop. Den sista avslutar han i fullt mörker med axeln, där han endast får se Andys kroppshållning innan inlägget.

Det visar sig att Ronaldo registrerar Andys kroppshållning, bollens fart och bollens bollbana långt före den vanliga människan. I detta fall nästan dubbelt så snabbt som Ronald.

Dokumentären om Cristiano Ronaldo är verkligen gripande och intresseväckande och ger oss bilden av hur otroligt komplett och mångsidig han faktiskt är. Han är stark, men inte starkast. Han är snabb, men inte snabbast. Han är spänstig, men inte spänstigast. Han är mentalt stark, men förmodligen inte den mentalt starkaste.

Men det är ju inte det som är grejen med Cristian Ronaldo dos Santos Aveiro. Det som gör honom unik är att han har något som ingen annan i världen kan stolta sig med. Det som gör fenomenet Cristiano Ronaldo till Cristiano Ronaldo är just det.

Som en enda person behärskar han allting bättre än de flesta.