CÅ

Top 5 mest älskvärda asen i PL:s historia

5.PAOLO DI CANIO
På femte plats hamnar Paolo Di Canio, en i raden av utländska, exotiska spelare som under tidigt 90-tal skulle reformera om den engelska fotbollen. Cantona stod för elegansen, Zola för tekniken och Di Canio för passionen. En annan sak han och Cantona hade gemensamt var galenskapen.

Di Canio hade förmodligen kommit ännu högre upp på listan om han inte hade sin trista bakgrund som fascist och starka relation med Benito Mussolini. Det gör honom till mer än bara ett as. Roy Keane var obehaglig i sitt spel. Di Canio var obehaglig i vissa av sina grundvärderingar.

Men han var också älskvärd. Både som spelare och ledare. Under en match mot Bradford City i cupen ligger West Ham under med 2-4, efter att Bradford blivit tilldelade 3 straffar. Di Canio? Han är inte nöjd. Han springer bort mot sidlinjen och hans tränare Harry Redknapp förstår snabbt att något är fel. Han springer ned från avbytarbåset medan han skriker mot Paolo: "Spela vidare, Paolo!".

Di Canio vägrar lyssna. Under tiden han passerar Redknapp muttrar han surt: "No, no! Paolo don't play no more", innan han sätter sig på marken bakom sidlinjen, med armarna i kors. Harry Redknapp känner hur paniken börjar krypa sig på. Det är en fullsatt läktare, dem ligger under mot ett lag dem borde slå enkelt och i detta nu, har deras galjonsfigur klivit av banan. Dem spelar just nu med 10 man. Resultatet är 2-4.

Han vädjar till Di Canio att gå ut på banan, men italienaren upprepar bara en sak: "Paolo don't play no more". Sedan händer det. Plötsligt börjar publiken sjunga Di Canios namn - högre och högre. Redknapp ser plötsligt hur en gnista tänds i Paolos ansikte. Han springer ut på banan och får direkt bollen. Han dribblar bort fyra spelare, innan han sätter reduceringen till 3-4.

I nästa anfall tar Di Canio tag i bollen igen och dribblar sig igenom ett enormt fält av motståndarspelare. En efter en försvinner dem upp på läktaren och en minut senare har Di Canio gjort kvitteringen. 4-4. Publiken är i extas. Di Canio börjar nu elda på sina lagkamrater som för att säga: "Kom igen! Sluta inte spela." Matchen lever och redan här kan man känna hur mycket italienaren älskar sig själv.

Matchen går mot sitt slut. I den 89:e minuten får West Ham straff. Deras första straffläggare, Harry Redknapps systerson, Frank Lampard skall ta den. Lampard tar hand om bollen och går bort mot straffpunkten. Plötsligt hör han en röst. "No, no, no!". Ni vet vem. Medan Di Canio närmar sig Lampard, skakar han kraftfullt på huvudet för att markera sitt budskap tydligt. Han skall givetvis ta den. Kungen. Frälsaren. Inte någon ovärdig. Medan han tar bollen från Lampard säger han stolt: "No, I will take it".

Borta på sidlinjen står Harry Redknapp och skakar på huvudet. Han kan givetvis inte greppa hur galen denna italienaren är. Straffen? Den chippar han givetvis in. BOOM! Hat-trick och 5-4.
Paolo Di Canio är så pass älskvärd för att all den talang han besatt som fotbollsspelare, saknade han i moralkompass. Han var lika galen som han var bra.

Under en match mot Bournemouth har gästerna fått en frispark. Det är i slutet av första halvlek och Di Canio är mannen som skall styra upp muren. Givetvis blir det mål och i halvtidsvilan så får Di Canio klagomål av flera spelare för sättet han fixade muren på. Di Canio? Han gillar inte kritik.

Han spärrar in sina stora ögon i lagkamraterna och börjar skrika på dem. Skulle han ha gjort ett misstag? Helt plötsligt springer han bort mot den stora 'Gatorade'-automaten(dryckesmaskin) som finns i omklädningsrummet. Under tiden han skriker svordomar lyfter han på automaten och håller den mot sina axlar. Det är fullständigt kaos och Harry Redknapp blir så rädd att han slänger sig under massagebordet för att gömma sig från den nu helt ursinnige italienaren.

Plötsligt kastar han maskinen i golvet och medan glaset går sönder, vänder han sig om och kastar av sig sina skor, medan han sorgset hasplar ur sig: "Paolo don't play no more".

Detta är historier från hans spelarkarriär. Tränarkarriären? Den är nästan värre.
Hans grundfilosofi som tränare influerades i början kraftigt av hans största hjälte Mussolini. Som tränare i Swindon Town förbjöd han spelarna från att använda sina mobiltelefoner samt att äta ketchup, majonnäs, sjunga och stoppa is i drinkar. Hans tid i Swindon var väldigt framgångsrik och efter att en sommar värvat en del spelare sa han:
-Shoppingen är inte klar och innan försäsongen startar skulle jag vilja köpa två spelare till. Jag gillar shopping. Jag kanske har blivit kvinna.

Hans tid i klubben var något av en berg och dalbana och var det något lag som var rock 'n' roll i England under 2010-talet var det Swindon. Förutom att han hamnade i slagsmål med sin egna spelare i spelargången före en match, tatuerade han även in klubbens logga på sin kropp, ett löfte han givit fansen om klubben skulle vinna League Two.
Efter att ha avgått från klubben efter 21 månaders tid av framgång vid rodret, insåg Di Canio plötsligt att bilder av honom själv fanns kvar på klubbens tränarkontor. So what? Ingen big deal, tänker nog dem flesta av oss. Dem lär ju ändå kastas?

Di Canio? Han ville ha dem själv. Efter att han själv avgått på måndag morgon, begav han sig bort mot klubbens anläggning onsdag natt. För att bryta sig in. Han fångades dock av övervakningskameror, där man tydligt kunde se Di Canio på bild, medan han rev ned bilder på sig själv. Han blev dömd till grova böter.

As? Lite. Älskvärt as? Svårslagen. Galet as? Fullständigt sinnessjuk.

4. ROY KEANE
På fjärde plats hittar vi Roy Keane. Hade varit ännu högre upp på listan om han inte var just det: ett litet för stort as. Ena stunden var hans hårdhet, vinnarmentalitet och rappa tunga, saker som gjorde honom älskvärd. I andra änden var han en psykopat, vars impulsiva psykbryt endast gjorde honom till en obehaglig och farlig individ.
Men han hade sina stunder.

En favorit är sommaren 1991 när Keane är ute på sin första landslagsturné med Irland. Efter en kvällsmatch i Boston är Roy ute på nattklubb och dricker så mycket öl att han dagen efter har försovit sig och anländer en halvtimme försent till landslagsbussen. Där väntar en ursinnig Jack Charlton.

- Nitton år gammal och din första utlandsresa! Har du någon aning om hur länge vi har fått vänta på dig?

Så står han där. 19 år gammal. Mot mannen som kommer att bestämma över hans framtida landslagskarriär. Utan rädsla replikerar Keane: "Jag bad dig inte att vänta, eller hur?

Åtta år senare sitter Keane nu ensam på sin favoritpub, 'The Bleeding Wolf' och dricker öl. Året är 1999 och han har precis vunnit trippeln. Hans telefon ringer. Det är David Beckham. Han undrar om inte Keane skulle vilja komma och gästa David och Victorias bröllop någon vecka senare? Dem är lagkamrater i ett av historiens starkaste kollektiv. Keane? Han avböjer. Hans förklaring såhär i efterhand? "Det var en kamp mellan The Wolf och bröllopet och The Wolf vann".

Hans meritlista kanske är den smutsigaste av alla spelarna på listan. Förutom att han stämplade Gareth Southgate i magen efter att han gjort en sen tackling, var han ju även högst delaktig i att förstöra Alf Inge Hålands karriär efter sin groteska tackling på Old Trafford. Många har beskrivit det som den värsta tackling som gjorts. Att den sedan var medveten gjorde inte saken bättre. Keanes syn på det hela? "Jag hade väntat länge nog. Jag tog honom jävligt hårt. Jag tror att bollen var där. Ta det din jävla fitta, sa jag. Stå aldrig över mig igen och säg om att jag skulle simulera skada".

Om han idag har någon ånger över det? No way.
- Det finns saker jag ångrar i mitt liv och han är inte ett av dem.

Vi känner alla till hans legendariska och mångåriga kamp mot Patrick Vieira i Arsenal. Men alla känner inte till det ytterst ömsesidiga hatet han och Alan Shearer delade mot varandra. När United vann trippeln 1999, ställdes dem mot Newcastle i FA-cup finalen. Under matchen hade Keane och Shearer som vanligt haft en tuff kamp mot varandra.

Efter att United vunnit matchen och United-spelarna gått upp på podiet var det Keane som skulle lyfta bucklan. Under tiden han höjde bucklan upp i luften, kunde man tydligt se hur han leendes tittade ned på Shearer på banan och skrek grova provokationer.

Deras relation var så infekterad att när United 2001 låg under med 3-4 på St James Park och Shearer i slutminuten hindrade Keane från att ta ett snabbt inkast, ledde till att Roy såg rött och kastade bollen i Shearers ansikte.
- "Din lilla fitta", skrek Shearer.

Det var inget Keane gillade att höra. Han sprang fram mot Shearer och försökte ta stryptag på honom, innan han svingade ett slag mot hans ansikte. Hans tionde röda kort var ett faktum.

Premier League-historiens bästa hatkärlek delade Roy Keane med Patrick Vieira. Under flera år gjorde dem matcherna mellan United och Arsenal till något alldeles extra. På frågan om vad som var Vieiras största styrka svarade Keane: "Hans tuffhet". Journalisten frågade därefter Keane om vad Vieiras största svaghet var. Keane tittade på honom en stund, innan han log: "Han var inte lika tuff som mig".

Lika tuff som han var mot sina motståndare, lika tuff var han mot sina lagkamrater. Förutom den klassiska intervjun i MUTV, som till slut fick honom sparkad från klubben, hade han tillfällen där han kritiserade dem med glimten i ögat.

Min favorit var den gången han gick ut i media och berättade om hur han efter en snabb observation av Uniteds omklädningsrum, kunde konstatera vilken koloss till kuk Nicky Butt hade. Och vilken liten Gary Neville hade. Eller som Keane själv beskrev det: "Han har en liten svamp till kuk. Jag har sett mer kött på en vegetarisk lunchmeny".

As? Ja. Älskvärt as? Lite, ändå va?

3. MARIO BALOTELLI
På tredje plats hittar vi kronprinsen av dumheter, knep och knåp. Super Mario. Vars meritlista i dessa sammanhang är svårslaget.

Förutom att han under sin korta sejour hos Manchester City drog på sig 100 000 kr i parkeringsböter och fick sin Maserati bogserad 27 gånger, hade han givetvis tid att tända eld på sin lägenhet, efter att han och hans vänner hade avfyrat fyrverkerier på toaletten. Eller som den gången Mario efter en träning kastade pilar på Citys ungdomsspelare. Efter att ha blivit bötfälld med drygt 700 000 kronor, kan man väl tycka att han skulle ha en hel del ånger. Hans stora försvarstal? "Jag var uttråkad".

Jag har alltid beskrivit Balotelli som en person med "liten hjärna, men med ett mycket stort hjärta". Det finns en del historier som gör honom ganska älskvärd också. Vi kommer alla ihåg den gången han inte kunde få på sig en träningsväst, eller den gången han slet fram "Why always me?", på Old Trafford efter sitt mål.

Eller den gången han och hans bror helt sonika bestämde sig för att köra in på en kvinnlig fånggestalt. Vilket inte uppskattades av den italienska polisen. Mario förstod ingenting. Eller den gången han i en match för Inter hade dragit på sig ett gult kort, när lagen gick in för halvtidsvila. Hans tränare Jose Mourinho kommer ihåg händelsen: "Jag ägnade kanske 10 minuter av totalt 15 av att prata med Mario. Jag bönade och bad honom att ta det lugnt i den andra halvleken, för jag visste att det var lätt för försvarare att provocera honom."

Mourinho fick Balotellis godkännande. Han skulle ta det lugnt. Mourinho var nöjd. Det tog 5 minuter. Sedan lämnade Mario planen efter sitt andra gula kort.

När Citys spelartrupp gick på semester för ett par år sedan, drog dem flesta till karibiska paradisöar, med sol och bad. Balotelli? Han flög till Italien och smög sig in på en presskonferens där det italienska fotbollsförbundet satt och kastade vattenballonger på dem.

Under samma period dök han helt random upp på en presskonferens i Italien, där en ny tränare skulle presenteras för ett lag. Han kom in, helt tyst, satte sig på podiet, började garva och gick. Tränaren? Han var inte förvånad: "Vi visste inte att han skulle dyka upp, men det är inte första gången. Det är typiskt Mario."

Han gjorde en hel dumma saker, men också en hel del goda. Förutom att han gav en hemlös person drygt 10 000 kronor i cash, följde han med en helt okänd pojke till hans skola, där han blivit mobbad och pratade med rektorn och killen som stått för mobbingen.

Min sista anekdot kanske också är min favorit. Inte minst ringar den in Mario Balotelli på alla sätt och vis. Efter att ha blivit stoppad av en polis i Manchester, kommer konstapeln fram till Mario i förarsätet och ser 25 000 kronor ligga löst i bilen. Konstapeln förstår ingenting. "Varför har du så mycket lösa pengar i bilen?", frågar han misstänksamt. Själv hade man kanske blivit skrämd inför en sådan respektabel myndighetsman. Balotelli? Han var inte imponerad:
- För att jag kan.

As? Ja. Älskvärt as? 100 %.

It's as simpel as that.

2. JENS LEHMANN
På andra plats hittar vi "den moraliska ettan" på listan. Han är väl egentligen mer as än något annat, men så är han ju också målvakten som medvetet försökte skada sina medspelare för att själv få spela.

Under VM 2006 i Tyskland var Jens Lehmann i storform. Han hade precis spelat sin första Champions League-final mot Barcelona - som han dessvärre förlorat efter att själv ha blivit utvisad i matchen. Som största konkurrent i landslaget återfanns en viss Oliver Kahn. Det senaste decenniets kanske bästa målvakt - och flera röster hade höjts över det faktum att Kahn borde få starta i sitt sista VM.

Jens Lehmann? Han var inte nöjd. Vanliga människor hade kanske valt att träna hårt, kämpa om sin plats och imponera på sin tränare. Lehmann? Han är ingen vanlig person.

Förutom att han har rekordet i antal gula kort för en målvakt i Premier League under en säsong(8) är han ju också karaktären som mitt under en Champions League-match för Stuttgart mot Unirea Urziceni, gick bakom målet och urinerade, men halvvägs under sin tömning fick springa tillbaka i målet och avstyra ett anfall, för att sedan fortsätta att urinera. Lehmann var en oberäknelig typ.

I en ligamatch mot Hoffenheim, lossnade ena skon hos en motspelare och landade vid Lehmann. Vad han gjorde? Istället för att ge tillbaka skon, valde Lehmann att kasta upp skon på nättaket av målet.

Under en ligamatch i Bundesliga hade Lehmann retat sig på Mainz anfallare Aristide Bance. På typiska Lehmannanska grunder sprang Jens fram mot Bance och motade en spark mot honom. Aristide föll. Lehmann fick rött kort. Och Mainz fick straff. I den 89:e minuten. Lehmann förstod ingenting och var ursinnig. I rent raseri lämnade han arenan... där han blev påsprungen av en supporter som ville ha en förklaring till hans plötsliga psykbryt i matchen. Lehmann? Han var inte intresserad. Han gjorde ett utfall mot supportern, slet hans solglasögon ur händerna på honom, satte dem på sig innan han gick därifrån, medan supportern skrek att han skulle ha tillbaka sina brillor.

Ok. Ett as mot sina motspelare och fansen... han var säkert en fin lagkamrat, tänker ni kanske? Tänk om.

När Lehmann gick mot slutet av sin karriär i Arsenal, hade han svårt att ta en ordinarie plats i sin kamp mot Manuel Almunia. Tysken fattade än en gång ingenting. Och han var inte tyst om det. Almunia har återgivit i efterhand om hur obehaglig känslan var av att sitta vid ett middagsbord, dagen innan match med en kollega han visste hatade honom som pesten. En person som trots att han satt och log åt alla och verkade så trevlig, innerst inne hade en högsta önskan om att få se dig skadad.

Så här beskrev han själv sin kamp mot Almunia:
- Att bli satt på bänken av någon som börjat spela fotboll efter 30 års ålder är inte kul.

(Lehmann fortsatte i en annan intervju):
- När jag ser hans(Almunia) insatser på planen, så blir jag arg och knyter min näve i fickan.

När Lehmann till slut fick beskedet om att Arsene Wenger i fortsättningen skulle satsa på Manuel Almunia, fick han frågan av en journalist hur det kändes att vara reserv bakom just Almunia. Jens Lehmann blev nu riktigt uppriktig, på ett sådär härligt tyskt vis:

- Just nu sväljer jag hela den rådande situationen som en ren förödmjukelse.

Tillbaka till VM 2006 i Tyskland. Nu har vi fått en liten djupare insikt i personen Jens Lehmann. Han har insett att det finns en risk att han får sitta på bänken till förmån för Oliver Kahn. En målvakt han av uppenbara skäl hade hatat hela sin karriär och som han innan VM-slutspelet halshuggit i media: "Han tar sig själv på för stort allvar och tycker att han är viktig. Jag gillar inte när folk glorifierar sig själva".

Inför Tysklands första gruppspelsmatch mot Costa Rica värmer laget upp. Det är öppningsmatch. Arenan är helt fylld. Lehmann och Kahn värmer upp tillsammans med en målvaktstränare. Det är skottövning. En knapp halvtimme till match.

Plötsligt faller Kahn till marken. Han har fått en boll i ansiktet. Han är på gränsen till utslagen och han förs av banan. Vem som sköt skottet? You know who. Lehmann!

Han startar matchen. Och han står resten av slutspelet.
Oliver Kahn? Han påstår än idag att Lehmann sköt honom i ansiktet med flit.

As? Ord kan knappt beskriva. Älskvärt as? He's up there.

1. ERIC CANTONA
På första plats kommer han. Eric Cantona!

Jag hade länge svårt att motivera varför just Cantona skulle vara med på listan. Jag hade svårt att hitta argument så stora och starka, att han faktiskt platsade på en topp 5-lista. Så varför då sätta honom på första plats?

Han har gjort en hel del fel. Eller som Gary Pallister själv beskrev det: "Alla visste att Eic inte var en ängel. Vi visste det. Han hade en kort stubin". Jo tack.

Det är en passande beskrivning för en man som gick ut i fransk tv och kallade Frankrikes förbundskapten Henri Michel, en "påse med skit" efter att han blivit utelämnad ur laget. Det är också en man som under tiden han blev förhörd av den franska disciplinkommittén, efter ännu en avstängning, sprang fram till var och en av medlemmarna och skrek "Idiot" rakt in i deras ansikten.

Låter det som ett as? Det gör väl ändå det. Då har vi inte ens kommit till gången Cantona utövade kampsport på Selhurst Park 1995.

Han var ett as. Men till skillnad från en del andra på listan, hade han andra sidor som åtminstone ur mitt synhåll överskuggade hans sämre sidor. Hans härliga humor, karismatiska retorik, kultiverade livsstil och genuina personlighet. Eric Cantona var fotbollens Rembrandt. En konstnär. Han var fotbollens svar på Mark Twain. En poet. Eller som han själv beskrev det: "I am not a man. I am Cantona".

Efter sin karatespark mot supportern Matthew Simmons drogs han inför rättegång. Han klarade sig undan fängelse, men dömdes till 120 timmars samhällstjänst och blev avstängd från all fotboll i 8 månader. Ett helt land rasade. Tidningarna och förbunden var ute efter blod.

Samma dag Cantona skulle infinna sig i rätten, såg hans lagkamrat Paul Ince hans klädsel. Hans skjorta täckte på långa vägar inte hans håriga bröst. "Du kan inte gå till en rättegång klädd sådär", sa Ince. Cantona? Han kunde inte bry sig mindre:
- Jag är Cantona, jag kan komma och gå hur fan jag vill.

Att med full kraft kasta sig in i ett publikhav och sparka en supporter i bröstet, kanske skulle göra dem flesta lite ångerfulla? Cantona såg det lite skämtsamt som sin karriärs höjdpunkt:

- Det bästa ögonblicket i min karriär? När jag sparkade den där huliganen.

Karriärens sämsta minne då? "Att jag inte slog honom hårt nog. Jag borde ha slagit honom hårdare".

Cantonas reflektion på det så här tjugo år i efterhand? Han såg det som en stor teaterpjäs: "Jag spelade i den scenen på Selhurst Park. Det var ett stort drama och jag var skådespelaren". Han fortsatte: "Jag såg inte mig själv som en role model, jag gjorde vad jag ville. Om jag ville sparka en supporter, så gjorde jag det".

Han var en väldigt intensiv, impulsiv och passionerad spelare. Det gjorde honom väldigt emotionell - och aggressiv. Roy Keane berättade att Cantona och Peter Schmeichel mer än en gång, stod med knytnävarna redo mot varandra. I en Champions League- match mot Galatasaray i Istanbul blev han utvisad efter slutsignalen, efter att ha attackerat domaren med en verbal salva. Brian Robson kommer ihåg händelsen väl: "Efter att domaren blåst av matchen, kollade jag in i Erics ögon och såg att han var borta".

Robson tog tag i Cantonas arm och ledde honom ut mot omklädningsrummet. En polisman eskorterade dem ut. När dem gick in i spelartunneln skulle Robson precis ta tillfället i akt att tacka polisen, när han plötsligt motade ett slag mot Cantona, som föll bakåt. Robson gjorde ett utfall mot polisen och svingade ett slag mot honom, innan han själv fick en riktig smocka i ryggen av en polis. Medan han föll ned för en trappa, hade Cantona kommit upp på benen och rusade nu ursinnigt mot poliserna. Då kom resten av Uniteds spelare och lugnade ner Robson.

Cantona? Han var fan inte lugn.

"I omklädningsrummet blev han galen", kommer Keane ihåg. "Medan resten av oss bara ville därifrån, så skulle han ut tillbaka och ta hand om polisen med batongen. Eric var en stor, stark man. Han var allvarlig. Han insisterade på att han skulle ut och ta hand om den jäveln".

Tillsammans med Brian Kidd, Alex Ferguson och flera lagkamrater lyckades Keane hålla fast Cantona, som frustande och skrikandes skulle ut mot den turkiska polisstyrkan.

Sätt detta i perspektiv: på ena sidan av spektrat har vi en person som i rent ursinne vill ut till en hel hord av turkiska poliser själv och banka skiten ur dem - och på den andra sidan har vi en person som älskar Mozart och att fotografera fåglar i naturen. Hur går den kalkylen ihop?

När United satt på bussen mot bortamatcher i ligan satt spelarna och lirade kortspel, Gameboy och lyssnade på musik. Cantona? Han satt och läste fransk litteratur. Hans kultiverade livsstil, influerade även hans retorik och ingen annan har beskrivit fotbollsspelarens liv efter fotbollen bättre: "Oftast har spelarna bara fotbollen som ett sätt att uttrycka sig själva på och inga andra intressen. Och när dem inte längre spelar fotboll och inte gör någonting annat, så existerar dem inte längre, eller åtminstone har dem illusionen av att dem ej längre existerar."

Orsaken till varför Eric Cantona var så älskvärd och fortfarande är: grundar sig i hans sätt att vara. Hans många citat, hans kärleksfulla och varma personlighet, blandat med sin otroligt talang för att spela fotboll. Efter att Cantona strulat till det för sig i Frankrike och inte längre ville stanna i landet, begav han sig till England och Sheffield Wednesday på ett provspel.

Efter att han tränat ett par dagar hos klubben undrade klubbens dåvarande tränare Trevor Francis om inte Cantona ville stanna ett par dagar till. Francis berättade för Cantonas agent, att dem ville få chansen att se lite mer av hans spelare. "Jag tror att dem tog det lite som en förolämpning", berättar Francis. Vad Cantona och hans agent svarade? "Detta är Eric Cantona. Han är inte en man som gör provspel".

Efter att han gjort vägen från Sheffield Wednesday till Leeds United hamnade han så småningom i Manchester United. Hans lagkamrat Andrei Kanchelskis kommer fortfarande ihåg dagen han fick beskedet. Han var i just Leeds när en man kom fram till honom och sa: "Hey, du är ju Kanchelskis. Hur känns det att vara lagkamrat med Cantona?".

Kanchelskis avvärjde supportern med ett skratt. Han trodde det var på skoj. "Jag trodde först att han skämtade, men sedan slog jag på radion och hörde nyheten. Jag kunde inte tro mina öron. Efter alla historier man hört om honom, tänkte jag bara: vad fan håller vi på med? Denna snubben är ju en galning?!".

När Eric Cantona gled in på Old Trafford, tog Sir Alex Ferguson med honom på en rundtur av arenan. Detta var en metod som Ferguson alltid använde sig av vid ett nytt spelarköp. Han visste hur stor och mäktig arenan var för dem flesta spelare och i slutet av rundturen ställde han alltid samma fråga till sitt nyförvärv: "Tror du att du är stor nog att spela för denna klubb?".

Ferguson brukade sedan studera spelaren noga, för att se om deras spontana reaktion på frågan var bra nog. Inte alla spelare klarade av att stå inför en av världens största och mest berömda arenor och hantera den. Men denna gången stod han ju inte med vilken spelare som helst. Eric Cantona tittade långsamt ut över arenan, innan han rätade på sin rygg och tittade ned mot Ferguson. Han fnös.

- Frågan är inte om jag är stor nog för klubben. Frågan är om klubben är stor nog för mig.

As? Onekligen. Älskvärt as? Han är inte etta utan anledning.

/Nicklas Johansson

* Jag vill bara säga att detta inte är någon diss mot Cantona. För mig är det inte något negativt med att vara etta på listan. Jag skriver detta då en del har reagerat på varför Cantona var etta på listan. Inte var väl han ett så stort as? Dem flesta av oss United-fans tycker ju bara att han är mysig och härlig. För oss känns det som en självklarhet att många av dem dåliga beslut han tog, var ett sätt att stå upp för sitt lag.

T.ex. den legendariska matchen mot Crystal Palace 1995, när han sparkade Matthew Simmons. Hans röda kort? Enligt min uppfattning tog han det som ett sätt att stå upp för Andy Cole, som under matchen blivit halvt ihjälsparkad av Palaces mittbackar och speciellt Rickard Shaw. Ferguson hade varit på domaren under hela matchen och var förbannad över den otroligt höga nivå domaren hade satt på matchen. Ferguson fick inget gehör för sin kritik, så Cantona valde att ta saker i egna händer. Han utsatte Rickard Shaw för samma behandling som Andy Cole fått utstå under hela matchen. Det var en markering. Det var aktionen av en kapten.

Varför han är etta på listan är enkelt om ni frågar mig. Han var ett as. En del av sakerna han gjorde, går inte att bortse från. Men han var så fantastiskt härlig. Han var älskvärd. Han var 30 % as och 70 % älskvärd.

Paolo Di Canio t.ex? Han var 60 % as och 40 % älskvärd. Och denna lista skulle ju ranka dem mest älskvärda asen.

** Med den logiken kanske det är svårt för er att hitta skäl till varför Jens Lehmann är tvåa. Han som var ett sådant praktas? Men denna listan är personlig och handlar mest om vilka av asen man kan sympatisera med och känna en kärlek till. Av någon helt sjuk anledning är jag väldigt fäst vid Lehmann och har alltid varit.

Paul Scholes - passningsvirtuosen

Våren 2011 skulle FC Barcelona spela Champions League-final mot Manchester United för andra gången på tre år. Man gick in med bra självförtroende, inte minst för att man slagit United i finalen 2009. Men kanske framförallt för att Pep Guardiolas lagbygge refererades som ’historiens bästa lag’.

Med en stomme av spelare som Xavi, Iniesta och Lionel Messi var den benämningen inte alls missvisande, ologisk eller felaktig. När mästartränaren Pep Guardiola, själv en gammal spelare ur Barcelona fick frågan om det fanns någon spelare i motståndarlaget han kunde tänka sig att pressa in i den startelvan tvekade han inte en sekund. ”Scholes. Paul Scholes.”

Guardiolas svar var bestämt, men hans ögon tindrade. ”Jag hade älskat att spela med Scholes.”

Efter finalen 2011 hade Barcelona enkelt utmanövrerat Manchester United med 3-1, med sitt skickliga passningsspel och överlägsna presspel. Under hela matchen hade trion Busquets, Xavi och Iniesta dominerat hela mittfältet, sällan förlorat bollen och behövt anstränga sig för att jobba tillbaka den. Det var först när Paul Scholes byttes in de sista 10 minuterna som hela matchbilden förändrades.

Helt plötsligt hade Barcelona svårt att hålla i bollen, inte alls för att de var slarviga i sitt sätt att fördela passningarna – nej, helt enkelt för att Paul Scholes vägrade att ge den ifrån sig. På egen hand fördelade han passningarna åt höger, åt vänster och styrde matchen i det tempo han själv föredrog. Matchen var redan avgjord, visst, men i ärlighetens namn var det en maktdemonstration.

Efter matchen var det fem Barcelona-spelare, alla från det lag som kallats ’historiens bästa’, som ville byta till sig hans matchtröja. I finalen 2009 var de fler.

När Lionel Messi fick frågan om vad han tyckte om Paul Scholes berättade han att Scholes kallades ’Läraren’ på La Masia, Barcelonas välkända ungdomsakademi. Akademin som utvecklat några av världshistoriens bästa passningsspelare som Xavi, Iniesta och Busquets hade alltså alla Scholes som förebild.

Xavi gick steget längre än Messi när han beskrev Scholes som ’ den bäste mittfältaren ur sin generation, de senaste 20 åren’. För att förstå hans storhet måste man utgå från profetiorna från andra stora spelare, så som Zidane, Davids och Nedved som alla kallat honom den främste. Det är absolut diskuterbart hur vida han är den störste passningsspelare fotbollen sett, men helt klart finns det stor substans i det påståendet.

Ingen i historien har haft samma ackuratess, flärd och precision i sina långpassningar som Scholes. Ytterst få spelare har haft samma teknik, att på ett tillslag fördela bollen i alla riktningar, på olika avstånd i den farten, med olika delar av foten.

När Cristiano Ronaldo stod på toppen av sin förmåga i Manchester United stod han och tränade långskott när Paul Scholes petade honom på axeln och sa: ’Ser du det där trädet där borta?’ Ronaldo spejade ut över terrängen och såg trädet Scholes syftade på, ungefär 50-60 meter bort. ’Jag ska träffa det på ett försök.’ Scholes tog sin korta ansats, trevade fram och med en stenhård träff seglade bollen mot trädet och träffade mitt i prick. ’Din tur nu Ronnie’, sa Scholes.

Ronaldo har berättat att han inte hade en chans i dessa tävlingar mot Scholes, det var fullständigt meningslöst, ett slöseri med tid. Inte ens på 10-15 försök hade han en chans att träffa trädet, något som Scholes gjorde varje gång. Det finns otaliga anekdoter där samma händelseförlopp utspeglar sig, från olika spelare, men alltid med Scholes oerhörda passningsförmåga i centrum.

Det kommer dröja många årtionden innan någon av Scholes kaliber kommer fram igen. Skulle man plocka isär Scholes fotbollspersonlighet, skulle det genast utmynna i ett antal flera spelare. Xabi Alonso har det långa svepande passningsspelet, Xavi det korta passningsspelet, Frank Lampard förmågan att ta sig in i straffområdet och Steven Gerrard det fruktade skottet. Alla anses de vara några av de största i sin generation, men alla har de sin lilla svaghet, den brist som gör de ofullständiga. Paul Scholes hade alla dessa delar i sitt spel.

När han 2002/2003 var på sin topp som spelare kunde han starta spelet från nedre planhalva, styra tempot med sitt kortpassningsspel. Ett väggspel med högerbacken här, en lång svepande boll till vänstermittfältaren där, sen löpningen framåt, få bollen tillbaka för att på ett tillslag få ut bollen på högerkanten, ta sig in i straffområdet och avsluta. En fullständig uppvisning, en monumental kärleksförklaring till fotbollen i sig.

Zinedine Zidane menar på att Scholes är ’den komplette spelaren’, spelaren som inte har några svagheter. En spelare som aldrig ger bort bollen till en motståndare.

Scholes är förmodligen den absolut bäste fotbollsspelaren ur ’Class of 92’, den kända gruppen av unga talanger som Alex Ferguson utvecklade i början av sin karriär. Med spelare som Beckham, Butt, Giggs och bröderna Neville var han med och skapade arvet som den moderna United-supportern idag lutar sig tillbaka mot.

Trots sina enorma framgångar funderade han länge på om han skulle klara av livet som fotbollsspelare, till stor del på grund av all publicitet detta genererade i media. Den irländske och hårdföre mittfältsterriern Roy Keane brukade säga att Scholes var ’en otroligt begåvad fotbollsspelare som alltid fortsatt att vara en oförstörd människa’.

Allt medan statusen för spelarna ur ’Class of 92’ ökade började andra dörrar snart öppnas. Medan Scholes lagkamrater Beckham och Giggs började göra modelljobb och företagsreklam, tackade han själv artigt nej. De började köpa bilar från märket Porsche, Ferrari och Bentley. Scholes fortsatte att köra sin Fiat. Andra gick ut på klubben, festade med unga och vackra kvinnor och spenderade sina pengar på alkohol – Scholes åkte hem till sin ungdomskärlek, drack te och tittade på tv.

Faktorer som i regel brukar utesluta vissa spelare ur grupper, framförallt i en så cynisk sport som fotboll. Men Scholes hade respekt, hans status i klubben har aldrig varit diskuterbar. När Gerard Pique som 17-åring kom till Manchester berättade han vilken respekt Scholes hade i omklädningsrummet. Han var inte den som snackade mest i omklädningsrummet, inte den som spexade mest heller, nej Scholes fick respekt för sitt sätt att spela fotboll.

Paul Scholes växte upp i Salford, en förort till Manchester och är därför själv United-supporter, något som gjort honom kompromisslöst älskad i de röda delarna av staden. Han är på många sätt lik sin kollega Gary Neville, född och uppvuxen i Manchester och har alltid spelat med samma lojalitet och känsla för klubben. Men det finns en olikhet. Han är en av få spelare som inte är hatad på Merseyside. Han är snarare högt aktad och respekterad, för Liverpool vet vilken stor spelare han är. De flesta supportrar till Liverpool håller honom som den störste spelare England någonsin haft.

Medan de flesta spelare spelar fotboll för att vinna individuella priser och tjäna mycket pengar har Scholes alltid varit undantaget. När han spelade sin 500 match för United hyllades han världen över, när Scholes själv fick frågan om hur det kändes att spela jubileumsmatchen svarade han: ’Det är bara ett nummer.’ Alltid lika ödmjuk, alltid i färd med att komma undan rampljuset och berömmelsen.

Scholes beslut att lägga skorna på hyllan överskuggades endast av att Sir Alex Ferguson gjorde det samma. När världens störste tränare genom tiderna, som haft så många stora spelare genom åren stod på Old Traffords gräsmatta tystnade han mitt i sitt tacktal. Detta var hans sista stund som manager för klubben, en sista aktion inför sin egen publik. Ferguson spejade ut över arenan och vände sig mot Scholes, och spenderade en stor del av sitt tal till att hylla honom. Arenan jublade, Ferguson log och lagkamraterna närmast Scholes kramade om honom.

Scholes? Han tittade ner i gräset.

Tack för allt, Boss.

8 maj. Det är ett datum jag för evigt kommer att minnas med stor sorg. Det är ett datum jag för alltid kommer att minnas som dagen då vår tids Störste, vår tids Mäktigaste deklarerade sin resignation från tronen.

En tron där han så plikttroget dikterat villkoren för resten av fotbollsvärlden. I 26 års tid.

När min pappa väcker mig morgonen den 8 maj är han helt vit i ansiktet och det är med långsamma och mycket väl skulpterade ord han kastar mig in i förskräckelsen som sköljer över stora delar av Europa. ”Ferguson har slutat”.

De orden, den meningen, den innebörden. Fullständig chock. Förnekelse. Skräck över framtiden. Absolut tomhet.

Det har varit svårt för mig att fullkomligt begripa vad som skett under de senaste dagarna och ännu svårare att skriva något om det. Det har helt enkelt lite för stort för att ta in. Anledningen? Hos mig existerar bara Ferguson, han är allt jag vet.

Under hela mitt liv har han alltid funnits där i bakgrunden, som en stadig klippa att luta sig mot när det blåser extra kraftigt. Även om man haft det jobbigt i skolan, med flickor, med allt runtomkring har det alltid varit en självklarhet att Han, skulle sitta på Old Trafford och tugga sitt tuggummi vid avspark i ligan.

Det gav mig inte bara glädje av att se honom och United vinna matcher i ligan och cuperna, nej – det gav mig framförallt en trygghet. Han fanns alltid där när man behövde hjälp att glömma saker. Han blev en andlig fadersgestalt.

När Gary Neville blev intervjuad av Sky Sports fick han frågan varför alla gamla spelare som nu närmat sig 45-50 år refererar till Ferguson som ”The Boss”. Spelare som själva blivit tränare och som i regel borde vara lika mycket chefer själva. Är det inte märkligt och rentav barnsligt? Neville stirrade reportern djupt i ögonen och hans svar var knivskarpt: ”Det handlar om respekt. Han är den störste.”

Det finns två sidor av Ferguson. De flesta av oss känner Ferguson som den blindgalne tyrannen som sparkar tvättkorgar och skor på sina spelare, som halshugger halva presskåren för att de ställt en oberättigad fråga. Som slänger in spelare i städskrubbar och som ger spelare hårtorkar så kraftiga att orkaner ser bleka ut i jämförelse.

Sedan har vi den där andra sidan, den som så många har missat. Den som gör att just spelare som Paul Ince, som blev utskälld av Ferguson så kraftigt i en match mot Barcelona att han senare lämnade klubben, står och grinar i direktsändning när han får höra att hans gamle tränare slutat.

Som gör att äldre män fortfarande idag kallar honom ”Boss”. Män med familj och barnbarn som skulle kunna döda för honom. De gör allt detta för en man som de vet är lika lojal själv, som skickar julkort till alla av sina gamla spelare varje jul. Samma man som kan namnet på varenda spelare i Manchester United, från pojklagsspelarna till juniorlagsspelare och som känner deras familjer.

Det är ingen hemlighet att Ferguson är passionerad, att han har en tendens att ibland gå över gränser, men han gör det alltid med ärlighet och för sina fränders skull. Jag skulle inte vilja säga att någon av sidorna har blivit mytologiserade till någon större överdrift, för i fel väder kan Ferguson vara en av de värsta individer att tampas med. Han är den ende tränare som är större än presskåren sig självt i England, som kommer undan ostraffat med att säga: ”Fortsätt ni, för jag snackar fan inte med er. Han är en jävligt bra spelare. Ni är ett gäng jävla idioter.”, efter att några av journalisterna ifrågasatt värvningen av Juan Sebastian Verón.

Det som blivit signifikativt med Ferguson är hans solida integritet och höga principfasthet med regler. Bryter du någon av reglerna är du märkt. En gång sade Ferguson att ”det finns inga grader av lojalitet. Sviker du mig en gång finns det ingen väg tillbaka”. Stora ord för många kan tyckas, ännu svårare att hålla för de flesta. Hur många tränare skulle sälja sina bästa spelare om de brutit mot reglerna? Svaret? Ingen. Förutom Ferguson.

Under sin första sejour i klubben sålde han Norman Whiteside och Paul McGrath, två av lagets bästa spelare. Sedan sålde han Ince, Stam, Keane, Nistelrooy och Beckham. Spelare som alla lag hade velat ha, spelare som hade kunnat få vilken tränare som helst ned på knä. Inte Ferguson.

Efter att ha sparkat den där berömda skon i ansiktet på David Beckham skrek sir Alex till klubbens läkare: ”Just fucking patch him up”. Fullständigt iskall, alltid i fart med att diktera villkoren. Men bakom den här hårda ytan har alltid den varma familjemänniskan Alex Chapman Ferguson funnits. Han som alltid finns där.

Det har framkommit av de flesta tränarna i ligan att de haft samtal med Ferguson när de haft problem, både med familj och i sitt tränaryrke. Han har alltid funnits där, precis som han har funnits hos sina spelare när de haft det svårt. Han fanns hos Ronaldo när hans pappa gått bort, han fanns hos David Moyes när skotten funderade över sina många jobberbjudanden 1999. Han fanns hos Gary Neville när samme man åkte in till Carrington en timme tidigare för att hinna tänka över sitt beslut att lägga skorna på hyllan innan Ferguson skulle anlända till träningsanläggningen. Problemet? Ferguson satt redan där och väntade, nästan som att han visste. Alltid steget före, redo att stötta.

Det är hans största storhet enligt mig, hur han alltid har lyckats balansera mellan tyrannen som fått ut det bästa ur sina spelare, för att helt plötsligt bli den andliga fadersgestalten, som guidat sina spelare som söner snarare än som sina anställda. Alltid med samma leende, alltid med samma stora hjärta.

Idag gör han sin sista match med Manchester United på Old Trafford och resan dit har varit lång och inte alltid smärtfri. Han har skaffat sig många fiender på vägen, i sin strävan av att alltid vara främst. Men han har gjort det på sitt sätt och för fansen och spelarnas skull. Idag stiger han inte in ensam på Old Trafford, idag möts han av 76 000 människor som är där för Hans skull, som kommer för att ge Honom sina sista hyllningar.

Oavsett hur matchen slutar idag finns det bara en vinnare. Pojken från Govan, som blev Vår tids störste tränare får sin avslutning på ”The Theatre of Dreams”. Jag är ganska säker på att han kommer att fälla en och annan tår men jag är helt övertygad om att vi, fansen kommer att sörja än mer.

Jag vet att alla kommer att sakna honom, fränder som fiender. Inte minst för hans unika personlighet, och hans sätt att med ryckiga, krampiga och hetsiga steg springa ned för trappan för att fira ett mål. Hans sätt att på bara några sekunder förvandlas från den 71 år gamle mannen med dåliga knän, till att bli den där unge mannen med sitt speciella leende. Han som älskar sin fotboll mer än något annat.

In Fergie we trust. Du kommer alltid vara den störste för mig. Min enda idol. Förevigt ihågkommen.

Tack för allt.

Det förlorade landslaget?

Dagens viktigaste fotbollsmatch ÄR, tro det eller ej, inte Sverige-Irland utan en match som utspelar sig långt bortom Sveriges gränser – och som i det närmaste utspelar sig i en helt annan verklighet.

Kroatien-Serbien är mer än bara en vanlig fotbollsmatch, anledningen till detta är så klart det inbördeskrig som länderna själva var med och startade. Trots att det är närmare 20 år sedan kriget avslutades, lever hatet kvar och det finns få saker som berör människor lika mycket som fotboll. Som en följd av detta har man beslutat att matcherna mellan Kroatien och Serbien kommer att spelas utan bortapublik, man är helt enkelt rädd för att det skall utlösas bråk.

Men det är inte bara bakgrunden mellan länderna som gör den här matchen intressant att titta på, det kommer förmodligen att bjudas på ganska bra fotboll också. Den här matchen fick mig att fundera på en sak, hur hade jugoslaviens herrlandslag i fotboll sett ut anno 2013, om inte inbördeskriget hade inträffat?

Tanken planterades medan jag kollade på ”Once Brothers”, en briljant dokumentär som skildrar livet för spelarna ur det jugoslaviska basketlag som i slutet av 80-talet dominerade basketvärlden. Tillsammans var de en urkraft, som kom från olika nationaliteter i grunden, men som spelade som bröder i nuet.

Jag tog fram papper och penna, skissade snabbt ned en liten formation med spelare, från FEM olika nationaliteter, som på det hela taget skulle kunna bilda ett rätt slagkraftigt lag i, låt oss säga, ett EM-mästerskap.

Asmir Begović, Bosnien

Darijo Srna, Kroatien
Neven Subotić, Serbien
Nemanja Vidić, Serbien
Branislav Ivanović, Serbien

Goran Pandev, Makedonien
Luka Modrić, Kroatien
Stevan Jovetić, Montenegro
Miloš Krasić, Serbien

Edin Džeko, Bosnien
Mario Mandžukić , Kroatien

Där har ni det. Ett lugnt och sansat 4-4-2, standard. För att visa på detta jugoslaviska lagets bredd har man råd att slänga in Nikica Jelavic eller Mirko Vučinić om man behöver ett mål, eller Niko Kranjčar och Matija Nastasić om man vill hålla i en ledning.

Ett bolltekniskt lag som jag helst INTE skulle vilja möta på det nybyggda Friends Arena.

Ett kontroversiellt domslut, som förändrade matchen.

Jaha, vad ska man säga om matchen som inte redan har blivit sagt? Det är både tråkigt och oinspirerat att börja upprepa vad flera redan har sagt, men det röda kortet på Nani är givetvis det avgörande momentet, det som till slut skickar ut United ur turneringen. Det är på många sätt kontroversiellt, inte bara för att det råder så delade meningar om det ska vara gult eller rött kort – nej, också för att det avgör en åttondelsfinal som var så välspelad, jämn och oförutsägbar.

Peter Wennman kallade dubbelmötet för ”något av det bästa han sett i Champions Leagues historia” och det är så klart svårt att argumentera mot det påståendet. På förhand hade det mesta handlat om Ronaldos återkomst till sitt forna hem och blandat med matchens signifikativa betydelse var detta en av de största matcherna de senaste 10 åren.

Efter matchen har många velat få andra att tro att Rooney ställdes utanför startelvan för att han och Ferguson hamnat i ett gräl, men alla som såg matchen förstod att Ferguson var steget före oss andra som vanligt. Wayne Rooney ”petades” inte för att han inte var behövd eller oönskad, han var bara inte rätt material för den taktik Ferguson mönstrade, vilket han givetvis accepterade.

Rooney startade borta mot Real och har fått samma defensiva ansvar förut mot Barcelona i finalen 2009. Problemet är att han inte har fungerat i rollen, inte för att han inte är en tillräckligt bra tvåvägsspelare, snarare för att han formas lite annorlunda av rollen.

Han brukar vilja ha lite för mycket boll, sjunka lite för lågt med sitt utgångsläge och bli för stillastående i de offensiva kontringarna. Welbeck däremot lyckades med sin uppgift alldeles felfritt, i den första halvleken var han planens kung. Han låg som en ryggsäck på Alonso och tvingade Ramos och Varane sköta uppspelen vilket passade United alldeles utmärkt.

När väl United erövrade bollen gick Welbeck som en raket i djupled och det var tydligt att Madrid inte hade ordning på honom. Här kan vi alla enas om att United har kontroll på matchen, Madrid har inte ett enda vettigt avslut i den första halvleken medan United, i anförande av Welbeck har bud på både 1-2 mål.

United startar andra halvleken lika bra och gör fullt välförtjänt 1-0 och här känns matchen avgjord, inte för att United har ett ointagligt aggregat, nej endast för att United känns för starka. Real Madrid har inte fått ordning på Welbeck, Alonso får inte styra uppspelet och på så vis har man lyckats neutralisera Ronaldo.

Sedan kommer situationen, sparken, domslutet och det röda kortet. Welbeck tvingas släppa sin punkt på Alonso när Ferguson måste förändra sin taktik. Mourinho är kall mitt bland allt kaos och sätter in Modric, och ungefär här dör matchen.

Real är i ärlighetens namn OTROLIGT starka som lyckas ta vara på möjligheten och sätter 2 mål på TRE minuter. Det är ingenting annat än klass rakt genom, och här står vi inför flera frågor. Kunde målen ha förhindrats om Ferguson, vi i publiken och spelarna hade agerat mer professionellt än vad vi gjorde?

Så här i efterhand kanske man snarare ska säga att Real Madrid tog vara på vår sinnesstämning, vår omförmåga att samla oss och fokusera på matchen snarare än att vi var en man mindre. Det är inte omöjligt att United hade klarat sig på 1-0 om Ferguson och supportrarna inte hade eldat upp spelarna?

Det är givetvis viktigt att poängtera vikten av bytet Mourinho gör när han skickar in Modric, en spelare som har som adelsmärke att hålla bollen inom laget. Det är närmast omöjligt att möta Real Madrid med en man mindre, när de har en mittfältstrio med Özil, Modric och Xabi Alonso.

Trots detta står United för en närmast heroisk insats när vi med en man mindre och underläge 1-2, lyckas vända matchen och sätta press på Madrid som med nöd och näppe lyckas hålla tätt. Det är också detta som i efterhand är det som gör mest ont, trots att United närmast gör en perfekt insats på samtliga plan förlorar vi, inte på grund av att Real är ännu bättre – nej, för att en domare ska lägga sig i.

Om man ens skall försöka föra en sansad diskussion om kortet måste man inse hur komplex situationen är. Nani har inte en chans att se Arbeloa som kommer bakom hans rygg, och när han försöker ta ned bollen med foten springer spanjoren rakt in i foten. Det är med andra ord inte avsiktligt och saknar intentionen för vårdlöst spel.

Å andra sidan har Nani ingen som helst anledning att ha sin fot så högt uppe, för det gränsar till vårdslöst spel och Arbeloa är smart nog att ta vara på möjligheten som uppstår. Den turkiske domaren Cuneyt Cakir går alltså helt enligt regelboken och kan därför inte beskyllas för att göra ett felaktigt beslut, däremot kan man argumentera hur bra hans bedömning av situationen är.

Vi befinner oss mitt i åttondel mellan världens två största klubbar, med 200 miljoner tv-tittare och 75 000 åskådare som vill fortsätta sin upplevelse av den kvalitet och spänning dubbelmötet har bjudit dem på. I den här situationen är det viktigt att ”ha känsla” för situationerna, även om det innebär att man vrider lite på vad regelboken säger. Givetvis som ett sätt att behålla intresset för matchen och hålla spänningen levande.

Som ett exempel kan vi ta det första mötet i Madrid där domare Felix Brych tydligt väljer att se bort från regelboken när Raphael Varane river omkull Patrice Evra i ett möjligt friläge. Även den duellen är svårbedömd och istället för att ställa sig själv i centrum med ett beslut med potentialen att förstöra matchen låter Brych situationen gå honom förbi. Med andra ord, Real Madrid ges en chans att fortsätta sin roll i ett dubbelmöte som saknar proportioner i jämförelse till de andra Champions League matcherna.

Som en summering kan man bara konstatera att Cuneyt tar ett riktigt beslut, även om det är en väldigt hård bedömning som förstör matchen för Uniteds del, speciellt med tanke på den höga nivå han lät spelarna ligga på under resterande delar av matchen. På Old Trafford stod vi inför ett uppror vid slutsignalen och medan skaran av vakter, som vid denna tidpunkt var tredubblad sprang Ferdinand och Vidic fram till Cakir och hånade hans insats.

Ferguson var även han rasande och brölade att ”han förlorat tron på fotbollen” efter Cakirs beslut. Efter matchen fick José Mourinho avbryta sin intervju för att hjälpa vakterna hålla undan en frustande Ferguson från den turkiske domaren.
Det var givetvis en tråkig avslutning på det bästa dubbelmöte jag någonsin sett, och självklart var det även ironiskt att det var just Cristiano Ronaldo som skulle skjuta oss ur turneringen.

Efter matchen sa José Mourinho att ”det bästa laget förlorade matchen”, vilket han givetvis kunde kosta på sig. Inte bara för att framställa sig som en stor vinnare, utan också för att samla på sig pluspoäng hos Unitedfansen, som bör bli hans nästa arbetsgivare.

I jämförelse med fjolåret var uttåget i år bra mycket värre, med tanke på den kvalitet vi visade upp. Nu gäller det att ställa om, vi har fortfarande chans på dubbeln. Vi kommer igen. Det gör vi alltid.

Ligans just nu 10 hetaste spelare

10.Patrice Evra
Personligen trodde jag att han var slut som fotbollsspelare efter att ha spelat allt sämre under de två sista säsongerna. Inför säsongen hade han mycket att bevisa, han började inte speciellt bra och fortsatte med sin nonchalanta stil. Sedan kom Alexander Büttner, spelade skjortan av hela Wigan på egen hand, gjorde ett mål och assist. På bänken fångade tv-producenten en uttryckslös Evra. Allt sedan den matchen har han spelat sin bästa fotboll på år och hittat tillbaka till posten som en av världens bästa ytterbackar. Facit på det? Denna säsong har han gjort fler mål än någonsin och knappt gjort ett misstag.


9.Steven Gerrard
’Captain Fantastic’ personifierad hade inte spelat speciellt övertygande på över två säsonger och verkade ha svårt att hjälpa sitt krisande Liverpool tillbaka in i ’Big Four’. Efter ett imponerande EM-slutspel var det tydligt att han var tillbaka i gammal god form och hela Liverpool vittrade ligaguld. I år startade man säsongen rekorduselt men det var knappast Gerrards fel, som har spelat upp sig bit för bit in i säsongen. Trots ett helt kompani med nya unga, hungriga spelare har han visat att gammal är äldst. Han har fortsätt att slå sina patenterade långbollar och fördela assist till sina lagkamrater och leder just nu assistligan i hela ligan.

En av säsongens stora utropstecken är belgaren Lukaku.


8.Robert Huth
Leder tillsammans med sin mittbackskollega Ryan Shawcross ett av Europas allra bästa försvar. Trots 0-4 förlusten mot Chelsea i helgen, har han visat upp ett imponerande register med i stort sett felfritt försvarsspel. Stor, stark och huvudstark är han en hårdför mittback som få kan gå vinnande mot. Stoke hade för någon vecka sedan bara släppt in 14 mål i ligan, att jämföra med United som hade släppt in hela 27 stycken. Att laget släppt in hela 10 mål på sina tre senaste ligamatcher går inte att beskyllas helt på tysken.


7.Romelu Lukaku
Den utlånade belgaren har visat att han är redo för större uppgifter. Trots sin ringa ålder är han en av ligans allra största och starkaste spelare och har mognat väsentligt sedan sin flytt till West Bromwich, och har hjälpt laget upp till en hedersam Europaplats. Har trots sin target-roll öst in mål och kombinerat det med ett imponerande register av ”brunkiga” bollmottagningar och passningar. Hur vida han orkar hålla kvar West Brom i ”toppen” återstår att se, men en sak är säker. Nästa säsong lär han spela i Chelsea igen.


6.Yaya Toure
Ligans kanske mest komplette spelare(i konkurrens med Wayne Rooney)har fortsatt att övertyga mig om att han är Citys viktigaste spelare. Med näst flest passningar i hela ligan styr han allt som händer för Manchester City. Det som är mest imponerande med det är att de flesta av passningarna kommer på offensiv planhalva, där han alltid är omringad av motståndare. Gör sällan mål i överflöd, men när han väl gör dem är de alltid matchavgörande. Stor, stark och löpstark är han ett monster, som skrämmer slag i de flesta motstånd han ställs mot. Skall bli MYCKET intressant att se hur City kommer att påverkas av de afrikanska mästerskapen som snart drar igång. Kan vara under denna period City förlorar kampen om ligatiteln.

Ligans mest underskattade spelare är Michael Carrick.


5.Gareth Bale
En av ligans mest oberäkneliga spelare, som är en mardröm att möta som försvarare. Ni kan tänka er själva hur det måste vara att möta en spelare som är lika bra på att slå inlägg som han är på att avsluta. Går han utåt eller inåt? En spelare med så många alternativ är fasansfull att möta och kräver arbete. Har efter halva säsongen producerat lika många mål som på hela förra säsongen, och ligger dessutom tvåa i ligans inläggsliga. Har fört Tottenham in i ’Big Four’ även denna säsong, och har häng på Chelsea om tredjeplatsen. Har ryktats vara på väg till Barcelona, men Tottenham har gjort allt för att hålla honom kvar. Det är inte svårt att förstå varför.


4.Michael Carrick
Ligans mest underskattade spelare, no contest. Har i många år fått stå i skuggan av Paul Scholes, men har i år övertagit rollen som Uniteds kugghjul och har gjort det i stort sett smärtfritt. Allt sedan Tom Cleverley har spelat regelbundet bildar de ligans bästa innermittfält, där Carrick står för lugnet och kontrollen. Kanske ligans smartaste spelare, som alltid ligger steget för motståndarna, som tacklar när det behövs, som slår den avgörande passningen när han vill. Borde värderas som en nationell skatt, men förbises ofta i engelska landslaget. Utan Carrick skulle United inte vara ligans bästa lag.


3.Luis Suarez
Har alltid varit en utomordentlig spelare, men har tyvärr en personlighet som gör att hans konster på planen överskuggas. I år har han skärpt sig betänkligt och visar istället upp att han är en av världens bästa spelare. Den enda spelaren i världen tillsammans med Messi som kan skapa en målchans ur ingenting. Skapar överlägset flest chanser i ligan, men har en smutsig ovana att gå lite för mycket på eget avslut än att hitta sina lagkamrater. Det har gått ganska bra ändå, med sina 15 mål ligger han tvåa i skytteligan och har visat kritikerna sina vackrare drag. Stråken av en riktig konstnär.

Ligans just nu bästa spelare. Har imponerat i United.


2.Marouane Fellaini
En mångsidig spelare, som i ena stunden framstår som ligans allra fulaste spelare för att i nästa vara ligans bästa spelare. Hans paradoxala jag visar sig även i statistiken i klubblaget, han finns med bland de med flest tacklingar, flest regelbrott men har likväl gjort flest mål, assist och fått mest frisparkar med sig. En Marouane Fellaini på spelhumör är ligans svåraste motståndare, som med sin längd och huvudspel är ligans bästa target och en av de farligaste avslutarna.


1.Robin Van Persie
Säsongens bästa köp i hela fotbollsvärlden är ett faktum. Trots att han krönte fjolårets säsong med imponerande 30 mål, fanns det frågetecken kring hans historia av svåra skador. Dessutom var han 29 år. Skulle han vara värd pengarna?

Facit? Ska vi prata om resultat kan vi klargöra att United inte skulle vara i närheten av den framgång vi haft hittills under säsongen, utan Robin Van Persie. Han har acklimatiserat sig otroligt snabbt till Uniteds spel och har växt ut till att bli lagets viktigaste spelare. Att han var en vass målskytt och framspelare visste vi sedan tiden i Arsenal, men han har sedan sin tid i United formats till en större spelare, med en tydligare helhet.
Just nu är han ligans odiskutabelt bästa spelare och har börjat nämnas i diskussionen om världens bästa spelare.
Det är svårt att säga emot.