1-6.

Jaha. Vad säger man då efter att ha åkt på den största smällen av värsta rivalerna i mannaminne? Timmen efter söndagens match var den allra värsta söndagen i hela mitt liv. Jag har aldrig känt mig så besviken, förråd och skamsen.

Justitiemord detta. Bloody Sunday. Ni borde alla skämmas.

Rio Ferdinands insats är för fan på gränsen till tjänstefel rakt igenom och han var så dålig rakt igenom att jag skulle kunna skriva tre uppsatser om hur svagt han ligger mig om hjärtat just nu. Han skulle bära hela den defensiva lagdelen på sina axlar men var ett enda stort frågetecken matchen igenom… ”NI SKA SKÄMMAS” var det enda jag fick ur mig i matchens sista sekunder, då hade Edin Dzeko och David Silva återigen konstruerat ett sådant där samspel varandra mellan som var från denna värld.

Johnny Evans utvisning var kanske inte onödig ur det syftet att Mario Superman Balotelli hade kommit i friläge och stängt matchen – men den var så jävla förödande för oss att det efter det var en dead-end. Åh herregud vad saknad du var och är Nemanja…

1-6.

United i svår svacka

När United gick in i Champions League-gruppspelets tredje omgång var känslan på förhand oviss, det rumänska succélaget Otelul Galati som förra året vann den rumänska högstaligan – var en helt ny bekantskap för mig själv och man hade svårt att placera dem på en skala. De hade förlorat sina två första matcher med uddamålet, mot de två lag som United hade misslyckats att ta en enda trepoängare av.

På förhand trodde man att United i vanlig ordning skulle ta sig i kragen och spela hem denna match enkelt. Samtidigt kunde man skönja en viss form av osäkerhet i och med att laget är så pass okänt, att spela jämnt mot både Benfia och Basel är inte på något sätt dåligt alls.

Otelul Galati är inte på något vis alls klassat som en större klubb och har aldrig haft en stor framgång ute i Europa. Klubben bildades så sent som 1964, med andra ord fyra år innan United vann sin första Europacup-titel. Matchen i sig kunde på många sätt gestalta dagens utveckling mellan de som har och de som aldrig haft.

Den oerhörda storleksskillnaden mellan lagen blev desto mer påtaglig när kvällens värdar fick ta den 25 mil långa sträckan till huvudstaden från den avsevärt mycket mindre staden Galati. Anledningen? Klubbens egen arena med det innovativa namnet ”Otelul” tar endast in dryga 13 000 åskadare, jämfört med nationalarenan i Bukarest: ”Stadionul National”.

Otelul Galati är inte populära alls i Rumänien, det mesta kan häranledas till deras ligaseger från i fjol där många rumäner anser att laget vann flertalet av sina matcher genom domarfusk. Därför var känslan på förhand att det skulle bli en ganska harmlös match från Oteluls sida, där den där riktiga känslan från bortamatcher i Europa skulle utebli. Känslan var berättigad men när de dryga 30 000 åskådarna hade tagit plats inne på National Arenan var stämningen förvånansvärt bra och rumänerna tryckte på riktigt ordentligt när Galati anföll mot United.

Jag vet inte vilken match i ordningen det är nu, men återigen fick vi se prov vad United har haft störst problem med i år. Luckan som aldrig uppstod för ett år sedan mellan mittfält och backlinjen verkar bli större och större för varje match som går och får inte laget ordning på det kommer det att bli stora problem i år. Otelul Galati lyckades utnyttja luckan men inte sina avslut. Men Otelul Galati är inte Manchester City, Milan eller Barcelona.

Trots detta börjar United i vanlig ordning bäst och spelar med ett väldigt starkt lag, Ferguson visar tydligt att detta är en match han värdesätter högt, med ett Manchester-derby bakom hörnet. Galati visar inte prov på stor mästerskapsrutin och låter United spela bollen och komma till halvchanser men allt längre matcher går desto mer attityd verkar laget få.

De framstår fortfarande som en skolpojke i jämförelse till prefekten från Manchester men ju längre matchen går desto fler och starkare blir Oteluls provokationer. Likt en prefekt börjar United förlora sitt lugn när elevens attityd verkar svårtyglad. Otelul börjar helt plötsligt ta över matchen och dominerar så väl bollinnehavet som anfallsspelet under en period. De spelar samtidigt smart, simulerar mycket vilket gör att de får ha kvar bollen länge.

Överlag är United det starkare lag och det krävs två straffar för att straffa Otelul ordentligt. Plus är givetvis att Wazza är iskall från punkten med tanke på hans senaste veckor, men samtidigt går det inte att komma ifrån Uniteds kalla form som verkar vara kallare än på länge. Att laget vinner trots att spelet uteblir är en styrka i sig som få lag i världen kan visa upp, men mot bättre lag brukar förlusterna och de dåliga resultaten komma. På söndag är det City som står på andra sidan banan – inte Otelul Galati.

Då måste Michael Carrick sköta sin defensiv bättre än mot Galati, även fast han var fullständigt dominant och planens bäste spelare. Wayne Rooney och Hernandez måste bli hetare och fungera bättre. Nani måste komma i form och Vidic kan inte längre vara matchotränad.

United vann matchen med 2-0, bollinnehavet med 63-37 och passningarna med över 300 stycken. I år har klubben pratat mycket om att de har anammat fjolårsförsluten i Champions League-finalen med att lära sig så mycket de kan av Barcelonas passningsspel men också presspel. Mot Viktoria Pilzen hade Barcelona slagit fler passningar efter 60 minuter än vad United gjorde under hela matchen mot svagare Otelul Galati.

United ligger tvåa i både ligan och i sin Champions League-grupp men vi har så mycket mer kvar att jobba med innan vi kan nå ända upp till toppen. Misstolka mig inte, United är fortfarande världens näst bästa fotbollsklubb men formmässigt ligger vi efter många klubbar. Formen kommer komma successivt under säsongen, matchen mot Manchester City kan bli startpunkten för vår resa till toppformen och sedermera förstaplatserna.

En match mellan bröder, allt för lika för att gilla varandra.

Gjorde äntligen en resa upp till Manchester för två helger sen med bekanta. Såg matcher i både Manchester och Bolton men det jag har reflekterat mest över är sejouren i Liverpool, där jag ville uppleva minnena av Hillsborough runt Anfield.

Jag och pappa gick genom Stanley Park och en trång och lång gränd till Anfield Road där vi såg Anfield bakre fasad torna upp sig. Bara ett tiotal meter bort låg Bill Shanklys grind och någon meter brevid den fanns minneselden över de människor som försvann den där otäcka sommardagen i Sheffield för 22 år sedan.

Trots att man är United-supporter in i benmärgen så smärtar det ändå att se alla de 89 namn som omkom den där dagen. Är det något Liverpool ska ha positiv respons för så är det deras sätt att hedra sina egna på ett hedersamt och stilrent sätt. Vid minnesurnan träffar vi på en australiensk kille med Australiens landslagströja på sig.

Vi börjar prata med honom och det visar sig att han liksom mig gör sitt första besök på Anfield och att han egentligen ska se Merseyside-derbyt på Goodison om cirka en timme. Men först vill han se framsidan på en av Europas anrikaste arenor och via Lothair Road börjar vi tillsammans ta oss ner till framsidan.

När vi korsar hörnet på gatan blir australiensaren helt stum och för första gången märker man att han börjar bli nervös. Han saktar ner farten innan han till slut stannar. Förvånat vänder vi oss till honom, han hajar till:

- Tim Cahill, säger han och pekar på emblemet på sin tröja.

Varken jag eller pappa förstår inte till en början men ganska snart inser vi båda två problemet och han utvecklar:

- Tim Cahill spelar i Australien. Och han spelar i Everton. Jag vågar nog inte gå ner dit. Dessutom har jag en blå t-shirt.

Han spanar in de grupper som har samlats vid Anfield: de flesta rakade, med en eller två ölburkar och lite paj. Han vänder sig om och börjar gå tillbaka upp mot Anfield Road, men vänder sig till slut om och säger:

- Jag är också Manchester United-supporter förresten. Jag tror inte heller att ni ska gå ner.

Han tittar på pappas byxor och vi ser United märket som pryder byxorna. Redan vid området vid Goodison hade jag uppmärksammat att många tittat hotfullt mot oss två, främst på grund av att folks blickar vandrat nerifrån och uppåt. Att sedan ta vägen mot Anfield visste vi båda två om var riskfyllt.

Pappa nonchalerar australiensaren och säger att det inte är någon fara, och börjar gå mot framsidan men jag ropar tillbaka honom. Trots att de flesta britter är relativt lugna så är det inte värt att riskera någonting, så fasansfull är relationen klubbarna mellan.

Allting började egentligen i slutet av 1800-talet när industrialismen blommade ut i Manchester på allvar och Manchesterkanalen byggdes. Innan kanalen byggdes var Manchester en enda staden i hela Lanchshire som på fullt allvar kunde producera och exportera varor i högre skalor, vilket gjorde staden till en attraktiv bytesleverantör.

Det enda som stod mellan Manchester och total dominans i området var hamnen som fanns i Liverpool – och som gjorde Liverpool till en livsviktig del i området. När kanalen byggdes flyttades handeln bort från hamnen i Liverpool till Manchester – och på så vis minskade även sysselsättningen i området.

Medan arbetslösheten blev allt större i Liverpool blomstrade Manchester ut som en av Englands allra viktigaste städer.

Idag nästan ett sekel senare lever hatet vidare, inte minst genom 1980-talet och huliganismen, Uniteds vinnartradition, diverse förbjudna spelarbyten – och osmakliga sånger om München kontra Hillsborough. Lancashire-derbyt är utan tvekan det största derbyt i hela England.

Varför jag skriver detta idag är egentligen bara för att ge er kuriosa, en plattform till något som i många fall och för många är större än livet självt. När Malcolm Glazer 2003 började köpa in sig i Manchester började man misstänksamt fnysa från Liverpool. När Glazer 2005 hade tagit kontroll över hela organisationen hånskrattade man från Anfield.

När sedan George Gillet och Tom Hicks påbörjade sina aktieköp av Liverpool insåg man plötsligt en sak man sedan länge kunnat konstatera. Inte att den amerikanska drömmen och kapitalismen gjort sig ett namn i England – nej, utan att klubbarna mellan inte var så olika.

När vi idag står inför ett av de viktigaste mötena lagen emellan kan vi konstatera att de två klubbarna hatar varandra så mycket för att den ene påminner så mycket om den andre. Men djupt inne i klubbarnas historia av tragedier, framgångar och ägarhärvor står det fast att dagens Liverpool och dagens Manchester United tillsammans med fotbollen går en mycket tuffare batalj till mötes än en vanlig fotbollsmatch.

Dåtidens och nutidens fotboll kommer aldrig att kunna bli densamma. Dåtidens socialistiska tänk där alla skulle ha en rättvis och jämbördig grundstomme att arbeta ifrån försvann när Premier League bildades och idag står det klart att två av världens största fotbollslag är amerikansk-ägda, i en sport som år för år skiljer på de som redan har och de som har hamnat efter.

Det enda som finns kvar idag och som fanns då är fansen. Åtminstone för Liverpool. De riktiga hardcore fansen från United bildade FC United och M.U.S.T istället i en protest mot Malcolm Glazer och hans köp av klubben. Än idag försöker de få bort Glazer med kampanjer och demonstrationer. Det enda som finns kvar idag från då är sångerna om forna hjältar men också minnena av forna tider.

13.45 är det avspark på Anfield. Jag var själv där för två veckor sedan och såg hatet från likasinnade. Likasinnade som är precis som mig. Men som hatar mig ändå.