Ikväll, inatt, i morgon och ett par veckor framåt PISSAR vi på Manchester City. Vilken otroligt viktig seger detta är. Tro mig. Ferguson hade offrat sin höga arm för denna vinst.
Lagmoralen kommer att höjas till skyarna och en seger över världens just nu uppåtstigande klubblag, som förövrigt är våra värsta rivaler, väger tungt hos fansen. Och fotbollsvärlden.
Åter en final, åter en vinst, åter bra insatser. Störst, bäst och vackrast var givetvis Wayne Rooney. Jag vet inte riktigt hur många procentandelar Arsenal och Chelsea har inom denna kategori men nog måste United vara ett av världens skickligaste lag de sista femton minuterna? Om jag inte minns fel så gör United fler än 65 procent av sina mål de sista femton. Onekligen en röd maskin. Med rutin.
När Tevez, ironiskt nog, gjorde 2-2 målet och sitt totalt TREDJE mål mot United i denna semifinal var jag bergssäker på att Tevez skulle hinna med ett till innan slutsignalen. En smutsig historia skulle inte skrivas bättre än så. Men när Giggs fick bollen, på högerkanten, sköljdes all smuts på en ynka tiondel bort. En snabb överläggning på sin högerfot, och smack så var inlägget serverat. Rooney lyckades med det Fletcher inte hade gjort på den föregående hörnan och när nätet rasslade till bakom Given tappade jag alla möjliga spärrar och skrek ut min kärlek, lidelse och passion. Trots att jag satt ensam i soffan. En del av mina familjemedlemmar satt ju bekant på plats vid Old Trafford…
Trots att det BARA är Carling Cup, som ju förresten detta år nästan har gått om Fa Cupen i intresse och uppmärksamhet, så var denna seger vital. Hela vår säsong kan ha avgjorts i och med Rooneys kala skalle. Och när vi ändå snackar om Rooney. Min enkät till vänster känns väl redan avgjord. Rooney befäste sin roll som kung och futtiga lilla Tevez får skrapa ihop resterna.
Idag fick hela fotbollsvärlden bevittna ett jordskalv från staden Manchester. Ett bastant vulkanutbrott. Än ligger askan kvar över den östra delen av Manchester. Vad beträffar den västra brinner fortfarande lågorna kvar. Tänd av legenden Wayne Rooney. Bevarad genom oss fans och våra passionerade hjärtan… räkna med att den kommer att brinna praktfullt under en mycket lång tid.
(Klockan är sent och jag är uppe i ett allt annat än hälsosamt glädjerus, svenskan kan bli lidande)
torsdag 28 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Mästarnas Mästare
Jag har en ganska intressant teori angående ”Mästarnas Mästare” så ni om följer denna serie på helspänn, ni bör inte läsa vidare.
Redan föregående säsong påbörjade jag en konspirationsteori gällande tv-showen. Efter seriens tredje avsnitt kan jag nu tydligt urskilja ett visst mönster. I det föregående programmet var Åsa Sandell och Thomas Johansson i centrum. Båda två fick en timmes gloriefylld stund där deras karriärer visades upp på den stora plasmateven, inför resterande mästare. Båda två hamnade i nattduellen, där Johansson drog det längsta strået.
I dagen avsnitt var Patrik Sjöberg sjuk och kunde inte delta i något delmoment. Sjöberg hamnade slutligen i nattduell tillsammans med Agneta Andersson. Det intressanta i detta är att även deras karriärer visades i dagens avsnitt. Ser ni det tydliga mönstret? De deltagare vars karriärer visas är de som varje program kommer att mötas i nattduellen. Själva syftet med detta är ju givetvis att det svenska folket skall få se minnesbilder från sina hjältar en sista gång. Samtidigt finns det en del defekter i min teori, vad händer om en deltagare kommer sist två tävlingar irad? Och vem vinner? Det kan man också lösa med hjälp av statistik.
* Den deltagare som har blivit utmanad har inte vunnit en enda nattduell än så länge.
* Utmanaren har vid varje enskilt tillfälle valt att stå kvar på höger sida. Den som har stått på vänster sida har vunnit varenda gång.
* Än så länge har inte en enda kille fått packa väskan.
Så, vem tror jag blir den slutlige vinnaren? Det är svårt att säga, det känns som att dessa mästare är slipade ut i fingertopparna. Dag för dag kan det bli nya mästare. Men låt mig säga er: Tomas Brolin blir livsfarlig. Mannen har en hjärna vars överskott av hjärnceller skulle ha gjort självaste Einstein avundsjuk. Stefan Holm är också han väldigt klok, och otroligt målmedveten. Patrik Sjöberg, kommer: med sin längd och explosivt tränade hälsenor bli tuff att möta i nattduellen. Han har en enorm räckvidd, och han har fruktansvärt explosiva muskler. Nilsmark känns som ett riktigt wildcard.
Jag har en stor personlig favorit i Armand Krajnc, som utstrålar en otroligt härlig karisma. En gammal boxare, som trots hela machokomplexet som finns inom boxningen, visar en härlig ödmjukhet. Han vet vad han vill, och vad som för honom dit. Jag höjer en varningens finger även här.
Brolins bluff var förövrigt hysteriskt roande. Briljant. Det kändes mer eller mindre som en liten tittfint från en gammal trequartista från grande Lazio. Mer sådant.
Till sist: vilka fruktansvärt härliga mind-games det kommer bli ju mer tävlingen fortskrider. Fantastiskt bra underhållning.
Redan föregående säsong påbörjade jag en konspirationsteori gällande tv-showen. Efter seriens tredje avsnitt kan jag nu tydligt urskilja ett visst mönster. I det föregående programmet var Åsa Sandell och Thomas Johansson i centrum. Båda två fick en timmes gloriefylld stund där deras karriärer visades upp på den stora plasmateven, inför resterande mästare. Båda två hamnade i nattduellen, där Johansson drog det längsta strået.
I dagen avsnitt var Patrik Sjöberg sjuk och kunde inte delta i något delmoment. Sjöberg hamnade slutligen i nattduell tillsammans med Agneta Andersson. Det intressanta i detta är att även deras karriärer visades i dagens avsnitt. Ser ni det tydliga mönstret? De deltagare vars karriärer visas är de som varje program kommer att mötas i nattduellen. Själva syftet med detta är ju givetvis att det svenska folket skall få se minnesbilder från sina hjältar en sista gång. Samtidigt finns det en del defekter i min teori, vad händer om en deltagare kommer sist två tävlingar irad? Och vem vinner? Det kan man också lösa med hjälp av statistik.
* Den deltagare som har blivit utmanad har inte vunnit en enda nattduell än så länge.
* Utmanaren har vid varje enskilt tillfälle valt att stå kvar på höger sida. Den som har stått på vänster sida har vunnit varenda gång.
* Än så länge har inte en enda kille fått packa väskan.
Så, vem tror jag blir den slutlige vinnaren? Det är svårt att säga, det känns som att dessa mästare är slipade ut i fingertopparna. Dag för dag kan det bli nya mästare. Men låt mig säga er: Tomas Brolin blir livsfarlig. Mannen har en hjärna vars överskott av hjärnceller skulle ha gjort självaste Einstein avundsjuk. Stefan Holm är också han väldigt klok, och otroligt målmedveten. Patrik Sjöberg, kommer: med sin längd och explosivt tränade hälsenor bli tuff att möta i nattduellen. Han har en enorm räckvidd, och han har fruktansvärt explosiva muskler. Nilsmark känns som ett riktigt wildcard.
Jag har en stor personlig favorit i Armand Krajnc, som utstrålar en otroligt härlig karisma. En gammal boxare, som trots hela machokomplexet som finns inom boxningen, visar en härlig ödmjukhet. Han vet vad han vill, och vad som för honom dit. Jag höjer en varningens finger även här.
Brolins bluff var förövrigt hysteriskt roande. Briljant. Det kändes mer eller mindre som en liten tittfint från en gammal trequartista från grande Lazio. Mer sådant.
Till sist: vilka fruktansvärt härliga mind-games det kommer bli ju mer tävlingen fortskrider. Fantastiskt bra underhållning.
Kvällen då Colosseum fick sin frihet
Som en blixt från klar himmel slog det ner över mig. Jag stod där. Jag var med i världens vackraste pjäs. Jag var högst delaktig och än idag har jag svårt att ta in alla de känslor som svämmar över mig. Faktum är att jag förmodligen är en av få i hela Forshaga Kommun som kommer att få uppleva något liknande. Kanske den enda sjuttonåring genom hela historien? Antagligen inte, men vi är en liten skara. Och det är ett faktum.
Vid samma sekund som Bocellis stämband vibrerade igång på högsta frekvens förvandlades jag till sten. Jag bara stod där: hänförd. Överväldigad. Genast började min hjärna gallra flertalet tankar… kunde det bli så vackert? Så mäktigt? Det kändes som en dröm. En utopi med höga mått mätt.
På något skruvat vis var det en sådan autentisk känslighet och ärlighet att det kändes overkligt. Paradoxalt nog var det på riktigt. Ackompanjerad av en fantastisk orkester sjöng han för första gången på riktigt. Det är första gången, förutom Pavarottis insats under OS-invigningen, jag någonsin har fått känslan av att artisten verkligen har menat det han har sjungit för. Han sjöng om frihet. Och nog kan vi alla komma överens om att vi alla var fria den kvällen, fria som bara ett barnsligt lejon kan vara. Eller hur Marc Vivien Foe?
Dirigenten anförde sin orkester med en sådan känsla och smidighet i sina slanka fingrar att man nästan hade kunnat tro att detta var hans sista föreställning. En föreställning han hade tränat åratal för att kunna genomföra den på bästa vis.
Matchen i sig var inte den bästa jag sett, och speciellt inte med ett subjektivt synsätt. Men det fanns faktiskt sådant som överskuggade de tjugotvå spelare som fanns på planen denna kväll. Andrea Bocelli sjöng om forna hjältar, om Gladiatorer. I den eviga staden Rom. Gladiatorernas boning. Ett stenkast bort låg Colosseum vars murar äntligen hade fått sitt lugn. Sin frihet.
Jag vet redan att mitt öde är beseglat. Att jag kommer att åldras för att till sist möta döden. Som tur är så har jag äntligen funnit mitt livs största ögonblick. Världens vackraste anekdot att berätta vidare för mina barn och de i sin tur till sina barn. Om ett millennium kommer förhoppningsvis anekdoten leva vidare. Alla kommer att minnas den dag då åttio tusen människor på nutidens största slagplats fick sin frihet. Då världens vackraste Rom äntligen fann sin frid.
http://www.youtube.com/watch?v=lSQtTSzqSJc
Vid samma sekund som Bocellis stämband vibrerade igång på högsta frekvens förvandlades jag till sten. Jag bara stod där: hänförd. Överväldigad. Genast började min hjärna gallra flertalet tankar… kunde det bli så vackert? Så mäktigt? Det kändes som en dröm. En utopi med höga mått mätt.
På något skruvat vis var det en sådan autentisk känslighet och ärlighet att det kändes overkligt. Paradoxalt nog var det på riktigt. Ackompanjerad av en fantastisk orkester sjöng han för första gången på riktigt. Det är första gången, förutom Pavarottis insats under OS-invigningen, jag någonsin har fått känslan av att artisten verkligen har menat det han har sjungit för. Han sjöng om frihet. Och nog kan vi alla komma överens om att vi alla var fria den kvällen, fria som bara ett barnsligt lejon kan vara. Eller hur Marc Vivien Foe?
Dirigenten anförde sin orkester med en sådan känsla och smidighet i sina slanka fingrar att man nästan hade kunnat tro att detta var hans sista föreställning. En föreställning han hade tränat åratal för att kunna genomföra den på bästa vis.
Matchen i sig var inte den bästa jag sett, och speciellt inte med ett subjektivt synsätt. Men det fanns faktiskt sådant som överskuggade de tjugotvå spelare som fanns på planen denna kväll. Andrea Bocelli sjöng om forna hjältar, om Gladiatorer. I den eviga staden Rom. Gladiatorernas boning. Ett stenkast bort låg Colosseum vars murar äntligen hade fått sitt lugn. Sin frihet.
Jag vet redan att mitt öde är beseglat. Att jag kommer att åldras för att till sist möta döden. Som tur är så har jag äntligen funnit mitt livs största ögonblick. Världens vackraste anekdot att berätta vidare för mina barn och de i sin tur till sina barn. Om ett millennium kommer förhoppningsvis anekdoten leva vidare. Alla kommer att minnas den dag då åttio tusen människor på nutidens största slagplats fick sin frihet. Då världens vackraste Rom äntligen fann sin frid.
http://www.youtube.com/watch?v=lSQtTSzqSJc
tisdag 26 januari 2010
United vinner ligan?
UNDERBART. Enligt min undersökning, där jag undrade vilket lag som detta år skulle vinna Premier League var det hela 60 procent som trodde att United skulle erövra sin fjärde raka ligatitel, vilket i så fall är rekord. Chelsea och Liverpool fick båda 20 procent av rösterna och Arsenal fick futtiga 0 procentandelar. Nu kan jag inte påstå att det var speciellt många röster, så själva undersökningen kan vara missledande. Men jag tycker att vi utgår ifrån att mörkertalet var mycket högt, och att flertalet av dessa skulle ha röstat på United.
Eftersom att det tidigare har framgått att min "blogg" är en världslig vägvisare så måste alltså resultat stämma? Upp till bevis! I'll raise you..
Eftersom att det tidigare har framgått att min "blogg" är en världslig vägvisare så måste alltså resultat stämma? Upp till bevis! I'll raise you..
Välgörenhetsmatch - Haiti
Har nyss sett klart på Zidanes välgörenhetsmatch vars intäkter går till offren i Haiti. Kaká, Henry, Nedved, Hagi, Schwarz, Lehmann, Figo, Kluivert, Saviola och givetvis Zidane i egen hög person var alla delaktiga som spelare på Estádio da Luz grönbeklädda matta. Det var bara några få av de stjärnor som ikväll gästade Portugal och Lissabon. Collina, Rui Costa, Xavier, Laudrup m.fl. gjorde dem sällskap. Gamla legender och forntida hjältar. Men de var utan tvekan inte kvällens största hjältar. Det var alla de volontärer, sjukvårdsarbetare som har hjälpt befolkningen i Haiti. Störst av alla var Haitis invånare. Som tappert har kämpat för att hålla sig kvar i livet, de har minut för minut, dag för dag sett sin egen livslåga släckas timme för timme. Men de behöll hoppet, modet och kraften att överleva. Och lågan fick med ens ett starkare sken. Deras hjärtan förvandlade hela ljuset till en enda stor världsbrand.
Vid de sista målen var det inga firanden, bara symboliska dystra miner hos spelarna. De ville signalera att de brydde sig, att det faktiskt finns viktigare saker än fotboll. Förresten var Mats Magnusson, ni vet den gamle storspelaren med ett förflutet i Benfica, som förövrigt har lagt på sig ex antal kilo för mycket, med. Han såg mer ut som en gammal brottare än en professionell fotbollsspelare. Hur som helst så var hans insats matchens behållning. Han kom in i när det var tio minuter kvar att spela, och först när det var cirka två minuter kvar av matchen fick han känna på bollen. Han hade bollen på vänsterkanten och letade efter passningsalternativ, han velade fram och tillbaka innan han fick till en skröplig liten putt på bollen innan han tappade balansen och föll bakåt. Hans egen tyngd fick honom att ramla baklänges och generat ställde han sig upp, det var kanske inte riktigt den comeback han hade förväntat sig. Men nog spred det glädje runt läktaren och även på planen. Hemma på Björkvägen föll sjuttonårige Nicklas Johansson ihop av magkramper. Men det var inte nog här.
Magnusson hade återigen letat sig ut till sin vänsterflank och ville självklart reparera sitt misstag och återfå sin heder. Han fick en hårt slagen passning längs marken och i samma ögonblick han skulle ta emot den föll han framlänges och landade halvhjärtat på bollen. Nu raserade verkligen mina spärrar och det var längesedan jag skrattade så mycket. Underhållning trots en minnesstund. Fantastiskt. Tack för att ni finns. Ni är legender och förtjänade varje sekund på planen ikväll. Ni var verkligen värda all uppmärksamhet.
Helst skulle jag vilja se sådana här minnesmatcher oftare, men då finns väl risken att de tappar i anseende och att den här unika känslan av nostalgisk sentimentalitet försvinner. Det är en risk jag inte är beredd att ta.
Vid de sista målen var det inga firanden, bara symboliska dystra miner hos spelarna. De ville signalera att de brydde sig, att det faktiskt finns viktigare saker än fotboll. Förresten var Mats Magnusson, ni vet den gamle storspelaren med ett förflutet i Benfica, som förövrigt har lagt på sig ex antal kilo för mycket, med. Han såg mer ut som en gammal brottare än en professionell fotbollsspelare. Hur som helst så var hans insats matchens behållning. Han kom in i när det var tio minuter kvar att spela, och först när det var cirka två minuter kvar av matchen fick han känna på bollen. Han hade bollen på vänsterkanten och letade efter passningsalternativ, han velade fram och tillbaka innan han fick till en skröplig liten putt på bollen innan han tappade balansen och föll bakåt. Hans egen tyngd fick honom att ramla baklänges och generat ställde han sig upp, det var kanske inte riktigt den comeback han hade förväntat sig. Men nog spred det glädje runt läktaren och även på planen. Hemma på Björkvägen föll sjuttonårige Nicklas Johansson ihop av magkramper. Men det var inte nog här.
Magnusson hade återigen letat sig ut till sin vänsterflank och ville självklart reparera sitt misstag och återfå sin heder. Han fick en hårt slagen passning längs marken och i samma ögonblick han skulle ta emot den föll han framlänges och landade halvhjärtat på bollen. Nu raserade verkligen mina spärrar och det var längesedan jag skrattade så mycket. Underhållning trots en minnesstund. Fantastiskt. Tack för att ni finns. Ni är legender och förtjänade varje sekund på planen ikväll. Ni var verkligen värda all uppmärksamhet.
Helst skulle jag vilja se sådana här minnesmatcher oftare, men då finns väl risken att de tappar i anseende och att den här unika känslan av nostalgisk sentimentalitet försvinner. Det är en risk jag inte är beredd att ta.
Det finns bara en kung i Manchester
Har hört från flera håll under den senaste veckan att "bloggen” lockar fler och fler läsare, vilket alltid är kul. Även om jag inser att många av er inte bryr er om fotboll överhuvudtaget.
För er skull ska jag försöka skriva om andra vitala komponenter i vardagen än fotboll, men glöm inte heller att fotboll är världens vackraste och renaste religion.
Glöm inte heller att mina intentioner med ”bloggen” inom citationstecken tydligt statuerar det faktum att detta inte är en blogg, nej, det är mer en världslig vägvisare. Ett levnadskall från mig till er där jag, i mina föresatser, för en indirekt dialog med er där min avsikt är att sprida min vishet och vision vidare.
Som den troende fotbollsfanatiker jag är så tillbringas större delen av detta inlägg till att diskutera fotboll och framförallt Wayne Rooney. Hela England, världen och den svenska befolkningen verkar bara prata om Carlos Tevez hysteriska målform. Argentinaren hade förvisso gjort tio mål på sju matcher när mediahysterin var som värst, så givetvis har all positiv feedback varit befogad men vem har under någon vecka legat i topp i skytteligan?
Jag säger som jag sa redan förra veckan: ”Alla pratar om Tevez, men Rooney leder skytteligan i Premier League. Det är sjukt.”
I hans senaste match mot Hull utökade han dessutom försprånget ner till den dystra skaran nedanför honom i skytteligan. Fyra mål talar sitt tydliga språk, det finns endast EN kung i Manchester och det är Wayne Rooney. För tillfället får Tevez nöja sig med en plats brevid tronen, som prins.
City slog United i den första slutspelsmatchen i Ligacupen och samtliga journalister var eniga i en sak: Man City kom knappt undan med livet i behåll. En fantastiskt Rooney och en ännu briljantare Antonio Valencia åt upp City sista kvarten. Och då har vi inte ens nämnt Patrice Evra, som gång på gång sprang igenom Citys ”mur”. Visserligen var De Jong ett djur som centralt ankare, och om inte Nigel och alltid lika vackra Shay Given hade iklätt sig Citys blåa färger denna kväll hade United vunnit matchen med 4-1 eller 5-1.
Carlos Tevez beteende under matchen var mycket barnsligt, men mig provocerar han inte. Mig skall han inte få så billigt, för det är ju själva grejen med hans gester. Han vill provocera, väcka debatt. Synas. Samtidigt som han vill stärka sitt varumärke hos City-fansen. Jag har aldrig sagt det högt, men jag har grubblat över det. Nu finns det svart på vitt. Han är en riktig Judas. Med detta sagt försvarar jag inte Gary Neville, trots ett starkt United-hjärta får jag faktiskt medge att hans agerande var aningen barnsligt det med. Underhållande men barnsligt.
Jag har alltid ogillat City men med tanke på den rådande situation som faktiskt verkar aktuell i dagsläget så frodas dag för dag ett allt större hat mot City. En sorts förakt. Det är dessvärre mycket troligt att denna förakt har bildats på grund av en viss rädsla jag känner för City. Nästa år tror jag mycket väl att de kan vara med i toppen och kämpa om en eventuell ligaseger, och detta är i praktiken värre än att Liverpool skulle göra det. Samtidigt så känns hela läget som pest eller kolera.
Hur som helst, Rooney har gjort 19 ligamål. Han har redan gjort tre mål fler än hans bästa toppnotering någonsin i Premier League. Det kan endast anses vara ett tjänstefel att inte kröna Rooney till kung vid säsongens slut. Men först behöver han Premier League kronan.
För er skull ska jag försöka skriva om andra vitala komponenter i vardagen än fotboll, men glöm inte heller att fotboll är världens vackraste och renaste religion.
Glöm inte heller att mina intentioner med ”bloggen” inom citationstecken tydligt statuerar det faktum att detta inte är en blogg, nej, det är mer en världslig vägvisare. Ett levnadskall från mig till er där jag, i mina föresatser, för en indirekt dialog med er där min avsikt är att sprida min vishet och vision vidare.
Som den troende fotbollsfanatiker jag är så tillbringas större delen av detta inlägg till att diskutera fotboll och framförallt Wayne Rooney. Hela England, världen och den svenska befolkningen verkar bara prata om Carlos Tevez hysteriska målform. Argentinaren hade förvisso gjort tio mål på sju matcher när mediahysterin var som värst, så givetvis har all positiv feedback varit befogad men vem har under någon vecka legat i topp i skytteligan?
Jag säger som jag sa redan förra veckan: ”Alla pratar om Tevez, men Rooney leder skytteligan i Premier League. Det är sjukt.”
I hans senaste match mot Hull utökade han dessutom försprånget ner till den dystra skaran nedanför honom i skytteligan. Fyra mål talar sitt tydliga språk, det finns endast EN kung i Manchester och det är Wayne Rooney. För tillfället får Tevez nöja sig med en plats brevid tronen, som prins.
City slog United i den första slutspelsmatchen i Ligacupen och samtliga journalister var eniga i en sak: Man City kom knappt undan med livet i behåll. En fantastiskt Rooney och en ännu briljantare Antonio Valencia åt upp City sista kvarten. Och då har vi inte ens nämnt Patrice Evra, som gång på gång sprang igenom Citys ”mur”. Visserligen var De Jong ett djur som centralt ankare, och om inte Nigel och alltid lika vackra Shay Given hade iklätt sig Citys blåa färger denna kväll hade United vunnit matchen med 4-1 eller 5-1.
Carlos Tevez beteende under matchen var mycket barnsligt, men mig provocerar han inte. Mig skall han inte få så billigt, för det är ju själva grejen med hans gester. Han vill provocera, väcka debatt. Synas. Samtidigt som han vill stärka sitt varumärke hos City-fansen. Jag har aldrig sagt det högt, men jag har grubblat över det. Nu finns det svart på vitt. Han är en riktig Judas. Med detta sagt försvarar jag inte Gary Neville, trots ett starkt United-hjärta får jag faktiskt medge att hans agerande var aningen barnsligt det med. Underhållande men barnsligt.
Jag har alltid ogillat City men med tanke på den rådande situation som faktiskt verkar aktuell i dagsläget så frodas dag för dag ett allt större hat mot City. En sorts förakt. Det är dessvärre mycket troligt att denna förakt har bildats på grund av en viss rädsla jag känner för City. Nästa år tror jag mycket väl att de kan vara med i toppen och kämpa om en eventuell ligaseger, och detta är i praktiken värre än att Liverpool skulle göra det. Samtidigt så känns hela läget som pest eller kolera.
Hur som helst, Rooney har gjort 19 ligamål. Han har redan gjort tre mål fler än hans bästa toppnotering någonsin i Premier League. Det kan endast anses vara ett tjänstefel att inte kröna Rooney till kung vid säsongens slut. Men först behöver han Premier League kronan.
söndag 17 januari 2010
Manchester United i kris?
Dagens match mot Burnley rätade ut en del frågetecken jag hade. Är verkligen Rooney världens i särklass sämste avslutare? Ja. Kan Valencia ha potentialen att överta Ronaldos tron? Ja. Är United inne i en svacka?
Den sista frågan kan jag inte riktigt besvara, trots att jag har försökt otaliga gånger. För att besvara frågan tror jag att man först och främst måste definiera den. Vad menas med svacka? Och på vilket sätt statuerar United begreppet? United spelar bra fotboll, så vad är egentligen problemet?
Problemet är att vi inte gör mål, vi producerar chanser men vi har ingen som kan förvalta dem. Rooney skulle inte ens träffa en stor röd ladugårdsvägg om så Brian Jensen hade målat ”Skjut här” med skrikande rosa färg. Berbatov skjuter sällan och Valencia passar hellre. Owen får aldrig spela och det ser ut som att vi går mot en finansiell kris.
Det var ena sidan av myntet. Låt oss se vad som döljer sig på den andra sidan. Rooney är för tillfället i en ensam skytteligaledning, Berbatov har nyss kommit tillbaka från svåra personliga problem och en knäskada, trots detta gjorde han matchens viktigaste mål idag. Valencia spelar mer och mer som en världsklassytter och United ligger endast en poäng bakom Chelsea. Anledningen till att Owen inte får spela är helt enkelt att Rooney har varit så fenomenalt bra att Owen hel enkelt inte får plats.
Veckans stora snackis i England har väl annars varit att United går mot en finansiell katastrof. Själva historien bakom denna masshysteri förklarar jag inte på ett närmare plan, ni bör vara nog bildade om ni läser min blogg. Nu kanske jag lät högfärdig, och det var verkligen inte mina intentioner, jag hoppas ni förstår hur jag menar. Engelska medier rapporterar i denna stund att United kan vara i en sådan prekär sits att en eventuell försäljning av Wayne Rooney kan vara aktuell. Vissa går till och med så långt att de spekulerar i att både Carrington och Old Trafford måste avyttras för att klubben inte skall vandra i Leeds spår. De amorteringarna som i denna stund måste avverkas är enorma. Det är ett faktum som länge har stått bakom dörrkarmen och väntat. Men vi har valt att låsa dörren.
Genom åren har vi endast öppnat dörren lite på glänt och slängt ut gamla trasor. Kläder vi köpte som ansågs vara överflödiga. Levi’s ansågs inte passa med Gucci och på löpande band slängdes gamla t-shirts ut genom dörren. På andra sidan tröskeln växte sig skulderna högre och det var först när vi slängde ut en svindyr Lyle & Scott tröja som vi kunde balansera upp trycket som vilade på tröskeln. Tröjan kostade en miljard kronor och det var naturligtvis en husägare i det varma Madrid som köpte den av oss.
Sir Alex ställde extremt tydliga krav på styrelsen: om jag säljer Cristiano så vill jag att hela övergångssumman skall gå till transferbudgeten. Men nu ser det ut som att varenda liten krona kommer att betala för Glazers snedsteg. Förvänta dig inga januariköp med andra ord… David Villa hade jag annars gärna sett som ett nytt nyförvärv, där snackar vi en kille som kan göra mål. När, hur och var som helst.
Samtidigt så har jag ganska svårt att tro på själva nyheten i sig. United är världens största varumärke och har också tredje flest fans över hela världen. Därtill finns ju också pengarna för Ronaldo, så hela grejen i sig känns ganska överdramatiserad. Men vem vet, vi kanske får se ”The clash of the roses” tidigare än vad någon av oss har trott.
Var det förresten någon som såg Berbatovs mottagning förut? Herre jisses. Hela rörelsen i sig är för tusan materiellt omöjlig att utföra. Man måste i praktiken vara utrustad med en bortskämd teknik för att lyckas med det.
För mer än ett decennium senare köpte Sir Alex en ung norrman från Molde, som hette Ole Gunnar Solskjaer. Historien kan ni, och än idag är han en stor legend inom klubben. Idag gjorde Mame Biram Diouf, också han från Molde sin första match hemma på Old Trafford. Precis som Solskjaer gjorde han mål direkt. Vem vet… vi kanske inte behöver investera några pengar i januari. Time will tell.
Detta blev bloggens hittills sämsta inlägg, men jag orkar helt enkelt inte finslipa det. Hoppas ni har förståelse.
Den sista frågan kan jag inte riktigt besvara, trots att jag har försökt otaliga gånger. För att besvara frågan tror jag att man först och främst måste definiera den. Vad menas med svacka? Och på vilket sätt statuerar United begreppet? United spelar bra fotboll, så vad är egentligen problemet?
Problemet är att vi inte gör mål, vi producerar chanser men vi har ingen som kan förvalta dem. Rooney skulle inte ens träffa en stor röd ladugårdsvägg om så Brian Jensen hade målat ”Skjut här” med skrikande rosa färg. Berbatov skjuter sällan och Valencia passar hellre. Owen får aldrig spela och det ser ut som att vi går mot en finansiell kris.
Det var ena sidan av myntet. Låt oss se vad som döljer sig på den andra sidan. Rooney är för tillfället i en ensam skytteligaledning, Berbatov har nyss kommit tillbaka från svåra personliga problem och en knäskada, trots detta gjorde han matchens viktigaste mål idag. Valencia spelar mer och mer som en världsklassytter och United ligger endast en poäng bakom Chelsea. Anledningen till att Owen inte får spela är helt enkelt att Rooney har varit så fenomenalt bra att Owen hel enkelt inte får plats.
Veckans stora snackis i England har väl annars varit att United går mot en finansiell katastrof. Själva historien bakom denna masshysteri förklarar jag inte på ett närmare plan, ni bör vara nog bildade om ni läser min blogg. Nu kanske jag lät högfärdig, och det var verkligen inte mina intentioner, jag hoppas ni förstår hur jag menar. Engelska medier rapporterar i denna stund att United kan vara i en sådan prekär sits att en eventuell försäljning av Wayne Rooney kan vara aktuell. Vissa går till och med så långt att de spekulerar i att både Carrington och Old Trafford måste avyttras för att klubben inte skall vandra i Leeds spår. De amorteringarna som i denna stund måste avverkas är enorma. Det är ett faktum som länge har stått bakom dörrkarmen och väntat. Men vi har valt att låsa dörren.
Genom åren har vi endast öppnat dörren lite på glänt och slängt ut gamla trasor. Kläder vi köpte som ansågs vara överflödiga. Levi’s ansågs inte passa med Gucci och på löpande band slängdes gamla t-shirts ut genom dörren. På andra sidan tröskeln växte sig skulderna högre och det var först när vi slängde ut en svindyr Lyle & Scott tröja som vi kunde balansera upp trycket som vilade på tröskeln. Tröjan kostade en miljard kronor och det var naturligtvis en husägare i det varma Madrid som köpte den av oss.
Sir Alex ställde extremt tydliga krav på styrelsen: om jag säljer Cristiano så vill jag att hela övergångssumman skall gå till transferbudgeten. Men nu ser det ut som att varenda liten krona kommer att betala för Glazers snedsteg. Förvänta dig inga januariköp med andra ord… David Villa hade jag annars gärna sett som ett nytt nyförvärv, där snackar vi en kille som kan göra mål. När, hur och var som helst.
Samtidigt så har jag ganska svårt att tro på själva nyheten i sig. United är världens största varumärke och har också tredje flest fans över hela världen. Därtill finns ju också pengarna för Ronaldo, så hela grejen i sig känns ganska överdramatiserad. Men vem vet, vi kanske får se ”The clash of the roses” tidigare än vad någon av oss har trott.
Var det förresten någon som såg Berbatovs mottagning förut? Herre jisses. Hela rörelsen i sig är för tusan materiellt omöjlig att utföra. Man måste i praktiken vara utrustad med en bortskämd teknik för att lyckas med det.
För mer än ett decennium senare köpte Sir Alex en ung norrman från Molde, som hette Ole Gunnar Solskjaer. Historien kan ni, och än idag är han en stor legend inom klubben. Idag gjorde Mame Biram Diouf, också han från Molde sin första match hemma på Old Trafford. Precis som Solskjaer gjorde han mål direkt. Vem vet… vi kanske inte behöver investera några pengar i januari. Time will tell.
Detta blev bloggens hittills sämsta inlägg, men jag orkar helt enkelt inte finslipa det. Hoppas ni har förståelse.
tisdag 12 januari 2010
Okunnighet - klassiker
"Rädsla är ett starkt ord som vi använder. Fruktan bildas när vi inte kan förmå oss att förstå de tydliga skildringarna i vår omgivning. Vi kan få för oss saker, vi blir paranoida och genom vår fantasi kan vi knåpa ihop de mest bisarra verklighetsscenarion. Vi generaliserar utan att komma till underfund med att problemet ligger hos oss själva och vår okunnighet. För i grund och botten är det vår okunnighet som får oss att framstå som vilseledda kretiner, likt en injektionsspruta höjs vår puls och våra sinnen belastas av klentrogna realiseringar.
Det är sällan man förstår världens alla orättvisor, och vi är alla oförstående inför dem. Vad händer efter döden? Vad är egentligen rätt - och fel?
En människa som sällan felar mot samhällets vördnadsfulla normer utsätts ideligen för orättvisor på denna jord. Har du tur är det grannen brevid, men vid egendomliga stunder utsätts även du för dessa miserabla missöden.
Inatt, imorgon och dagen därpå föder min okunnighet rädsla över saker jag inte förstår.
Hela min omgivning och dess lömska beteendemönster försöker att skapa en form av blindhet över det uppenbara.
Inatt sövs jag ner av det adrenalinkokande monster som väntar inom mig. Jag glider in i djup sömn med vetskapen om att rädslan har tagit överhanden. Förhoppningsvis blir man visare med dagarna som går... Annars kan detta bli riktigt beklagligt."
Det är sällan man förstår världens alla orättvisor, och vi är alla oförstående inför dem. Vad händer efter döden? Vad är egentligen rätt - och fel?
En människa som sällan felar mot samhällets vördnadsfulla normer utsätts ideligen för orättvisor på denna jord. Har du tur är det grannen brevid, men vid egendomliga stunder utsätts även du för dessa miserabla missöden.
Inatt, imorgon och dagen därpå föder min okunnighet rädsla över saker jag inte förstår.
Hela min omgivning och dess lömska beteendemönster försöker att skapa en form av blindhet över det uppenbara.
Inatt sövs jag ner av det adrenalinkokande monster som väntar inom mig. Jag glider in i djup sömn med vetskapen om att rädslan har tagit överhanden. Förhoppningsvis blir man visare med dagarna som går... Annars kan detta bli riktigt beklagligt."
måndag 11 januari 2010
Masshysteri?
Shit, vad är hela grejen med Barcelona? Sjuk jävla masshysteri? De spelar fin och kreativ fotboll men.. tagga ner ett par snäpp. Sedan deras trippel förra säsongen vill alla lag i världen spela enligt deras koncept. Låt mig säga som såhär: om Chelsea eller United spelar på sin högstanivå mot ett likasinnat Barcelona så vinner engelsmännen every time. Åtminstone 9 av 10 gånger.
Jag har sagt det förut och kan säga det igen. Hade Darren Fletcher inte blivit felaktigt utvisad i semifinalen borta mot Arsenal så hade vi vunnit Champions League. Utan tvekan. Många må tycka att jag är en löjligt subjektiv tonåring, men jag står för min åsikt.
Fruktansvärt bittert inlägg här nu, men jag lyssnar trots allt på The Verve.. bara en sådan sak.
Jag har sagt det förut och kan säga det igen. Hade Darren Fletcher inte blivit felaktigt utvisad i semifinalen borta mot Arsenal så hade vi vunnit Champions League. Utan tvekan. Många må tycka att jag är en löjligt subjektiv tonåring, men jag står för min åsikt.
Fruktansvärt bittert inlägg här nu, men jag lyssnar trots allt på The Verve.. bara en sådan sak.
Band of Brothers
Band of Brothers kan vara det bästa och autentiskt porträtterade manus av E-kompaniet och "Dagen D" som någonsin har gjorts.
"Och Crispiani dag ej gå förbi,
Från denna dag och intill verldens ända,
Att icke oss man kommer håg dervid,
Vi få, vi lyckliga få, vi bröder alla;
Ty den dag i dag med mig sitt blod förspiller,
Skall bli min bror; hur ringa han än vore,
Skall denna dag dock gifva honom adel,
Och herrarna i England nu till sängs,
Förbanna skola att det här ej voro,
Och hålla munnen snällt, när någon talar
Som stred med oss på Crispiani dag."
"Och Crispiani dag ej gå förbi,
Från denna dag och intill verldens ända,
Att icke oss man kommer håg dervid,
Vi få, vi lyckliga få, vi bröder alla;
Ty den dag i dag med mig sitt blod förspiller,
Skall bli min bror; hur ringa han än vore,
Skall denna dag dock gifva honom adel,
Och herrarna i England nu till sängs,
Förbanna skola att det här ej voro,
Och hålla munnen snällt, när någon talar
Som stred med oss på Crispiani dag."
Vilket lag vinner Premier League?
Out bored as hell. Det brinner bokstavligen i fingrarna på mig. Måste verkligen skriva ett par rader.
Vad tror vi om Premier League och vårsäsongen som nalkas? Jag tror personligen att Chelsea har övertaget och trots mitt subjektiva United-hjärta tror jag inte det blir en fjärde raka. Inte just nu.
Det är välkänt att United och Chelsea har de bredaste trupperna i Europa men skillnaden mellan United och Chelsea är att Ancelotti och hans kompani har ren och skär klass på varje position. Det har väl också United i grund och botten men vi har tappat enormt mycket spetskompetens. Jag skulle vilja påstå att just Chelseas spetskompetens och deras förmåga att alltid vinna matcher blir avgörande. De är otroligt effektiva. Det är inte lika moderna som United och inte alls lika vackert som Arsenals spel men de tar pinne för pinne. Vecka ut och vecka in. Chelsea är som en stor fet blå ubåt som spränger lastbåtar på Atlanten. Ett maskineri där Terry står för hjärta, Drogba för klass och Ancelotti för list.
United är, i sina bästa stunder, ett bättre fotbollslag än Chelsea. Det är inte för inte vi refereras som en röd CCCP-maskin. Larionov hade i paritet med Berbatov ett stort register. Ett fantastiskt spelsinne som öppnade upp för sina lagkamrater. Tillsammans med Rooney och Valencia bildar han ”KLM-kedjan”. Eller varför inte kalla den BRV-kedjan. Ronaldo och Tevez är givetvis två oerhörda avbräck och det är egentligen ett styrketest i sig att vi kämpar om ytterligare ett guld.
Om du skall vinna ett ligaguld måste du ha en trupp bestående av enorma vinnarskallar, med motivation och hunger. Det är första steget. Du måste sedan ha en bred trupp där du kan göra så få rotationer du kan, så att spelet inte hakar upp sig. Trots det måste du hålla samtliga spelare krya och fräscha. Den svåraste biten är därtill att hålla en enormt hög lägstanivå så att du alltid samlar poäng. Även om du inte gör bra matcher. Och det är exakt det Carlo Ancelotti har fått fram ur sina mannar. Han har fått en pånyttfödd superstriker i Drogba och detta är en nyckel.
Men jag hade likt Sir Alex räknat med stora problem när flera spelare nu skulle åka iväg till Afrikanska Mästerskapen. Men om denna snöyra håller i sig kan flera omgångar bli flyttade och då har Chelsea chansen att komma ur detta problem med stor stil. När United sedan inte tar tillfällena i akt och vinner sina ”måstematcher” så ser jag ingen annan utväg än en stor värvning nu i januari. Det har talats om David Silva och Villa, som spelar i ett Valencia med en skakig budget. David Villa är i mina ögon ett riktigt intressant namn. Det är en spelare som kan göra mål och det kan vi aldrig få nog av. Rooney är i stort sett den enda som gör mål och en blek Berbatov har fått sin säsong sönderryckt av personliga problem. Sergio Agüero är trots sin längd och vikt ett hett namn. Han är i mina ögon en yngre version av Carlos Tevez. Inte fullt lika temperamentsfull men han håller väldigt hög klass.
Försvarsmässigt har det sett bättre ut, i en match senast mot Wolfsburg spelade vi med en backlinje bestående av(fr. v): Giggs – Evra – Carrick – Fletcher och detta föder givetvis inga framgångar. Nu är Van Der Sars fru på bättringsvägar från hennes förödande hjärnblödning. Ferdinand verkar vara aktuell för en comeback i slutet av januari och även Vidic verkar vara fit for fight. Anfall är bästa försvar? Jag kan hålla med, men för att den tesen ska stämma behöver man först och främst ett försvar.
Arsenal fick senast 2-2 hemma mot ett underpresterande Everton och de saknar väldigt mycket sparkapital. De saknar bredd och trots en härligt ungdomlig entusiasm så funkar inte alltid ett vackra. Man måste göra en del skitgöra också. Diaby börjar växa ut i sin roll som balansspelare så nu är det i första hand en riktig striker Wenger prioriterar. Ett klokt val, Chamakh och Carlton Cole har nämnts. Antingen betalar de en respektabel summa pengar för en intressant anfallare, eller så betalar de ett sjuhelsikes överpris för en medelmåttig engelsman. Vad skulle ni välja?
Liverpool dalar som en sten i fotbollsvärlden och jag kunde inte må bättre. Det största frågetecknet förutom deras form är väl ändå att Benitéz fortsatt sitter kvar på tronen? Ett lag i småbitar och inbördeskrig i styrelserummet.. sug på den ”Stevie the Diver”.
Vad tror vi om Premier League och vårsäsongen som nalkas? Jag tror personligen att Chelsea har övertaget och trots mitt subjektiva United-hjärta tror jag inte det blir en fjärde raka. Inte just nu.
Det är välkänt att United och Chelsea har de bredaste trupperna i Europa men skillnaden mellan United och Chelsea är att Ancelotti och hans kompani har ren och skär klass på varje position. Det har väl också United i grund och botten men vi har tappat enormt mycket spetskompetens. Jag skulle vilja påstå att just Chelseas spetskompetens och deras förmåga att alltid vinna matcher blir avgörande. De är otroligt effektiva. Det är inte lika moderna som United och inte alls lika vackert som Arsenals spel men de tar pinne för pinne. Vecka ut och vecka in. Chelsea är som en stor fet blå ubåt som spränger lastbåtar på Atlanten. Ett maskineri där Terry står för hjärta, Drogba för klass och Ancelotti för list.
United är, i sina bästa stunder, ett bättre fotbollslag än Chelsea. Det är inte för inte vi refereras som en röd CCCP-maskin. Larionov hade i paritet med Berbatov ett stort register. Ett fantastiskt spelsinne som öppnade upp för sina lagkamrater. Tillsammans med Rooney och Valencia bildar han ”KLM-kedjan”. Eller varför inte kalla den BRV-kedjan. Ronaldo och Tevez är givetvis två oerhörda avbräck och det är egentligen ett styrketest i sig att vi kämpar om ytterligare ett guld.
Om du skall vinna ett ligaguld måste du ha en trupp bestående av enorma vinnarskallar, med motivation och hunger. Det är första steget. Du måste sedan ha en bred trupp där du kan göra så få rotationer du kan, så att spelet inte hakar upp sig. Trots det måste du hålla samtliga spelare krya och fräscha. Den svåraste biten är därtill att hålla en enormt hög lägstanivå så att du alltid samlar poäng. Även om du inte gör bra matcher. Och det är exakt det Carlo Ancelotti har fått fram ur sina mannar. Han har fått en pånyttfödd superstriker i Drogba och detta är en nyckel.
Men jag hade likt Sir Alex räknat med stora problem när flera spelare nu skulle åka iväg till Afrikanska Mästerskapen. Men om denna snöyra håller i sig kan flera omgångar bli flyttade och då har Chelsea chansen att komma ur detta problem med stor stil. När United sedan inte tar tillfällena i akt och vinner sina ”måstematcher” så ser jag ingen annan utväg än en stor värvning nu i januari. Det har talats om David Silva och Villa, som spelar i ett Valencia med en skakig budget. David Villa är i mina ögon ett riktigt intressant namn. Det är en spelare som kan göra mål och det kan vi aldrig få nog av. Rooney är i stort sett den enda som gör mål och en blek Berbatov har fått sin säsong sönderryckt av personliga problem. Sergio Agüero är trots sin längd och vikt ett hett namn. Han är i mina ögon en yngre version av Carlos Tevez. Inte fullt lika temperamentsfull men han håller väldigt hög klass.
Försvarsmässigt har det sett bättre ut, i en match senast mot Wolfsburg spelade vi med en backlinje bestående av(fr. v): Giggs – Evra – Carrick – Fletcher och detta föder givetvis inga framgångar. Nu är Van Der Sars fru på bättringsvägar från hennes förödande hjärnblödning. Ferdinand verkar vara aktuell för en comeback i slutet av januari och även Vidic verkar vara fit for fight. Anfall är bästa försvar? Jag kan hålla med, men för att den tesen ska stämma behöver man först och främst ett försvar.
Arsenal fick senast 2-2 hemma mot ett underpresterande Everton och de saknar väldigt mycket sparkapital. De saknar bredd och trots en härligt ungdomlig entusiasm så funkar inte alltid ett vackra. Man måste göra en del skitgöra också. Diaby börjar växa ut i sin roll som balansspelare så nu är det i första hand en riktig striker Wenger prioriterar. Ett klokt val, Chamakh och Carlton Cole har nämnts. Antingen betalar de en respektabel summa pengar för en intressant anfallare, eller så betalar de ett sjuhelsikes överpris för en medelmåttig engelsman. Vad skulle ni välja?
Liverpool dalar som en sten i fotbollsvärlden och jag kunde inte må bättre. Det största frågetecknet förutom deras form är väl ändå att Benitéz fortsatt sitter kvar på tronen? Ett lag i småbitar och inbördeskrig i styrelserummet.. sug på den ”Stevie the Diver”.
England är ett land i KAOS!
Jag vet inte riktigt på vilken sida jag står. Jag tänker på FA:s beslut att låta både Arsenal och United spela sina två ligamatcher igår. I England råder det kaos och varje millimeter snö får britterna att skutta runt som galningar. Det är kallare än någonsin och inte sedan början på 60-talet har vädergudarna lurat den brittiska halvön så ofantligt.
Både Arsenal och United tappade poäng i guldstriden igår. Det var totalt sex lag av tjugo möjliga som spelade ligamatcher denna helg. I ett väder som kan liknas vid det mörka Stalingrad under ”Östfrontskriget”. Kylan som råder i England är i sig inget att gnälla över, men när man väl utövar vilken form av fysisk aktivitet som helst utomhus så blir det i de närmaste outhärdligt. Kylan tränger sig in till din strupe och kyler ner din kroppsrörelse. Det blir svårare och JOBBIGARE att spela fotboll. Frågan jag ställer mig är varför FA ens funderade på att spela matcherna, vore det inte lättare om samtliga lag helt enkelt fick vila och att man sköt upp hela omgången?
Det är så mycket svårare att spela en bortmatch i Birmingham på St Andrews om marken är frostigt lömsk och där bollen illviligt studsar ifrån dig vid varje touch. Du tappar några hundradelar varje gång, och detta är hundradelar du inte har råd att tappa i denna serie. Fotboll är inte alltid rättvist och det är sällan beräkneligt. Men det är väl trots allt tjusningen med hela sporten.
Chelsea då? De tappade också poäng borta mot Birmingham, som förövrigt verkar snuskigt starka!
Londonklubben är väl den klubb som egentligen gynnas av vädret i England. Låt oss säga att det hela eskalerar i stora valkadrer av snöstormar. Pojkarna borta i Afrika som lirar boll missar inga matcher och detta är nog något Sir Alex inte hade räknat med. Drogba och Essien är två spelare som för tillfället är bortresta och deltar i Afrikanska Mästerskapen och själva problemet för Chelsea var hur de skulle lösa denna lilla ”kris”. Men om detta kaos fortsätter så kan Ancelotti rätta till slipsen och förberedda sig för ligatiteln..
En man som sannerligen inte spelar något Afrikanskt Mästerskap är Emmanuel Adebayor. Fyra av hans lagkamrater – och lagledare inom det Togolesiska landslaget har skjutits till döds i Angola. Fotboll är mer än passion och kärlek. Det handlar om liv. Liv som släcktes för tidigt.
Om fler omgångar ställs in så riskerar dessa att hamna under april – och maj månad. En månad innan VM. Fruktansvärt prekärt läge mellan klubb – och landslagsmanagers. Det finns en risk att Capello kan bli ett samlat hatobjekt mellan managers inom Premier League.
Både Arsenal och United tappade poäng i guldstriden igår. Det var totalt sex lag av tjugo möjliga som spelade ligamatcher denna helg. I ett väder som kan liknas vid det mörka Stalingrad under ”Östfrontskriget”. Kylan som råder i England är i sig inget att gnälla över, men när man väl utövar vilken form av fysisk aktivitet som helst utomhus så blir det i de närmaste outhärdligt. Kylan tränger sig in till din strupe och kyler ner din kroppsrörelse. Det blir svårare och JOBBIGARE att spela fotboll. Frågan jag ställer mig är varför FA ens funderade på att spela matcherna, vore det inte lättare om samtliga lag helt enkelt fick vila och att man sköt upp hela omgången?
Det är så mycket svårare att spela en bortmatch i Birmingham på St Andrews om marken är frostigt lömsk och där bollen illviligt studsar ifrån dig vid varje touch. Du tappar några hundradelar varje gång, och detta är hundradelar du inte har råd att tappa i denna serie. Fotboll är inte alltid rättvist och det är sällan beräkneligt. Men det är väl trots allt tjusningen med hela sporten.
Chelsea då? De tappade också poäng borta mot Birmingham, som förövrigt verkar snuskigt starka!
Londonklubben är väl den klubb som egentligen gynnas av vädret i England. Låt oss säga att det hela eskalerar i stora valkadrer av snöstormar. Pojkarna borta i Afrika som lirar boll missar inga matcher och detta är nog något Sir Alex inte hade räknat med. Drogba och Essien är två spelare som för tillfället är bortresta och deltar i Afrikanska Mästerskapen och själva problemet för Chelsea var hur de skulle lösa denna lilla ”kris”. Men om detta kaos fortsätter så kan Ancelotti rätta till slipsen och förberedda sig för ligatiteln..
En man som sannerligen inte spelar något Afrikanskt Mästerskap är Emmanuel Adebayor. Fyra av hans lagkamrater – och lagledare inom det Togolesiska landslaget har skjutits till döds i Angola. Fotboll är mer än passion och kärlek. Det handlar om liv. Liv som släcktes för tidigt.
Om fler omgångar ställs in så riskerar dessa att hamna under april – och maj månad. En månad innan VM. Fruktansvärt prekärt läge mellan klubb – och landslagsmanagers. Det finns en risk att Capello kan bli ett samlat hatobjekt mellan managers inom Premier League.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)