Ett Chelsea på uppgång och ett United som har överträffat alla förväntningar inför säsongen. Ja, blanda det ena eller det andra och du brukar få en bra slutprodukt. Blandar du båda i samma kroksväng blir det en någon sånär överdimensionellt och överjävligt bra fotbollsmatch.
Vad denna match inte hade var det bara Ola Andersson i Viasat Studion som var inne på och det var den totala avsaknaden av ett centralt mittfältsspel inne på motståndarens planhalva. Gick inte bollen via kanterna spelades det djupledsbollar i raka led som skar sönder motståndarens lagdelar.
De fem senaste ligamatcherna mellan de röda och de blå har slutat med 1-0 eller 2-1 segrar i olika favörer. Visserligen har man gjort 13 mål på dessa matcher men ställ detta till dagens match och det hela blir något obegripligt. I dagens match blev det ”bara” 4 mål men båda lagen hade bud till minst 3 till och detta genom klara chanser.
Dagens match var den bästa jag någonsin har sett lagen mellan och under ett frenetiskt tempo agerade anfallare mittbackar och mittbackar mittfältare. Båda lagen hade ett bra presspel med sina anfallare som skärmade av ytor som slutade att existera och mittbackarna (främst United) spelade så offensivt att jag aldrig har sett på maken.
Många har dragit linjer mellan Phil Jones och störste Big Dunc Edwards, en helt bisarr parallell att rita men på många sätt inte helt obegriplig. Duncan främsta specialitet var hans förmåga att alltid hitta balansen mellan defensiven och offensiven där han stora delar var bäst på båda delar. När Phil Jones 50 år senare drar igång från sin mittbacksposition saknar det motstycke i dagens fotboll.
Det existerade inget mittfältsspel. Jo. Det gjorde det men under stora delar kändes det mer som att det inte existerade några mittfältare. Backarna var så offensiva för båda lagen att Fletcher och Meireles oftare sökte sig ner för att täcka upp ytan som den framspringande ytterbacken/eller mittbacken hade lämnat bakom sig. Under tiden fick Ramires eller Anderson springa för sitt liv för att understödja sina lagkamrater längre upp i banan.
För första gången sedan början av 2000-talet har inte matcherna präglats av attityden att första-målet-vinner-därför-spelar-vi-avvaktande-i-nittio-minuter. Det var en förlösande utveckling och förlösaren stavas André Villas Boas. 34-åringen kom till Old Trafford med en sådan respektlöst offensiv taktik att den 36 år äldre Sir Alex Ferguson rätade till slipsen och hakade på.
Ja. Vad fan var det för match då? Världens tröttaste 27-åring Fernando Torres vaknade verkligen till liv och spelade bättre än vad jag sett honom göra på väldigt lång tid. Trots ett mål och många bra intentioner lämnar han matchen med en bitter eftersmak över att ha gjort en helt obegriplig miss.
Wayne Rooney som har inlett säsongen med att göra 9 mål på fem matcher ramlade på straffpunkten och sköt över, när han kunde ha stängt matchen tidigt. David De Gea gjorde en fantomräddning på Ramires avslut och benparadade hem segern till United. Fjolårets skyttekung Dimitar Berbatov som har varit bänkad i stort sett hela säsongen fick äntligen chansen… och missade så öppet läge i ett helt okej läge.
Jag var lika nervös i den 34:e matchminuten som i den 93:e. Det är sådana här matcher som gör att man kommer behöva en pacemaker om redan 20 år. Det är sådana här matcher som blir historia. Det är sådana här matcher som får mig att vilja uttrycka mig som Lasse Granqvist.
Jag tror jag ger upp. Jag slutar med det här. Det går inte och hålla på. DET GÅR INTE OCH HÅLLA PÅ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar