Jag såg Reals andra halvlek mot Villarreal igår kväll. Trots att jag känner till Ronaldo lika bra som min innerficka så är det fortfarande en fröjd att bevittna hans utvecklande. Jag tror aldrig att jag genom mitt liv har sett en sådan fabulös begåvning. En säregen fotbollsspelare, minst sagt. En spelare utan dess like, jag har aldrig sett på maken. Ronaldinho var där i sina glansdagar, Maradona likaså.
Igår kväll gjorde han lite som han ville med Villarreals försvar och det är ett under att matchen slutade 6-2, för Ronaldo borde ha gjort två-tre mål till. Så fort han fick bollen utmanade han ett stort gult hav av motståndare, men ingen lyckades ta bollen ifrån honom. Han styrde på helt egen hand ett stort vitt expresståg med destination Diego Lopez. Så fort han fick bollen på sin högerkant utmanade han ytterbackarna, som trots täckning bakom sig inte vågade stöta. För de vet att det är lönlöst, för Ronaldo kan springa, dribbla eller passa sig förbi dem innan de ens hunnit blinka. Nutidens Cristiano Ronaldo är så pass bra att han i praktiken skulle kunna springa runt sin försvarare om han ville. Om jag skulle leva enligt Gunde Svans devis skulle jag till och med kunna påstå att han skulle kunna springa över och under sin försvarare om tyngdlagen så önskade.
Ronaldo är världens bäste fotbollsspelare, och utan tvekan den mest komplette. Så fort han fick bollen på antingen sin vänster – eller högerkant så gick det ett stort sus genom publiken. Omedvetet så förstår de själva att de är delaktiga i världens största skådespel, på världens största scen. Nutidens stridsplats. Ronaldo tricksade och dribblade förbi sina försvarare så fort de kom i hans närhet. Han sprang om sina punktmarkeringar som om de vore juniorspelare. När han hade bollen i offensiv zon på de centrala delarna av planen lobbade han iskallt in bollar till sina medspelare i straffområdet. När han hade fått nog av sin överbeströdda genialitet nöjde han sig med att klacka in dem istället.
Dessa textrader är subjektivt konstruerade och står ofta med en låg sanningshalt. Men faktum är att historien för en gångs skull visar sig vara sann. För detta är inte bara en summering av Ronaldos match igår, nej det är hela hans säsong i ett nötskal. Jag har länge predikat om hans kunskaper som fotbollsspelare, att han är komplett. Men jag har aldrig haft belägg för mina stora ord förens nu. Det är först nu han har blivit komplett som människa. Häromveckan pratade Ronaldo varmt om sin tidigare klubb, Manchester United. Det är inte första gången han gör det sedan han packade väskan och satte kurs mot sydligare breddgrader.
Det är först nu jag skymtar tecken på att lojaliteten faktiskt existerar hos Ronaldo, det är inte bara pengar och brudar. När United spelade mot Sporting Lissabon i Champions League gruppspelet för något år sedan visade han prov på sin enorma trofasthet när han valde att inte jubla efter ett mål. Så vad gjorde han istället? Han bugade för sin gamla hemmapublik, stort. Han spelade trofast för United i sex år och gjorde enormt mycket mål, och har aldrig någonsin sagt ett ont ord om klubben. Han har alltid varit lojal, bara att andra saker har överskuggat det begreppet. Saker som har fått människor att generalisera om Ronaldos person. Han har alltid försökt att hjälpa sin familj som har haft det kämpigt sedan faderns död.
Det är synd att korkade människor inte förstår vad kärlek innebär. Han har ofta fått belackare emot sig på grund av sin passion för livet. Att han gråter som en ”fjolla” efter en förlust i ett stort mästerskap. Är det inte det livet handlar om, att uttrycka sig? Att få leva, att få visa kärlek? Det är först nu han har fått uppskattning och bekräftelse för vad han är. Det är först nu jag med säkerhet kan kalla honom för komplett.
Move aside Lionel, there’s a new sheriff in town.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar