Den glömde resenären

Tåget svischade förbi i en våldsam hastighet. Jag stod ensam kvar på perrongen medan gamla tidningsartiklar virvlade förbi mina fötter på den rektangelformade plattformen. Minnen som aldrig ägt rum, hopknåpade realiseringar som aldrig existerat. Det var bara en ung pojkes naivitet som hade tagits i bruk. En vacker dröm som bara ett barn kan bilda. En historia vars rötter aldrig blivit planterade. Nomaderna kom och gick. De var tvungna att utvecklas, det fanns inte rum för bosättning. Det fanns inte tid att förruttna. Socialdarwinismen förtäljer den svages nederlag och endast den starkes seger. Tidståget gick, som befarat, i tid… och jag hann inte med det. Jag stod ensam kvar på perrongen. Det slutade att blåsa. Allt blev tyst. Den glömde resenären stod ensam kvar.