Om Wayne Rooney är ett djur så är Didier Drogba ett monster. Båda två är visserligen två knippen kraftpaket men Drogba är snuskig. Obehaglig. Kuslig.
Mannen har alltså gjort tolv mål på endast tolv matcher mot rivalerna Arsenal.. det är ett helt galet facit. Låt oss inte glömma att Arsenal dessutom inte är ett gäng med scouter, det är ett av världens absolut bästa klubblag.
Anledningen? Jag kan hålla med Richard Henriksson, för att göra en fullständigt korrekt bedömning behöver man jämföra alla de mål han har gjort genom åren för att förstå själva anledningen i sig. Men självfallet grundar det mesta sig i det psykologiska spelet som råder mellan spelarna.
Varje enskild spelare i Arsenals trupp vet vad Drogba kan. De vet att han inte har svagheter, bara enorma styrkor. Det sätter sig på näthinnan. När Gallas en muldunken eftermiddag klockan fyra, engelsk tid, stegade ut på Stamford Bridge visste han redan innan vad som skulle ske. Det fanns bara ett sätt att undvika en total kollaps, säsongens sista klavertramp. Han var tvungen att tämja världens vildaste odjur. Han var tvungen att vinna den första duellen mot Drogba… Gallas misslyckades och när matchuret hade klickat upp på fem minuter var matchen avgjord. Förlorad. Spolierad.
John Terry (av alla människor!) skarvade vidare bollen till Drogba efter en hörna som han realistiskt sett inte missar. Mannen är snuskig. Song hade, med hjälp av Chelseas intränade variant, tappat bort markeringen helt och hållet på världens farligaste avslutare. Frågan jag ställer mig är varför i helskotta Alexander Song av alla spelare på planen fick markera Drogba? Vart var Gallas?
Efter det målet var alla befarade farhågor besvarade. Alla de grundtankar Gallas och resterande Arsenal-spelare hade var bemötta. ”Jag är Didier Drogba. Ingen kan stoppa mig.” Det föder en osäkerhet, Gallas och Vermaelen vågar inte pressa fullt ut i alla dueller. De förblir passiva och Song får axla ett större ansvar. Ett ansvar som tydligt ter sig övermäktigt. Lampard fick springa igenom Arsenals mittfält lite hur han ville och Anelka fick strosa omkring på Arsenals nedre domäner som om han inte skulle utgöra ett hot. Det var väl kanske inte riktigt så?
Vid Chelseas 2-0 mål tog Anelka en otroligt smart löpning mot Arsenals målbur. Gael Clichy, vänsterback i Arsenal vågade inte släppa honom ur sikte, trots att Drogba vädrade en målchans ute på högerkanten. Anelka sprang mot Almunia och detta öppnade upp ytor för dels Chelsea, Lampard men framförallt Drogba. Lampard slog ett välriktat pass till Didier som kunde göra sin väg mot Arsenals mål. Varken Vermaelen eller Gallas hade i ett tidigare läge vågat pressa Drogba och smack så satt tvåan. Det är inga tillfälligheter att Drogba gör så mycket mål. Han är mer fruktad än respekterad på en fotbollsplan. Han klagar jämt, slänger sig ofta och överdramatiserar.
På grund av det är han hatad hos samtliga motståndarlag och deras inbitna fans. Drogba älskar detta, att provocera. Att få styra passion och kärlek med hjälp av sin talang. Och gång på gång frälser han sina älskade fans med mål och högkvalitativa prestationer. Han bygger på det rykte som vilar runt honom. Det rykte som vi fans, med hjälp av media har konstruerat. Han är en jätte. En gigant. Är han oövervinnlig? Naturligtvis inte, framgång kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv.
Didier Drogba är en kunnig fotbollsspelare, men han är inget monster. Anledningen i sig är att ingen har vågat testa hans gränser under en väldigt lång tid. När han den tredje april möter Manchester United på Old Trafford kommer Vidic och Ferdinand vänta bakom ”Theatre of Dreams” prisbelönta väggar. Det är mittbackar som vågar utmana. Som vågar chansa, för de är medvetna om sin kunnighet. De litar på varandra. Den tredje april kommer Chelsea att förlora århundradets match och återigen skall Rooney och kompani vädra seger.
Nåväl barn. Vad är då sensmoralen idag? ”Om du inte vågar något, vinner du inget.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar