Den 6:e februari 1958 inträffade en olycka som för framtiden skulle komma att skapa Manchester United. Manchesters lag, med en snittålder på 22 år, är av många ansett som världens genom tiderna bästa lag.
United var på väg att erövra hela världen, för andra gången på lika många försök hade de Röda djävlarna kämpat sig till semifinal i Europacupen, dåtidens Champions League. De skulle möta Röda Stjärnan Belgrad och det var då olyckan inträffade.
Alla spelare i laget, kallat ”The Busby Babes”, var egna produkter från det egna ledet. De var alla likt söner för lagets manager, Matt Busby. På den tiden var det annorlunda, spelarna åkte till matcher med fansen. På den tiden hade fansen och spelarna något gemensamt, de var alla förälskade i Manchester United. De var alla fans, och alla spelade för lagets bästa. Pengar var egentligen oviktigt, de abnorma summorna fanns inte då. Allt satt i samma båt, och båtens destination var framgång för Manchester United.
Den 6:e februari satt hela Manchester Uniteds trupp på en flygplats i München, de hade nyss slagit ut Röda Stjärnan ur Europacupen, och de hade gjort en liten mellanlandning. Planet behövde tankas och ses om, och spelarna uppskattade säkert chansen att få sträcka lite på benen. Spelarna hade på sin väg in mot terminalen vid ankomsten fått skrubba av sig alla snö som lagt sig över dem, det hade snöat något förfärligt i München denna dag.
Spelarna hade åtnjutit tiden tillsammans med kortspel och te, och blev nu ombedda att återigen stiga ut och sätta sig i planet. Alla spelares skratt och journalisternas debatter blev med ens tystare, allvaret började infinna sig. Det snöade något förfärligt och det började hymlas om att kanske ställa in flygresningen. Men det gick ej då det engelska fotbollsförbundets regler förbjöd United från att vara hemma alltför nära nästkommande match. Redan på lördag skulle laget spela en otroligt viktig match mot topplaget Wolverhampton.
Efter 45 minuter var sätena fyllda och planet skulle lyfta. Det första misslyckades, likaså det andra. Nu började det bli oroligt inne i planet, alla resenärerna beordrades in i terminalen igen medan flygpersonalen diskuterade vad som skulle göras.
Nu var stämningen inte lika hög inne i terminalen bland spelarna och journalisterna. Alla satt tysta och hoppades på ett inställt plan, men utan framgång. Resenärerna blev ombedda att för en tredje gång hoppa in i planet med destination Manchester.
Planet började rulla, men stannade abrupt. Alf Clarke, en journalist hade lämnats kvar. Alf hade just levererat en nyhet till sin arbetsgivare, det skulle bli hans sista levande. Klockan var 15.03.06, och detta var ett lags sista andetag.
”Elizabethan”, som planet kallades, påbörjade det sista lyftet.
Den djupt religiöse Liam Whelan, grep tag i sin vän, lagkamraten Harry Greggs arm och sa;
”Om det värsta händer är jag redo att dö, det hoppas jag att vi alla är…”
Planet hade nått en hastighet på 117 knop innan piloten lyfte på huvudet, synen… - var hemsk.
Andrepiloten skrek i panik;
- Christ… We’re not going to make it!
Tänk så rätt han skulle få. Varken spelarna eller journalisterna längre bak i planet hörde givetvis aldrig detta, men de förstod att något var fel. De flesta hörde nu att motorerna inte fungerade som de skulle, och de som inte lyssnade; tittade. Snöslasket som sprutade omkring utanför rutorna, dolde vid första anblicken ett staket som inte synts tidigare. Planet åkte emot det i en svindlande fart, men det lyfte aldrig.
När ”Elizabethan” väl lyfte, var det dödstyst. De flesta satt i sina stolar och skakade, medan svetten retsamt strök dem ner för näsan. Planet, föll till marken igen.
Vem vet om Roger Byrne, lagkaptenen, 28 år begrundade sitt liv. Att som ung få debutera för Manchester United, en skadad klubb efter andra världskriget. Han hade, tillsammans med managern och lagkamraterna gjort United till en storklubb. Vem vet om han hann tänka på sin underbara hustru, Joy?
Han kanske ångrade att han aldrig gett henne det hon ville, ett barn. Men verkligheten var ironiskt djävulsk, för det Byrne inte var medveten om, var att hans hustru hade en förträfflig nyhet som hon knappt kunde vänta med att få berätta… - han skulle bli pappa.
Ödet kan vara grymt, och om ödet var grymt mot Roger Byrne, var det inte heller ödmjukt mot David Pegg. En lokal ”lad”, som spelade fotboll för United som yttermittfältare. Han hade satt sig längst fram i planet under de två första starterna, men hade, i sin oro placerat sig längst bak i planet inför det tredje och avslutande försöket.
Den bakre delen av planet kändes liksom säkrare… - de flesta av spelarna i främre akten av planet överlevde, David Pegg blev bara 22 år.
Varken David Pegg och Roger Byrne hann nog säkerligen inte tänka så mycket innan planet kraschade. Först igenom staketet, sedan genom ett hus, för att tillsist kollidera med en parkerad bil.
Harry Gregg, ni vet, killen vars arm nästan blivit misshandlad av Liam Whelans djupt religiösa arm, tänkte på sin familj. Han tänkte också på att ankomsten inför säsongen till Manchester United var hans livs bästa beslut. Och han var bedrövad, skulle allt gott som hänt honom tas ifrån honom?
Alla väcktes ur sina tankar… - smällen kom.
Det var ett rent och skärt öronbedövande ljud av metall som gnids mot metall. Den bakre delen av planet hade ryckts bort medan den främre delen av planet fortsatte att vina genom snön. Det hände med sådan otrolig fart att Bobby Charlton, bland många, slungades av planet. Cockpiten, med piloterna, smackade till slut rakt in i ett träd. Det var nu inga skrik, inga gråtanden, det var bara mörker. Allt ljud hade upphört att finnas.
De som fortfarande levde eller ens orkade leva, trodde alla att de var i helvetet. Kaoset bröt ut, Harry Gregg, som nu tagit sig upp, blödde i hela ansiktet. Han påbörjade en jakt, av vad som skulle gå till historien. Man kan ju undra hur Harry kände sig, medan han i jakt på överlevande såg flera av sina lagkamrater, vänner han nyss lärt känna, döda. Kompisar, som välkomnat honom till United med sådan värme att han hade velat bli deras svärfar. Att veta att flera av hans lagkamraters liv, som alla varit bästa vänner sedan barnsben, brann med en svag låga, som när som helst… - skulle komma att släckas.
Gregg slet sig in i planet, och skrek åt de, som i tron om att planet skulle explodera, flydde;
- Kom hit och hjälp till era jävlar ynkryggar!
Tillsammans hjälpte de sina vänner, det de inte visste var att 21 stycken av dem, liggandes inne eller utanför planet, redan var döda. Hemmasonen Albert Scanlon, en av överlevarna, blödde kraftigt från öron, näsa, och ögon. Han kunde knappt se eller höra Jack Blanchflower, som låg i en vattenpöl och grät. Jack, hade nog till skillnad för Albert, sett Roger Byrne sitta i sin stol… - död.
Den benhårde mittbacken, en del av lagets hjärta, Bill Foulkes hade lyckats ta sig ur planet. Det första han fick se var en man som med darrade kropp försökte att sätta sig i den kalla snön, det var Matt Busby. Han satte sig, för chockad för att gråta, framför sin manager, sin pappa. Han försökte hjälpa honom upp, när Bobby Charlton från ingenstans kom med en jacka. Han hängde den över Busbys halvbrutna kropp.
Det enda Busby gjorde, var att upprepa tre enstaka ord, om och om igen;
- It’s my side. It’s my side.
Jag undrar hur man som spelare känner sig, då ens manager lägger hela skulden på sig själv. För det var vad den otroligt gentlemanna- mässige Matt Busby gjorde. Som när han köpt den då, super talangfulle anfallaren Tommy Taylor för rekordpriset av 29.999 pund. Det sista pundet gav Busby till sin städerska, allt för att inte sätta för stor press på sin nye juvel.
Matt Busbys assisterande manager, hade inte varit närvarande vid kraschen. Jimmy Murphy hade tyvärr fått stanna hemma i Wales för en VM-kvalmatch med landslaget. Han var på väg till sitt kontor när hans sekreterare informerade honom. Jimmy stannade, hela hans liv stannade. Tiden, alla hans tankar. Han förmådde sig inte att röra en muskel i kroppen, inget betydde något för honom längre. Allt som betytt något för honom hade just kraschat. När han väl återhämtat sig lite beställde han per omgående ett flyg till Tyskland. Några timmar senare stormade han in på ett närliggande sjukhus. Han blev tillsammans med Bill Foulkes och Harry Gregg, visad runt alla patienters bäddar av en läkare. Vid varje bädd stannad läkaren upp och redogjorde chansen till överlevnad, vid Jack Blanchflowers bädd var chansen för överlevnad stor. Men det var när de kom till John Berrys bädd som doktorn påbörjade processen med att ta ifrån dem en bit av sitt hjärta, gång för gång. Läkarens enda ord var;
- No, no, I am not God.
Både Berry och Blanchflower överlevde, men deras karriär som fotbollsspelare var för alltid över.
Efter att ha tittat till ytterligare någon vän bestämde de sig för att ta en paus. På väg mot ett café mötte de en sjuksköterska, och Gregg tog chansen och frågade när de skulle få träffa alla de andra.
Sköterskan tittade förvånat upp mot skotten och sa;
- Andra? Det finns inga andra, de är alla här.
Alla stelnade till, och världen ödet hade ännu en gång tagit ifrån dem något de älskade djupt.
22 personer, varav sju spelare hade omkommit i svåra skador efter olyckan. Nyheten gick långsamt, det berodde till stor del på att de som förstått omfattningen av kraschen inte orkade förmedla sorgen vidare.
Den siste att höra nyheten var Matt Busby, det var genom hans fru han fick höra nyheten. Busby sade ingenting, han bara nickade eller skakade på huvudet. När John Berry vaknat upp ur sin koma besökte han Busbys bädd. Den Glasgow – födde skotten hade inga ord för att beskriva smärtan när Berry gång på gång kallade sin vän Tommy Taylor för ”en bra vän”, ironiskt, då Taylor inte hade hälsat på honom vid sjukhuset.
Anledningen var helt enkelt att Tommy Taylor var död.
- På grund av mina bröstsmärtor kunde de inte ge mig bedövningsmedel för att sätta samman min brutna fot, så de tog ett ben i taget, ett varje dag. Det var fruktansvärt, men det smärtade inte som när John Berry kom till mitt rum varje dag för att säga att Tommy Taylor var en dålig vän.
Det dröjde tre månader, sen hade det även sjunkit in på sjukhuset. ”The Busby Babes” eller ”De unga kungarna av brittisk fotboll”, hade spelat sin sista match.
Den första matchen efter olyckan spelades dryga veckan efter München, mot Sheffield Wednesday hemma på Old Trafford. Murphy ledde laget, och Foulkes och Harry Gregg var med från start. Klubben hoppades att Bobby Charlton, Dennis Violett och Duncan Edwards skulle bli spelklara tids nog.
När åskådarna tog av sig sina vantar för att bläddra i dagens matchprogram möttes de av stycket;
”Trots att vi sörjer våra döda och känner smärta för våra sårade, tror vi inte att våra stora dagar är över. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med minnet av de som dog i München, kommer Manchester United att resa sig igen.”
Något de också hittade var säkerligen laguppställningen… - som för första och enda gången i klubbens historia var blank.
Nere i omklädningsrummet fokuserade dagens kapten, Bill Foulkes på den enda uppgift han hade… - att hålla tårarna tillbaks. Matchen beskrivs idag som helt fantastisk, lagkaptenen för Wednesday har sagt att de den kvällen inte spelade mot 11 spelare, de spelade mot 60.000. Sheffield Wednesday kom till sorgeplatsen Old Trafford där de sprang in i en vägg av känslor. United spelarna spelade för sina döda lagkamrater, i ren ilska var de överallt på planen och krossade bortalaget med 3-0.
Nästa dag vaknade Duncan Edwards upp till Jimmy Murphys lättnad. Han hade en tanke på hjärnan;
- När är det avspark på Wolves på lördag, Jim?
”Big Duncan” ville inte missa matchen, enligt läkarna hade han 50 % chans till överlevnad. Samma som Busby, tyvärr, överlevde bara en av dem. I 15 långa dagar hade världen hållit andan för Duncan Edwards, den störste talangen som någonsin funnits. Han blev det sista och totalt 23: e offret för katastrofen.
– När jag hör Mohammad Ali påstå i TV och radio att han är den störste, så måste jag småle, för det har någonsin bara funnits en och det var Duncan Edwards, har Jimmy Murphy senare sagt.
Även Bobby Charlton har varit inne på samma linje;
– Sympati kan kasta en människas bedömelse ur perspektiv, men så är inte fallet med honom… Duncan Edwards var den störste. Jag kan se honom i mitt huvud och jag förundras över hur någon kunde ha så mycket talang.
Han spelade bara 7 matcher mindre än Eric Cantona, och blev 21 år. De flesta är utan tvivel säkra på att han hade fortsatt till att bli världens bäste spelare genom tiderna.
Laget, anses också det, vara världens genom tiderna bästa lag. Det är i alla fall vad de flesta tror, och för att citera Harry Gregg;
”De säger att de var det bästa laget vi någonsin har sett, ja - kanske. De säger att de kunde ha blivit det bästa laget vi någonsin har sett, ja - återigen, kanske. Vad som än stämmer är det en sak som är säker - de var det mest älskade laget vi någonsin har sett.”
Matt Busby lämnade München efter tre månader. Han tog sig runt Manchesters alla vägkorsningar med kryckor, trots rekommendationer från läkarna att inte gå längre än nödvändigt. Men det som folk från tiden minns med störst smärta är att Busby själv, hade tagit på sig allt som inträffat. Han hade lovat sig själv att aldrig mer återvända till fotbollen. Hans fru, Jean, ansåg att det inte skulle vara rätt mot de människor som förlorat sina älskade. Hon menade också på att de spelare som redan var döda, hade velat att han skulle fortsätta.
Det tog manager med övertygelse, han återvände efter en månad till sitt kära Old Trafford. Det hade dröjt, men han var tvungen. Tvungen att återvända till alla minnen. Busby trevade sig in med sina kryckor som stöd, han gick ut på planen han bevistat så många gånger förr. Han möttes av ett tomt Old Trafford, alla bänkrader var tomma. Det var ödsligt. Matt Busby knäade, han började gråta. Han grät länge. Åtta spelare, åtta söner han lärt sig älska, åtta personer som enligt många är Manchester United, hade just lämnat honom.
För er som vill se mer om olyckan och offren i sig förlänar jag er även nöjet att bevista denna sida: http://www.thebusbybabes.com/
Håll till godo, historia blir inte vackrare än såhär.
Tjena!
SvaraRaderaUndrade ifall det är samma inlägg som du hade i din förra blogg eller om du skrivit om allt igen? :)
Bra skrivet som alltid i vilket fall ;)