Om ni finner detta intressant kan ni ju alltid plocka fram anteckningsboken och pennan. Hur som haver så såg jag en av världens i särklass coolaste filmer idag. Givetvis handlade den om vår egen konung, den store hertigen, den allsmäktige frälsaren; Eric Cantona.
”Looking for Eric” var en synnerligen intressant film i den mån att den faktiskt bejakade saker som, ur United-syn, kan anses vara relevanta för en film om Cantona. Filmen var givetvis aningen filosofisk stundtals, naturligtvis på grund av att världens vackraste poet iklädde sig rollen som personlig mentor åt en utbränd brevbärare. Det är storyn i miniversion.
Eric Cantona hjälper sitt trognaste fan Eric genom livet, som personlig mentor och nära vän. Genom filmen visas det gamla scener med allt från citat, passningar och mål från den store fursten. Givetvis kryddat med sånger om honom.
Det finns en scen som jag faktiskt tror att Cantona var med och regisserade. Erics styvson har fixat biljetter till Manchester Uniteds semifinal i Champions League mot Barcelona. Under tiden han är på Old Trafford så sticker Eric bort till den lokala puben för att se på matchen med sina vänner. Givetvis under en grym konsumtion av öl. En av hans vänner sitter med en ”FC United” tröja och det dröjer inte lång tid innan han får pikar för att han vistas i puben när ”det riktiga Manchester” spelar. Det blir en het debatt där de diskuterar Glazer familjens vara eller icke vara. Att Manchester United och Old Trafford har förvandlats. Allt fler barnfamiljer har inte råd att betala för biljetter till matcherna och priserna blir högre och högre. Jag håller med, United börjar bli större än staden. Större för sitt eget bästa.
Jag är säker på att Cantona var med och regisserade just denna scen, för han är ett med fansen. Trots att många kan ha olika åsikter om hans filosofiska drag så finns det ingen som kan ifrågasätta dem. Han talar alltid sanning. Det finns inga falska ord, leenden eller gester när det kommer till Cantona.
Under 2004 myntade han tre meningar som för alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta.
"I'm so proud the fans still sing my name, but I fear tomorrow they will stop. I fear it because I love it. And everything you love, you fear you will lose.”
Det går inte att bli lika äkta än så.
Det är viktigt för alla inblandade att förstå att klubben håller på att bli större än Manchester och att varumärket håller på att bli större än själva klubben i sig. Låt oss sätta ner foten en gång för alla och visa alla rika slipsnissar vad riktig kärlek innebär.
Det är därför nostalgi och minnen är så bra, det kan verkligen hjälpa oss att se utvecklingen på ett tydligt sätt. Och därtill hjälpa oss att stävja den. Jag ska inte sticka under stolen att jag stundtals blev gråtfärdig när jag såg gamla videor på profeten. Publiken uppförde sig på ett helt annat sätt, det var mer engelskt. Mer kärleksfullt. Ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Att man inte föddes tio år tidigare och fick uppleva ”Cantona-eran”.
För tillfället lyssnar jag på Thomas Newmans fantastiska soundtrack American Beauty. Det kan i min mening vara världens enklaste men likväl vackraste låtstycke. Den gör sig bra i nostalgiska stunder. Eric Cantona kommer för alltid att vara en av mina största idoler. Jag älskar honom fortfarande lika starkt. Det är en låga som aldrig kommer att slockna, även om vi om trettio år senare spelar i Engelska division fyra. Katalysatorn kommer aldrig att glömmas och för all framtid kommer han att vaka över Old Trafford. Vår Gud och allsmäktige beskyddare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar