Som en blixt från klar himmel slog det ner över mig. Jag stod där. Jag var med i världens vackraste pjäs. Jag var högst delaktig och än idag har jag svårt att ta in alla de känslor som svämmar över mig. Faktum är att jag förmodligen är en av få i hela Forshaga Kommun som kommer att få uppleva något liknande. Kanske den enda sjuttonåring genom hela historien? Antagligen inte, men vi är en liten skara. Och det är ett faktum.
Vid samma sekund som Bocellis stämband vibrerade igång på högsta frekvens förvandlades jag till sten. Jag bara stod där: hänförd. Överväldigad. Genast började min hjärna gallra flertalet tankar… kunde det bli så vackert? Så mäktigt? Det kändes som en dröm. En utopi med höga mått mätt.
På något skruvat vis var det en sådan autentisk känslighet och ärlighet att det kändes overkligt. Paradoxalt nog var det på riktigt. Ackompanjerad av en fantastisk orkester sjöng han för första gången på riktigt. Det är första gången, förutom Pavarottis insats under OS-invigningen, jag någonsin har fått känslan av att artisten verkligen har menat det han har sjungit för. Han sjöng om frihet. Och nog kan vi alla komma överens om att vi alla var fria den kvällen, fria som bara ett barnsligt lejon kan vara. Eller hur Marc Vivien Foe?
Dirigenten anförde sin orkester med en sådan känsla och smidighet i sina slanka fingrar att man nästan hade kunnat tro att detta var hans sista föreställning. En föreställning han hade tränat åratal för att kunna genomföra den på bästa vis.
Matchen i sig var inte den bästa jag sett, och speciellt inte med ett subjektivt synsätt. Men det fanns faktiskt sådant som överskuggade de tjugotvå spelare som fanns på planen denna kväll. Andrea Bocelli sjöng om forna hjältar, om Gladiatorer. I den eviga staden Rom. Gladiatorernas boning. Ett stenkast bort låg Colosseum vars murar äntligen hade fått sitt lugn. Sin frihet.
Jag vet redan att mitt öde är beseglat. Att jag kommer att åldras för att till sist möta döden. Som tur är så har jag äntligen funnit mitt livs största ögonblick. Världens vackraste anekdot att berätta vidare för mina barn och de i sin tur till sina barn. Om ett millennium kommer förhoppningsvis anekdoten leva vidare. Alla kommer att minnas den dag då åttio tusen människor på nutidens största slagplats fick sin frihet. Då världens vackraste Rom äntligen fann sin frid.
http://www.youtube.com/watch?v=lSQtTSzqSJc
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar