Anfall är bästa försvar

Gårdagen statuerade vad en ung pojkes naivitet blandat med en gammal mans senilförankrade fotbollsmentalitet kan åstadkomma.

Jag börjar bli otroligt trött på den store Sir Alex, som gång på gång väljer att falla in i gamla ovanor under viktiga matcher. Missförstå mig inte, mannen är ett unikum i världsfotbollen och är en stor legend. Men det ter sig tydligare för varje säsong att det oftast inte håller att spela defensivt och efter en devis där man vill ”bevaka ledningen” under matcher mot topplag.

Jag kan verkligen inte påstå att jag skulle göra det bättre eller rentav hävda att jag bör ifrågasätta honom som manager, men Manchester United ska inte ”bevaka en ledning” med tanke på att vi inte kan göra det. När vi väl ”spelar ut” hela vårt register så kan vi inte förlora, det är då vi förvandlas till den verkliga CCCP-maskinen som sätter skräck i våra motståndare. Under de första sju minuterna igår så spelade vi som vi kan och bör göra… då stod det 2-0.

Efter det sänkte vi tempot en aning, men detta hindrade oss inte från att göra 3-0 innan segern var fixad, trodde vi. Tack vare Carricks fasansfullt osmakliga försvarsarbete kunde Olic enkelt göra 3-1 och det var match igen. Vad som sedan händer i andra halvlek är så vidrigt och ologiskt att det nästan blir förnuftsenligt.

Rafael drar på sig sitt andra gula kort, som är så otroligt onödigt att jag inte finner några ord för det. Även om jag i viss mån kan debattera för ett allt annat än regelrätt beslut från domarens sida så har ändå Ribéry en ganska fri sikt fram till mål. Rafael hindrar honom och den orutin som omger ynglingen är så kompakt och ytlig att man nästan kan ta på den.

Kortet är så förbenat jävla onödigt, men förlusten av en spelare kan omöjligt visa sig vara så otroligt tydlig som i gårkväll. Istället för att pressa Münchens otroligt likgiltiga backlinje och utmanövrera deras mittfält backar vi hem och spelar endast för att bevaka den ledning vi har. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket tjänstefel som är störst och värst.

Sir Alex är en stor manager och har få svagheter, men de få han har är enorma. Hans ovilja att våga spela offensivt hela vägen ut och att byta rätt spelare i rätt tid under matcher är helt fantastiskt. Här snackar vi om en man som har över trettiotalet pokaler hemma i sitt vardagsrum? När i helvete skall han överkomma sina principer och förstå att United kan vara så mycket större, bättre och vackrare om klubben får andas ut?

För tre år sedan så förlorade vi mot Roma med 1-2 på Olimpico under den första kvartsfinalsmatchen. Den nästföljande matchen hemma vågade vi spela som vi kan och bör göra, matchen slutade 7-1. Det tål att tänkas på.