Under gårdagens Champions Leagueomgång slog det mig hur fantastiskt bra Inter faktiskt kan vara, trots att de under långa och tuffa perioder har varit i en sällan skådad svacka inom just dessa jaktmarker. Sanningen är att de inte har skördat några byten värdigt en italiensk serieetta, som i mångt och mycket skall representera och statuera den italienska flaggan i dessa sammanhang. Jag har länge tvivlat på denna företrädare, men har nu börjat tro. Åtminstone för en liten stund. Det var först igår man såg skymten av den taktiska skicklighet som ofta kännetecknar italienarna och den mytomspunna myten att de hyser en säregen överlägsenhet när det kommer till strategiska spel. De spelade oerhört disciplinerat i försvarsspelet, det var kusligt italienskt. De blandade detta med en engelsk kämparglad som eskalerade allt eftersom matchen fortgick. Framåt utförde de Rinus Michels komposition helt fläckfritt. De spelade en anfallsfotboll som bara holländarna känner till, anförda av Hollands nya frälsare och ledare. Wesley Sneijder. Det var mäktigt.
Matchen var intensiv, med ett högt tempo där varje duell var på blodigt allvar. Matchtiden var slut på ett ögonblick och det dröjde lika lång tid för mig som publiken på Stamford Bridge att fatta vad tusan som hade skett. Hade ett ITALIENSKT lag slagit ut engelsmännen? Dessutom på deras egen hemmaplan? Nä, nu talar vi allt i nattmössan?
Faktum är att Stamford Bridge i det närmaste har varit världens säkraste borg under många år, i paritet med Old Trafford. Men traditioner är till för att brytas och det är faktiskt som så att Chelsea har förlorat två matcher hemma på endast några veckor. Först mot City i ligan och nu Inter i Champions League. Chelsea hade spelat tjugoen matcher på Stamford Bridge utan ett nederlag fram tills igår kväll. Men nu var det ju inte vilken tränare som helst som satt vid Inters avbytarbänk. Det är inte för inte han kallas ”The special One”. Chelsea var obesegrat på hemmaplan under tre säsonger, det är väl ganska välkänt vem som dirigerade styrkorna på den tiden. Sedan fick han sparken.
På Abrahmovic begäran fick den arrogante portugisen packa sina väskor och flytta från världens största mediacentrum, London. Från England, fotbollens hemort. Anledningen var att Mourinho spelade en för cynisk fotboll. Roman ville ha en roligare fotboll och detta kunde han skaffa genom andra tränare. Något år senare står det klart vem som skrattar sist. I förrgår kväll satt Mourinho åter en gång i Chelseas pressrum. Han hade vunnit matchen genom ett strategiskt upplägg och spelsätt som genomsyrades av cyniska influenser. På denna nivå kan man inte bara spela vackert och detta vet Mourinho om bättre än någon annan.
Inter hade ett bollinnehav på ofattbara 52 procent mot självaste Chelsea på deras egen hemmaplan. Helt ofattbara siffror. Mourinho hade hittat den vinnande segermelodin mot världens bästa bollhållare, i paritet med Barcelona. Det var genialiskt. Modigt. Nästan kaxigt rebelliskt. Engelsmännen fick smaka på sin egen medicin. Ju mer boll de fick jaga, desto större växte sig frustrationen och irritationen på planen. Italienarna var kyliga som sten och använde sin slipade intelligens till att froda den ytterligare. När slutsignalen gick var alla spelare i Chelsea ursinniga, förvirrade och förkrossade. Det rådde total kaos.
Interspelarna spelade obehagligt stundtals. I varje duell spädde de på myten om att italienare lägger sig lätt. Så fort de fick en arm i ryggen så la de sig ner på marken och skrek i krampaktiga smärtor. Det var inte vackert att beskåda, men det är ack så effektivt. Vare sig man vill eller inte så får det konsekvenser hos domaren. Jag ska inte säga att kvällens domare tappade matchen, det gjorde han inte men det fanns flera situationer han hade kunnat uträtta bättre. Men ingen är perfekt och det är det som gör fotbollen så förtjusande. Kanske att Chelsea skulle haft straff. Det är små marginaler.
* Det är andra året irad som Didier Drogba visas ut i en livsviktig slutspelsmatch… i en match där Chelsea även har haft det kämpigt på domarsidan.
* Vi har bara nått kvartsfinal men redan nu är storlag som Milan, Real Madrid, Liverpool, Sevilla och Chelsea utslagna. Vem hade kunnat ana det innan säsongen? Inte jag i varje fall…
* Jag är fortfarande i chocktillstånd. Hur bra är inte Zanetti? Jisses… Some people just don’t get old.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar