Top 5 mest älskvärda asen i PL:s historia

5.PAOLO DI CANIO
På femte plats hamnar Paolo Di Canio, en i raden av utländska, exotiska spelare som under tidigt 90-tal skulle reformera om den engelska fotbollen. Cantona stod för elegansen, Zola för tekniken och Di Canio för passionen. En annan sak han och Cantona hade gemensamt var galenskapen.

Di Canio hade förmodligen kommit ännu högre upp på listan om han inte hade sin trista bakgrund som fascist och starka relation med Benito Mussolini. Det gör honom till mer än bara ett as. Roy Keane var obehaglig i sitt spel. Di Canio var obehaglig i vissa av sina grundvärderingar.

Men han var också älskvärd. Både som spelare och ledare. Under en match mot Bradford City i cupen ligger West Ham under med 2-4, efter att Bradford blivit tilldelade 3 straffar. Di Canio? Han är inte nöjd. Han springer bort mot sidlinjen och hans tränare Harry Redknapp förstår snabbt att något är fel. Han springer ned från avbytarbåset medan han skriker mot Paolo: "Spela vidare, Paolo!".

Di Canio vägrar lyssna. Under tiden han passerar Redknapp muttrar han surt: "No, no! Paolo don't play no more", innan han sätter sig på marken bakom sidlinjen, med armarna i kors. Harry Redknapp känner hur paniken börjar krypa sig på. Det är en fullsatt läktare, dem ligger under mot ett lag dem borde slå enkelt och i detta nu, har deras galjonsfigur klivit av banan. Dem spelar just nu med 10 man. Resultatet är 2-4.

Han vädjar till Di Canio att gå ut på banan, men italienaren upprepar bara en sak: "Paolo don't play no more". Sedan händer det. Plötsligt börjar publiken sjunga Di Canios namn - högre och högre. Redknapp ser plötsligt hur en gnista tänds i Paolos ansikte. Han springer ut på banan och får direkt bollen. Han dribblar bort fyra spelare, innan han sätter reduceringen till 3-4.

I nästa anfall tar Di Canio tag i bollen igen och dribblar sig igenom ett enormt fält av motståndarspelare. En efter en försvinner dem upp på läktaren och en minut senare har Di Canio gjort kvitteringen. 4-4. Publiken är i extas. Di Canio börjar nu elda på sina lagkamrater som för att säga: "Kom igen! Sluta inte spela." Matchen lever och redan här kan man känna hur mycket italienaren älskar sig själv.

Matchen går mot sitt slut. I den 89:e minuten får West Ham straff. Deras första straffläggare, Harry Redknapps systerson, Frank Lampard skall ta den. Lampard tar hand om bollen och går bort mot straffpunkten. Plötsligt hör han en röst. "No, no, no!". Ni vet vem. Medan Di Canio närmar sig Lampard, skakar han kraftfullt på huvudet för att markera sitt budskap tydligt. Han skall givetvis ta den. Kungen. Frälsaren. Inte någon ovärdig. Medan han tar bollen från Lampard säger han stolt: "No, I will take it".

Borta på sidlinjen står Harry Redknapp och skakar på huvudet. Han kan givetvis inte greppa hur galen denna italienaren är. Straffen? Den chippar han givetvis in. BOOM! Hat-trick och 5-4.
Paolo Di Canio är så pass älskvärd för att all den talang han besatt som fotbollsspelare, saknade han i moralkompass. Han var lika galen som han var bra.

Under en match mot Bournemouth har gästerna fått en frispark. Det är i slutet av första halvlek och Di Canio är mannen som skall styra upp muren. Givetvis blir det mål och i halvtidsvilan så får Di Canio klagomål av flera spelare för sättet han fixade muren på. Di Canio? Han gillar inte kritik.

Han spärrar in sina stora ögon i lagkamraterna och börjar skrika på dem. Skulle han ha gjort ett misstag? Helt plötsligt springer han bort mot den stora 'Gatorade'-automaten(dryckesmaskin) som finns i omklädningsrummet. Under tiden han skriker svordomar lyfter han på automaten och håller den mot sina axlar. Det är fullständigt kaos och Harry Redknapp blir så rädd att han slänger sig under massagebordet för att gömma sig från den nu helt ursinnige italienaren.

Plötsligt kastar han maskinen i golvet och medan glaset går sönder, vänder han sig om och kastar av sig sina skor, medan han sorgset hasplar ur sig: "Paolo don't play no more".

Detta är historier från hans spelarkarriär. Tränarkarriären? Den är nästan värre.
Hans grundfilosofi som tränare influerades i början kraftigt av hans största hjälte Mussolini. Som tränare i Swindon Town förbjöd han spelarna från att använda sina mobiltelefoner samt att äta ketchup, majonnäs, sjunga och stoppa is i drinkar. Hans tid i Swindon var väldigt framgångsrik och efter att en sommar värvat en del spelare sa han:
-Shoppingen är inte klar och innan försäsongen startar skulle jag vilja köpa två spelare till. Jag gillar shopping. Jag kanske har blivit kvinna.

Hans tid i klubben var något av en berg och dalbana och var det något lag som var rock 'n' roll i England under 2010-talet var det Swindon. Förutom att han hamnade i slagsmål med sin egna spelare i spelargången före en match, tatuerade han även in klubbens logga på sin kropp, ett löfte han givit fansen om klubben skulle vinna League Two.
Efter att ha avgått från klubben efter 21 månaders tid av framgång vid rodret, insåg Di Canio plötsligt att bilder av honom själv fanns kvar på klubbens tränarkontor. So what? Ingen big deal, tänker nog dem flesta av oss. Dem lär ju ändå kastas?

Di Canio? Han ville ha dem själv. Efter att han själv avgått på måndag morgon, begav han sig bort mot klubbens anläggning onsdag natt. För att bryta sig in. Han fångades dock av övervakningskameror, där man tydligt kunde se Di Canio på bild, medan han rev ned bilder på sig själv. Han blev dömd till grova böter.

As? Lite. Älskvärt as? Svårslagen. Galet as? Fullständigt sinnessjuk.

4. ROY KEANE
På fjärde plats hittar vi Roy Keane. Hade varit ännu högre upp på listan om han inte var just det: ett litet för stort as. Ena stunden var hans hårdhet, vinnarmentalitet och rappa tunga, saker som gjorde honom älskvärd. I andra änden var han en psykopat, vars impulsiva psykbryt endast gjorde honom till en obehaglig och farlig individ.
Men han hade sina stunder.

En favorit är sommaren 1991 när Keane är ute på sin första landslagsturné med Irland. Efter en kvällsmatch i Boston är Roy ute på nattklubb och dricker så mycket öl att han dagen efter har försovit sig och anländer en halvtimme försent till landslagsbussen. Där väntar en ursinnig Jack Charlton.

- Nitton år gammal och din första utlandsresa! Har du någon aning om hur länge vi har fått vänta på dig?

Så står han där. 19 år gammal. Mot mannen som kommer att bestämma över hans framtida landslagskarriär. Utan rädsla replikerar Keane: "Jag bad dig inte att vänta, eller hur?

Åtta år senare sitter Keane nu ensam på sin favoritpub, 'The Bleeding Wolf' och dricker öl. Året är 1999 och han har precis vunnit trippeln. Hans telefon ringer. Det är David Beckham. Han undrar om inte Keane skulle vilja komma och gästa David och Victorias bröllop någon vecka senare? Dem är lagkamrater i ett av historiens starkaste kollektiv. Keane? Han avböjer. Hans förklaring såhär i efterhand? "Det var en kamp mellan The Wolf och bröllopet och The Wolf vann".

Hans meritlista kanske är den smutsigaste av alla spelarna på listan. Förutom att han stämplade Gareth Southgate i magen efter att han gjort en sen tackling, var han ju även högst delaktig i att förstöra Alf Inge Hålands karriär efter sin groteska tackling på Old Trafford. Många har beskrivit det som den värsta tackling som gjorts. Att den sedan var medveten gjorde inte saken bättre. Keanes syn på det hela? "Jag hade väntat länge nog. Jag tog honom jävligt hårt. Jag tror att bollen var där. Ta det din jävla fitta, sa jag. Stå aldrig över mig igen och säg om att jag skulle simulera skada".

Om han idag har någon ånger över det? No way.
- Det finns saker jag ångrar i mitt liv och han är inte ett av dem.

Vi känner alla till hans legendariska och mångåriga kamp mot Patrick Vieira i Arsenal. Men alla känner inte till det ytterst ömsesidiga hatet han och Alan Shearer delade mot varandra. När United vann trippeln 1999, ställdes dem mot Newcastle i FA-cup finalen. Under matchen hade Keane och Shearer som vanligt haft en tuff kamp mot varandra.

Efter att United vunnit matchen och United-spelarna gått upp på podiet var det Keane som skulle lyfta bucklan. Under tiden han höjde bucklan upp i luften, kunde man tydligt se hur han leendes tittade ned på Shearer på banan och skrek grova provokationer.

Deras relation var så infekterad att när United 2001 låg under med 3-4 på St James Park och Shearer i slutminuten hindrade Keane från att ta ett snabbt inkast, ledde till att Roy såg rött och kastade bollen i Shearers ansikte.
- "Din lilla fitta", skrek Shearer.

Det var inget Keane gillade att höra. Han sprang fram mot Shearer och försökte ta stryptag på honom, innan han svingade ett slag mot hans ansikte. Hans tionde röda kort var ett faktum.

Premier League-historiens bästa hatkärlek delade Roy Keane med Patrick Vieira. Under flera år gjorde dem matcherna mellan United och Arsenal till något alldeles extra. På frågan om vad som var Vieiras största styrka svarade Keane: "Hans tuffhet". Journalisten frågade därefter Keane om vad Vieiras största svaghet var. Keane tittade på honom en stund, innan han log: "Han var inte lika tuff som mig".

Lika tuff som han var mot sina motståndare, lika tuff var han mot sina lagkamrater. Förutom den klassiska intervjun i MUTV, som till slut fick honom sparkad från klubben, hade han tillfällen där han kritiserade dem med glimten i ögat.

Min favorit var den gången han gick ut i media och berättade om hur han efter en snabb observation av Uniteds omklädningsrum, kunde konstatera vilken koloss till kuk Nicky Butt hade. Och vilken liten Gary Neville hade. Eller som Keane själv beskrev det: "Han har en liten svamp till kuk. Jag har sett mer kött på en vegetarisk lunchmeny".

As? Ja. Älskvärt as? Lite, ändå va?

3. MARIO BALOTELLI
På tredje plats hittar vi kronprinsen av dumheter, knep och knåp. Super Mario. Vars meritlista i dessa sammanhang är svårslaget.

Förutom att han under sin korta sejour hos Manchester City drog på sig 100 000 kr i parkeringsböter och fick sin Maserati bogserad 27 gånger, hade han givetvis tid att tända eld på sin lägenhet, efter att han och hans vänner hade avfyrat fyrverkerier på toaletten. Eller som den gången Mario efter en träning kastade pilar på Citys ungdomsspelare. Efter att ha blivit bötfälld med drygt 700 000 kronor, kan man väl tycka att han skulle ha en hel del ånger. Hans stora försvarstal? "Jag var uttråkad".

Jag har alltid beskrivit Balotelli som en person med "liten hjärna, men med ett mycket stort hjärta". Det finns en del historier som gör honom ganska älskvärd också. Vi kommer alla ihåg den gången han inte kunde få på sig en träningsväst, eller den gången han slet fram "Why always me?", på Old Trafford efter sitt mål.

Eller den gången han och hans bror helt sonika bestämde sig för att köra in på en kvinnlig fånggestalt. Vilket inte uppskattades av den italienska polisen. Mario förstod ingenting. Eller den gången han i en match för Inter hade dragit på sig ett gult kort, när lagen gick in för halvtidsvila. Hans tränare Jose Mourinho kommer ihåg händelsen: "Jag ägnade kanske 10 minuter av totalt 15 av att prata med Mario. Jag bönade och bad honom att ta det lugnt i den andra halvleken, för jag visste att det var lätt för försvarare att provocera honom."

Mourinho fick Balotellis godkännande. Han skulle ta det lugnt. Mourinho var nöjd. Det tog 5 minuter. Sedan lämnade Mario planen efter sitt andra gula kort.

När Citys spelartrupp gick på semester för ett par år sedan, drog dem flesta till karibiska paradisöar, med sol och bad. Balotelli? Han flög till Italien och smög sig in på en presskonferens där det italienska fotbollsförbundet satt och kastade vattenballonger på dem.

Under samma period dök han helt random upp på en presskonferens i Italien, där en ny tränare skulle presenteras för ett lag. Han kom in, helt tyst, satte sig på podiet, började garva och gick. Tränaren? Han var inte förvånad: "Vi visste inte att han skulle dyka upp, men det är inte första gången. Det är typiskt Mario."

Han gjorde en hel dumma saker, men också en hel del goda. Förutom att han gav en hemlös person drygt 10 000 kronor i cash, följde han med en helt okänd pojke till hans skola, där han blivit mobbad och pratade med rektorn och killen som stått för mobbingen.

Min sista anekdot kanske också är min favorit. Inte minst ringar den in Mario Balotelli på alla sätt och vis. Efter att ha blivit stoppad av en polis i Manchester, kommer konstapeln fram till Mario i förarsätet och ser 25 000 kronor ligga löst i bilen. Konstapeln förstår ingenting. "Varför har du så mycket lösa pengar i bilen?", frågar han misstänksamt. Själv hade man kanske blivit skrämd inför en sådan respektabel myndighetsman. Balotelli? Han var inte imponerad:
- För att jag kan.

As? Ja. Älskvärt as? 100 %.

It's as simpel as that.

2. JENS LEHMANN
På andra plats hittar vi "den moraliska ettan" på listan. Han är väl egentligen mer as än något annat, men så är han ju också målvakten som medvetet försökte skada sina medspelare för att själv få spela.

Under VM 2006 i Tyskland var Jens Lehmann i storform. Han hade precis spelat sin första Champions League-final mot Barcelona - som han dessvärre förlorat efter att själv ha blivit utvisad i matchen. Som största konkurrent i landslaget återfanns en viss Oliver Kahn. Det senaste decenniets kanske bästa målvakt - och flera röster hade höjts över det faktum att Kahn borde få starta i sitt sista VM.

Jens Lehmann? Han var inte nöjd. Vanliga människor hade kanske valt att träna hårt, kämpa om sin plats och imponera på sin tränare. Lehmann? Han är ingen vanlig person.

Förutom att han har rekordet i antal gula kort för en målvakt i Premier League under en säsong(8) är han ju också karaktären som mitt under en Champions League-match för Stuttgart mot Unirea Urziceni, gick bakom målet och urinerade, men halvvägs under sin tömning fick springa tillbaka i målet och avstyra ett anfall, för att sedan fortsätta att urinera. Lehmann var en oberäknelig typ.

I en ligamatch mot Hoffenheim, lossnade ena skon hos en motspelare och landade vid Lehmann. Vad han gjorde? Istället för att ge tillbaka skon, valde Lehmann att kasta upp skon på nättaket av målet.

Under en ligamatch i Bundesliga hade Lehmann retat sig på Mainz anfallare Aristide Bance. På typiska Lehmannanska grunder sprang Jens fram mot Bance och motade en spark mot honom. Aristide föll. Lehmann fick rött kort. Och Mainz fick straff. I den 89:e minuten. Lehmann förstod ingenting och var ursinnig. I rent raseri lämnade han arenan... där han blev påsprungen av en supporter som ville ha en förklaring till hans plötsliga psykbryt i matchen. Lehmann? Han var inte intresserad. Han gjorde ett utfall mot supportern, slet hans solglasögon ur händerna på honom, satte dem på sig innan han gick därifrån, medan supportern skrek att han skulle ha tillbaka sina brillor.

Ok. Ett as mot sina motspelare och fansen... han var säkert en fin lagkamrat, tänker ni kanske? Tänk om.

När Lehmann gick mot slutet av sin karriär i Arsenal, hade han svårt att ta en ordinarie plats i sin kamp mot Manuel Almunia. Tysken fattade än en gång ingenting. Och han var inte tyst om det. Almunia har återgivit i efterhand om hur obehaglig känslan var av att sitta vid ett middagsbord, dagen innan match med en kollega han visste hatade honom som pesten. En person som trots att han satt och log åt alla och verkade så trevlig, innerst inne hade en högsta önskan om att få se dig skadad.

Så här beskrev han själv sin kamp mot Almunia:
- Att bli satt på bänken av någon som börjat spela fotboll efter 30 års ålder är inte kul.

(Lehmann fortsatte i en annan intervju):
- När jag ser hans(Almunia) insatser på planen, så blir jag arg och knyter min näve i fickan.

När Lehmann till slut fick beskedet om att Arsene Wenger i fortsättningen skulle satsa på Manuel Almunia, fick han frågan av en journalist hur det kändes att vara reserv bakom just Almunia. Jens Lehmann blev nu riktigt uppriktig, på ett sådär härligt tyskt vis:

- Just nu sväljer jag hela den rådande situationen som en ren förödmjukelse.

Tillbaka till VM 2006 i Tyskland. Nu har vi fått en liten djupare insikt i personen Jens Lehmann. Han har insett att det finns en risk att han får sitta på bänken till förmån för Oliver Kahn. En målvakt han av uppenbara skäl hade hatat hela sin karriär och som han innan VM-slutspelet halshuggit i media: "Han tar sig själv på för stort allvar och tycker att han är viktig. Jag gillar inte när folk glorifierar sig själva".

Inför Tysklands första gruppspelsmatch mot Costa Rica värmer laget upp. Det är öppningsmatch. Arenan är helt fylld. Lehmann och Kahn värmer upp tillsammans med en målvaktstränare. Det är skottövning. En knapp halvtimme till match.

Plötsligt faller Kahn till marken. Han har fått en boll i ansiktet. Han är på gränsen till utslagen och han förs av banan. Vem som sköt skottet? You know who. Lehmann!

Han startar matchen. Och han står resten av slutspelet.
Oliver Kahn? Han påstår än idag att Lehmann sköt honom i ansiktet med flit.

As? Ord kan knappt beskriva. Älskvärt as? He's up there.

1. ERIC CANTONA
På första plats kommer han. Eric Cantona!

Jag hade länge svårt att motivera varför just Cantona skulle vara med på listan. Jag hade svårt att hitta argument så stora och starka, att han faktiskt platsade på en topp 5-lista. Så varför då sätta honom på första plats?

Han har gjort en hel del fel. Eller som Gary Pallister själv beskrev det: "Alla visste att Eic inte var en ängel. Vi visste det. Han hade en kort stubin". Jo tack.

Det är en passande beskrivning för en man som gick ut i fransk tv och kallade Frankrikes förbundskapten Henri Michel, en "påse med skit" efter att han blivit utelämnad ur laget. Det är också en man som under tiden han blev förhörd av den franska disciplinkommittén, efter ännu en avstängning, sprang fram till var och en av medlemmarna och skrek "Idiot" rakt in i deras ansikten.

Låter det som ett as? Det gör väl ändå det. Då har vi inte ens kommit till gången Cantona utövade kampsport på Selhurst Park 1995.

Han var ett as. Men till skillnad från en del andra på listan, hade han andra sidor som åtminstone ur mitt synhåll överskuggade hans sämre sidor. Hans härliga humor, karismatiska retorik, kultiverade livsstil och genuina personlighet. Eric Cantona var fotbollens Rembrandt. En konstnär. Han var fotbollens svar på Mark Twain. En poet. Eller som han själv beskrev det: "I am not a man. I am Cantona".

Efter sin karatespark mot supportern Matthew Simmons drogs han inför rättegång. Han klarade sig undan fängelse, men dömdes till 120 timmars samhällstjänst och blev avstängd från all fotboll i 8 månader. Ett helt land rasade. Tidningarna och förbunden var ute efter blod.

Samma dag Cantona skulle infinna sig i rätten, såg hans lagkamrat Paul Ince hans klädsel. Hans skjorta täckte på långa vägar inte hans håriga bröst. "Du kan inte gå till en rättegång klädd sådär", sa Ince. Cantona? Han kunde inte bry sig mindre:
- Jag är Cantona, jag kan komma och gå hur fan jag vill.

Att med full kraft kasta sig in i ett publikhav och sparka en supporter i bröstet, kanske skulle göra dem flesta lite ångerfulla? Cantona såg det lite skämtsamt som sin karriärs höjdpunkt:

- Det bästa ögonblicket i min karriär? När jag sparkade den där huliganen.

Karriärens sämsta minne då? "Att jag inte slog honom hårt nog. Jag borde ha slagit honom hårdare".

Cantonas reflektion på det så här tjugo år i efterhand? Han såg det som en stor teaterpjäs: "Jag spelade i den scenen på Selhurst Park. Det var ett stort drama och jag var skådespelaren". Han fortsatte: "Jag såg inte mig själv som en role model, jag gjorde vad jag ville. Om jag ville sparka en supporter, så gjorde jag det".

Han var en väldigt intensiv, impulsiv och passionerad spelare. Det gjorde honom väldigt emotionell - och aggressiv. Roy Keane berättade att Cantona och Peter Schmeichel mer än en gång, stod med knytnävarna redo mot varandra. I en Champions League- match mot Galatasaray i Istanbul blev han utvisad efter slutsignalen, efter att ha attackerat domaren med en verbal salva. Brian Robson kommer ihåg händelsen väl: "Efter att domaren blåst av matchen, kollade jag in i Erics ögon och såg att han var borta".

Robson tog tag i Cantonas arm och ledde honom ut mot omklädningsrummet. En polisman eskorterade dem ut. När dem gick in i spelartunneln skulle Robson precis ta tillfället i akt att tacka polisen, när han plötsligt motade ett slag mot Cantona, som föll bakåt. Robson gjorde ett utfall mot polisen och svingade ett slag mot honom, innan han själv fick en riktig smocka i ryggen av en polis. Medan han föll ned för en trappa, hade Cantona kommit upp på benen och rusade nu ursinnigt mot poliserna. Då kom resten av Uniteds spelare och lugnade ner Robson.

Cantona? Han var fan inte lugn.

"I omklädningsrummet blev han galen", kommer Keane ihåg. "Medan resten av oss bara ville därifrån, så skulle han ut tillbaka och ta hand om polisen med batongen. Eric var en stor, stark man. Han var allvarlig. Han insisterade på att han skulle ut och ta hand om den jäveln".

Tillsammans med Brian Kidd, Alex Ferguson och flera lagkamrater lyckades Keane hålla fast Cantona, som frustande och skrikandes skulle ut mot den turkiska polisstyrkan.

Sätt detta i perspektiv: på ena sidan av spektrat har vi en person som i rent ursinne vill ut till en hel hord av turkiska poliser själv och banka skiten ur dem - och på den andra sidan har vi en person som älskar Mozart och att fotografera fåglar i naturen. Hur går den kalkylen ihop?

När United satt på bussen mot bortamatcher i ligan satt spelarna och lirade kortspel, Gameboy och lyssnade på musik. Cantona? Han satt och läste fransk litteratur. Hans kultiverade livsstil, influerade även hans retorik och ingen annan har beskrivit fotbollsspelarens liv efter fotbollen bättre: "Oftast har spelarna bara fotbollen som ett sätt att uttrycka sig själva på och inga andra intressen. Och när dem inte längre spelar fotboll och inte gör någonting annat, så existerar dem inte längre, eller åtminstone har dem illusionen av att dem ej längre existerar."

Orsaken till varför Eric Cantona var så älskvärd och fortfarande är: grundar sig i hans sätt att vara. Hans många citat, hans kärleksfulla och varma personlighet, blandat med sin otroligt talang för att spela fotboll. Efter att Cantona strulat till det för sig i Frankrike och inte längre ville stanna i landet, begav han sig till England och Sheffield Wednesday på ett provspel.

Efter att han tränat ett par dagar hos klubben undrade klubbens dåvarande tränare Trevor Francis om inte Cantona ville stanna ett par dagar till. Francis berättade för Cantonas agent, att dem ville få chansen att se lite mer av hans spelare. "Jag tror att dem tog det lite som en förolämpning", berättar Francis. Vad Cantona och hans agent svarade? "Detta är Eric Cantona. Han är inte en man som gör provspel".

Efter att han gjort vägen från Sheffield Wednesday till Leeds United hamnade han så småningom i Manchester United. Hans lagkamrat Andrei Kanchelskis kommer fortfarande ihåg dagen han fick beskedet. Han var i just Leeds när en man kom fram till honom och sa: "Hey, du är ju Kanchelskis. Hur känns det att vara lagkamrat med Cantona?".

Kanchelskis avvärjde supportern med ett skratt. Han trodde det var på skoj. "Jag trodde först att han skämtade, men sedan slog jag på radion och hörde nyheten. Jag kunde inte tro mina öron. Efter alla historier man hört om honom, tänkte jag bara: vad fan håller vi på med? Denna snubben är ju en galning?!".

När Eric Cantona gled in på Old Trafford, tog Sir Alex Ferguson med honom på en rundtur av arenan. Detta var en metod som Ferguson alltid använde sig av vid ett nytt spelarköp. Han visste hur stor och mäktig arenan var för dem flesta spelare och i slutet av rundturen ställde han alltid samma fråga till sitt nyförvärv: "Tror du att du är stor nog att spela för denna klubb?".

Ferguson brukade sedan studera spelaren noga, för att se om deras spontana reaktion på frågan var bra nog. Inte alla spelare klarade av att stå inför en av världens största och mest berömda arenor och hantera den. Men denna gången stod han ju inte med vilken spelare som helst. Eric Cantona tittade långsamt ut över arenan, innan han rätade på sin rygg och tittade ned mot Ferguson. Han fnös.

- Frågan är inte om jag är stor nog för klubben. Frågan är om klubben är stor nog för mig.

As? Onekligen. Älskvärt as? Han är inte etta utan anledning.

/Nicklas Johansson

* Jag vill bara säga att detta inte är någon diss mot Cantona. För mig är det inte något negativt med att vara etta på listan. Jag skriver detta då en del har reagerat på varför Cantona var etta på listan. Inte var väl han ett så stort as? Dem flesta av oss United-fans tycker ju bara att han är mysig och härlig. För oss känns det som en självklarhet att många av dem dåliga beslut han tog, var ett sätt att stå upp för sitt lag.

T.ex. den legendariska matchen mot Crystal Palace 1995, när han sparkade Matthew Simmons. Hans röda kort? Enligt min uppfattning tog han det som ett sätt att stå upp för Andy Cole, som under matchen blivit halvt ihjälsparkad av Palaces mittbackar och speciellt Rickard Shaw. Ferguson hade varit på domaren under hela matchen och var förbannad över den otroligt höga nivå domaren hade satt på matchen. Ferguson fick inget gehör för sin kritik, så Cantona valde att ta saker i egna händer. Han utsatte Rickard Shaw för samma behandling som Andy Cole fått utstå under hela matchen. Det var en markering. Det var aktionen av en kapten.

Varför han är etta på listan är enkelt om ni frågar mig. Han var ett as. En del av sakerna han gjorde, går inte att bortse från. Men han var så fantastiskt härlig. Han var älskvärd. Han var 30 % as och 70 % älskvärd.

Paolo Di Canio t.ex? Han var 60 % as och 40 % älskvärd. Och denna lista skulle ju ranka dem mest älskvärda asen.

** Med den logiken kanske det är svårt för er att hitta skäl till varför Jens Lehmann är tvåa. Han som var ett sådant praktas? Men denna listan är personlig och handlar mest om vilka av asen man kan sympatisera med och känna en kärlek till. Av någon helt sjuk anledning är jag väldigt fäst vid Lehmann och har alltid varit.