Med en stomme av spelare som Xavi, Iniesta och Lionel Messi var den benämningen inte alls missvisande, ologisk eller felaktig. När mästartränaren Pep Guardiola, själv en gammal spelare ur Barcelona fick frågan om det fanns någon spelare i motståndarlaget han kunde tänka sig att pressa in i den startelvan tvekade han inte en sekund. ”Scholes. Paul Scholes.”
Guardiolas svar var bestämt, men hans ögon tindrade. ”Jag hade älskat att spela med Scholes.”
Efter finalen 2011 hade Barcelona enkelt utmanövrerat Manchester United med 3-1, med sitt skickliga passningsspel och överlägsna presspel. Under hela matchen hade trion Busquets, Xavi och Iniesta dominerat hela mittfältet, sällan förlorat bollen och behövt anstränga sig för att jobba tillbaka den. Det var först när Paul Scholes byttes in de sista 10 minuterna som hela matchbilden förändrades.
Helt plötsligt hade Barcelona svårt att hålla i bollen, inte alls för att de var slarviga i sitt sätt att fördela passningarna – nej, helt enkelt för att Paul Scholes vägrade att ge den ifrån sig. På egen hand fördelade han passningarna åt höger, åt vänster och styrde matchen i det tempo han själv föredrog. Matchen var redan avgjord, visst, men i ärlighetens namn var det en maktdemonstration.
Efter matchen var det fem Barcelona-spelare, alla från det lag som kallats ’historiens bästa’, som ville byta till sig hans matchtröja. I finalen 2009 var de fler.
När Lionel Messi fick frågan om vad han tyckte om Paul Scholes berättade han att Scholes kallades ’Läraren’ på La Masia, Barcelonas välkända ungdomsakademi. Akademin som utvecklat några av världshistoriens bästa passningsspelare som Xavi, Iniesta och Busquets hade alltså alla Scholes som förebild.
Xavi gick steget längre än Messi när han beskrev Scholes som ’ den bäste mittfältaren ur sin generation, de senaste 20 åren’. För att förstå hans storhet måste man utgå från profetiorna från andra stora spelare, så som Zidane, Davids och Nedved som alla kallat honom den främste. Det är absolut diskuterbart hur vida han är den störste passningsspelare fotbollen sett, men helt klart finns det stor substans i det påståendet.
Ingen i historien har haft samma ackuratess, flärd och precision i sina långpassningar som Scholes. Ytterst få spelare har haft samma teknik, att på ett tillslag fördela bollen i alla riktningar, på olika avstånd i den farten, med olika delar av foten.
När Cristiano Ronaldo stod på toppen av sin förmåga i Manchester United stod han och tränade långskott när Paul Scholes petade honom på axeln och sa: ’Ser du det där trädet där borta?’ Ronaldo spejade ut över terrängen och såg trädet Scholes syftade på, ungefär 50-60 meter bort. ’Jag ska träffa det på ett försök.’ Scholes tog sin korta ansats, trevade fram och med en stenhård träff seglade bollen mot trädet och träffade mitt i prick. ’Din tur nu Ronnie’, sa Scholes.
Ronaldo har berättat att han inte hade en chans i dessa tävlingar mot Scholes, det var fullständigt meningslöst, ett slöseri med tid. Inte ens på 10-15 försök hade han en chans att träffa trädet, något som Scholes gjorde varje gång. Det finns otaliga anekdoter där samma händelseförlopp utspeglar sig, från olika spelare, men alltid med Scholes oerhörda passningsförmåga i centrum.
Det kommer dröja många årtionden innan någon av Scholes kaliber kommer fram igen. Skulle man plocka isär Scholes fotbollspersonlighet, skulle det genast utmynna i ett antal flera spelare. Xabi Alonso har det långa svepande passningsspelet, Xavi det korta passningsspelet, Frank Lampard förmågan att ta sig in i straffområdet och Steven Gerrard det fruktade skottet. Alla anses de vara några av de största i sin generation, men alla har de sin lilla svaghet, den brist som gör de ofullständiga. Paul Scholes hade alla dessa delar i sitt spel.
När han 2002/2003 var på sin topp som spelare kunde han starta spelet från nedre planhalva, styra tempot med sitt kortpassningsspel. Ett väggspel med högerbacken här, en lång svepande boll till vänstermittfältaren där, sen löpningen framåt, få bollen tillbaka för att på ett tillslag få ut bollen på högerkanten, ta sig in i straffområdet och avsluta. En fullständig uppvisning, en monumental kärleksförklaring till fotbollen i sig.
Zinedine Zidane menar på att Scholes är ’den komplette spelaren’, spelaren som inte har några svagheter. En spelare som aldrig ger bort bollen till en motståndare.
Scholes är förmodligen den absolut bäste fotbollsspelaren ur ’Class of 92’, den kända gruppen av unga talanger som Alex Ferguson utvecklade i början av sin karriär. Med spelare som Beckham, Butt, Giggs och bröderna Neville var han med och skapade arvet som den moderna United-supportern idag lutar sig tillbaka mot.
Trots sina enorma framgångar funderade han länge på om han skulle klara av livet som fotbollsspelare, till stor del på grund av all publicitet detta genererade i media. Den irländske och hårdföre mittfältsterriern Roy Keane brukade säga att Scholes var ’en otroligt begåvad fotbollsspelare som alltid fortsatt att vara en oförstörd människa’.
Allt medan statusen för spelarna ur ’Class of 92’ ökade började andra dörrar snart öppnas. Medan Scholes lagkamrater Beckham och Giggs började göra modelljobb och företagsreklam, tackade han själv artigt nej. De började köpa bilar från märket Porsche, Ferrari och Bentley. Scholes fortsatte att köra sin Fiat. Andra gick ut på klubben, festade med unga och vackra kvinnor och spenderade sina pengar på alkohol – Scholes åkte hem till sin ungdomskärlek, drack te och tittade på tv.
Faktorer som i regel brukar utesluta vissa spelare ur grupper, framförallt i en så cynisk sport som fotboll. Men Scholes hade respekt, hans status i klubben har aldrig varit diskuterbar. När Gerard Pique som 17-åring kom till Manchester berättade han vilken respekt Scholes hade i omklädningsrummet. Han var inte den som snackade mest i omklädningsrummet, inte den som spexade mest heller, nej Scholes fick respekt för sitt sätt att spela fotboll.
Paul Scholes växte upp i Salford, en förort till Manchester och är därför själv United-supporter, något som gjort honom kompromisslöst älskad i de röda delarna av staden. Han är på många sätt lik sin kollega Gary Neville, född och uppvuxen i Manchester och har alltid spelat med samma lojalitet och känsla för klubben. Men det finns en olikhet. Han är en av få spelare som inte är hatad på Merseyside. Han är snarare högt aktad och respekterad, för Liverpool vet vilken stor spelare han är. De flesta supportrar till Liverpool håller honom som den störste spelare England någonsin haft.
Medan de flesta spelare spelar fotboll för att vinna individuella priser och tjäna mycket pengar har Scholes alltid varit undantaget. När han spelade sin 500 match för United hyllades han världen över, när Scholes själv fick frågan om hur det kändes att spela jubileumsmatchen svarade han: ’Det är bara ett nummer.’ Alltid lika ödmjuk, alltid i färd med att komma undan rampljuset och berömmelsen.
Scholes beslut att lägga skorna på hyllan överskuggades endast av att Sir Alex Ferguson gjorde det samma. När världens störste tränare genom tiderna, som haft så många stora spelare genom åren stod på Old Traffords gräsmatta tystnade han mitt i sitt tacktal. Detta var hans sista stund som manager för klubben, en sista aktion inför sin egen publik. Ferguson spejade ut över arenan och vände sig mot Scholes, och spenderade en stor del av sitt tal till att hylla honom. Arenan jublade, Ferguson log och lagkamraterna närmast Scholes kramade om honom.
Scholes? Han tittade ner i gräset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar