Gary Neville - en pojke utan talang, men med ett stort rött hjärta

Igår kväll slutade en människa som vi aldrig kommer att få se på Old Trafford igen. Gary Neville var den siste spelare som fansen runt Trafford Road kunde identifiera sig med.

Det finns sådana som kysser klubbmärket för syns skull, det finns sådana som gör det som ett spel för gallerian – och så har du Gary Neville. En som verkligen menar det.

Gary Neville växte upp som en ”local lad” strax utanför Greater Manchester i Bury. Som en liten grabb, fick han år efter år se grannklubben Liverpool ta hem alla möjliga titlar, något som formade honom till den person och spelare han kom att bli.

Redan som 16-åring ledde han, som kapten, den berömda ”Class of 92”-gruppen till seger i FA Youth Cup 1991. Det var hans första säsong i klubben och redan nästa säsong debuterade han för seniorlaget i en UEFA-cup match mot Torpedo Moskva, en kylig septemberkväll 1992. Han kom in i stället för Lee Martin, och det var i stort sett sista gången som vare sig Lee Martin eller Paul Parker fick ta hand om högerbacksplatsen. Under de två åren som kom fick Paul Parker spela allt mindre, medan den unge Gary visade upp en obönhörlig vilja av att aldrig ge sig, och svika sitt lag.

Det är ingen hemlighet att Garys yngre bror Phil, alltid hade varit en mer talangfull fotbollsspelare, men Garys osvikliga vilja av att aldrig ge upp, och att alltid kämpa för laget gjorde honom snabbt till en publikfavorit. Han hade en obehaglig ”never say die”- inställning som gjorde att han aldrig vek ner sig, även om motståndaren hette Zinedine Zidane eller Steve Sidwell.

Han ingick i den 90-tals generation som kom att kallas ”Fergie’s Fledglings”, som anspelade på Sir Matt Busbys ”The Busby Babes”, som hade verkat 40 år tidigare. I den gruppen var bröderna Neville, David Beckham, Nicky Butt, Paul Scholes och Ryan Giggs mest framträdande. De fick tidigt lära sig vad det innebar att vara en United-spelare. Framförallt var det den unge Gary Neville, som tidigt hade visat stora ledaregenskaper som spelarna riktade in sig på:

– Än idag kommer jag ihåg hur Steve Bruce kunde slita mig i stycken, Mark Hughes kunde ge mig en kölhalning om jag slog bollen fel. Hur Keaney och Incey snäste åt mig och hur Cantona gav mig BLICKEN. Det var för att jag skulle se och förstå tränaren.

The Class of 92 bestod av flera spelare som under extrema förhållanden lyckades bestå de prövningar Sir Alex hade skickat dem på och som slutligen kom att bli bärande spelare av klubben. De hade alla fostrats under Cantonas era och förstått vad det innebar att vara en United-spelare.

Gary Neville kom att bli den ende spelare som fansen på riktigt kunde identifiera sig med. Hans yngre bror Phil flyttade vidare till Everton, och Nicky Butt begav sid mot nordöstra England för spel i Newcastle. Båda spelarna var bättre fotbollsspelare än Gary, men hans osvikliga kärlek till klubben höll honom kvar. Det som gjorde honom till klubbens mest populäre spelare var inte bara hans osvikliga kärlek till klubben – utan också hans osvikliga hat till Liverpool.

Liverpool har inte lyckats vinna ligan sedan 1991, och medan Liverpools titlar har blivit allt färre och färre har Uniteds framgångar blivit allt större och större. Michael Owen hade vuxit upp som en ”local lad” till Liverpool och under sin 8-åriga sejour i klubben hade han aldrig vunnit ligan, medan Danny Welbeck hade lyckats med bedriften redan som 18-åring i United: När den gamle Liverpool-spelaren Michael Owen köptes till United 2009 så kunde inte Gary behärska sig.

– Hälsa på Danny, Michael, han är bara 18 och har vunnit ligan.

Efter en ligamatch på Old Trafford mot Liverpool så hade en folksamling med Liverpool-supportrar omringat Nevilles bil, och försökt välta den. Vad Gary gjorde? Han tryckte gasen i botten och körde mot rött, medan gästerna från Merseyside fick slänga sig åt sidan för att inte träffas av framhuven. Gary hade bara en kommentar:

– I can’t stand Liverpool. I can’t stand Liverpool-people. I can’t stand anything to do with them.

Under en ligamatch på Old Trafford 2006, så spelade United mot Liverpool. Klockan hade tickat långt in på övertid när Rio Ferdinand mötte en hörna och nickade in det avgörande målet. Gary Neville, som hade stannat kvar vid mittlinjen för att avstyra en eventuell kontring, sprang aldrig fram till den euforiska klungan av firande United-spelare. Han sprang istället fram till bortasektionen där Liverpool-fansen satt och började slita och riva i tröjan, medan han kysste klubbemblemet.

Detta var en handling som det engelska fotbollsförbundet ansåg vara provocerande och han dömdes till böter. Något som Gary protesterade mot:

– Att vara en robot, fråntagen sin passion och anda är tydligen vägen att gå för den moderna fotbollsspelaren. Jag frågar myndigheterna: vart är fotbollen då på väg?

Den skara som älskar honom, är en sådan skara som skulle kunna göra vad som helst för att få se honom kvar i United. Det är en sådan skara som döper sina barn efter honom. Men den skara som hatar honom, är en sådan skara som skulle döda honom om de fick se honom på stan.

Gary Neville är en spelare som alla älskar att hata. Liverpool-fans ser honom sin störste nemesis och hatar honom som pesten. Men även om hans hat mot Liverpool är känt, så är det ännu fler som kan respektera honom för sitt att alltid vara äkta. När Rio Ferdinand blev avstängd i 8 månader 2004 för sitt uteblivna dopingtest, så drev den djupt involverade lobbyisten Gary Neville kampanjer och försökte få med sig sina engelska landslagsmän på en bojkott som ett sätt att protestera mot Rios avstängning.

I Rio Ferdinands egen tv-serie ”Punk’d”, som gick innan VM-slutspelet 2006 försöker han blåsa sina egna engelska landslagskollegor. I avsnittet där Gary Neville är med försöker Rio att bevisa för allmänheten hur ärlig Gary Neville är. Rio skickar en polisbil som stoppar Gary där de berättar att han har kört alldeles för fort och att han kommer få stora böter och en plump i protokollet, så vida han inte ställer upp och tar ett kort med poliserna. Gary vägrar och tar hellre plumparna, då han varken vill lura systemet eller bli utpressad.

Gary Neville har aldrig försökt vara någon han aldrig har varit och detta har gett en respekt som har följt honom hela livet. Medan dagens fotbollsspelare sitter i timtals för att få till lukrativare kontrakt, så brukar man säga att förhandlingarna med Gary knappt dröjer en halvtimme.

– Jag behöver inte mer. Jag känner mig privilegierad att få spela för den enda klubb jag någonsin har velat representera.

Under en ligamatch mot Bolton 2007 blev Gary svårt skadad. Efter skadan blev han aldrig samma spelare igen, och blev kvar i klubben mer som en ledare än som spelare. Han startade någon match här, och gjorde något inhopp där. Men Ferguson visste vart han hade sin kapten, och visste att Garys närvaro inne i omklädningsrummet var ovärderligt:

- Gary är och förbli en legend i denna klubb. Han har alltid varit tydlig, och har alltid varit ärlig. Han har alltid försvarat klubben. Han har också försvarat och hjälpt de unga spelarna, och på så sätt varit med och skapat den fantastiska familjestämningen vi har här.

Den 2:e februari 2011 gick Gary Neville ut med ett pressmeddelande, han hade slutat spela fotboll med omedelbar verkan:

– Jag har varit en Manchester United-supporter hela mitt liv och har uppfyllt varje dröm jag någonsin har haft. Det finns många människor som jag vill tack och, förstås, den som toppar listan är Sir Alex. Han har givit mig så många chanser och ett oräkneligt stöd under de senaste 20 åren – han är verkligen en av de bästa tränarna – och jag måste tacka honom för det.

Han fortsatte:

– Och slutligen, supportrarna, som alltid har gett mig ett otroligt stöd. De vet hur speciella de är för mig och för den här klubben. Det viktigaste nu är dock att klubben får fortsätta med den framgång som är synonym med Manchester United och jag kommer att stödja dem hela vägen, som en supporter.

Gary Neville var spelaren som aldrig hade den egentliga talang som krävdes för att bli en professionell fotbollsspelare, men hans inställning att alltid vara bäst, viljan av att aldrig ge upp och den omätbara kärleken till Manchester United gjorde honom till sin ”generations bäste högerback” som Ferguson uttryckte saken.

Gary Neville slutade med fotboll för att han inte längre ville vara en passagerare, som följde med laget utan att tillföra någonting. Han ansåg att han inte hade varit delaktig i lagets framgångar den senaste säsongen. Världens störste fighter förlorade sin sista match, men gjorde det för sitt lag. För att det var bäst för Manchester United. Större kärlek än så kan man inte visa.

Sir Alex avslutade:

- Född och uppväxt som en Unitedsupporter har hans karriär på Old Trafford cementerat hans plats i hjärtat hos klubbens supportrar över hela världen. Hans vilja och beslutsamhet är det testamente han lämnar alla unga spelare hos Manchester United.

En klubb som han fick lyfta bucklan med en sista gång 2009. Då som kapten.