FC Barcelona - en klubb med hemligheter

>>Més que un club<<. Barcelona är mer än bara en klubb… det är åtminstone vad de själva vill ge sken av. Under mer än 100 år hade klubben haft en fin tradition med att aktivt stödja all form av bojkott av tröjsponsorer. Men inför säsongen 2006/2007 införde man ”Unicef” som huvudsponsor för laget. Den dåvarande ordföranden i klubben Joan Laporta gav sin syn på saken:

– I Barcelona är vi medvetna om fotbollens globala dimension. Under de senaste åren har vi fått en snabbt växande supporterskara runt om i världen. Det är en positiv utveckling som klubben vill ta till sig. Och bästa sättet att göra det på är att använda fotbollen som ett instrument för att ge hopp till miljoner utsatta barn världen över.

Det lät vackert, och det ligger till grund för den filosofi Barcelona vill gestalta med sin verksamhet. Det är mer en vanlig klubb, det är en klubb som hjälper utsatta barn och deras familjer. Det är en klubb som skänker till de behövande, en klubb som dagligen lever upp till sin slogan ”mer än bara en klubb”. Trots att katalanerna under framförallt Francisco Francos tid vid det spanska styret blev starkt förtryckta är klubben alltid villig att ge något tillbaka till samhället, det kan nästan liknas vid något av ett martyrskap.

Vem kan förresten argumentera emot att det hela luktar marknadsföring lång väg, det är ju inte direkt så att det lockar mindre villiga prenumeranter till en så fantastiskt välvillig, givmild och skonande förening som FC Barcelona ju faktiskt verkar vara.

De flesta, inklusive katalanerna i synnerhet, anser att Barcelona spelar världens vackraste fotboll. Det har jag inga som helst invändningar emot, även om preciseringen av en ”vacker fotboll” per definition inte alltid betyder en anfallsvillig fotboll. Jag kan även uppskatta ett disciplinerat försvar, liknande Catenaccio-modellen som Helenio Herrera satte på kartan under 60-talet.

Vi lever i en tid långt bortom den tid tå Helenio Herrera utnyttjade Catenaccio-systemet för att utmanövrera sina motståndare med taktiska 1-0 segrar. Idag vill allt färre ungdomar se den berömda ”låskolven” stänga igen de minimala ytor som anfallare idag redan har att jobba på, de vill se mål… mål i massor. Det finns ett lag som oavbrutet tenderar att uppfylla de kraven, och det är FC Barcelona. Klubben har denna säsong ett helt osannolikt bra snitt, där man generellt gör över 3,0 mål per match samt att man endast släpper in 0,5 per match i ligaspelet.

Att klubben är världens just nu bästa klubb går att diskutera, men att det finns få lag som kan mäta sig med katalanerna just nu råder det inga tvivel om. Men det är inte heller det detta inlägg handlar om, det handlar lika lite om att jag försöker ifrågasätta klubbens kapacitet, som att jag försöker argumentera för att den spanska ligans kvalitet är avsevärt mycket sämre än den engelska.

Jag har inga problem med klubbens sätt att spela fotboll på, eller fansen i sig, men de flesta bitar faller på plats så snart man börjar plocka isär klubben del för del. Det jag stör mig så oerhört mycket på är klubbens hyckleri och storhetsvansinne. Klubben försöker promota en bild av sig själva som de ädla och vackra guldgossarna som bara spelar sin glädjefyllda fotboll i sina silkesvantar medan silhuetten brevid döljer de mörka skavankerna de flesta bär på.

Som en egen följd av att klubbens agenda alltid har varit att vara ”mer än en klubb”, så förväntar sig även fansen att laget inte bara tar vinster, utan att de gör det på ett underhållande sätt. I agendan innefattar det även att lagets spelare och ledning agerar enligt ett gentlemannaideal där man uppför sig sportsligt, både på och utanför planen.
Barcelona är även en klubb där alla får sin röst hörd, och där klubben är en av få i världen som ägs av de egna medlemmarna, som även har en egen röst i presidentvalen.

Det råder en helt annan mentalitet i Madrid, där de nya presidentkandidaterna alltid kommer med nya löften om nya fantastiska spelarköp. I huvudstaden verkar det råda ett hårdare klimat, där pengarna utmärker klubben som världens främsta varumärke, medan Barcelona försöker tona ner sin syn på en inkomstdrivande marknadsföring. Barcelona står för en helt annan mentalitet: där det vackra och varma klimatet återspeglar sig i det mesta de gör. Men tillskillnad från Barcelona så försöker inte Real Madrid promota sig för något de inte är, och det är i min egen synpunkt mycket större.

På listan över de 10 dyraste fotbollsspelarna genom tiderna har Real Madrid stått för fyra av köpen. Under 2001 gjorde den nuvarande presidenten Florentino Perez sig av med en 2 miljarder stor skuld på en natt. Staden Madrid hade köpt klubbens träningsanläggning Ciudad Deportivo för över 3,5 miljarder kronor. Dessutom hade man planerat att bygga en helt ny anläggning åt klubben medan grannrivalen Atletico Madrid inte blivit kompenserad på något vis. Affären var så gynnsam för det största laget i huvudstaden att Atletico-fans vägrade att betala sin kommunalskatt, vilket hade dragit in flera i allvarliga rättsprocesser. Florentino Perez var förövrigt god vän med den dåvarande premiärministern José Maria Aznar, som förövrigt också är en madridista.

Historierna om Real Madrids utsvävningar på transfermarknaden är avskyvärd enligt somliga, rättmätiga och logiska enligt andra, men hur man än vrider och vänder på det så är klubben och framförallt fansen ofta medvetna om stämpeln klubben har fått och hävdar aldrig något annat. Den är den stora skillnaden mellan klubbarna i sig, där Barcelona allt som ofta faller igenom på sitt eget hyckleri.

Att klubben bara är ”mer än en klubb” och alltid uppför sig korrekt är så genomskinligt att det föder ett hat och en osäkerhet mot klubben som saknar motartilleri.

Vilka signaler sänder det till dagens unga skolbarn, om en spelare till världens ”vackraste” och mest sportsliga klubb medvetet förstärker en situation och uppträder osportsligt, som i en eller annan form får motståndarlagets spelare utvisad? Thiago Motta blev sedermera utvisad.

http://www.youtube.com/watch?v=lhoBrOvs0DE&feature=related



Jag har själv varit på plats under Champions League finalen 2009 där mitt kära Manchester United rättvist förlorade mot ett för dagen bättre Barcelona, där lagets kapten Carles Puyol mer eller mindre verkade uppträda som Bambi på hal is, snarare än en lagkapten för det alltid lika sportsliga Barcelona.

Det kanske mest osportsliga med klubben är ändå deras ständiga hetsjakt på spelare som de själva anser sig ha rätten att köpa. De kan aldrig hålla tyst, och senast förra veckan gick klubbens tidigare ordförande Joan Laporta ut och sa följande:

– Engelsmännen kommer hit for att fiska, de kom för att fiska upp Piqué och Cesc. Att vi vill ha tillbaka dem är en rättvisefråga. (…) Han övergav Manchester United och visade tydligt att han ville till Barca. Jag hade gillat om Cesc gjorde likadant. Att värva Cesc är inte brådskande, men det är en fantastisk spelare. Nästa eller nästnästa säsong kan han komma till Barcelona.

Sedan sommaren 2009 har vi hört samma snack rörande Cesc Fabregas och en rad andra spelare, Barcelona upplever att United och Arsenal ”fiskade i deras vatten” och tog deras spelare, men frågan man kan ställa sig är varför ingen skuldsätter Cesc eller Gerard som själva valde att gå till England. Det kanske snarare är så att det var Barcelonas ledning som själva gjorde ett misstag och försöker skylla över det på andra. Den enda anledningen att Ferguson släppte Pique var förövrigt för att han inte höll måttet, och för att Gerard var trött på att alltid vara tredjeman, bakom världens bästa mittbackspar Ferdinand och Vidic. I Barcelona gick han rakt in i startelvan.

Xavi Hernandez har under två år pläderat för att Fabregas har haft kvar sitt hjärta i klubben under hela sin tid i England, och att han vet att Cesc vill tillbaka och att Arsenal har tagit honom från klubben. Historien upprepar sig, och som vanligt kan inte Barcelona hålla sig inom sina egna satta ramar. Hela snacket om att Cesc har ”Barcas DNA i sig” är även det ett påtryck som många anser är trakasserier och utpressning från klubbens sida. Även om det mest kan betecknas som en psykologisk krigsföring så känns det väldigt osportsligt.

Som en följd av samspelet i den samtid klubben har hittat sin formtopp och den typ av spelsätt de levererar har det genererat i stora andelar fans, som säger sig älska klubben mer än någonting annat på jorden. Det intressanta är att när man väl specialstuderar dessa fans lite, så upptäcker man direkt brister. Hur många vet egentligen att klubbens assisterande manager heter Tito Vilanova till exempel? Hur många vet egentligen att klubben bildades 1899 av Joan Gamper?

Att klubben har fått många oäktiga supportrar kanske man först och främst beskylla medierna för, som alltid ger Barcelona mer uppmärksamhet än något annat lag i världen. Om inte Barcelona vinner så har domaren gjort en svag insats, och det förstärks av Barcelona-lägret. Senaste det begav sig var i matchen mot Arsenal förra veckan borta på Emirates Stadium, så insinuerade de katalanska tidningarna att domare Nicola Rizzoli bidrog ”med avgörande beslut att ge Arsenal liv i matchen”. Detta skrev Mundo Deportivo. Deras argumentet? Nicola Rizzoli var vän med Real Madrid-tränare José Mourinho, som året innan hade kallat honom ”amico mio”, ”min vän” efter en seriematch mot Roma.

Tidningarna fortsatte: ”Mous kompis blåste emot Barca hela tiden och blev igår en av klubbens värsta fiender”. Vi som kan se någorlunda objektivt på saken får ganska snart ett barnsligt intryck av klubbens favoriserade tidningar. Tidningen menade även på att Leo Messis avblåsta offsidemål var felaktigt och att det var en medveten handling av Rizzoli, trots att repriserna i det närmaste var omöjliga att avgöra.

Medierna framställer ofta Barcelona som ”tidernas bästa lag” och att en spelare som Xavi har en enorm passningsskicklighet. Jag ska låta det vara osagt hur svårt det är att leverera 3 meterspassningar i stort sett hela tiden medan en spelare som Paul Scholes, som ofta ligger på samma procent, men som oftare slår längre krossbollar har en lägre status när det kommer till passningsspelet. Det är inte alls säkert att Scholes skulle göra det lika bra i Barcelona, med den rytmik och snabbhet som behövs men det visar bara hur favoriserade katalanerna är i Sverige.

Jag kan gestalta vad jag menar, genom att bara gå 10 dagar bakåt i tiden när Wayne Rooney har gjort ett av världens snyggaste mål i historien mot ärkerivalen Manchester City på Old Trafford. Nyheten ligger samma dag länge som första nyhet på Aftonbladet, innan det på kvällen kommer fram att Barcelona bara har fått med sig 1-1 från sitt bortamöte mot Sporting Gijon. Under kvällen låg nyheten om Rooneys drömmål på nionde plats i nyhetskolumnen. Gissa vilken som låg på andra plats?


Givetvis var det Barcelonas kryss mot futtiga Gijon. Visst, det gäller att vara färsk när det gäller nyheter, men ofta brukar det finnas ”EXTRA!” rubriker på Aftonbladet där de mest intressanta och viktigaste nyheterna brukar ligga. Visserligen var ju Barcelonas poängtapp av väsentlig del i den spanska ligan… men just det, det var ju matchen mellan United och City också. Fast det var ju bara det viktigaste och hårdaste derbyt mellan klubbarna någonsin, och hade en indirekt en konsekvens av att något lag kunde spetsa till ligatoppen. Dessutom gjorde Wayne Rooney det snyggaste derbymålet någonsin och ett av världens absolut främsta. Fast det är klart, det var ju ändå Barcelona med "capital B" som spelade.

Jag vet inte om det mesta grundar sig i en bitterhet hos mig, där den bittra eftersmaken gör mitt sinne förvridet, men Barcelona är en väldigt anrik och fin klubb som jag respekterar, men deras hyckleri gör mig illamående och har gjort de till en större rival än vad något av de andra engelska lagen någonsin har varit. Jag är medveten om att Barcelona har blivit en symbol under 2000-talet, och att klubben snarare representerar den katolska identiteten som en nation och att det är därför man säger att det bara är ”mer än en klubb”. Men klubben har så många brister som de aldrig vill erkänna att de tappar anseende. De är inte riktigt min "cup of tea" så att säga.

Även om jag aldrig har velat att Arsenal skulle vara framgångsrikt så är det en sak när de spelar mot Barcelona i Europa. Då är jag inte bara en subjektiv United-supporter, jag är en enda engelsk supporter som hejar på England och Barcelonas fall.